Sommarlov!

 
Nu tar seniorbloggen sommarlov! 7 september är vi tillbaka med nya inlägg, håll utkik då. Under tiden är du välkommen att själv utforska samlingarna.
 
Trevlig sommar!

Högsjö Bruk: Idag har vi kullager

 

 

Seniorbloggarna har gjort ett studiebesök på museet i Högsjö. Vi fick en intressant  guidning bland brukets gamla vävstolar och annan utrustning som klokt nog sparats för framtiden.

 

Jag fastnade för ett par stora gamla stenar med var sin urgröpning. Man kan med lite fantasi se att en axel till ett vattenhjul passat i respektive urgröpning. I dokumentationen kan man också läsa att de är ”stenlager till vattenhjulsaxel som hittats någonstans inom industriområdet i Högsjö”. Det går en å med relativt stor fallhöjd genom Högsjö, så det är lätt att föreställa sig var lagerstenarna använts. Åldern på dessa lagerstenar framgår tyvärr inte av dokumentationen.

 

Redan på kejsar Caligulas tid (ca 40 år e kr ) kände man till kullagrets elementära principer. Leonardo da Vinci funderade långt senare över dess utveckling, men det skulle dröja ytterligare 400 år innan kullagret kom till allmän användning.

 

Det första moderna kullagret togs fram i Tyskland i mitten av 1800-talet, baserat på en ganska elementär konstruktion och först i slutet av 1800-talet startade de första fabrikerna i Tyskland, England och USA. År 1901 publicerade den tyska forskaren Rickard Stribeck nya slutsatser om kullagrets principer, som kom att inleda ett nytt utvecklingsskede i kullagrets historia.

Göteborgsingenjören Sven Wingqvist, som arbetade vid Gamlestadens textilindustrier, tog 1907 patent på en konstruktion till ett sfäriskt kullager som avsevärt förbättrade hållfasthet och tillförlitlighet. De minskade därmed tiden för driftstopp för maskinerna vid göteborgsfabriken.

De nya kullagren fyllde dessutom ett stort behov i Sveriges framväxande industrisamhälle. Med hjälp av kapital från sin gamla arbetsgivare (Gamlestaden) startade Sven Wingqvist Svenska Kullagerfabriken ( SKF) år 1907.

Det var inte bara i Sverige som behovet av tillförlitliga kullager var stort. Snart hade Sven Wingqvist etablerat sig på världsmarknaden. Han reste själv runt och marknadsförde sina kullager i hela världen. Resultatet blev att SKF växte snabbt och på kort tid ökade företaget till 12 000 anställda.

SKF kom även att spela huvudrollen vid bildandet av en annan svensk industrijätte. År 1915 registrerades namnet ”Volvo”, som betyder ”jag rullar”. Det var  ett produktnamn för ett kullager som såldes på den amerikanska marknaden. Produkten blev ingen succé, så tillverkningen upphörde. År 1926 bildade SKF i stället ett dotterbolag inom den expanderande bilmarknaden, som fick namnet Volvo. År 1935 blev Volvo ett eget bolag.

 

Det är ett spännande perspektiv att det behov som löstes på ett mycket primitivt sätt med lagerstenar vid en textilindustri i Högsjö, så småningom via en annan textilindustri i Göteborg,  gav upphov till två svenska världsföretag – SKF och  Volvo. Personbilsdelen av Volvo har senare sålts till kinesiska ägare, men Volvo Lastvagnar och SKF är fortfarande ”svenska” företag.

 

 

 


Högsjö bruk: en fläkt på brukskontoret


 

Årets vårutflykt med seniorbloggarna gick till Vingåker med studiebesök på Säfstaholms slott och bruksmuseet i Högsjö. Som vanligt blev dagen mycket lyckad med vackert väder, intressanta studiebesök, Sylvias goda sockerkaka till fikat och rekorderlig buffelunch på Båsenberga.

 

Besöket i Högsjö på bruket, som nu för tiden är tyskägt och heter Voigt Paper, var premiär för min del. Snudd på tjänstefel att inte ha varit där tidigare efter över 40 års boende i länet!

Hur som helst gav kontakten med några eldsjälar i Högsjö Kulturmiljöförening en fin inblick i sörmländsk industrihistoria. Orten är främst känd för att ha utvecklat den del av textilindustrin som tillverkade filtprodukter för industriella ändamål. Produktionen har även bl a omfattat vanliga ullfiltar och nålfiltsmattor. Med alltmer avancerad vävteknik är numera fabriken i Högsjö en av världens ledande tillverkare av pressfiltar för tillverkning av papper och pappersmassa.

 

På bruksmuseet finns ännu fungerande maskiner och utrustning från början av 1900-talet. Även den administrativa delen av verksamheten speglas med alltifrån dåtidens ståtliga ståbord i ek till första generationens persondatorer.

 

Det föremål, som jag valde, är en kontorsfläkt av okänd årgång. Tyvärr finns ingen dokumentation. Jag kan bara spekulera i att den på sin tid var ganska exklusiv. Kanske en dyrbar pryl som bruksdisponenten hade inhandlat för att imponera på viktiga kunder?

 

Med tanke på storleken var den nog inte särskilt effektiv när sommarvärmen slog till. 

 

 

 


Högsjö bruk: har jag besökt många gånger

 

Seniorbloggarna hade den 5 juni en utflykt till Vingåker, Säfstaholms slott, och till Högsjö där vi besökte deras bruksmuseum. Det var en mycket trevlig resa.

 

Under årens lopp har jag haft många kontakter med detta bruk. Som ansvarig för handläggning av industriernas miljöfrågor vid Länsstyrelsen i Nyköping hade jag anledning att besöka Högsjö bruk ett stort antal gånger. Under tidigt 1970-tal ansökte bruket om tillstånd för sin verksamhet hos Kocessionsnämnden för miljöskydd i Stockholm. Det var ett av de första koncessionsärendena i Södermanlands län efter det att miljöskyddslagen trädde i kraft år 1969 och det ankom på mig att vid sidan av Vingåkers kommun och Statens Naturvårdsverk föra Länsstyrelsens talan angående de lokala miljöfrågorna. Det var spännande och lärorikt.

 

Jag hade även ansvar för miljöfrågorna kring sjöar och vattendrag i länet och samarbetade mycket med Nyköpingsåns vattenvårdsförbund, en sammanslutning av kommuner och industriföretag inom Nyköpingsåns avrinningsområde. År 1974 startade vattenvårdsförbundet så kallad samordnad recipienkontroll. Ett program upprättades för provtagning i hela avrinningsområdets sjöar och vattendrag. Förbundsordförande var då vice verkställande direktören vid Högsjö bruk, Olle Westling. Han och jag hade ett mycket fint och nära samarbete vid upprättandet av det här recipintkontrollpro-grammet. Jag ansvarade för programmets uppläggning och Olle Westling såg till att resultaten blev presenterade på ett någorlunda begripligt sätt i de av förbundet upprättade årsredogörelserna.

 

Seniorbloggarnas besök i bruksmuseet var mycket intressant. Här fanns bland annat fullt användbara och driftsdugliga vävstolar för vävning av de filterdukar för cellulosaindustrin som varit Högsjö bruks mycket speciella produkt. Även gamla kontorsmiljöer med stämplar och kopieringsapparater fanns att beskåda liksom olika typer av handverktyg. Anledningen till att jag valde den långtandade issågen till föremål för denna blogg var att jag har en sådan själv hängande i vagnslidret.

 

 

Högsjö bruk: ett samhälle med historia

 

 

Högsjö brukssamhälle med anor från 1500-talet och en historia som sträcker sig från kvarnar och sågar vid vattenfallen, över järnhantering från mitten av 1600-talet till slutet av 1800-talet, till textiltillverkning från början av 1900-talet.

 

Bygdens textilhistoria är väl illustrerad på ortens bruksmuséum som inrymmer många av de maskiner som varit i bruk för tillverkningen, en tillverkning som utvecklats från färgeri till högteknologisk framställning av teknisk textil, en varugrupp som har många användningsområden, t ex inom pappersindustrin, där fokus ligger på textiliernas styrka och böjlighet.


Men inte bara teknisk textil har sett dagens ljus i Högsjö. Här har också tillverkats filtar för personligt bruk
Filten är en textilartikel som är avsedd att hjälpa en kropp att hålla värmen genom att en mängd luft hålls kvar och värms upp av kroppsvärmen.


En gång i tiden sov allmogen på sänghalm med kuddar av sämskskinn fyllda med dun och renhår. För att hålla kroppsvärmen användes täcken av fällar eller slitryor. Fällarna var oftast av får men varmast var björnfällen och slitryan var en grov ullvävnad med ryorna närmast kroppen. Även lakanen, i den mån de förekom, var tillverkade av skinn. Med textilindustrins tillväxt och stigande levnadsstandard ersattes så småningom allmogens fällar med yllefilten och skinnlakanen med lakan i bomull.


För dagens allmoge är filten nog mest känd som fleecepläden vi breder ut på marken inför en picnic eller det värmande omslaget på uteserveringen under infravärmen. För att hålla värmen i sängen använder vi duntäcken, ett för vinterbruk och ett för sommaren. Ullen har ersatts med dun och konstfiber.


Den traditionella yllefilten ser vi i krissituationer när människor i nöd behöver skydd. Kanske är den som filten på fotot tillverkad vid Högsjö bruk och bär en identifikation som berättar om dess ursprung från en liten bruksort i Sörmland i Sverige där textilindustrin fortfarande är ett levande inslag i bygden.

 

 

 


Högsjö bruk: Spännande och ”levande”

Lennart Strömberg visar upp en kollektion med trådrullar i alla tänkbara färger som dåtidens gesäller hade med sig på sin vandring.

 

Ibland funderar man över saker och ting bara si så där och när man får svar blir det oftast ett JAHA! Är det så det går till. Så var det också den dag vi i Seniorbloggen, tillsammans med Josefine och Sylvia från Sörmlands museum, fick vara med om en givande utflykt till Säfstaholms slott och Högsjö bruksmuseum.

 

På Säfstaholm fick vi en försmak, under sakkunnig ledning av Vingåkers kommuns kulturchef, Lars Furborg, av årets sommarutställning som öppnar traditionsenligt på midsommardagen. Utanför i den grönskande parken stod också en intressant fotoutställning, Bilder som berättar, som visar foton ur Sörmlands hembygdsföreningars arkiv.

 

Vad vore vår kulturhistoria utan våra alla fantastiska ideallister i föreningslivet? De som sett till att vårda, samla och visa upp svensk historia genom århundraden. Några av dem fick vi glädjen att träffa på Högsjö bruksmuseum som Högsjö Kulturmiljöförening på ett förtjänstfullt sätt värnat om.

 

När föreningen bildades 1994 hade man som ”ändamål är att kontinuerligt värna om och vårda kulturmiljön inom Högsjö tätort med närområde, som bestående arv till kommande generationer”. Något som bruksmuseet verkligen vittnar om. Här hittar vi bygdens historia i ord, bild och handgripligt i form av föremål vars historiska värde inte nog går att uppskatta.

 

I den gamla Vita Skola, byggd 1785 och omsorgsfullt restaurerats finns en hel bygds historia presenterad. Inte minst Högsjö bruks allt från dess tid som järnbruk till dagens textilproduktion och en av världens ledande tillverkare av pressfiltar för tillverkning av papper och pappersmassa. Redan 1876 levererades den första filten till svenska pappersbruk.

 

Med hjälp av två av museets eldsjälar, Lennart Strömberg och Roger Larsson, fick vi en spännande och intressant presentation av vad museet har att visa upp och till och med se en av de gamla maskinerna från tidigt 1900-tal i produktion. Bara det var en upplevelse i sig.

 

Bevarande av ett gammalt fabrikskontor med allt vad som där kan rymmas är bara det värd ett besök. Att få se alla kontorsmaskiner, nostalgiska telefoner, räkenskapsböcker skrivna med en handstil som hör en svunnen tid till, möbler och så vidare är en påminnelse om tider som flytt.

 

 Roger Larsson gladde besökarna med att sätta fart på maskinen som tillverkar skosnören.

 

Hur var det nu då med den här JAHA-upplevelsen?  Jo, för en tid sedan när jag behövde införskaffa nya skosnören hade jag framför mig en mängd sådana i olika färger och färger blandade med varandra inflätade. Hur går det till att tillverka dem? Maskinellt men ändå. På museet fanns faktiskt en av de första i sitt slag och till min och vår förvåning var den fortfarande i bruk och tillverkade snören som dessutom säljs på museet. Roger Larsson satte fart på maskinen som var försedd med ett antal rullar med trådar som sammanflätades till ett rep eller snöre. Undrar vem som uppfann den?

 

 

 

 


Högsjö Bruk: Kardmaskin

 
 

”Det är en makalös manick” sjöng man i en visa för några år sedan. Det var just vad vi bloggare fick se i Högsjö på vår avslutningsresa för våren. Manicker både högt och lågt. Alla funktionsdugliga, så väl skötta och servade genom åren. Här var det inga plastdetaljer eller andra dåliga material, nej rejäla järnvaror. Vilka entusiaster i Högsjö Kulturmiljöförening, Lennart och Roger, som skötte om maskinerna och med glädje delgav sitt kunnande. Företaget hette Schullström & Sjöströms Fabriks Aktiebolag. Det var fyra generationer i familjeföretaget mellan etableringen 1862 och till 1989. Nu sedan 1992 är ägarna utomlands. En skylt förtäljer:

 

”EMOTTAGER HVARJE TORGDAG ULL TILL SPINNING, SAMT FÄRGGODS; VADMAL TILL STAMPNING OCH BEREDNING”.

 

Kardmaskinen på bilden har nr HÖ 191 i deras register. Den är tillverkad i Norrköping, där de största ullspinnerierna fanns. I museet fick vi se allt från gesäll-boxar med trådrullar, valk- och spinnmaskiner, stora vävstolar, symaskiner till den jättestora vävstolen som vävde en duk att sätta på pappersmassemaskinsrullarna. En intressant maskin var maskinen som gjorde nålfilt. Tillverkning av filtar förekom också, oftast av det som det blivit en ”fadäs” med sa våra guider. Ett eller två kompletta kontor fanns också bevarade. Där hördes många utrop av igenkänning, vi är ju många ”pappersmänniskor” som skriver på bloggen.

 

Förr kardade man ullen mellan två kardbrädor. Det var för att få fibrerna att ligga åt samma håll så att man kunde spinna den sedan. Alternativt så lade man ullen i lager korsvis så att de hakade i varandra och kunde tovas eller valkas. Att stå och tova ullen i ljummet tvålvatten är mycket härligt. Ullen är fet och händerna blir väldigt lena och fina efter några timmar. Man ska sen få den att bli till en jämn och fin yta. Den ska torkas och så kan man klippa till det man ska sy. I en mycket vacker by vid en fjällsluttning i Jämtland, Bakvattnet, bodde jag en vecka och fick uppleva gammalt hantverk och till och med baka tunnbröd i en gammal bakstuga. Det är härliga minnen man bär med sig genom livet. Ljusa nätter och fjällets fantastiska blomsterprakt.

 

Vi avslutade utflykten i Högsjö med en vandring till vattendraget som har en höjdskillnad på 8 meter. Här togs elkraften upp och man gör så fortfarande. En lummig grönska i en lugn och avskild del av Sörmland där jag aldrig förut varit, men säkert kommer att åka tillbaka till.

 

 

Arbetsverktyg – vackra gräsmattor med motorgräsklippare

 

I början av 60-talet hade jag sommarjobb i en handelsträdgård knuten till en herrgård. Det var ett omväxlande jobb där vissa uppgifter typ ogräsbekämpning var mördande tråkiga medan andra var ett rent nöje att utföra. Att skörda tomater och jordgubbar var både roligt och jättegott. Åtskilliga smakprov slank ner i magen under dessa arbetspass. Trädgårdsmästaren hade även ansvar för skötseln av herrgårdens park- och gräsytor. När han gav order om gräsklippning var dagen räddad. Det var en uppgift som jag verkligen gillade.

 

Den motorgräsklippare med drivhjul som var mitt arbetsredskap var direktimporterad från England. Fyrtaktsmotor, vält och stor gräsuppsamlare gjorde ekipaget tungt och något svårhanterligt. Fördelen var att jag fick mycket motion av allt gående bakom klipparen. Hastigheten kunde varieras från ganska rask promenad på fria ytor medan rabatter, gångvägar och andra hinder gjorde att gaspådraget fick sänkas till snigelfart.

 

Gräsytorna var så stora att det tog ca en och en halv arbetsdag att köra över det hela. Detta under förutsättning att motorgräsklipparen fungerade och regnet höll sig borta. I denna regnrika del av landet var det svårt att förena behovet av klippning med estetiken. Resultatet blev nämligen inte särskilt snyggt när man tvingades klippa fuktigt gräs. Inom detta område hade ägarparet ofta synpunkter. Mannen hade också konstruktiva synpunkter på mönsterklippning på längden och tvären. Med impulser från engelska parker tyckte han det var viktigt hur olika delar av de omfattande gräsytorna skulle klippas. Med- och motgräs bildade ränder och rutor och ibland även andra fantasifulla mönster. När allt fungerade blev det riktigt snyggt. Jag fick beröm och tyckte att min arbetsdag varit ovanligt lyckad. Dessutom fick jag betalt – hela två kronor per timma!

 

Bilden visar en annan typ av gräsklippare, den utan motor. Med en sådan vore det svårt att klippa hela herrgårdens gräsytor. Fotot är från 1944 och taget vid Nils Agrells sommarhus Ullstorp.

 

 

Arbetsverktyg: Från ”knatter” till röststyrt

 

 

Det finns säkert en hel del man ångrar under åren. En sak gäller mitt arbetsverktyg under alla år – skrivmaskinen. Att jag inte fortsatte på den inslagna linjen att trycka på tangenterna på rätt sätt. På schemat i Östersunds Praktiska Mellanskola som det då hette – senare blev det Praktiska Realskola – var det både stenografi och skrivmaskin. Två då inte allt för viktiga ämnen eftersom jag inte hade en blekaste aning om vad jag ville bli. Journalistyrket fanns inte ens i min vildaste fantasi.

 

Där jag satt vid min gröna Halda med en svart duk över fingrar och tangenter och försökte få bokstäverna i rätt ordning var koncentrationen inte vad den borde vara. Det är därför jag i över 60 år har ägnat mig åt och är riktigt duktig på ”pekfingervalsen”. Ganska fort går det och i dag, när jag arbetar vid Mac-n eller PC-n, spelar det inte så stor roll att det blir en och annan bokstav fel. Bara att trycka på backsteg, snabbt rätta till och så går min färd över tangentbordet som lärkvingar igen. Tycker jag i alla fall.

 

Men på den gamla goda tiden var det inte så enkelt. Med hjälp av någon vit vätska, i dag kallad Tippex, målade man över felet och tryckte på rätt tangent. Längre fram, när jag konfronterades med ett elektriskt vidunder med skrivkula, raderband och ett minne som sparade på texten till den skulle skrivas ut, blev det enklare. För att inte tala om de första datorerna som revolutionerade all form av textskrivande.

 

Jag fattar bara inte hur författare, som skriver mycket, raderar, byter text och så vidare, envisas med att använda den gamla hederliga skrivmaskinen. De finns faktiskt. Vilket slöseri av tid eller är det kanske ett sätt att koncentrera sig på händelseförloppet i sitt författarskap? Enligt Wikipedia tillhör Lars Norén, Jan Guillou och Klas Östergren de som avstår från datateknikens möjligheter.

 

Tekniken när det gäller att visualisera det skrivna ordet har gått otroligt snabbt. Från de knattrande skrivmaskinerna till dagens tysta och supersnabba datorer vars utveckling har varit fantastisk. Den första skrivmaskinen såg dagens ljus för faktiskt 300 år sedan. Det var en engelsk ingenjör vid namn Henry Mill som uppfann en skrivmaskin. Sedan skulle det dröja uppemot 150 år innan den första verkliga och serietillverkade skrivmaskinen lanserades. En Remington som kom ut till hugade spekulanter 1874. 

 

Hur kommer vårt arbetsverktyg ”skrivmaskinen” att se ut i framtiden? Ja, det återstår att se. Med tanke på att vi redan i dag har röststyrda datorer, där texten talas in och sedan direkt kan skrivas ut, kommer allt som har med produktion av det tryckta ordet att helt revolutionera vårt samhälle och arbetsmarknaden. Vi är på god väg!

 

En av Sörmlands Museums äldsta skrivmaskiner är av märket Royal tillverkad 1920 av Royal Typewriter i New York. Den användes av Försäkringskassan.

 

År 1950 tillverkades av AB Åtvidabergs Industrier den här gröna Haldan som blev mycket populär på kontor och skolor.

 

 

Arbetsverktyg: Fiske

 
 

Vilken ”lallabella” var kommentaren vid en auktion i Svärta. Verktyget är en nätklyka och används att fästa nät eller ryssja i när man tillverkar eller lagar dem. Auktionen var vid min mans gamla fädernehem. Barnet som tyckte han skulle köpa slangbellan var lärarns son i Sjösa. Jag minns inte om han fick köpa den eller om den gick till någon som kanske hade ett bättre användningsområde för den.

 

Familjen vid gården kom i början av 1900-talet från ”saltsjön” och köpte det här hemmanet med fiskevatten i en låglänt å, med ganska grumligt vatten. De tyckte fisken smakade dy och det tog lång tid att acceptera detta. Här fick jag min första kontakt med fiske och det var spännande för en jänta som bara bott på torra land och 7 km till närmaste sjö. Vi rodde ut i ån och satte fast båten med hjälp av att sätta oss på en knippe vass. Så metade vi ”på känn” utan flöte och med bara ett litet sänke. Då kunde man känna när fisken var på och smakade och det gällde att dra upp i rätt ögonblick. Spännande. Men så gammal jag är har jag aldrig lärt mig sätta mask på kroken. Det gör ont i hela mig.

 

Min mans morbror och mostrar fiskade också, ibland med nät och fick stora, läskiga ålar eller gäddor som var som trästockar. Svärmor stekte sen ålen i stekpanna och den var så färsk så den hoppade och nästan vände sig själv. Då hade morbrodern redan flått den stackars ålen, som spikats upp på lagårdsväggen. Ålskinnet kunde användas att klara kokkaffet med, liksom annat fiskskinn också.

 

Minnet av morbrodern vid nätklykan lagande ett hål i ryssjan har jag kvar. Förundrad såg jag hur de gamla knotiga fingrarna flinkt lagade hålet med några för mig okända knutar. Hav och sjö har alltid fascinerat mig, kanske för att jag är född i Fiskens tecken.

 

Nu har en bok om fiskerinäringen sett dagens ljus. Det är ”Kustfiske, från Fifång till Nävekvarn”. En gedigen och lättläst bok där man lär sig fakta både om fisket som sådant, men också om människorna som levt vid kusten och på öarna och livnärt sig där. Fram till nu, då förutsättningarna förändrats med sviktande fångster och dåligt vatten som vi förstört under 1900-talet. Och fortsätter med, jag tänker på kryssningsbåtarnas dumpning av avfall, usch!

 

 

Arbetsverktyg: Att lära sig blåsa glas

 

 

Jag har gjort en vid tolkning av ämnet ”arbetsverktyg” till att även omfatta utrustning som behövs i arbetet. När jag letade i museets stora samling hittade jag några så kallade T-rör av glas som hade kommit från Västra skolan i Nyköping – troligen från deras kemimateriel.

 

När jag ser dessa T-rör drar jag mig till minnes min utbildning till kemiingenjör i Norrköping. I samband med vissa laborationskurser behövdes olika typer av glasrör för att sätta samman den nödvändiga utrustningen. Därför var den inledande delen av kursen ägnad åt att tillverka egna  rördetaljer. Det behövdes bland annat rörböjar, T-rör och rör med olika diameter i de båda ändarna.

Vi fick ut glasrör och lämplig gasbrännare. När T-rör liknande de på bilden skulle tillverkas, behövde man först ställa in en mycket spetsig gaslåga. Sedan värmdes en mycket liten punkt på mitten av ett glasrör. När glaset blev flytande i punkten blåste man med munnen i ena ändan av röret och höll ett finger för den andra ändan. Det gällde att inte ha för kort rör så fingrar och mun brändes. Det blåstes då upp (om allt gick vägen) en liten glasballong mitt på röret. Genom att kapa den yttre delen av ballongen erhölls en krage vid vilken det gick att fästa ett nytt rör. Det gällde därefter att värma kragen och det nya glasröret till smältpunkten och sedan foga samman rör och krage samt med gasbrännaren jämna till skarven. Det blev en del konstiga exemplar innan ett godkänt T-rör såg dagens ljus. Det skulle vara en rät vinkel, snygg och tät skarv samt framför allt hål så att vätska kunde rinna i alla tre riktningar. Jag vill minnas att det krävdes en del kraftuttryck innan man kunde gå till läraren och få ett OK på sitt alster.

När jag efter skolan började arbeta vid  Studsvik AB utanför Nyköping – eller AB Atomenergi som det hette på den tiden – fick jag erfara hur professionella instrumentglasblåsare arbetade. Vi kunde komma med de mest komplicerade skisser till glasutrustning och efter några dagar stod glasutrustningen där med exakt den utformning som vi ritat. Jag var alltid lika imponerad över den hantverksskicklighet de uppvisade.

 

Glasblåsarkonsten är mycket gammal. Man har hittat tecken på blåst glas från före Kristi födelse. Det var fenicierna som utvecklade den konsten. I Sverige har man hittat tecken på blåst glas först från 1100-talet. Det finns spår efter sådan verksamhet bland annat vid Alvastra kloster.

 

 

Arbetsverktyg: För ordning och minne

 
 
 
Från antikens vaxtavlor till dagens smarta telefoner.
För många är mobilens kalender idag både anteckningsbok och kartotek. Vi fotograferar synintryck, noterar viktiga händelser, spelar in röstanteckningar och förvarar alltsammans i kartoteket ”Molnet”. Anteckningsboken, lapplådan och förvaringsrummet har digitaliserats och prognosen om bevarandet och beständigheten kan oroa innehavaren som därför tar en backup på en extra hårddisk..

Just beständigheten med notisen för minnet, går som en röd tråd genom skrifthistorien. Vaxtavlan som skrift- och anteckningsmedium har dominerat från antiken till långt in på medeltiden. Tavlan, på vilken man kunde skriva, radera och så skriva igen, var inte heller den arkivbeständig men många av texterna som skrevs transkriberades till pergament av slavar, munkar och sedermera sekreterare och är därför bevarade till eftervärlden..

Under renässansen kom ett nytt skriftmedium i bruk, plånboken, ett slags anteckningsbok där bladen var gjorda av bestruket pergament och som Hamlet ropar efter i pjäsen med samma namn: ”Min plånbok hit! Det måste skrifvas upp.” Den bestrukna pergamenten gjorde att också plånbokens texter gick att radera och sedan  använda för att skriva ny text på.

Papper var dyrt och att skriva i sand var inte ovanligt för 1800-talets elever som också lätt kunde radera innehållet genom att dra med handen över texten. Sanden blev ett Tabula rasa, ett oskrivet blad, och eleven kunde börja om på nytt i sanden som ändå inte hade riktigt samma utseende som innan. Handen hade satt sina spår.

Runt förra sekelskiftet var ”evighetsblocket” en leksak för många barn. Det var konstruerat med ett cellofanblad på en vaxtavla och drog man bort cellofanbladet försvann det skrivna eller ritade men också här lämnade aktiviteten ett spår efter sig, ett tryckmärke efter pennan.

Anteckningsboken av papper utgör ett undantag i den meningen att innehållet i den inte, som övriga medier, är raderbar i samma utsträckning. Och kanske är det just beständigheten som gör att utbudet av analoga anteckningsböcker inte tycks minska i den digitala eran. Inför varje årsskifte, på alla muséer trängs böckerna till försäljning i montrarna och beteckningen finns också kvar i namnet på våra digitala apparater, notebook, tablet och pad.

Vilket skriftmedium vi än väljer så finns oron och risken att innehållet på något sätt inte får ett fortsatt liv. Carl R A G:son Fleetwoods valde kartoteket som form för sitt familjearkiv. Fotot ovan visar den lilla lådan i vilken arkivet förvaras. På locket sitter en lapp klistrad med information om hur arkivet ska förvaltas, hur det får användas, om samlingens personer och vad kartoteket innehåller. Kartotek är beteckningen både för såväl det rum där innehållet förvaras som för själva innehållet. Kartoteket för ordningen och anteckningen, en kortare text, som stöd för minnet.

Sedan 1976 är arkivet i säkert förvar hos Smörmlands museum då det överlämnades till museet som gåva av en sentida släkting till förfadern sir Georg Fleetwoodd som 1654 gavs friherrlig värdighet på Uppsala slott av drottning Kristina.

Kanske finns spåren av 450 år förvarade i Fletwoods familjearkiv att berätta släktens öden och äventyr för framtida generationer. Hur ser de digitala fotspår vi lämnar efter oss idag ut om 450 år? Går det att skriva vår historia utifrån de spåren eller är den analoga anteckningsboken fortfarande det säkraste skrivmediet?
Att skriften kunde utplånas har i alla fall satt spår i det svenska språket. I bildlig betydelse är företeelsen förklaringen till det svenska ordet ”plånbok”.
 
 
 

Arbetsverktyg: Verktyg mot ogräs!

 

 

Vissa ogräsväxter är fridlysta – ohämmad framfart med bekämpning bör undvikas. Kalvnos, som tillhör familjen lejongapsväxter, blir upp till 30 cm hög och har rosenröd blomfärg, som troligen gett upphov till namnet. Detta ogräs har använts inom folkmedicin mot väderspänning och som urindrivande medel. Den salufördes under 1700-talet på apoteken. Kanske var det då den minskade och krävde fridlysning. Risken att man gör något oegentligt i rensningsivern i trädgårdstäppan är förstås liten då fridlysta växter är ovanliga. Kalvnos är en mycket sällsynt ört men sommaren 2006 hittades ett litet bestånd i ett villaområde i Oxelösund.

 

Anledningen till förbittring över vanliga ogräs är deras konkurrenskraft gentemot det vi odlar. Vanliga ogräsarter finns heller inte på någon rödlista! Ett krux kan vara att känna igen arter i grodd- och plantstadiet - ett verktyg för bestämning kan behövas. Vid rensningen åker allt med som inte liknar det vi hoppas ska spira i myllan. Blåklint, rödmire, vallmo, gullkrage, klätt och riddarsporre är exempel på ”ogräs” som förskönar landskapet och som inte behöver fruktas.

 

Det storskaliga rationella jordbruket med kemisk bekämpning har trängt tillbaka många växter som hade större möjlighet förr. Numer får man i reservat försöka åstadkomma ”allmogeåkrar” som kan ge skyddsvärda arter möjlighet till fortlevnad.

 

Visst rensar jag mina trädgårdsland. Lite nyfiken är jag på det här avbildade redskapet Speedy Weedy, som har använts av Sigurd Eriksson i Nyköping. Att kunna plocka upp ogräs utan att behöva krypa på knäna är tilltalande för en senior. Jorden runt köksväxterna kan också täckas med gräsklipp som kväver oönskade växter. Men faktum är att jag funderar på att försöksodla vackra, sällsynta åkerogräs!

 

 

Arbetsverktyg: Har jag gott om!

 

 

Jag har just varit ute i trädgården och planterat en ordentlig rugge med gräslök. Den fick jag nu på förmiddagen av min syster som hade fyra frodiga gräslöksplantor i sin pallkrage i skogen. När man planterat så måste man vattna om det ska ta sig. Och det gjorde jag med en vattenkanna i plast.

De vattenkannor som illustrerar min blogg är av zinkplåt och försedda med utbytbara strilar. De har använts av Sigurd Eriksson i Nyköping och skänkts till museet av Gudrun Anselm.

 

För övrigt har jag en massa bra arbetsverktyg, en del som jag använder och en del som bara finns här. Ett arbetsbesparande verktyg är den vedklyv som min kusin svetsade ihop åt mig av delar som jag kommit över billigt hos en skrothandlare i Eskilstuna. Den där vedklyven har jag haft sedan 1979 och jag har kluvit många hundratals kubikmeter ved med den. Helt utan underhåll har den fungerat oklanderligt och gör det fortfarande efter 36 års användning. Mina maskiner i snickarverkstaden är också trevliga att ha. Tvärkap, klyvsåg, bandsåg och planhyvel har jag men ingen svarv och ingen svets. Jobb som kräver sådana arbetsverktyg får jag lämna till andra att utföra.

 

Senaste tillskottet är ”Grålle”, en EU-moppe av flakmodell som jag kom över av en tillfällighet. Den var helt ny när jag köpte den och nu har den gått 36 mil. Dock var min Grålle något ostadig till en början. Ibland startade den och ibland startade den inte. Det gick åt en hel del funderande innan jag kom fram till orsaken. Den fick för mycket bränsle och för lite luft så tändstiftet blev igensotat. Nu när jag vridit luftskruven ¾ varv till vänster och tomgångsskruven ½ varv åt samma håll - nu är han så tjänstvillig. Ja, min flakmoppe är ett utmärkt arbetsverktyg och man kan nästan betrakta honom som en trivsam jobbarkompis.

 

Arbetsverktyg som jag inte längre har så stor nytta av är min kompletta utrustning för att ta upp is med från sjön. Min mullskopa (för igenläggning av täckdiken) och min stendrög har jag heller ingen nytta av numera och inte heller den fina hästdragna nämndemansdroskan som står i vagnslidret. Men en vacker dag kanske de kommer till användning också.

 

 

Friluftsliv: Blir roligare med bra utrustning och tak över huvudet

 

Den här bilden från 1961 har tagits av fotograf Olle Hagelroth, Nyköping. Tycker mig se att de tältande ynglingarna väntar på bättre tider. Två personer hukar i tältet medan kamraten i full regnmundering fixar disken. I övrigt noteras att de valt ett sjönära läge för sin tältning.

Mattan i tältöppningen och det provisoriska lådbordet indikerar också att vi här ser erfarna uteliggare. De har lärt sig att friluftsliv kräver en noggrann planering för att fungera. Dåligt väder kan emellertid snabbt lägga sordin på förväntansfulla sinnelag.

 

Mina egna erfarenheter av denna typ av uteliv är inte särskilt positiva. Som barn var det förvisso jättespännande att leka i ett gammalt tält modell kåta. I tonåren hände det sig några gånger att familjen reste på tältsemester. Sommaren 1963 hade tältet slagits upp på Bohuskusten. Mycket kallt regn, läckande tält, all utrustning fuktig – det blev ett oplanerat snabbt återtåg till inlandet efter en kort inköpstur till andra sidan gränsen. Norge lockade på den tiden med lågpris på socker och margarin, om jag nu minns rätt.

 

Från vuxen ålder har jag ett tältminne daterat början av 90-talet. Och jag kan nästan lova att det också blev sista gången jag försökte hyckla entusiasm för friluftsliv med primitivt boende. Förutsättningarna var denna gång en välorganiserad aktivitet med bra utrustning för en strövargrupp inom Friluftsfrämjandet. Om vädret skulle störa friden fanns t o m reträttmöjlighet i närbelägen sportstuga. Det fungerade mycket bra ända till ca kl 02.30. Då blev det min uppgift att försöka förmå sonen och hans pigga kamrat att inse det olämpliga i att vid denna tidpunkt väcka upp hela tältlägret. Efter många om och men lyckades missionen.

Då var vi säkert inne i vargtimmen. Och mitt humör var allt annat än gott. Jag minns naturligtvis endast fragment av incidenten. Att komma på benen och ta sig ut i den kalla natten var ett företag i sig. Att huta åt och fånga in pojkarna var en svår prövning. Att vakna upp med sömnskuld och värkande rygg ledde till ett livslångt beslut. Aldrig mer!

 

 

Friluftsliv: Fjällfiske

 

 

Det var sommaren 1952 som min bror Arne och hans fru Hjördis och jag reste till Jämtland för att fiska. Vi åkte tåg upp till Ulriksfors nära Strömsund dit vi i förväg hade sänt våra mopeder med tågtransport. Det var så kallade påhängsmopeder med en liten motordriven rulle som gick mot bakhjulet. Det första som hände när vi kvitterat ut packningen och mopederna var att Arnes gasreglage hakade upp sig varför han med bra fart rände in i en husvägg där vid järnvägssationen. Tursamt nog klarade sig både han och mopeden utan skador. På våra mopeder for vi sedan norrut vid Alanäs till en liten by som hette Harrsjön. Där vid en liten bäck slog vi läger och började fiska. Fiskelyckan var väl ganska måttlig men några bäcköringar lyckades vi lura.

 

Andra dagen fick jag ett rejält napp där i bäcken på mitt spinnspö. Fisken drog och sprattlade och jag fick trötta ut den en god stund. Himmel vilken öring det här måste vara, tänkte jag. Så småningom fick jag upp fisken som visade sig vara en bra stor gädda. Besvikelsen var påtaglig för här ville man ju ha ädelfisk! På det foto som togs ser jag ändå ganska nöjd ut. 

 

På kvällen kom det en ortsbo och hälsade på oss. Han berättade om de bästa fiskeplatserna och gav oss flera goda tips. ”Men att ni vågar tälta här”, sa han. ”Det är ganska gott om björn här i trakterna”. Det var inte bra – jag undrar om han inte hade en räv bakom vardera örat när han berättade om faran med björnarna. Min kära svägerska blev rädd och resten av övernattningarna fick bror min och jag sitta vakt vid brasan större delen av natten.

 

Efter en vecka var vi nöjda på fjällfiske så då tog vi våra mopeder och for hem. Resan tog oss tre dagar och när vi kom hem var vi bra nog möra i rumpan.

 

Bilden till den här bloggen är tagen 1965 av Gerda Rotefalk, Nyköping. Givare är vår vän och hjälpreda i vårt bloggarbete, Sylvia Fargo, museiassistent på museet. Mannen på bilden ser nästen lika nöjd ut med sina gäddor som jag när jag fotades stående på en stor sten med min strömgädda.

 

 

Friluftsliv: Festplatsen vid Linudden

 

 

Ämnet friluftsliv kan i mitt tycke fritt tolkas som att även gälla festplatser och framför allt festplatser som användes sommartid. Linuddens festplats var en sådan och den var belägen utanför Nyköping och gränsande till stadsfjärden. Under framför allt 1920 och 1930-talet var Linudden en populär festplats för Nyköpingsborna. Vid slutet av 1930-talet upphörde verksamheten, så jag har inga egna minnen från detta. Däremot berättade mina föräldrar många dråpliga historier från denna festplats.

 

Linuddens festplats byggdes upp av en maskinist vid NKs Verkstäder, som hette Carl Flach – allmänt kallad Flacken. Redan omkring 1906 startade han en danspaviljong. Med tiden byggdes festplatsen ut och fick så småningom status som sommarrestaurang med plats för flera hundra gäster. Där fanns en inbyggd dansbana och även skjutbanor samt andra begivenheter. Flacken byggde även ett eget bostadshus på Linudden och huset finns fortfarande kvar. Idag rymmer det ett trädgårdsmästeri.

 

Det var relativt långt att ta sig till Linudden via landsvägen. Flacken som var en äkta entrepenör skaffade sig därför båtar, med vilka han kunde transportera Nyköpingsborna från hamnen i Nyköping till sin festplats på Linudden. Genom åren fanns flera båtar. Den största och sista båten som trafikerade linjen Nyköping – Linudden hette M/S Linudden och  kunde ta nära 200 personer. Någon eller några av båtarna hade Flacken byggt själv enligt vad mina föräldrar berättade.

 

En speciell historia bland många kommer jag ihåg. Min far hade spelat dansmusik under kvällen och både han och min mor satt på berget vid Linudden och väntade på båten som skulle ta festplatsbesökarna åter till Nyköping. Det var mycket folk nere på den enkla bryggan, där båten skulle lägga till. Båten var så stor att den hade ett maskinrum där maskinisten körde motorn. Flacken stod till rors och kommunicerade med maskinisten via en maskintelegraf, som bestod av linor i taket via passagerarutrymmet. När båten närmade sig bryggan tyckte några förfriskade herrar bland passagerarna att det var spännande med dessa linor som rörde sig i taket. De började därför dra i linorna, vilket innebar att maskinisten fick omväxlande order om full back och full fart fram. Han såg ju inget utan följde lydigt sina instruktioner. Det bar sig inte bättre än att båten klöv bryggan med allt folk, varav många hamnade i vattnet. Eftersom det var lördag kväll hade många festat lite och var säkert inte helt nyktra. Man kan väl förmoda att det blev en relativt snabb tillnyktring i vattnet. Som tur var blev ingen skadad vid olyckan utan alla kunde kravla sig upp och i blött tillstånd ta båten till Nyköping.

 

Idag finns bara huset som Flacken byggde samt ett gatunamn i form av ”Dansbanevägen” kvar som minner om Linuddens festplats.

 

 

 


Friluftsliv: Skogsmulle - ”Hej kolicock”

I Sörmlands museums arkiv hittade jag den här bilden från en Skogsmulledag i Trosa 1969. Den ingår i projektet Historien i Sörmland.

 

Ordet Friluftsliv omfattar ett otal fritidsaktiviteter som av naturliga skäl bedrivs utomhus. Egentligen är det bara fantasin som sätter begränsningen för vad som skulle kunna betecknas som friluftsliv. I vårt land har vi något som är unikt när det gäller det rörliga friluftslivet – att vistas i skog och mark – nämligen Allemansrätten. Den ger oss rätten till möjligheter som är helt otänkbara i många andra länder. Därför är det så viktigt att vara rädd om den och uppträda på sådant sätt ute i naturen att vi får behålla den här fantastiska möjligheten.

 

Ett led i detta är att sprida kunskapen om vår värdefulla men ömtåliga natur redan från tidig ålder. Ta vara på den kunskap som finns inte minst inom föreningslivet där Friluftsfrämjandet sedan många år haft en viktig roll. Genom åren har man lanserat sina barnverksamheter allt från Skogsknopp till Frilufsare där A och O är hur man ska vara ute i naturen och samtidigt vara rädd om den.

 

Det är snart 60 år (1957) sedan en för många barn välkänd figur föddes – Skogsmulle. Gösta Frohm, under massor av år en energidrivande frontfigur inom Friluftsfrämjandet, som kom på att det behövdes en stimulans för att lära barn vad som finns i och vara rädd om naturen. Han skrev och tonsatte också en av våra mest populära barnvisor – Mullevisan med sitt ”Hej kolikock”. Så här beskrivs Skogsmulle på Friluftsfrämjandets hemsida:

”Skogsmulle är en fantasifigur, en varelse av alldeles egen sort, som föddes i ett åskväder ur fullständigt naturliga ingredienser. Skogsmulle är ett med skogen, han älskar och försvarar naturen, ofta med hjälp av barnen. I barnens fantasi är Skogsmulle en god och skapande kraft, inte på grund av några övernaturliga krafter, utan för att han försvarar det som växer och lever.”

 

Själv kom jag i kontakt med Friluftsfrämjandet i Nyköping 1966 och var föreningens ordförande i 18 år. Numera hedersordförande med huvuduppgift att ”svänga” klubban på årsstämman. Kan inte påstå att jag är någon hejare på natur och vad som där finns. Har alltid haft problem med benämning på växter och särskilt fåglar. Hustrun håller varje vår ”läxförhör” om den och den blomman men något VG blir det tyvärr aldrig. På sin höjd blir det ett G nätt och jämnt. Vårlök och Blåstjärna eller Schilla som den också kallas känner jag i alla fall igen.

 

Tre av Friluftsfrämjande Nyköpings ledare som tilldelats Friluftsfrämjandets högsta utmärkelse – järnmedaljen. Bosse Lindberg, Sonia Karlsson och Sven-Erik Ohlsson. 

 

Nåja, men det finns andra som är duktigare och det har kännetecknat föreningens verksamhet genom åren. Hundratals ledare har passerat och varit bidragande till att tusentals barn och ungdomar fått lära sig umgås med naturen och varandra på ett positivt sätt. Tre av föreningens ledare, Sonia Karlsson, Bo Lindberg och undertecknad, har också fått riksorganisationens högsta utmärkelse, järnmedaljen, för sina mångåriga insatser. Skogsmulle har på grund av ledarbrist, i dag jobbar de flesta mammorna eller barnen går i förskola, minskat. En positiv sak är att vi fått Naturförskolor och många förskolor har valt att själva ha Skogsmulle.

 

Dagens barn och ungdomar är de som ska förvalta och skydda vår natur. Låt mig hoppas att de via skolan och de många föreningar som i dag har naturupplevelser i sin verksamhet får möjligheten att förstå vilken betydelse en levande och tillgänglig natur har för vår existens.

Förresten – visste du att Allemansrätten inte tillåter plockning av hasselnötter? Nu vet jag det också!

Trevlig sommar!

 

 

 

 

 

 


Friluftsliv: Långmaren - en fantastisk liten gård

 
 

Långmaren i Nynäsområdet är en fantastik liten gård, väl bevarad. Under sommarhalvåret har Bälinge, Tystberga och Sätterstabygdens hembygdsföreningar kaffeservering och visning av gården. Det är Sörmlands Museum som ansvarar för skötsel av gårdens hus och mark. Allt görs enligt gamla metoder och därav är också växtlighet och framförallt floran bevarad som den var på den tiden då man t ex skördade med lie och hade djur i beteshagarna.

 

Här är det ett fantastiskt landskap bevarat och en storstadsbo kan få sitt lystmäte i avkoppling. Ta gärna vandringskängorna och gå en del av Sörmlandsleden. Det finns både korta och långa leder eller rundslingor i Nynäsreservatet. Man skymtar här och där havet och känner doft av saltvatten och tång. En stressad själ får lugn här. Hur var det då förr?

 

Samma natur men helt andra förutsättningar. Sista brukaren av Långmaren, Ivar Karlsson, var född där 1902. Han och hans hustru Ebba tog över arrendet 1939 efter Ivars far. 1967 slutade han jordbruket. Gården sköttes med två oxar som dragare och dessa såldes då till SF för en inspelning. Ivar hade ingen traktor utan höll fast vid det gamla sättet att bruka jorden med oxarna. De var starka dragare men långsamma. I lagården stod sex kor. De skulle mjölkas morgon och kväll och det var Ebba och Ivars mamma som skötte om det. Av mjölken gjordes smör, vilket såldes i handelsboden. När efterfrågan på hemkärnat smör minskade så födde Ivar upp kalvar på mjölken i stället och på det viset gav mjölken en ”förädlad” produkt som blev till pengar ändå.

 

Ett par träskor får symbolisera mjölkerskan Ebba på Långmaren. De var praktiska på lagårdsgolvet och tog inte åt sig väta, vare sig inom- eller utomhus. När man skulle in i stugan var de enkla att bara kliva ur. Tån på skon är lite uppåtböjd och jag kan tänka att det var bra att gå i men kanske också då man satt på mjölkpallen med benen under sig. På Sörmlands museum hemsida kan man läsa hur det var på torpen runt den stora gården. Många härliga berättelser.

 

I en berättelse, under rubriken Mejerska, mjölkerskor citeras:

”Gummorna gick och mjölka. De gick till lagårn i träskor och insvepta i stora schalar”.

”De hade träskor på fötterna när de skulle iväg till lagårn för att mjölka. Jag minns att det klapprade så förskräckligt när de kom på vägen.”

 

Kvinnorna levde som man sa ”under den vita piskan”. Det var mjölkning tre gånger om dagen och på Nynäs där korna var många, gick man i två lag och hade mellan 10 och 13 kor var att mjölka. Mannen fick arbete på gården oftast bara under förutsättning att han hade en hustru som kunde mjölka i lagården. Det var ett hårt liv kan vi vara överens om!

 

Träskorna på bilden har inget ursprung angivet i samlingarna. Men de har en överdel av läder med inpunsad (puns beskrivs som ett litet verktyg att skära in något med) dekor, blommor och band. Röd kant. Kantad med ståltråd, rester av vackert bemålad sula, hälpartiet. Rankor och blommor i gult och rött på svart vaxduk. Innersula av linne. Kanske både vackra och sköna. Troligen från 1800-talets slut.

 

 

Friluftsliv: Sörmlandsleden

 


Definieras i Wikipedia som ett samlingsbegrepp för fritidsaktiviteter som genomförs utomhus och inkluderar såväl organiserad som oorganiserad verksamhet. Som exempel på vanlig friluftsaktivitet nämns vandring som också representerar ett särskilt begrepp inom området – det rörliga friluftslivet.


På 1980-talet skulle det rörliga friluftslivet främjas och vägen till natur och kultur underlättas. Redan tidigare, runt 1960, hade planer på en vandringsled genom Sörmland börjat ta form och när Järnverket i Oxelösund byggdes början a decenniet samlades många vana fjällvandrare som var nyfikna på sina nya hemtrakter och en mer allmän information om landskapet för inflyttade järnverkare blev ingången för en diskussion som startades av Friluftsfrämjandet. Några fasta planer på hur en led skulle utformas fanns inte då men idag är leden ett system av vandringsleder om ca 1000 km och 100 olika etapper. Etapp 1 börjar vid Björkhagens tunnelbanestation i Stockholm och passerar bl a orterna Nynäshamn; Södertälje, Trosa Nyköping, Oxelösund, Katrineholm, Hälleforsnäs, Malmköping, Flen Eskilstuna, Gnesta och Mariefred och är en del av Europaleden E6.


Etapp 39, som går från Västra Kovik till Dragsviken, är 2 km lång med branta stigningar över karga klippor men med fantastiska vida vyer över Östersjön, Bråvikens mynning, farleden och inloppet till Norrköping. Vandraren kan skåda stora lastfartyg på väg till eller från Norrköping, fritidsbåtar på väg till strandhugg utmed kusten eller någon badö. Utmed etappen finns fina rastplatser där man under pausen kan tälja en barkbåt med motorbåtarna, segelbåtarna och kanoterna på havet som inspirationskälla. Skvattram i floran, havsörn i skyn och våra vanligaste sjöfåglar, raviner som påminner om gamla tiders rövargrottor är andra upplevelser och iakttagelser vandraren kan inspireras och njuta av.


I Sverige får alla vara i naturen, även i områden som någon annan äger. Den svenska allemansrätten är en rättighet men innebär också ett ansvar som kan sammanfattas med att inte störa, inte förstöra.
Föreningen Sörmlandsleden arbetar ideellt med att sköta och utveckla 100 mil natur- och kulturvandringsled i syfte att ge människor möjlighet till lättillgängliga och unika naturupplevelser och på vandraren vilar ansvaret att inte störa och förstöra det arbetet. Föreningen har sitt huvudsäte i Oxelösund i vars småbåtshamn man skåda många olika typer av fritidsbåtar redo, att som båten på fotot, kanske göra ett strandhugg på Romholmen där ANA en gång startade fritidsverksamhet för sina anställda men som idag också är tillgänglig för externa besökare i mån av plats.

 

 

 


Friluftsliv: Kan ge inspiration och kunskap

 

 

En promenad i friska luften rensar hjärnan sägs det. Ja, för mig är det så, fast med tillägget att det också ger inspiration. Naturens mångfald förmedlar syn, doft och hörselintryck från aldrig sinande källor. Redan i tidig ålder uppfattar man t.ex. fladdrande färgglada dagfjärilar och fåglar, som väcker ens nyfikenhet. Insektssamling under barnaår var för min del närmast en lek. Visserligen försökte jag spara fjärilar, men utan kunskap och rätta attiraljerna blev det inget kvar till samlingar. Enklare var det med fågelägg. Bara att sticka två håll, blåsa ur innehållet och sen i askar med fackindelning förvara dem med namn etikettering. I cigarrlådan på bilden finns 15 fjärilsarter bevarade med utspända vingar, troligen insamlade vid Vivesta norr om Oxelösund av familjen Segelberg.

 

Skådandet i naturen som hobby hänger i och jag vill också lära om arternas biologi. Pensionärslivet medger möjlighet till friluftsliv! Numer sker det egna samlandet av fjärilar för artbestämning genom digitalfoton. Och mellan livgivande strövtåg i markerna konsumeras populärvetenskapliga artiklar – nu senast om tistelfjärilen. Den är en hisnande kosmopolit och räknas som världens mest utbredda dagfjäril. Flytt sker från Afrika till Sverige och tillbaka och det kan handla om flygrutter på 1 500 mil! Men det sker genom sex generationers medverkan. En teori är att migrationen evolutionärt uppstått genom att fjärilen försökt undgå att bli uppäten av parasitsteklar. Det är inte bara människor som kan hotas av utrotning och därför tvingas att fly för sina liv. Trots namnet livnär sig tistelfjärilen på växter från ett 60-tal släkten. Vi har fem arter fjärilar som flyttar och mest känd är väl amiralen. Förra året såg jag i södra Skåne en ansamling amiraler invid en björkrot.

 

Sen det där med skalbaggar – det finns ungefär 4 400 arter i landet. Men det är nog läge att besinna sig, allt kan man inte syssla med! Likväl kommer jag att delta i en exkursion den 13 juni tillsammans med föreningen Likstammens miljövänner och titta efter bl.a skalbaggar. Det är svårt att helt avhålla sig!

 

 

 


RSS 2.0