En garderob 1955: "Den satt som en smäck"

 

Jag har vid flera tillfällen skrivit om min uppväxt i tygriket Sjuhäradsbygden i Västergötland.

 

När vi nu ska försöka minnas vad som fanns i garderoben i mitten på femtiotalet är det många minnesbilder som rullar fram. Många är av det oangenäma slaget. Det var stickiga ylletröjor och vita trikåkalsonger med obefintlig passform. Och det var måttsydda kostymer, som min far skräddaren och småföretagaren hade sytt upp. Problemet var dock att passformen raskt försämrades i takt med mitt okontrollerade matintag. En bild från en skolavslutning visar en pojke i en illasittande kostym. Alltför ofta ledde min övervikt till att kläderna var åtsittande. Jag brukar säga att jag både kände mig och såg ut som "en stoppad korv". Förutom obehagliga ylletröjor fanns i skräckkabinettet nylonskjortor och polotröjor i banlon. Men det var nog i början av 60-talet. Alltså mest negativt laddade minnen. Positivt var dock de behagliga bomullsskjortor, som letade sig in i min garderob.

 

Bildens prydliga kostym med väst i glencheck är från 70-talet. Jag valde den i museiförrådet eftersom jag fick en liknande år 1964. Då var jag vältränad och normalviktig och kostymen "satt som en smäck". Jag kommer ihåg hur välklädd jag kände mig. Och jag kan ibland känna att det vore kul att ha "underverket" i min nutida garderob.

 

 

En garderob 1955: Innehöll...

 

 


En garderob i en studentlägenhet I Uppsala vid mitten av 1960-talet innehöll

poplinrock
mockajacka
lodenrock
mörk kostym
manchesterkavaj
clubblazer
terylenbyxor
jeans
nylonskjortor
lammullströjor med läderlappar som armbågsskydd
lammullskoftor med läderlappar som arnbågsskydd
stickade smala och raka slipsar
boxershorts
strumpor
myggjagare
träskor

och
studentmössan

 

inte att förglömma

 

 

En garderob 1955: ”Tomt” i garderoben


 

 

När temat för nästa blogginslag dök upp i samband med att Anna Hedtjärn Wester från Sörmlands museum berättade om ett nytt intressant projekt – Koll på kläder - och kommande utställningar fick jag inga direkta ”vibbar”. Ämnet var ”I min garderob” med anknytning till 50-60-tal.

 

I min garderob fanns inget att hämta i klädväg men däremot några gamla klädgalgar från butiker i min hemstad Östersund. En del av trägalgarna har firmanamnet väl synligt och andra med lite mer slitna och suddiga i trycket – Lalanders, Wickbergs, Westvalls, StockholmsMagasinet, Linnemagasinet, Laves med flera.

 

Tänk om här hade hängt någon av mina gamla ”äppelknyckarbyxor” eller den första kostymen ”Peppar och salt”!

 

Golfbyxorna kommer jag eller rättare sagt min kära hustru väl ihåg. Det var den 16 maj 1954 som jag iförd golfbyxa och gympaskor mötte Gertrud i snöoväder vid Frösötornet där jag jobbade som någon slags allt i allo. Hon skulle dit för att arbeta i serveringen under sommaren. Att bära golfbyxor på den tiden var poppis. Att de även kallades äppelknyckarbyxor berodde på att det var enkelt att gömma pallade äpplen i byxbenen. I varje fall för dem som ägnade sig åt den ”sporten”. I dag är väl benämningen knickerbockers för dessa ganska praktiska byxor.

 

Kostymer har aldrig direkt varit min starka sida. Visserligen har genom åren ett antal modeller passerat revyn men något vardagsplagg har det inte varit. På en av galgarna kunde det ha hängt en kostym – peppar-och salt kallad – som var den första jag ägde. Den var inköpt på Wickbergs Herrkläder och varför just där har sin egen lilla historia.

 

I butiken jobbade en alltid glad och servicevänlig man vid namn Arvid Hudberg. Han var god vän med min pappa. Båda med intresse i musiken och framför allt Arvid som dessutom var en omtyckt och populär revyartist och sångare i en sånggrupp, ”Trio Sov i ro”, som under 1930- och 40-talet gjorde sig kända som uppskattade radiounderhållare. De hann också med att turnera i folkparker i såväl Sverige som Danmark och gjorde massor av grammofoninspelningar.

 

Under en sommar jobbade jag som springgrabb hos Wickbergs och för lönen köpte jag min första kostym. 14 år gammal tror jag att jag var. Varför det blev just den kostymen är ett minne blott.

 

Tyvärr såg jag ingen av den här sortens kostymer bland mängden av intressanta kläder i Sörmlands museums samlingar så det här inlägget får jag illustrerar med en av de gamla galgarna i garderoben. Den fina lädervästen som hänger på den är också av tidigare datum men vet inte när.

 

 
 

En garderob 1955: Innehöll mest hemsytt

 

 

Vår konsumtion av kläder har rusat iväg sedan mitten av femtiotalet. Det var väl ungefär då som vårt samhälle hade kommit ikapp efter kriget och man började köpa saker igen. Fortfarande var det väldigt viktigt att spara, spara och åter spara pengar för framtida inköp. T ex gick stora pengar till att köpa första bilen. Vi sydde gärna våra kläder själva och i vårt lilla samhälle fanns en ”sybehörsaffär” där Nanny huserade. Vi skolbarn fick köpa tyg och sy i skolan. Det var nog de roligaste ämnet vi hade.

 

Min garderob innehöll alltså mest hemsytt. Under Uppfinning-stofferingsmaskin har jag skrivit lite om det förut. Vi tre hemma, far, mor och jag hade gemensam garderob. Det fanns ytterligare en garderob och det var i farstun där man hängde av sig arbetskläderna, de luktade ofta ”lagård”. Men i den stora sovrumsgarderoben hängde mammas fina klänningar och blusar, kanske hade hon skaffat ett par vita sommar-byxor också. En långklänning hade hon också, vacker men användes nog bara en gång, på ett bröllop.

 

Pappa hade en begravningskostym eller högtidskostym kan man kalla den, men den var sällan framme, svart och dyster som den var. Till den bars vit skjorta och svart sorgband, vilket alla vuxna hade då någon dött. Sorgbandet bars också på andra kläder långt efter dödsfallet. Jeanstyg hade inte introducerats i vuxengarderoben. Det finaste man hade var ofta kläder av konstmaterial, nymodigt!

 

I min garderob fanns bl a en brudnäbbsklänning som var fantasiskt vacker. Puffärmar, rynkad kjol och stor rosett på ryggen. Två gånger hade jag fått vara brudnäbb, till min moster och till min pappas kusin. Kusinen, nu 87 år, träffar jag fortfarande på stan och då presenterar hon mig som sin brudnäbb för sina vänner, jag som är 69 år. Jag hade också klänning med bolero, mjuka långbyxor, kappa och en jacka. En byrå fanns i sovrummet och där hade vi varsin låda med underkläder, jumprar och strumpor.

 

Nu till den vackra gröna klänningen som är på bilden. Den är i grönt siden med långa sydda band fastsatta vid axlarna och knutna till slips. Klänningen får extra vidd av de isydda blanka och matta kilarna nedtill. En liten jacka hör till. Den är från 1930 och hör till samlingen Familjen Ahlstrand. Zarah Leander klädde sig i liknande klänningar och var en fantastisk primadonna. Under 50- och 60-talet var föreningen Gammaldansens Vänner mycket livaktiga i Stigtomta och ordnade teaterstycken och soaréer. Pappa uppträdde som Zarah med en grön sidenklänning och sjöng ”vill ni se en stjärna...” med stor inlevelse. Vi hade sytt den smala sidenklänningen och stoppat upp honom både här och där. Succé.

 

Vi ungar fick vara med och lära oss dansa både gamla och moderna danser. ”Lärarna” var gamla farbröder som ofta dansat sig svettiga och jag minns hur man fick hålla sin hand på den våta nylonskjortan. Men dansa lärde vi oss. Jag gick bet på sprätt-mazurka, där man svänger baklänges i ett visst steg, svårt och näst intill omöjligt. 

 

 

En garderob 1955: Trenchcoaten hade sin givna plats

 

 

I museets klädsamling hittar jag en trenchcoat som var köpt 1959 på Annerstedts i Nyköping. Jag minns att jag hade en sådan rock. Varje välklädd ung man skulle givetvis ha en  trenchcoat vid uppklädda tillfällen. Det skulle förvåna mig om inte min trenchcoat också var köpt på Annerstedts – möjligen några år senare än museets exemplar.

 

Trenchcoat eller ”skyttegravsrock” var den rock som brittiska och franska soldater bar under första världskriget. Det var Thomas Burberry som skapade designen och presenterade den som en regnrock för arméofficerare för brittiska försvarsdepartementet år 1901. Thomas Burberry var även ”uppfinnare” av gabardintyget. Man modifierade designen något för att passa skyttegravssoldaterna under första världskriget och det var också skyttegravssoldaterna som kallade rocken trenchcoat. Rocken hade diverse ringar och remmar för att fästa utrustning vid. Så småningom bars den av de flesta allierade soldater. I början av andra världskriget användes rocken av många länders militärer, men ersattes så småningom av lämpligare militära kläder.

 

Trenchcoaten på bilden är sydd av diagonalvävtyg, tetoron ( 65% polyester och 35% viscose).

De syntetiska tygerna hade börjat användas i stor omfattning vid denna tid. Rocken är beige och har ett löstagbart teddyfoder.

Den klassiska trenchcoaten var vanligen tillverkad av grovt bomullstyg eller poplin också den med löstagbart foder. Färgerna kan variera från svart till brun eller beige.

Från senare tid finns rockar som saknar skärp och ringar och som dessutom har flera fickor. Längden har också kortats. De klassiska modellerna var nästan fotsida.

 

Trenchcoaten har behållit sin popularitet runt om i världen under cirka etthundra år med associationer till figurer inom både film och litteratur. Inspector Clouseau, Fantomen och Dick Tracy är bara några av de figurer vi förknippar med trenchcoaten. Även äldre tiders filmdeckare måste givetvis ha en sådan rock med uppfälld krage.

 

Jag är inte  tillräckligt bevandrad i dagens modevärld för att kunna avgöra om en ung man med trenchcoat kan betraktas som uppklädd eller utklädd.

 

 

 


En garderob 1955: från hemsytt till köpkläder

 

 

Det känns närmast ärofyllt att på temat garderob få se en kavaj som tillhört sörmlänningen Björn von Rosen. Samtal med en nötväcka och Mitt hundliv är två av hans klassiker bland naturböcker, som för mig blev inspirationskällor - vi hade något själsligt gemensamt. Men där stannar liknelsen. Han var greve, poet, konstnär och en prisbelönt författare. På bilder av honom får man uppfattningen att kavaj eller blazer - om än i olika typsnitt- var standardklädsel såväl vid nobla tillfällen som i fält. Exemplaret på bilden är en skräddarsydd safarimodell i kraftigt mörkbeige bomullstyg. Björn von Rosen vistades en hel del i Etiopien.

 

Under efterkrigstiden var fattigdom alltjämt ganska utbredd. In på 50-talet var det säkerligen fortfarande stora skillnader i garderobernas innehåll hos arbetare, bönder och borgare. Men decenniet präglades av framtidstro, välståndet ökade och det märktes inte minst genom klädseln på människorna inom arbetarklassen där jag växte upp. Far hade en mörk kostym som var inköpt i klädbutik och mor hade likaledes minst en finklänning. Tidigare var en stor del hemsytt - inte minst gällde det för oss barn. Plagg cirkulerade runt i släkten och en del gick i arv mellan syskonen. Jag bar kläder som mor sytt av tyger från gamla persedlar så långt upp i åldern att jag stundom skämdes.  

 

Men vid tio eller elva års ålder, dvs i mitten av 50-talet fick jag en blazer och för första gången kände jag  mig riktigt finklädd. Visserligen var det ett arvegods men ändå, det var ett lyckligt ögonblick.

 

 

En garderob 1955: Mjuk och sladdrig yllekostym

 

 

Året var 1952. Jag hade fått nog av att arbeta som dräng vid min fars torp med tre kor, en häst och flera hundra höns. Min kära mor hade bestämt att jag skulle studera. Så jag for med tåget till Katrineholm och började läsa på realexamen där på Enskilda läroverket. Det var intensiva studier för man skulle ta realexamen på tre terminer.

 

Jag bodde i ett hyresrum tillsammans med en kille från Dalsjöfors som var son till en ägare av en textilindustri där. Han var mycket trevlig att dela rum med och vi pluggade som besatta. Han var alltid mycket välklädd så det märktes att han hade en ”skräddare” till far. Han hade bland annat ett par mörka kostymer i sin garderob. Det var väl inte så ofta som vi hade anledning att ”klä upp oss” men det hände ibland. Jag hade också en kostym. Det var en grön yllekostym som pappa hade köpt hos Erik Ohlsson i Gnesta. Den var mjuk och sladdrig och pressvecken var omöjliga att få till. Då kände jag av skillnaden mellan torparpojken och fabrikörsonen.

 

Efter ett år, 1953, flyttade familjen till Enebyberg norr om Stockholm. Här var klädsnobberiet ganska omfattande så det gällde att hänga med. Då steg nog klädkontot en del för man skulle alltid vara fin och välpressad – och det var jag. Bland annat så minns jag att jag köpte ett par fina oxblodsfärgade "myggjagare”, det vill säga blodröda spetsiga skor tillverkade i Örebro. När det var riktigt högtidligt lånade jag min fars frack med ”fadermördare” och allt och med svarta lackskor därtill.

 

Hatt var ju ett måste redan i 20-årsåldern. Jag har ett foto taget på Kungsgatan i Stockholm där jag promenerade med mina vänner och iförd hatt. Med på bilden fanns också min då blivande hustru. Vi promenerade lugnt och fint där på trottoaren när jag plötsligen råkade stöta emot en mötande kille. Han vände sig om och så väste han ”Gubbjävel” till mig. Jag tänkte på min hatt och blev naturligtvis lite paff men min flickvän tycktes då inte ha tagit intryck av händelsen. Dock har hon vid ett senare tillfälle bränt upp den där hatten.

 

Till föremål för denna blogg valde jag en fabriksny grön kostym i ylle tillverkad av Widengrens i Vingåker.  

 

 

Made in Sweden: På spaning efter den tid som flytt

 

 

Bildens kornblå byxa var högsta mode på 1960-talet. Tyget var en blandning av ull och syntetmaterialet terylene (den första polyestern). Tyget kallades ”Cremplene for men”. och tillverkades av Saxylle/Kilsund i Borås. Det var inte helt behagligt att bära dessa plagg. Det syntetiska dominerade med fickfoder i nylonväv, som gav en hal känsla mot huden, inte alls lika behaglig som det välbefinnande som nutidens mjuka bomullsbyxor ger sina bärare.

 

Byxan är av märket Brason och tillverkades på en fabrik i Skövde. Företaget grundades år 1916 av bröderna Eric och Albert Andersson i Tvärred ca 2,5 mil öster om Borås.

När jag växte upp i grannbyn blomstrade företaget under ledning av sönerna Arne och Allan Andersson. Kring 1970 hade företaget över 150 anställda på fabrikerna i Tvärred och Skövde.

Specialiseringen på herr, dam och pojkbyxor ledde också till att ca 15% av produktionen gick på export till Europa och USA. När konkurrensen från billig import försämrade lönsamheten beslutade ägarna, som då uppnått pensionsålder, att lägga ner företaget år 1976.

 

Min far var småföretagare i branschen. Han drev syfabrik från 1943 till slutet av 60-talet där tillverkningen främst utgjordes av herr- och dambyxor. Produktionen bedrevs som lönsömnad dels åt Rudins Konfektion AB (dambyxor), dels åt Lundgrens Konfektions AB (främst uniformsbyxor för polis och kriminalvård). Båda företagen med säte i Ulricehamn.När verksamheten var som störst i mitten av 60-talet hade företaget ett fyrtiotal anställda, varav ca 30 hemsömmerskor. I denna miljö fick jag tidigt hjälpa till bl a som löneadministratör och med transporter till och från alla hemsömmerskor. Någon tanke på att ta över verksamheten hade jag aldrig. Den arbetsinsats som min far fick lägga ner i företaget var avskräckande stor.

 

Mindre än en mil från mitt föräldrahem ligger Gällstad, som fordom dominerades av hemmens stickmaskiner och en omfattande trikåindustri. Välkända exempel var Gällstads trikåfabrik (KW Karlsson) och Gällstads Ylle, det senare tillverkare av sportmode med det välkända varumärket Ivanhoe. Det var Martin Göthager, ägare till Gällstads Ylle, som 1976 tog initiativ till det så kallade ”Kärringarallyt”. Företagen i Gällstad med omnejd förlade sin fabriksförsäljning till torsdagseftermiddagar. Då fick ”kärringarna” ila mellan källarlokalerna för att göra sina fynd. Nu för tiden har tillverkningen upphört på orten men framgångsrikt ersatts av en satsning på besöksnäringen. I dag har eleganta butiker öppet hela veckan. I  butikerna kan man hitta produkter från närmare 400 varumärken. och bortåt en halv miljon besöker årligen Gällstad. Ett av företagen – Lager 157 – har nu butiker på ett 20-tal orter i landet med sammanlagt ca 250 anställda. Företaget etablerade sig för några år sedan i Hälleforsnäs i Sörmland.

 

 

Made in Sweden: Imponerande samling

 

 

Textilier i mängd från åtskilliga hundra år tillbaka och fram till våra dagar finns att beskåda i Sörmlands Museums föremålsmagasin i Nyköping. Här påminns vi om den spännande historia som vi haft i Sörmland när det gällt textiltillverkning – allt från kläder till tyger. Det ”luktar” Made in Sweden lång väg och man känner en stor glädje över att vi idag har möjlighet att följa den fantastiska utveckling av det som en gång satte Sverige på världskartan.

 

Begreppet Made in Sweden har inte samma klang längre. Konkurrensen från lågprisländerna har inneburit att det mesta av svensk konfektionsindustri försvunnit. Däremot verkar intresset för det som är lite annorlunda, speciellt och tilltalande ur design- och modesynpunkt vara en blågul framgång och genererar åtskilliga miljarder i exportintäkter.

 

Egentligen är det ganska fantastiskt att Nyköping en gång i tiden var landets tredje största textilstad med anor redan från 1500-talet. Under flera århundraden utvecklades verksamheten så att det när den stod i full blom med alla spinnerier och väverier sysselsatte i stort sett halva Nyköpings befolkning. Tyger producerades i mängd och spreds över många kontinenter och till våra egna konfektionsfabriker för att förvandlas till eftertraktade produkter med stark anknytning till Made in Sweden.

 

Skulle tro att de två stora i Vingåker, Widengren och Ljungströms, på sin tid hade tyger i sin produktion Made in Nyköping. De båda tillverkarna stod för uppskattad svensk kvalitet och för Ljungströms del fortsatte tillverkningen i Vingåker ända fram till 1998 då en utlandsetablering satte stopp för en framgångsrik produktion i Sverige.

 

Om verksamheten i Nyköping i de olika fabrikerna med Fors Ullspinneri som ett av Nyköpings större industriföretag, har Textilhistoriska Gruppen i Nyköping, med Harald Andersson som författare, tagit fram flera intressanta böcker som är väl värda att läsa. Gå gärna in på deras hemsida www.textilhistoriska.se för mer information.

 

När vi talar om Made in Sweden och sörmländsk textilhistoria får vi bara inte glömma den succé som grevinnan Ebba von Eckermann under 30 år gjorde med sina kläder av egenproducerade handvävda färgsprakande ylletyger tillverkades hemma i Ripsa. Kläder som gjorde stor succé bland annat i USA och Paris. I Ripsa gick också vävstolarna varma och gav många kvinnor arbete – oftast i sina hem.

 

I samlingarna på museet hittar vi den här fina så kallade Safarikostymen. Den tillhör den samling som Börje Ohlsson, Börjes Herr- och gossekipering i Nyköping, donerade. En kostym verkligen Made in Sweden och som är uppsydd hos den anrika textilfabriken i Borås. I beskrivningen skriver Börje; ”Så fin konfektion på ett rent vardagsplagg. Så fint sydd den är, passpoaler. Bälgveck på fickorna, ok i ryggen och sprund. Locket på fickan är fodrat! Byxa med snedfickor. Jackan är fordrad med konstsiden. Den köpte dom som ville ha någonting ”När man kom ner till värmen som dom sa”.

 

 

Made in Sweden: "Algotskläder"

 

 

Algots var varumärket på kläder som vi kommer ihåg bäst, vi som är lite äldre. Det kändes helsvenskt på något vis. Mitt val av föremål i museets samlingar var därför en blå arbetsrock som använts av Johan Bernhard Karlsson i Huddinge. För egen del har jag i barn- och ungdomen burit många ”Algotskläder”.

 

Vi fick vid vårt senaste bloggmöte en föredragning av Anna H W från Museet om svensktillverkade kläder av olika slag. Hon visade en klänning från Erla, byxor från Brason, kavaj från Widegrens, mm. Anna hade lyckats hitta många fina textilföremål trots att vår käre gamle bloggkamrat Egon Toft tyckte det var tunt med föremål i samlingarna som vittnade om Nyköpings storhetstid som textilstad i sin blogg i mars 2011. Han kom med uppmaningen till alla att insända textila föremål till museet tillsammans med en beskrivning av När, Var och Hur det använts och vad det var för typ av textil.

 

Den svenska textilindustrin har gjort som kräftan - gått bakåt. Redan kring sekelskiftet 1900 hade Sverige en betydande textilindustri med tyngdpunkt i Göteborgsregionen och Norrköping och i Sjuhäradsbygden och i Skåne och Halland – och Nyköping inte att förglömma. Tillväxten fortsatte till början av 1950-talet, då textilindustrin gav Sverige en självförsörjningsgrad på 85 % och hade cirka 70 000 anställda. En nedgång började därefter, först orsakad av konkurrens från den modernare nyuppbyggda västeuropeiska textilindustrin. Därefter kom konkurrensen från låglöneländer utom Europa. Sysselsättningen minskade kraftigt under åren 1950 till 1968 (ca 60 %). 

 

Detta framtvingade en radikal omstrukturering av den svenska textilindustrin, vilket kom att resultera i nedläggningar, fusioner, ändrad produktionsinriktning, ökad import av garn och väv samt export av färdigvaror. Trots minskad sysselsättning ledde omstruktureringarna till att industrin i början av 1970-talet uppnådde sin dittills högsta produktionsvolym. Men denna har, liksom sysselsättningen, minskat från mitten av 1970-talet, trots statligt stöd fram till 1993. Numera tillverkas våra kläder i Indien och Kina. Den svenska textilindustrin har således minskat avsevärt från mitten av 1900-talet.

 

 

Made in Sweden: Konfektion i svensk design och produktion

 


Efter andra världskriget steg levnadsstandarden i Sverige och folk började efterfråga mer konfektionssydda kläder, textilindustrin växte och sysselsatte i början på 1950-talet 70000 anställda med en självförsörjningsgrad om 85 %. Konfektionsindustrin var dess helt dominerande kund med svenska klädmärken som INGWA, ERLA, ELSSON, FINO, WIDENGRENS, MMT, KÅWE; CITYMODELLER, MELKA OCH ALGOTS. I garderoben kunde det nu hänga ett par byxor i terylene med svagt snedställda framfickor, bakficka med knäppning och raka byxben där bakvåden var 10 cm längre och som Galenskaparna och After Shave sjunger i låten Borås, Borås om den nyekiperade mannen, kunde han nu göra entré i stora sta´n med postorderskor och Algotskostym.

 

Det var inte ovanligt att industrialiseringen i slutet av 1800-talet startade inom textilindustrin eftersom den utrustning och de maskiner som behövs är relativt enkla och arbetskraften därför inte behöver någon avancerad utbildning eller kompetens. Kvinnor ansågs mest lämpliga och branschen utmärktes av att ha de sämst betalda industriarbetarna. De svenska kvinnorna hade kommit ut på arbetsmarknaden i större utsträckning under andra världskriget då de fick ersätta männen som låg inkallade i det militära. Efter kriget kom många att stanna kvar i yrkeslivet och hemarbetet behövde rationaliseras och i kombination med ökade inkomster blev köpta kläder en tidsbesparing.


Den allmänna värnplikten som införts i Sverige 1901 bidrog också till konfektionsindustrins tillväxt. Genom alla år hade de värnpliktiga vägts och mätts både på längden och på tvären varför det fanns gott om uppgifter till att standardisera olika storlekar för storskalig industriproduktion.


Den svenska textilindustrin hankade sig fram med hjälp av statligt stöd till 1993 men konkurrens från länder med modernare utrustning, lägre löner och en frihandelsvänlig politik tvingade branschen till omstruktureringar med nedläggningar, fusioner, ändrad produktionsinriktning och minskande sysselsättning som följd. En process som påbörjades på 1970-talet. Algots försattes i konkurs 1977 och vid en sökning på nätet av de ovan uppräknade klädmärkena blir det endast en träff. På ERLA som inför våren 2015 annonserar:


”Erla of Sweden är redo att förse er med vårens och sommarens nya kvaliteter, modeller och färger. Vi är idag heltäckande inom herrkonfektion. Vi marknadsför byxor, shorts, skjortor, jackor, kavajer samt kostymer. Vi lagerför samtliga produkttyper och kan leverera från 1 dags leverans till hela Sverige. Erla of Sweden är det uppdaterade alternativet!”.


ERLA har namnet efter grundarna ERiksson och LArsson men nu med tillägget of Sweden vilket är en anpassning till en verksamhet i en alltmer globaliserad tillvaro där produktionen ofta sker utomlands men med svensk design. Det mest kända svenska klädmärket i världen idag är Hennes och Mauritz som i konkurrens med det spanska klädmärket ZARA tävlar om att ha flest butiker i flest länder.
Det som på 1500-talet började med att allmogen i Sverige knallade runt i bygden för att sälja hemslöjd har blivit en internationell bortaproducerad modesuccé med svensk märkesetikett i kragen, linningen eller som ett väl synligt tryck på plagget. Be your brand!

 

 

Made in Sweden: Safarikostym

 

 

Vi bloggare har haft besök av Anna Hedtjärn-Wester, som berättade om kläder, inhemska och importerade. På 1960-talet var 90% av de som såldes i Sverige svenskproducerade och nu är det mindre än 1%. Vi har haft stora producenter i bl a Västergötland, främst under 1900-talet när konfektionssömnad blev populärt. Före de var det mesta hemsytt eller gjort av en skräddare.

 

Denna safarikostym är från 1965 och gjord i fröskalsbomull och polyester med nylonfoder. Såld, eller aldrig såld om man ska vara korrekt, hos Börjes Herr-och gossekipering. Den är skänkt till muséet i oanvänt skick. Kallas för vardagsplagg men är ändå välarbetad med fodrade ficklock o s v. Märket är Svensk kvalité från ERLA ett Boråsföretag. Börje själv har sagt att de som åkte på semester ville ha ”någonting när man kom ner till värmen”. Det var i slutet på 50-talet och början av 60-talet som svenska folket fick råd att resa utomlands när de första charterresorna anordnades.

 

Jag tänker då på min fars resegarderob. Han hade en liknande kavaj för att användas då de reste till Mallorca och Kanarieöarna. Mina föräldrar älskade värmen och med ett jordbruk som aldrig gav semester om man var kvar på gården, så reste de bort i en vecka i taget. Först var det Sverige som utforskades, främst fjällvandringar. Sedan kom första charterresan i slutet av 1950-talet och det var stort för dem. Ett språk som man inte förstod, maträtter som var helt annorlunda våra och så den fantastiska naturen med grönska och blommor. De älskade båda resmålen och reste gärna i lätta sommarkläder som denna safarikostym.

 

Kollar man nu på safarikostym så rekommenderar researrangören enklare kläder i mjukt material och en safarihatt. Det gäller alltså verkliga safariresor i Afrika. På vissa hotell och restauranger måste man fortfarande klä upp sig på kvällen, så kanske en nätt kostym är på sin plats även i djungeln.

 

 

Made in Sweden: Junex – en svunnen tid

 

 

Anna Hedtjärn Wester från Sörmlands museum besökte oss och berättade om projektet ”Koll på kläder”. Nästa tema blev därmed ”Made in Sweden”, eftersom vi kunde konstatera att nära nog all konfektionstillverkning försvunnit från Sverige.

Efter lite letande i museets stora klädsamling hittade jag en fin kavaj från Junex i Huskvarna. Kavajen är från 1960-talet och inlämnad av Brita von Rosen.

 

Junex är intimt kopplad till Huskvarna och Jönköping. Året var 1927 och en av Jönköpings många tändsticksfabriker (Junebro Spånaskfabrik) hade lagts ned. Lediga lokaler fanns därmed att hyra och John Hjelme-Lundberg med hustru Tora beslöt att starta konfektionstillverkning i de gamla lokalerna.

Man fastnade för namnet Junex. Ex june är latin och betyder från June. June var första delen i det gamla namnet för Jönköping, som var Junaköpunger. John var av gammal konfektionsindustrisläkt från Hjälmsjö - därav namnet Hjelme-Lundberg. Verksamheten växte och gick bra. År 1934 hade man 450 anställda.

Lokalerna blev för små och de var dessutom i dåligt skick. Ägarna frågade då Jönköpings stad om möjligheten att köpa en tomt för nybyggnation. Jönköpings stad ställde sig helt kallsinnig till detta. Frågan gick då vidare till Huskvarna, som såg möjligheterna i att få en stor kvinnodominerad industri som komplement till Husqvarna AB, som hade en mansdominerad arbetskraft. Huskvarna ställde upp med kostnadsfri tomt i  ”skyltläge”, halva byggkostnaden, gratis framdragning av el och VA samt en badplats vid Vättern för bolagets räkning. Junex lovade i sin tur att tillföra Huskvarna skatteintäkter i minst 20 år.

 

Arkitekten Erik  Friberg ritade huset i funktionalistisk stil och det finns fortfarande kvar som ett av portalverken inom den svenska modernismens historia. Invigningen av huset skedde den 14 maj 1936 och var en mycket påkostad historia. Ägarna levde även privat ett mycket flärdfullt liv och umgicks med många av den tidens storheter. Bland annat var de inbjudna till bröllopet mellan Grace Kelly och Furst Rainier i Monaco.

 

Med tiden kom verkligheten ifatt verksamheten och konfektionsindustrin flyttade ut från Sverige till länder med lägre produktionskostnader. År 1960 överfördes hela ägandet till en bank  med fordringar på Junex. Ägandet lämnades åter efter cirka 3 år, men efter en lång överlevnadskamp försvann företaget från familjen Hjelme-Lundberg den 30 juli 1970. John Hjelme-Lundberg dog senare samma år.

 

Junex drevs sedan av olika ägare fram till mars 1985 då de 17 kvarvarande anställda i Nya Junex sades upp och sagan om Junex var slut. Idag finns bara ett vackert funkishus kvar utmed Grännavägen.

 

Ovanstående industrihistoria är tyvärr inte så unik. I och med globaliseringen har många andra svenska produktíonsindustriers öde blivit detsamma. Hög automatiseringsgrad och specialisering är några av villkoren för tillverkningsindustri som vill överleva i Sverige.

 

 

Värdefullt: skydd av egendom förr och nu

 

 

 

Bildens gamla trälås kommer från Senesta i Stigtomta. I den sparsmakade beskrivningen finns endast storleksuppgifterna: Längd 210 mm, bredd 100 mm och höjd 50 mm. Det skulle onekligen vara intressant med lite fler uppgifter och en teknisk beskrivning av denna kulturhistoriska hantverksklenod.

 

Från min lantliga uppväxtmiljö kommer jag ihåg att skyddet av värdefull egendom var lite si och så. Man litade på varandra och lämnade ofta dörrarna olåsta. Hände sig dock att utombys tjuvar lyckades få med sig någon båtmotor. Amatörmässiga försök att stjäla bilar misslyckades i regel. Det ledde dock till mycket prat, mustiga detaljrika historier och – åtminstone tillfälligt - skärpt säkerhetstänkande. Fler bilägare tog för vana att inte lämna kvar nyckeln i tändningslåset. Och började till och med att låsa bildörrarna. Det var då dä!

 

Det här leder mig osökt in på avdelning bankfack. Mitt bankfack har jag inte besökt på flera år. Ursprungligen var besöken någorlunda regelbundna i samband med att det var dags att hämta ut en och annan vinst på Svenska Statens Premieobligationer. Före den digitala revolutionen fanns dessa värdepapper fysiskt och därtill i prydligt tryck. Administrationen kring vinsthanteringen krävde mycket tidsödande skrivarbete för de stackars banktjänstemännen. Nu kommer jag knappt ihåg vad jag förvarar i facket. Det jag minns är värdehandlingar i form av gamla betyg och ärvda guldringar som bör finnas där i säkert förvar. För övrigt hyllar jag en finsk FN-officers mantra: ”Du ska inte samla på dig fler värdefulla prylar än du kan ta med dig upp i en björk”.

 

 

 


Värdefullt: Spara och slösa

 

Temat ovan för tanken tillbaka till 1950-talet och den kultur kring sparandet som gällde när jag var barn. På bilden ser man en sparbössa av keramik som  lämnats in som gåva till museet år 1956. Jag kommer ihåg den sparbössa jag fick av Sparbanken i Nyköping. Det var en sparbössa av metall, som bara kunde öppnas med nyckel. Nyckeln fanns bara på banken. Jag fick gå till banken  med sparbössan. Där öppnades den och pengarna sattes in på mitt sparkonto. Varje gång jag tömde bössan - mest 5-öringar - fick jag även en tidningen ”Lyckoslanten” med serien om Spara och Slösa. Tidningen skulle ge mig insikten att det var mycket bättre att spara pengarna än att konsumera dessa.

 

Den första sparbanken i Sverige bildades år 1820 i Göteborg. Grundaren var en tysk köpman, Eduard Ludedorff. Vid mitten av 1870-talet fanns 325 sparbanker. Dessutom fanns 37 affärsbanker. I början arbetade man fritt utan någon reglering, men år 1892 kom den första sparbankslagen. Den viktigaste uppgiften för sparbankerna var att ta emot inlåning och främja sparande. Andra kännetecken var lokal förankring och frånvaro av enskilt vinstintresse. Affärsbankerna skulle sköta kontakten med näringslivet.

Sparbanksföreningen bildades år 1900. Sparbankerna började därmed samarbeta och en viktig del av samarbetet utgjordes  av sparpropagandan,  som  hade sitt ursprung i det internationella  sparbanksmötet i Milano år 1924. Så många som möjligt skulle spara regelbundet och göra detta till en god vana. Man inrättade olika sparformer, som skolsparandet och hemsparbössesparandet. Det var den senare som jag hade blivit en del av med min sparbössa.

 

Tidskriften Lyckoslanten kom ut med sitt första nummer år 1926 – i samband med Världsspardagen. Sedan dess har den delats ut till skolbarn. Grundaren av tidningen var bankdirektören Josef Hugo Jönsson. Han hade fått uppdraget att organisera  ”Svenska Sparbanksföreningens avdelning för sparpropaganda”. Efter en ide från USA startade han tidningen Lyckoslanten, som skulle vända sig till skolbarn. Tidningens redaktör var folkskolläraren Torsten Palmqvist, som hade denna funktion ända fram till 1960. Tidningens namn utsågs genom en pristävling som vanns av hushållerskan Emma Andersson i Katrineholm. Serien om Spara och  Slösa av Birgitta Lilliehöök fanns med redan från 1926 och  publicerades ända fram till år 1963. Serien har senare dykt upp igen efter 2005.

 

Man kan utan att ta alltför stora risker säga att synen på sparande har förändrats drastiskt i hela västvärlden. Idag hyllas konsumtion och belåning för att ”få igång hjulen” i samhället. Kanske är det snart dags att återinföra gamla traditionella sparideal igen?

 

 

 


Värdefullt: Vattentunnan och dess innehåll

 

Förr var kopparföremål värdefulla. Kaffepannor, kastruller och bunkar i koppar var samlarobjekt. På bondauktioner kunde kopparföremål gå upp till otroliga summor. Mina föräldrar tycktes inte ha insett det för våra höns och kycklingar i hönseriet fick dricka vatten ur förtenta kopparkittlar. Det kom en gång en släkting från Stockholm och hälsade på och då fick kära mor riktiga bannor för att hon hanterade sina fina kopparkärl så vanvördigt. Jag tyckte det där var ganska pinsamt.

 

Men nu har kopparföremål varit ”ute” under många år. Vi har i familjen en ganska stor samling av olika sorters koppargrejer som vi inte sätter särskilt stort värde på. Men enligt trendanalytikerna kommer kopparföremål att snart stiga i värde. Det är alltså inte läge att sälja nu så vi får väl vänta.

 

Föremålet för bloggen, en vattentunna av okänt ursprung, inköptes till museet för snart 80 år sedan, säkert för en billig penning. Det verkligt värdefulla med den här vattentunnan är enligt mitt förmenande innehållet. Vattnet som förvarades i tunnan var en oundgänglighet. Gott vatten är en mycket värdefull tillgång på en gård. Mitt föräldrahem – jag bor fortfarande strax bredvid – är beläget på en ås av mosand så vi hade gott om rent och fint vatten. Vi hade en grävd vattenbrunn ute på åkern och från den drogs en vattenledning till ett pumphus och sedan in i stugan. Redan i slutet på 1930-talet ordnade far min med en elektrisk vattenpump med hydrofor och tryckströmbrytare. Vilken lyx! Jag minns att man runt vattenledningen lade myrstack för att isolera mot frost. Myrstacksmaterialet stod väl emot förruttnelse sas det. Den där pumpen fick ett eget namn nämligen ”Konstgjorda Karlsson”. Vattenledningarna har naturligtvis behövt underhållas och förnyas under åren som gått men ”Karlsson” är fortfarande i funktion och levererar vatten till oss varje dag.

 

Men det mest värdefulla som finns för en seniorbloggare är ändå hälsan. Att varje morgon (om än inte lika tidigt som förr) få kasta benen över sängkanten och kliva upp det sätter jag det allra största värde på. Och jag skänker ”försynen” varenda dag en tacksamhetens tanke över att få vara frisk.

 

 

Värdefullt: Säkerhetständstickan och Solstickepojken lyser upp tillvaron


Säkerhetständstickan lyser upp tillvaron för att den förbättrat tändsticksarbetarnas arbetsmiljö och minskat brandfaran, Solstickepojken för att han i snart åttio år bidragit med över hundra miljoner kronor till behjärtansvärda ändamål.


Säkerhetständstickan är en svensk världssuccé som två professorer vid Uppsala universitet, Gustaf Erik Berggren (sedermera Pasch) och Jöns Jacob Berzelius, i ett lyckat arbetsmiljöprojekt i mitten på 1800-talet kunde framställa genom att ersätta den gula eller vita fosforn med röd sådan. Fosfortändstickor med gul/vit fosfor självantände ofta och orsakade bränder medan säkerhetständstickan endast kan tändas med tändsticksaskens plån. Den gula/vita fosforn är också mycket giftig och människor som arbetade på tändsticksfabrikerna dog i förtid. Deras skelett sprack, tänderna lossnade, benen ruttnade och lederna förstördes i åkomman käkbensnekros, också kallad fosforfrossa, en inflammationsprocess som drabbar den som kommer i långvarig kontakt med gul alternativt vit fosfor. Att gul och vit fosfor användes som fosterfördrivningsmedel vid illegala aborter och att behandlingen inte så sällan ledde till att den gravida kvinnan dog visste man, men slutsatsen att ämnena var en arbetsmiljörisk i tändstickstillverkningen dröjde det till början av 1800-talet innan man insåg.


1936 bildas stiftelsen Solstickan vars syfte är att samla in pengar för stöd till barn och gamla. Initiativtagare till stiftelsen var Mahtias Hallgren, direktör i Svenska Tändsticksbolagets försäljningsaktiebolag, som kom på den geniala idén att öka priset på en tändsticksask med ett halvt öre. Tändstickor var billiga, produktionen storskalig och knappast någon skulle avstå från att köpa produkten på grund av prishöjningen resonerade Mahtias. Men tändsticksasken behövde en tilltalande etikett och det var bråttom. Uppdraget gick till konstnären Einar Nerman som använde en tidigare illustration han gjort till HC Andersens saga Tummelisa. Med sonen Tom som förebild blev Tummelisa en pojke och facklan i hennes hand en sol i etikettens övre vänstra hörn med Nermans signatur. Och mycket riktigt det blev en succé. På mindre än ett år, från februari tom oktober 1936 hade stiftelsen fått 170000 kronor att fördela till behövande.


Ett halvt öre per ask har idag blivit 80 öre per hushållsask till Solstickefonden som, från att främst ha bekostat barnkoloniverksamhet för stadsbarn som behövde komma ut till sol och bad, nu har målet att verka som en ”spjutspets”, att inspirera och stödja nya idéer och initiativ inom forskning på Karolinska Institutet.
En genial idé att knyta insatser för hjälpbehövande till en billig och nödvändig vardagsprodukt, som inte kräver någon uppoffring för att hjälpa en medmänniska, och ett lyckat arbetsmiljöprojekt har förbättrat och underlättat livet för många och satt ljuset på säkerhet och solidaritet. En värdefull insats och ett värdefullt arbete.


I oktober 2015 får vi veta vem som ”gjort en personlig insats utöver det vanliga - och helst inom ramen för sitt yrkesarbete – inom de områden som avses med ändamålsbestämningens stadgar” och som ska hedras med att få Solstickepriset som stiftelsen årligen delar ut.


Helt säker kan man inte vara på säkerhetständstickan men om man tänder den varsamt i riktning från kroppen och förvarar den oåtkomligför barn, som det står i askens baksidestext, så ökar säkerheten enligt Swedish Match som idag äger och tillverkar våra tändstickor i asken som troligen har världens mest kopierade konstverk, Solstickepojken.

 

 

Värdefullt: värdeladdat ord

 
 

Vad innebär egentligen det värdeladdade ordet Värdefullt? Är det ett av världens dyraste mynt, en silverdollar från 1794 såld för över 63 miljoner kronor, Sveriges dyraste, en 6 dukat med Drottning Kristina från 1644, såld för 2,3 miljoner kronor eller kan det vara 10-öringen man fick i dricksglaset när den första mjölktanden lossnade och som man sedan sparat som minne?

 

När vi ändå är inne på ämnet pengar finns det i Sörmlands Museums samlingar en mängd intressanta mynt av alla sorter och utgivningsår. Flera av dem definitivt inga som går att bära med sig i byxfickan eller börsen. Ett av de maffigaste är det ärgade kopparplåtsmyntet präglat 1711 med valören 1 daler silvermynt etsat i mitten. Storleken är hela 163x185 mm och 5 mm tjockt.

Myntet vi ser på bilden har en krona i varje hörn, som sedan var när dessa mynt präglades. På vissa kopparmynt kan man se avklippta hörn – detta för att myntet ska få sin rätta vikt. Det ska också gå att utläsa orden CAROLUS XII SVE GOT WAN REX som präglats runt mittmotivet.

För den intresserade myntsamlaren finns på Kungliga Myntkabinettet som ligger på Slottsbacken i Stockholm alla tänkbar mynt från 1500-talet och framåt. Ett av de stora fynden av medeltida mynt gjordes här i Södermanland 1599 i Tystberga socken.

 

Här har vi talat om mynt som värdefullt men det kan lika gärna vara någon gåva i samband med uppvaktning, en bild som väcker minnen till liv eller varför inte den fantastiska dagen när det första barnet såg dagens ljus.

Säkert är det många av oss som i sina gömmor har något som betraktas som värdefullt – i första hand för en själv men också för sina efterkommande.

Utan känsla för det unika och värdefulla som generationer före oss har haft skulle vi idag inte kunnat glädjas åt våra museer med alla sina ”prylar” i smått och stort, allt inte värdefullt ekonomiskt sätt, men en levande bild av hur människorna levt i årtusenden tillbaka. En historia värdefull och oersättlig om något.

 

Värdefullt är också att älska sin nästa, ta hand om varandra och att vi gemensamt engagerar oss för en bättre värld för alla människor oavsett kön och hudfärg. 

 

 

 


Värdefullt: med vaccination - men inte helt enkelt

 

 

Vaccinationer har minskat utbredningen av sjukdomar och t.o.m. utrotat för människan svåra gissel som t.ex. smittkoppor. Men framstegen hyllas inte av alla – skepticism förekommer alltjämt inte minst p.g.a. biverkningar. I vissa fall handlar motståndet om religiösa eller ideologiska uppfattningar.

 

Ympningsinstrumentet på bilden är en vass och spetsig lansett. Enligt museets dokumentation har det använts för vaccinering av barn i Lid ungefärligen åren 1884-1900 och folkskolläraren Anders Lundgren var vaccinatör. Ympning fungerar så att avdödat eller kraftigt försvagat virus med hjälp av instrumentet rispas in i huden. Därefter uppstår immunitet. Själv fick jag uppleva sådant under skoltiden på 50-talet, men då var det en sköterska som skötte sysslan. Jag saknar vaccinationsjournal, men en smula plågsamt var det. Och det gav bestående ärr på överarmen liksom calmette i låret mot TBC. Om poliovaccin kommit fram tidigare hade en av mina halvbröder kanske sluppit barnförlamning, som sjukdomen också kallades för att viruset kunde infektera ryggmärgen. Från tioårsåldern blev han förlamad och rullstolsbunden resten av livet. Effekten av poliovaccineringen är likväl omdiskuterad i många länder och detsamma gäller mässling.

 

Massvaccinationer har ändå fortsatt.  Numer ges förebyggande injektioner mot en rad sjukdomar, men det går inte att komma ifrån att det handlar om komplexa biokemiska processer och individer kan reagera olika. Medlet mot svininfluensan visade sig orsaka narkolepsi hos en del människor. Nyligen tog jag en spruta mot TBE och det kändes absolut inget. Vad jag vet har märkbara biverkningar av vacciner aldrig drabbat mig. Nog måste kunskapen som vuxit fram ses som värdefull. Men det gäller att inte ligga på latsidan – beredskap behövs om nya epidemier blossar upp.

 

 

Värdefullt: Fäknäppe

 
 

Ett fäknäppe enligt muséet, klave, kreatursbindsle, många namn på en viktig sak i ladugården. För kon var bland det värdefullaste man hade. Om den blev sjuk och dog stod man utan både mjölk,smör och ost och köttet förstås. Därför sköttes kon om som en familjemedlem förr i tiden. Det här fäknäppet är tillverkat 1939 och hör till Strängnässamlingen. Det skänktes av Ljungman från Strängnäs.

 

Jag har många gånger tänkt på hur rentav eländigt korna hade det förr i små och mörka lagårdar. För det första hade de alltid huvudet låst i en sån här klave och så satt de fast i regeln i foderbordet. För det andra hade de bara 2 meters längd och kanske 1-1,5 meters bredd att ligga eller stå på. För det tredje så stod de inne en hel vinter utan att få gå så mycket som ett enda steg mer än på sin plats. Det var klart att det var som himmelriket att få komma ut då och springa av sig. Då skörden blev dålig så fick korna för lite med foder och blev väldigt orkeslösa. Jag har läst om hur man fick bära ut kon på våren och lägga den i gräset för att äta. Kosläpp har blivit en attraktion nu för tiden.

 

Under uppfinningar skulle jag skrivit om min pappas uppfinning. Det var så här att korna mjölkades och fick mat på morgonen. Vatten hade de alltid tillgång till. Så skulle de ha hö och lite kraftfoder vid tretiden på eftermiddagen och sen mjölkas på kvällen. Om man var ensam på gården kunde det vara svårt att få en ledig stund, t ex att åka till släktingar. Vi åkte ofta till min morbror och moster i Strängnäs. Hur skulle man då lösa mathållningen kl 15? Det var långt till Strängnäs.

 

Pappa hittade på en lösning som han provade åtskilliga gånger innan han vågade lita på den. Man placerar en väckarklocka på reglarna till foderbordet. Den ringer kl 15. Den är ansluten till en stor råttfälla, som utlöses och i sin tur slår till en sprint som faller ur sitt fäste. Sprinten har hållit fast foderbordets reglar i låst läge men nu är det fritt fram för korna att peta isär dem och komma åt den i förväg iordninggjorda maten. Genialt! Det funkade alla gånger utom en och då var korna arga och hungriga när vi kom hem vid sextiden.

 

I gamla bouppteckningar är djuren högt värderade, i synnerhet kon. 1843 gjordes en bouppteckning efter min farfars farfar och då fanns två kor som värderats till 28 riksdaler och hela boet var på torpet var 139 riksdaler. Alltså var kon en stor del av tillgångarna.

 

Jag tänker också på den berättelse jag hört om familjen Sjögren på fyren Ledskär. Familjen på den lilla ön bestod av fyrvaktaren, hustrun och 11 barn, dock inte hemma samtidigt antar jag. De hade en gris över sommaren. Den skulle slaktas till jul och bli mat för familjen, men en höststorm tog med sig både gris och grishus ut i sjön. Man kan fortfarande se ett fyrhus och en husgrund på det lilla skäret i farleden från Oxelösund när man passerat över Örsbaken på väg norrut.

 

 

Sopor: Nedskräpning och återvinning

 

 

En av mina bästa vänner är född i en liten bosättning i fjällvärlden i Lappland. Där växte hon upp tillsammans med många syskon. Till närmaste farbara väg var det 5 mil och färdmedlet var skidor på vintern och fotvandring på sommaren. Det fanns dock ett antal långsträckta sjöar utmed leden så sommartid behövde man inte gå hela vägen. Med en eld vid sjöstranden kunde man påkalla transporthjälp med båt från den avlägset belägna andra stranden på sjön. Det här var på 1950-talet och nu går här en modern riksväg, den så kallade Silvervägen, Riksväg 95 över Arvidsjaur, Arjeplog, Jäckvik och Mierkenis. Då min vän och hennes syskon färdades utefter leden fanns det aldrig några sopor kvarlämnade men nu är nedskräpningen högst påtaglig berättar min vän med förtrytelse i rösten.

 

Hushållssopor eller hushållsavfall är enligt Wikipedia en benämning på residualfraktion av avfall från i första hand privata hushåll. Det har en genomsnittlig specifik vikt av drygt 100 kg per kubikmeter och ett svenskt normalhushåll ger upphov till en avfallsmängd på i genomsnitt 10 kg per vecka. Det innebär att vi här på torpet skulle åstadkomma 50 till 100 liter sopor i veckan. Sanningen är att vår sopmängd uppgår till ungefär en halv ICA-kasse på 2 veckor. Men så ser vi också till att sortera våra sopor väl och köra allt återvinningsbart till de närbelägna sopstationerna eller till Gnesta kommuns förträffliga återvinningsanläggning. Här råder god ordning och det är inga svårigheter att där bli av med sitt grovavfall. Dessutom är personalen där mycket vänliga och hjälpsamma.

 

En gång råkade jag köra en stor dammsugare som min son ägde till återvinningsanläggningen. Först dagen efter kom det fram att den dammsugaren minsann var väl användbar och den skulle inte med till sopen. Min fru och jag for till återvinningen och började leta efter dammsugaren. Strax kom ett par från personalen och frågade vad vi gjorde. Strax togs det fram en stege och en av mannarna klev ned i containern och började leta. Efter en stund kom han upp med den rätta dammsugaren. Det kallar jag god service. Vi tyckte att de hjälpsamma gubbarna borde ha ett tack så vi köpte en tårta till deras eftermiddagsfika.

 

Ett av de värre problemen med avfall är ju elektronikens avfallsmängder.  Det känns verkligen skönt att avlämna sina gamla TV-apparater, mobiler och radioapparater till återvinningen för att inte tala och kvicksilverhaltiga gamla lysrör, glödlampor och batterier. En förhoppning är att det materialet omhändertas på ett bra sätt. Mitt val av föremål till bloggen, en telefon från stiftelsen Syskonen Segelberg i Nyköping, får symbolisera våra elektroniska sopor.

 

 

Sopor: En väg till kunskap om dåtid och framtid

 


I södra och västra Sverige finns sk kökkenmöddingar från senare delen av äldre stenåldern.
Ordet är inlånat från danskans køkkenmødding och är människoskapade köksavfallshögar från den senare delen av äldre stenåldern med innehåll såsom ostron-, snäck- och musselskal, sillben, kol och avfall från redskapstillverkning.


Ordet tillkom på 1850-talet då man vid utgrävningar i Danmark förstod att samlingarna av skaldjursskal inte var naturliga utan härstammade från stenåldersbosättningar eftersom det fanns rester av eldstäder, djurben, flintavfall och keramik i fynden.


Rester av både små och stora kökkenmöddingar finns på olika håll i världen och har blivit en källa till att förstå och tolka olika jägar- och samlarkulturer.


Redan 1905 upptäcktes den första kökkenmöddingen i Sverige vid Ånneröd i närheten av Strömstad. Avfallshögen, som var cirka 0,5 meter i höjdled och cirka 8 meter i längdled, innehöll förutom ostron- och snäckskal knappt tvåtusen obrända ben. Fynden av flinta och keramik var få men arkeologerna hittade även två bearbetade benföremål, ett metkroksfragment samt ett hänge tillverkat av en svintand. I benmaterialet från möddingen dominerar de marina djurarterna och de bevarade benen utgörs främst av obrända fiskkotor från makrill och oxögonfisk, hushållssopor som idag utgör en unik fornlämning för förståelse av stenåldersmänniskans liv och förutsättningar.


För att se in i framtiden används idag en annan hushållssopa, kaffesumpen, en tradition som har sina rötter i Turkiet och som sedan spritt sig till andra delar av världen. Andra källor uppger att traditionen kommer från Kina och att den är mest känd därför att den utnyttjades och troligen användes av romerna redan innan man i Turkiet började dricka kaffe på 1500-talet.


När man spår i kaffesump är det viktigt att reglerna följs. Man får bara dricka ur koppens ena sida och när man är färdig och det bara är sump kvar i koppen lägger man fatet upp och ned ovanpå koppen, höjer fatet och koppen tätt ihop till brösthöjd, snurrar setet tre gånger i en cirkelrörelse moturs och vänder sedan koppen så att sumpen rinner ner på fatet.Innan man lyfter koppen är det viktigt att önska sig något. Först därefter tittar man på de avteckningar som sumpen lämnat.


På ett litet kafé på söder i Stockholm har innehavaren tagit konsten till nya höjder och spår kafébesökarna i en kaffe latte. För några tior kan man få sin framtid tolkad i det mönster som en kopp espresso hälld över en mugg skummad mjölk bildar. Vill man se sin framtid i turkiskt kaffe är det betydligt dyrare och tar 40 minuter. I en kaffe latte är kunskapen om framtiden mycket snabbare avtäckt och där vi lekmän ser prickar ser mediet symboler som på olika sätt har en funktion i en människas liv, allt i från Ankare till Trädgård.


Själv brygger jag mitt kaffe i en melittatratt liknande den som visas på fotot, njuter kaffet med värmd mjölk och kastar filtret med sumpen i komposten och överlåter arbetet med att tyda sumpen till maskarna.

 

 

Sopor: Vilken tur det finns ”sopsamlare”!

 Sörmlands museums föremålsmagasin

 

När man går runt och tittar på de otroliga samlingarna av föremål som finns på Sörmlands Museums lokaler på Blommenhovsvägen i Nyköping, måste en tacksamhetens tanke gå till alla de kloka och framsynta personer som samlat på sig prylar av allehanda slag. Många för att de inte ville kasta något – andra för att det kunde vara bra att ha vid något tillfälle. Säkert var det mycket som kunde betraktas som sopor och som i dag, med den slit- och slängmentalitet som råder, skulle hamna på soptippen.

 

Bland alla bruksföremål som finns dokumenterade är jag säker på att de inte skulle ha funnits där om inte någon haft en känsla för att det kunde vara något för framtiden att visa upp. Vem skulle ha intresse av att se hur till exempel burkar, flaskor, förpackningar med mera från hundratals år tillbaka såg ut?

 

Här i Nyköping har vi glädjen av att köpmannen Pelle Nilsson såg värdet av att samla på vad som en gång varit. Pelles Lusthus med sin ”affär” och samling av unika skyltar är väl det bästa beviset.

 

Jag kommer också att tänka på hans namne, Per-Olof Nilsson,  Mus-Olle kallad, i Ytterån i Jämtland. En lite speciell man som fick för sig att börja samla på alla tänkbara föremål som säkert av många betraktades som sopor. I dag kan man på det museum som byggts upp se ca 150 000 föremål som nu betraktas som värdefulla kulturhistoriska och estetiska dokument.

 

Här finns en förpackningssamling på omkring 23 000 objekt – unik i sitt slag. Har ni vägarna förbi på semesterresan är ett besök på Mus-Olles museum bara ett måste.

 

Köp, slit och släng är säkert mottot för många av oss. Men tänk så mycket som skulle kunna lagas, återanvändas och skänkas bort.

 

På sopor.nu finns mycket att ta del av när det gäller sophantering och där står bland annat att läsa;

”Varje svensk slänger nästan 500 kilo sopor om året. Men sopberget kan bantas! Genom att laga gamla prylar, köpa begagnat och undvika onödigheter kan du bidra till en renare framtid och spara massor av resurser. Då klättar vi uppåt i avfallstrappan och spar pengar på köpet!

Köp färre saker, lämna dina gamla hela saker till second hand eller sälj på Internet och köp själv därifrån, köp saker som håller länge, reparera saker som gått sönder”.

 

Har du, i samband med en ”röjning” funderingar kring allt som kanske är på väg till tippen, föremål som kunde vara intressant för Sörmlands Museums samlingar ta gärna kontakt med museet.

 

 

Sopor: Från sophög till återvinning

 
 

Gammalt får ge vika för nytt. Tidigare hamnade uttjänta saker som sopor på avskrädeshögar. Men inte riktigt allt. Sängen på bilden med trästomme till gavlar och långsidor och flätad korgbotten finns i museets samling. Kanske är den från 1700-talet. Sovmöbeln kan i mitt tycke rentav ses som en klenod - faktum är att jag föll för den direkt. I min sommarstuga från 1800-talet skulle den platsa!

 

Kasserade saker av trä kan eldas upp. Annat är det med metallskrot, glas och liknande. Förr hamnade sådant på soptippar eller i havet. I mitten av 1960-talet förpassade jag två gamla militärsängar till soptippen i Runtuna. I mitt jobb som tillsyningsman på Stora Karlsö sommaren 1966 ingick att elda skräp på stranden och att dumpa det icke brännbara avfallet i havet.  Det var så man blev av med allsköns bråte. Gårdar på landsbygden hade inte sällan en egen avstjälpningsplats. 

 

Det går inte längre för sig att slänga kylskåp och radioapparater på soptippar. Nu är det sopsortering och återvinning som gäller. Naturresurserna är begränsade och det är viktigt att tillvarata avfallet för återvinning av råmaterial. Men konsumtion och avfallsmängd ökar likväl och åtföljande miljöproblem närmar sig gränser för vad vår jord tål. Jag försöker numera att begränsa mitt resursslöseri. Den gamla sängen hade nog varit tillfyllest än!

 

Men nu krävs det betydligt mer av det globala samhället. Sverker Sörlin, professor i miljöhistoria vid KTH, pekar samtidigt på den orättvisa som råder mellan olika områden. De fattiga har fått lämna ifrån sig olja, kol och metaller. Tillbaka får de den rika världens växthusgaser och avfall. Sörlin anser vidare att vår växande rikedom används oklokt.  I december är det dags för globalt klimatmöte i Paris. Går det att åstadkomma en omställning till resurssnålare levnadsmönster och ökad rättvisa? Mer sopor vill vi inte ha!

 

 

Sopor: tub

 

 

En sopa, d v s lite okunnig eller dålig på något. Du är en riktig sopa som inte kan borra, plugga och skruva i en skruv i väggen! Har jag fått höra någon gång. Det är för mig en gåta vad för sorts skruv, plugg och annat som hör till just den sortens vägg. Heter pluralis då sopor? Ja, det kan man fundera på.

 

Våra sopor på lantgården där hemma bars upp till skogen och fylldes i en grop, s k sopgrop, och då menar jag inte okunniga människor förstås. Den här tandkrämstuben från Sunlights samlingar får symbolisera en annan sorts tub, nämligen kaviartub, vilken jag inte kunde hitta i arkivet. Sunlight har jag skrivit om tidigare under kategorin ”vågor”.

 

Kaviartuber och andra tuber blev sällan riktigt tomma när de slängdes. I vår vackra syrenberså hade jag inrättat en lekstuga med lådpallar och ett fint bord i sten, tungt som attan. Där lekte vi flickor hushåll och skulle laga mat. Om man då inte har något så går man till sopgropen och letar. Mamma hade förmanat oss att akta oss för orm och för allt i världen, ”släpa inte hem något otäckt”.

 

Vad som är otäckt för en mamma överensstämmer inte alltid med små flickors definition. Där plockades hem kantstötta vasar, gamla kastruller, små söta flaskor, en kopp utan öra, och så förstås de otäcka tuberna. Kanske kunde man klämma ut något ur dom. Så kokades det mat på grus, vatten, frön från diverse blommor och ogräs. Och – bjöds på kalas, där föräldrar eller morföräldrar var tvungna att smaka av allt.

 

Här och där i vår natur kan man hitta dessa sopgropar, mer eller mindre övertäckta. Det finns oftast nära gamla gårdar och fynd kan man göra i form av zinkbaljor och hinkar eller kanske en gammal potta. De är populära att plantera vårblommor i. Bra att de kommer upp ur sina gömmor. Värre är det med plasten som är ett världsproblem för både natur och hav. Våra efterkommande generationer kanske får flytta till en annan planet, vem vet?

 

Nu ska jag i alla fall gå till vår närbelägna återvinningsstation och sortera förpackningarna från veckan som gått.

 

 

Arbetsliv: ”Alla dessa dagar”



Tema ”Arbetsliv” ger inspiration formidabel. Jag avslutade min långvariga anställning år 2010. Annorlunda uttryckt innebar detta att min bundna tillvaro med kollektivavtalsreglerad verksamhet i den svenska statens tjänst upphörde. Som rubriken antyder var det väl inte alltid så stimulerande jobb. Jag har knyckt den från Kjell Olof Feldt vars tillvaro som finansminister verkar ha varit mödosam. För egen del såg jag verkligen fram emot min pensionering. Frihetens timma randades och humöret var på topp. En stor förändring av tillvaron!

Hur blev då ”Alla dessa dagar” efter pensioneringen? Jo tack, i regel har de varit mycket angenäma. Inte en dag har jag längtat tillbaka till tidig uppstigning, prestationskrav och alla dessa möten. De sociala kontakterna har jag behållit om än i annan form. Att kunna stå vid sidan av ett organiserat arbetsliv, som tyvärr alltför ofta har drag av ”galen jobbsjuka”, är en ynnest. Å andra sidan har jag fortfarande ett arbetsliv om än i blygsam omfattning. Fritidspolitik och styrelsearbete i en medelstor bostadsrättsförening innebär också arbete. Det är frivilligt, ger intellektuell stimulans och även ett och annat välkommet arvode.

I mina blogginlägg har jag under de senaste åren åtskilliga gånger berört arbetsrelaterade episoder. Under ca 40 år i statens tjänst fick man ju vara med om ett och annat. Grundstötning med kanonbåt i Stockholms skärgård har jag upplevt en gång och självförvållad blodvite har uppstått vid ett tillfälle. Antalet bevistade möten uppskattar jag till minst 5000. Tro inte att ”Alla dessa dagar” var långtråkiga! Ibland hände verkligen saker, som bröt den vardagliga lunken. Med risk för att ge ett skrytsamt intryck vill jag meddela att jag i tjänsten varit gäst hos Olof Palme på Harpsund, hos Anna Lindh i Arvfurstens palats, på Svenska Ambassaden i Köpenhamn och i lejonparten av landets residens dvs landshövdingarnas boningar.

Här skulle jag kunna gå igång och bre ut mig i all oändlighet. Men jag förstår, att du käre läsare nu undrar hur drickaflaskan med den vackra etiketten kommer in i bilden.
Den kommer från Nyköpings Bryggeri AB * och har tagits tillvara vid rivningen av kvarteret Västertull i Nyköping år 2014. Anknytningen till arbetslivet är förvisso en aning långsökt. Jag tänkte närmast på det tillfälle då en hög potentat gav mig order om att provsmaka (!) en fruktsoda. En uttråkad styrelseledamot hade noterat att ”bästföre-datum” passerats. Detta upprörde den koleriske chefen så till den milda grad att ordergivningen kanske inte blev helt optimal. Valet av flaskan Rio Club grape fruit tonic är naturligtvis en nödlösning. Men medge att etiketten är en kulturhistorisk klenod!
 
Anm *. Mer om bryggerihistoria finns i mitt tidigare inlägg under kategori ”Berusning”.
 
 
 
 

Arbetsliv: i stämpelklockans tjänst – in/out

 


Arbetsliv skildras sällan på vita duken men ett klassiskt exempel finns – Moderna tider med Charlie Chaplin i huvudrollen - och det är den industriella miljön med löpande band som ofta förknippas med stämpelklockan. Ett dystert stadium som är passerat i det moderna arbetslivet? Nej inte alls. Det finns arbetsplatser där de anställda får bära id-brickor med sensorer som registrerar var de befinner sig, hur fort de rör sig, vilka vägar de tar, hur högt de talar och i vilket tonläge, om den anställde står vänd mot någon annan och vilken kroppshållning personen har.

 

Nu heter stämpeluret inte stämpelur utan ”Sociometric Badges” och dessa den nya tidens stämpelklockor omvandlar mjuka frågor som kommunikation och social kompetens till mätbara data i realtid och är enligt utvecklaren/tillverkaren oumbärliga för en modern arbetsgivare som vill ligga i framkant.
Utvecklingen kan följas i det företag, Burk-Bundy Fabrikmarke som tillverkat bildens stämpelur och som varit i bruk på NK:s verkstäder i Nyköping.

 


Företaget bildades 1855 av Johannes Burk som Burk Wurttembergische Uhrenfabrik och drevs som ett familjeföretag ett par generationer. Genom samarbete och samgående med andra företag inom kompetensområdet och fortsatt utveckling av stämpeluret till allt mer förfinade produkter kunde företaget bestå till straxt före sekelskiftet 2000 då det gick i konkurs. Ur konkursen rekonstruerades Burk Moba Time Group som idag anses vara ett av de ledande företagen inom området för elektronisk tidmätning. Företaget IBM, Internationell Business Machine har också sina rötter i Johannes Burks verksamhet.

 


Enligt fackförbundet Unionens medlemstidning Kollega är det förvånade hur populärt det är med stämpelklockor idag. Man skriver i 9:e septembernumret 2014 att ” åsikterna går i sär om det ska ses som integritetskränkande övervakning eller som ett praktiskt hjälpmedel i ett gränslöst arbetsliv? Den nya tidens stämpelklockor, som laddas ner i form av en app till mobilen, både lockar och förskräcker. Men rätt använda kan apparna vara en hjälp för tjänstemän att hålla koll på både arbetstid och kollegor.”

 


Nya stämpelklockorna testar integriteteten och Datainspektionen får många frågor om digitala tidsredovisnings- och positioneringssytem och har därför upprättat en checklista för positioneringstjänster som man rekommenderar arbetsgivare att ta del av innan man inför något system av arbetstidsmätare.
Övervakning ett praktiskt hjälpmedel nu som då? Åsikterna går isär. ”Med tidsloggning syns det att vi jobbar. Känslan av övervakning illa nog.” Två disparata synpunkter från Unionens medlemmar 2014. Vad arbetarna på NK:s fabriker i Nyköping tyckte om stämpeluret finns att läsa i ”NK:s Verkstäder” av Sigge Johansson.

 

 

Arbetsliv: Udda arbete med tänder

 

 

Stille AB grundades 1841 i Stockholm av instrumentmakaren Albert Stille. Företaget är tillverkare av tandnyckeln (bilden) som finns i museets samlingar. Givare är Gustaf Nyman, Nyköping. Stilles lever vidare och tillverkningen av kirurgiska instrument ligger sedan 2013 i Torshälla. Det här verktyget, som har en spetsad krok på en järnstång med trähantag, användes under 1800-talet vid tandutdragning. Den gav mig uppslag till historien om mitt speciella arbete under tio år med tänder från djur.  

 

Omfattande insamlingar av käkar och kranier från fällda djur har skett i samband med viltbiologiska studier. Främst har jag jobbat med älg och rådjur men också andra arter. Älgtänder har djupa rötter. Det var svårt och tidsödande att med tandläkarverktyg mejsla ut en tand ur det hårda käkbenet och dessutom var det lätt att skada ytskiktet på roten.  Smartare var att koka käken ett tag så benvävnaden mjukades upp varvid tanden enkelt kunde dras ut med en tång. Tandroten fäster i käkbenet med tandcement eller tandkitt - ett ämne som växer på livet igenom. Resultatet blir att årsringar bildas. I tunna tvärsnitt genom tandroten syns i ett mikroskop ringarna i tandkittet och därmed kan djuret åldersbestämas. Ålderssammansättningen är en viktig faktor vid studier av populationsdynamik. Med en diamanttrissa slipade jag tandsnitt från tusentals älgar. Mycket av insamlade skelettdelar från viltforskningen förvaras nu på Naturhistoriska riksmuseet. 

 

När en tand skulle tas från levande djur blev det mer komplicerat. Det var aktuellt på grävling och då måste djuret förstås sövas först. Att dra en gadd ur käken på en vaken grävling var otänkbart - ingen grävling skulle utan motstånd accepterat en tandutdragning.  När djuret väl somnat gjordes ingreppet med hjälp av tandmejsel och tång på tandläkarvis för att plocka ut en tand. Efter uppvakning släpptes djuret fritt igen med en glugg i framtandsraden. Gluggar går det att leva med och det är ett öde som genom tiderna också drabbat många människor.

 

 

RSS 2.0