Sörmlands museum, då nu sen - Museets historia och framtid

“SLM A13-364 - Museer,” Sörmlands museum,
http://sokisamlingar.sormlandsmuseum.se/items/show/362316.

 

Hundra år är en lång tid och 2018 ska nya museet stå klart. Då är det precis 100 år sen första museet invigdes, det var i maj 1918.

 

Här följer en liten titt i Föreningen Södermanlands Länsmuseums historia från 1946. Jag har lyckats få fatt i hembygdsförbundets årsskrift från det året, och sparat den för det var då jag såg dagens ljus. Som släktforskare säger man att man ska ha lite kött på benen, det är inte bara att samla årtal. Här får jag en inblick i hur Sörmland såg ut då.

 

Ordförande i Länsmuseets styrelse var landshövdingen Bo Hammarskjöld, flera eminenta friherrar och kyrkoherdar var ledamöter och endast en kvinna, nämligen fru Elin Håkansson. Intendent var Martin Nilsson och landsantikvarie var Ivar Schnell.

 

Man hade inkomster på 15 776 kronor och utgifter på 8 872. Ekonomin hade varit god åren innan och vid årets början 1946 hade man tillgångar på 60 860 kr. Dessa var placerade i aktier i Skandinaviska Banken, och i Svenska Aeroplanbolaget, totalt 12 260 och obligationer med 15 000 och Svenska Metallverkens förlagsbevis med 15 000. På banken fanns resten, 18 500 kr. Så mycket aktier i efterkrigstidens Sverige. Var det en bra investering?

 

Jag vet inte hur det gick med det, men jag vet att nu ska vi investera i mark och byggnad för ”319 884 782 kr” . Ett heligt tal som inte får överskridas men gärna underskridas. Alla entreprenörer från NCC till underlevererantörer måste hålla sig inom sin budget.

 

1937 föreslogs att man skulle köpa den gamla gasverksbyggnaden i kvarteret Slottsvakten vid Nyköpings hus. 1945 sålde Nyköpings stad byggnaden för 25 000 kr till museiföreningen samt lämnade tomten i gåva, 3 738 kvadratmeter. Museet var trångbott och behövde bl a utrymme för konst. Så här skrev man i verksamhetsberättelsen:

 

”Tomten är så stor, att den medger uppförande av byggnader, som kunna tillgodose museets lokalbehov för mycket lång, kanske all framtid. Den ligger så nära slottet att museet där kan skötas i nära samverkan med detta”.

 

Museets samlingar av hantverksredskap hade ställts upp i porthuset där lokaler blivit tillgängliga då militären lämnat dem. Man hade omkring 6 000 besökande under 1945, varav hälften var betalande. Bilden är från före 1950 och visar handkammaren i Gamla Residenset med en mängd mangeldon, vävstol och skyttlar samt förvaringsaskar i trä.

 

Nu ser vi att konstmuseet inte räckte långt till när alla samlingar ökade under åren. Ett nytt stort museeum är på gång och vi bloggare fick en fin genomgång av det planerade bygget av Marianne Lundberg. Jag ser fram emot den välplanerade byggnaden och med parken utanför där utställningar kan ordnas och man kan ta en fika. Den knyter samman Nyköpings hus och hamnen med museet med vackra promenadstråk.

 

 

 

Radermachersmedjorna - Perspektiv på svensk industriutveckling

Rademachersmedjorna i centrala Eskilstuna (från Axel Florins samling)

 

Under seniorbloggarnas besök i Eskilstuna fick vi förutom Retuna även besöka Radermachersmedjorna. Åsa Egeld från Eskilstuna Stadsmuseum gav oss en intressant inblick i historien kring de gamla smedjorna.

 

Vi fick lära oss att smedjorna byggdes på 1650-talet och var en del av Carl Gustavs stad som Eskilstuna hette på den tiden. Kung Karl X Gustav (som var född på Nyköpingshus) ville anlägga smedjor för klensmide och nuvarande Eskilstuna blev platsen för dessa. Arkitekten som utsågs av kungen var Jean de la Valleé. Han ritade från början en ”stadsplan” med 120 smedjor av sten. Vi vet nu att det bara blev 20 smedjor av trä. Några av dessa finns fortfarande kvar. Kungen behövde en drivkraftig ledare för sina smedjor och blickarna föll på Reinhold Radermacher i Riga.

 

Han kom från Nederländerna men drev en smides-manufaktur i det dåvarande svenska Livland. Det gick åt en hel del övertalning för att få honom att nappa på projektet i Eskilstuna. Han skulle bland annat få ensamrätt på tillverkning av ett stort antal produkter och efter en tid föll han till föga och antog utmaningen.

 

Hans privilegier innebar att han kunde tillverka manufakturvaror av järn, koppar och mässing. Det var i princip en massproduktion av exempelis knivar, saxar, synålar, lås och beslag men även lättare vapen och vapendelar. Privilegierna var personliga och  de som arbetade där var närmast livegna. Varje smedja hade lärlingar och gesäller inneboende och vi fick också se hur en sådan smedja med bostadsdel kunde se ut.

 

Utan att fördjupa mig närmare i historien så gjorde Karl den X Gustav och före honom Gustav II Adolf sig kända som krigiska kungar. Därigenom bidrog de även till utvecklingen av stål- och metallindustrin i Sverige under 1600-talet. Karl den X Gustav genom utvecklingen i Eskilstuna, som beskrivits ovan. Gustav II Adolf  behövde också både pengar och vapen för sin krigföring. Han var drivande när det gällde att få Willem de Besche och Louis de Geer att ”importera” de erkänt skickliga vallonska järn- och stålarbetarna. Med vallonerna infördes vallonsmidet i Sverige som kom att bli grunden för vår moderna svenska  stålindustri. Det är dock en annan historia som förtjänar en egen blogg.

 

 

 

Rademachersmedjorna

 

 

Så många vackra hus bevarade från en tid då allt gjordes för hand, långt före industrialiseringen. Med en mästersmed och lärlingar som arbetade tillsammans i en mörk liten smedja. Några gossar som bar in ved och någon som skötte den stora bälgen, det fanns förresten två stycken bälgar till den stora smedjan. Här gjordes bara klensmide, d v s spik, synålar, åderlåtningsjärn, stigbyglar, handtag och gångjärn mm.

 

 

 Ämnet för tillverkningen, som köptes in, var en järnten på cirka en meter, ganska kraftig. Den hettades upp i elden och bearbetades på ett städ, vilket var fastsatt på en stor stubbe. Smedjan hade ett fönster och man kunde sätta för luckor, delvis eller för hela fönstret. I andra hus fanns hantverk av andra slag.
 
 
 
Man var tvungen att få lite mat i sig också, kanske pannkakor eller bröd gräddade i en trepannelagg. Ingen av oss hade tidigare sett en sådan lagg.

 

 

 

Reinhold Rademacher hade sin smidesmanufaktur här från 1650-talet. Han hade tidigare sin verksamhet i Riga och blev ”handplockad” av Karl X Gustav. I Eskilstuna planerades 120 smedjor, som skulle byggas i sten, men det blev bara 20 st., i stället byggda i trä med boningshus och fähus. Nu finns bara några hus kvar, mycket vackert bevarade med gamla vackra detaljer kvar, såsom gångjärn och handtag på dörrarna t ex.

 

Julmarknad hålls 28 – 29 november, det vore kul att åka dit igen och insupa julatmosfären i den historiska miljön.

 

 

                                                                            Foto: Eva Sandström

Rademachersmedjorna - Hit men inte längre!

 

 

I en av Rademachersmedjorna i Eskilstuna finns en något märklig möbel – en kökssoffa som kan se både välkomnande ut men även talar om att ”hit men inte längre”. Men mera om det kommer lite längre fram.

 

Seniorbloggarnas höstutflykt till Eskilstuna innefattade även ett besök vid Rademachersmedjorna – ett av stadens mest välbesökta mål för såväl turister som kommunens egna invånare. Inte minst vid alla festliga arrangemang som hålls under året.

 

Det var också här som Eskilstunas första museum såg dagens ljus. Året var 1906 och i dag för ett besök på museismedjan Berglindska smedjan oss tillbaka till 1600-talet. Här får vi stifta bekantskap med såväl smedjan som bostaden med rum för både mästaren, hans gesäller och lärlingar så som det en gång såg ut.

 

 

  

Man behöver inte ha mycket fantasi för att leva sig in i hur här en gång i tiden gesäller/lärlingar stod och med hjälp av de enorma bälgarna blåste liv i ässjan, järnet hettades upp för att sedan under öronbedövande ljud hamrades ut till knivar, spikar, gångjärn och till och med ljusstakar.

 

Även för den yngsta generationen har man ordnat med en ”egen” smedja – Smetuna – som är en lek-och lärmiljö där barn upp till 10 år i autentisk miljö från mitten av 1800-talet kan låtsas att de är någon av dem som arbetar i smedjan eller bara vara familjemedlem i hemmet.

 

För den som inte upplevt den unika miljön vid Rademachersmedjorna, där än i dag flera hantverkare har verksamhet, är ett besök att rekommendera. Musei- och leksmedjan är dock bara öppet några månader under sommaren.

 

Så var det historien om kökssoffan. En väl sliten möbel som det skulle vara roligt att få höra vad den har varit med om. Vilka som suttit i den och vilka som inte fått sitta där. Soffans ryggstöd går att fälla framåt och man kan tro att det är för att göra den bredare eller användas som sängplats. Tro det eller inte, men det fälls fram för att tala om för en besökare att han/hon inte är välkommen att sitta där.

 

Det här berättade vår kunniga ciceron, Åsa Egeld, som livfullt gav en beskrivning över livet vid smedjorna och tillkomsten av Eskilstunas första museum.

 

 

                                                                            Foto: Sven-Erik Ohlsson
 

Rademachersmedjorna i Eskilstuna

Reinhold Rademacher (originalet finns i Eskilstuna stadshus)

 

Smedjorna har fått sitt namn efter grundaren Reinhold Rademacher som med omfattande personliga privilegier förmåddes att flytta från svenska Livland till Sverige av dåvarande regenten Karl X Gustaf. Rademacher, industriman från Riga och bördig från Nederländerna, var redan väletablerad och innehade privilegium på finsmidesmanufaktur i Kirkholms skans i Livland men verksamheten ansågs hotad av Ryssland som var på frammarsch i området och som Svenska Livland gränsade till. Området hade tillfallit Sverige genom stilleståndet i Altmark 1629 och avträddes senare till just Ryssland genom freden i Nystad 1721.


Året var troligen 1658 då Reinhold Rademacher satte sina fötter i Eskilstuna eller Carl Gustafs stad som platsen då fick heta efter namnet på Sveriges regent. Planerna för verksamheten var stora och Rademacher bjöd in både valloner och tyska smeder att verka i smedjorna eller gevärsfaktoriet som det kom att kallas. En äldre benämning på gevärsfabriker som under stormaktstiden inrättades på flera håll i landet för att förse landet med vapen i de olika krig som fördes. Som motprestation erhöll oftast städerna stadsrättigheter eller stadsprivilegier utfärdade av kronan vilket var en förutsättning för att städerna skulle ha juridisk rätt att bedriva sin verksamhet och erkännas som stad.


Planen för Carl Gustafs stad var att inrätta 120 smedjor uppförda i sten och stadsplanen ritades av den fransksvenske arkitekten Jean de la Vallée som från 1651 fått titeln kunglig arkitekt. 1659 stod de första smedjorna färdiga och då inte i sten utan uppförda i trä. De resterande 100 kom aldrig att uppföras utan förblev en pappersprodukt.


Jean de la Vallée var den förste svenska konstnär som fick statligt finansierad utbildning på konstcentra i Paris och Rom och hans främsta verk och insats anses vara ombyggnaden av Stockholms slott.


Reinhold Rademachers omfattande privilegier blev så småningom en broms för utvecklingen och efter hans död övergick, i början på 1700-talet, verksamheten i privat ägo och Carl Gustafs stad återtog det tidigare namnet Eskilstuna.


Inte heller städer och stadsprivilegier fick ett evigt liv. 1971 avskaffades begreppet stad och stadsprivilegier definitivt i och med den stora kommunreformen och idag finns inga städer i juridisk mening kvar i Sverige.


Flera kända verk av de la Vallées hand, slott, palats, kyrkor, står dock fortfarande kvar och fyller sin funktion på flera platser i landet, inte minst i huvudstaden, och är liksom smedjorna i Eskilstuna värda att besöka och uppleva.

 

 

 

Retuna - Här blir det gamla det nya

 
 

Är namnet på återbruksgallerian i Eskilstuna – ett köpcentrum för återbruk till vilken regionens invånare ska kunna komma till Returen för att lämna förbrukade saker men också för att kunna handla fina återbrukade saker och få kunskap och inspiration om återbruk, kretsloppstänkande och hållbarhet. Ett nytt och unikt handelskoncept med grund i det nära och lokala. Verksamheten, som drivs av Eskilstuna kommun, kan vara världens första köpcentrum för återbrukade saker som det står att läsa på gallerians hemsida. I verksamheten ryms 7 butiker, ett kafé och en restaurang.

 

Ett helt annat koncept beskriver Sveriges största galleri som öppnar den 12 november. Mall of Scandinavia i Arenastaden i Solna i Stockholmstrakten. Anläggningen är på 100 000 kvadratmeter, har 224 hyresgäster och beräknas få en omsättning som överträffar samtliga stora gallerior i stockholmstrakten. En helt annan målsättning med verksamheten än på Retuna. Människor förväntas komma långväga ifrån för att kunna inhandla det mest moderna och populära för att sedan äta på en av de 20 restaurangerna som finns i Mallen.
Men kanske kommer Mall of Scandinavias förhoppningar på skam.

 

I läroplanen för grundskolan får hållbar utveckling och miljö en starkare ställning och i slöjden ska eleverna arbeta med återvinning av material. Till exempel med kläder inköpta från en secondhandbutik. Ämnet ska ta sig an miljöaspekterna och främja en hållbar utveckling genom val av material och metoder. I kursplanen för årskurs 4 till 6 står det att slöjdundervisningen ska bidra till resurshushållning genom att eleverna till exempel arbetar med reparationer och återanvändning. I årskurs 7 till 9 skrivs att eleverna ska arbeta med hur olika material produceras ur ett hållbarhetsperspektiv.

 

Hopp om framtiden om skolan utbildar klimatsmarta konsumenter och om återbruk blir framtidskonceptet.

 

 

 

ReTuna - Periodens Bomullsspinneri i Nyköping

Vid seniorbloggarnas besök på ReTuna i Eskilstuna fick vi en intressant visning av museets utställning genom Anna Hedtjärn Wester. På utställningen ”Koll på kläder” fanns bland mycket annat en monter som berättade om bomullsspinnerierna Fors och Perioden i Nyköping. Det kändes då intressant att fördjupa kunskaperna om Periodens Bomullsspinneri och platsen där det låg.

 

 

Bomullen blandas och rensas och läggs upp i vaddar. Interiör från Periodens bomullsspinneri omkring ca 1940-tal

 

Perioden ligger vid ett fall i Nyköpingsån mellan Fors och Harg. Platsen utnyttjades redan år 1763 genom att grosshandlare Carl Magnus Nyström startade papperstillverkning vid fallet som var en viktig kraftkälla och säkert en förutsättning för verksamheten. År 1783 övertogs pappersbruket av Salomon Malmberg och hans son Pehr Malmberg. Fabrikens domäner utökades i slutet av 1700-talet med den mark som idag kallas ”Fåfängan”. Där uppfördes två stugor som bostad åt pappersbruksarbetare. Dessa stugor är bland de älsta i Nyköping och hyser idag en caférörelse.

 

Så småningom (1872) startades ett Bomullsspinneri vid Perioden. Kraften från ån var åter en viktig komponent. Spinneriet byggdes med kapital och intressenter från Norrköping. Av bomullen tillverkades garn och tråd för olika ändamål. I nedervåningen installerades två turbiner.

 

År 1882 byggdes fabriken ut och år 1908 tillkom ett elkraftverk som låg vid det bortre brofästet till den gångbro som fortfarande finns kvar. Från början lagrades råbomull i Kungstornet vid Nyköpingshus. Så småningom byggdes en ny magasinslokal intill Kråkberget, vilket gav kortare transportavstånd. Efter ytterligare rationaliseringar av driften tillverkades endast ”fabriksgarn” för försäljning till andra väverier.

 

1950-talet innebar kris inom svensk textilindustri och i början på 1960-talet stod det klart att man inte  kunde fortsätta driften av spinneriet. Den 27 februari 1964 stannade textilmaskinerna och spinneriet lades ned.

 

Kraftstationen vid Perioden fanns kvar i drift till år 1972 och ägdes då av Nyköpings Elverk. De stora ”hjulen” som idag står som monument vid Storhusfallet (på den plats där gamla Karlfors kvarn låg) kommer från kraftstationen vid Perioden. De var remskivor i den gamla kraftstationen och påminner om en svunnen industriepok.

 

 

 

Retuna - Vilket spännande köpcentrum!

 Foto: Sven-Erik Ohlsson

 

Jag hade aldrig hört talas om ReTuna Återbruksgalleria i Eskilstuna tidigare. Därför blev det en glad överraskning när målet för Seniorbloggarnas höstutflykt gick just till ”Smestan” och denna imponerande anläggning för återbruk.

 

Redan i den stora entrén möttes man av en typ cykelverkstad. Med både hela cyklar, isärplockade och under renovering och en butik med cyklar och tillbehör för försäljning.

 

Sedan ett antal butiker fyllda med spännande produkter som lämnats in för återbruk och som i många fall gjorts brukbara igen eller förädlade. De säljs sedan oftast till ett facilt pris. Många av varorna kommer också från den stora återvinningscentralen dit invånarna från kommunen, och säkert också från andra håll, kommer för att slänga förbrukade saker. Alternativt lämna in dem i återbruksgallerians depå Returen där de tas omhand, sorteras och sedan vidare till gallerians återbruksbutiker.

 

Eskilstuna Folkhögskola har påpassligt tagit tillfället i akt efter gallerians tillkomst att förlägga en ettårig utbildning Recycle Design – Återbruk hit. Syftet med att knyta utbildningen till ReTuna är att göra detta till ett centrum där människor kan lära sig om återvinning, återbruk och design i kombination med attraktiv shopping av återbrukade produkter som framgår av hemsidan.

 

Påpassligt också av Sörmlands Museum som förlagt sin utställning ”Koll på kläder” till ReTuna. Den handlar om kläder och hållbarhet och visar klädernas väg från lin till färdig produkt. Anna Hedtjärn Wester, projektansvarig, gav oss en intressant och givande lektion om utställningens tillkomst och resultatet som är både spännande och lärande att ta del av. Under utställningstiden, den avslutas den 17 april 2016, har man lagt in ett antal föreläsningar och även två klädbytardagar, 21 november och 16 april. Bara utställningen i sig är värd ett besök och för en shoppingälskare ett utbud av prylar att välja bland.

 

Läs mer om själva utställningen på www.sormlandsmuseum.se/klader.

 

 

 

Retuna - Koll på kläder

“SLM R18-86-2 - Familjen Höglund i köket på Källvik, 1920-tal,” Sörmlands museum, http://sokisamlingar.sormlandsmuseum.se/items/show/379096.

 

 

Nu har vi varit på höstresa till Eskilstuna. Där vid ReTuna Återbruksgalleria har Sörmlands Museum en utställning. Den belyser hur vårt bruk av kläder och textilier förändrats genom seklerna. Bara från de generationer jag minns, d v s mormors/mammas/min och mina barns uppväxt har en enorm ändring skett.

 

Kommer ni ihåg.....

Hur man kunde sätta nagellack på en maska på nylonstrumpan så maskan inte löpte och förstörde hela strumpan. Då gick den att använda en gång till.

Hur man kunde sprätta bort en krage på pappas skjorta, vända den och sen sy fast den igen.

Hur man kunde sticka till en ny tumme på en utnött vante.

Eller hur det var att lappa en gammal arbetsbyxa med textillim på insidan och sen stoppa för hand så att det inte syntes på framsidan.

Kanske har du som jag använt mammaklänningarna till att sy krypbyxor eller en liten kjol av.

Man kan sprätta upp sömmen och sätta in en kil i sidan på en tröja som blivit urväxt. O s v.

 

Det var egentligen inte det jag skulle skriva om utan om ”internetförsäljning” på landet förr. Då kom en man som antagligen hette Anders eller Andersson cyklande i gårdarna. Han sa aldrig så mycket men fick ändå sina plagg sålda. Vi kallade honom ”Tysta Anders”.

 

På pakethållaren var en resväska (av papp tror jag) fastspänd. Han kom försynt in genom farstun och knackade på köksdörren, välkomnades in att sitta på en stol. Han tog upp sin väska och la på golvet framför sig och så plockade han plagg för plagg från väskan upp i det uppfällda locket. Mormor, mamma, faster och jag var oftast de som tittade på härligheterna. Där fanns chica städrockar, en och annan kjol eller klänning, korsetter, långa och korta underbyxor, kalsonger, strumpor och ibland ett vackert tyg som han fått fatt i. Nu mättes det och provades och Anders fick sig en smörgås och en kopp kaffe under tiden. Bilden visar en gårdfarihandlare med korg på sin resa genom landet.

 

Jag var nog lite reserverad för honom, för främmande farbröder ska man se upp med. Kom att tänka på ett gammalt talesätt:

”Stäng dörra, skjut spjälle för det kommer en luffare på gärde”. Ni som inte vet vad spjäll är så kan jag berätta att det var ett spjäll som öppnades för att släppa ut röken och var det stängt så syntes det inte att någon var hemma och eldade i stugan. Farligt för det kan bildas koldioxid och det är inte nyttigt.

 

Vi hade en väldigt trevlig dag där i ReTuna galleria bland återbrukade föremål, allt från kläder och husgeråd till cyklar och verktyg. Kan rekommendera ett besök.

 

 

 

 

Retuna återbruksgalleria

 Retunas entré

 

Eskilstunas nyaste galleria öppnade de 28 augusti 2015 med fokus på återanvändning. Allt som allmänheten lämnar till återvinningscentralen sorteras. Användbara prylar skickas vidare till butikerna.  Det som är trasigt lagas eller återanvänds på annat sätt.

 

 

I övre planet har Sörmlands museum en utställning ”Koll på kläder”. Där kan man se hur man tillverkar kläder. Från frö till färdigt plagg.

 

 

 

 

 

 

Här finns också exempel på hur man kan göra om sina förbrukade plagg till ett snyggt lapptäcke, eller sy en barnklänning av kjolen till en damklänning som kanske blivit för liten eller omodern.

 

 
 Barnklänningen har nog sytts för att växa i. Den har flera sydda veck som kan sprättas upp när barnet har blivit längre.
 
 
Gästbloggare: Mia Andersson (även foto)

Seniorbloggarnas höstutflykt

 
 
 
På Gustav Adolfsdagen 6/11 besökte Seniorbloggarna Eskilstuna. På förmiddagen tittade vi på utställningen Koll på kläder, som visas i Retuna återbruksgalleria. Efter lunch fick vi en visning av Rademachersmedjorna och Åsa Egeld från Eskilstuna Stadsmuseum gav oss en intressant eftermiddag.
 
De två följande veckorna kommer att handla om olika ämnen med inspirationskällorna Retuna och Rademachersmedjorna som utgångspunkt.

Höst – vädret påverkar mitt humör

“SLM 13395 - Fästmansräfsa, skuren och målad, märkt AGAD,” http://sokisamlingar.sormlandsmuseum.se/items/show/301399

 

Den här hösten har varit mycket angenäm i väderhänseende. Mycket sol, lite vind och få regndagar och frostnätter. Helt enkelt en perfekt årstid bl a för oss golfare. Visserligen lär det inte finnas dåligt väder för en friluftsentusiast – endast olämplig klädsel – men det finns ju gränser. Nu för tiden gillar jag även hösten. I synnerhet när det inte regnar och blåser.

 

Den meteorologiska definitionen av höst är att dygnsmedeltemperaturen ska vara sjunkande och ligga mellan 0 och 10 plusgrader. Normalt kommer hösten till vår del av landet i slutet av september, till Skåne kring den 12 oktober. Ett par andra väderbegrepp som används under tidig höst är brittsommar och indiansommar. Här finns dock inte några knivskarpa definitioner. (Läs mer på www.smhi.se).

 

Brittsommar brukar infalla under perioden 4 – 10 oktober dvs kring Birgittadagen den 7 oktober. I min minnesbank finns t ex en fantastisk brittsommardag en vecka in i oktober 1978. Jag befann mig i Visby. Vindstilla, hög klar luft och nästan 20 grader varmt. En minnesvärd dag då det inte var svårt att dröja kvar utomhus och låta sammanträdesrummet vänta på oss lätt euforiska styrelseledamöter.

 

Från ungdomen har jag mindre positiva minnen av höst. Sommarens fria tillvaro försvann och ersattes av kravbundet skolarbete. En årlig drastisk omställning, som varje år innebar en tid av mental obalans. Vad jag vill minnas uppfattade jag den här tiden av året som en utförsbacke och kunde inte ens uppskatta naturens skiftningar och färgprakt.

 

I veckan noterade jag att vår fastighetsförvaltare var ute och röjde löv på gården. Det gick mycket smidigt att blåsa ihop de torra löven i högar och därefter suga upp högarna direkt till släpkärran. Ett under av maskinell effektivitet om jag jämför med mitt höstliga lövröjande på villatomten för över 50 år sedan. Då var det manuellt arbete med räfsa och skottkärra som gällde. Räfspinnarna var i stål eller plast. Räfsor med träpinnar användes dock vid höskörden. Det har jag också, om än begränsad, erfarenhet av.

 

Bildens räfsa finns det inte så mycket information om. Den är märkt A G A D. Detta föremål finns inte i museets magasin utan är tillgängligt för alla. Räfsan finns i utställningen Fursten i Kungstornet på Nyköpings hus.

 

 

 

Höst - Hösten är färgernas tid

 

 

På norra halvklotet infaller hösten under september, oktober och november. Ur ett astronomiskt perspektiv börjar hösten med höstdagjämning och slutar vid vintersolståndet. Meteorologiskt brukar man säga att hösten infaller efter första augusti när temperaturen är fallande och ligger under tio grader, fem dygn i sträck. Temperaturen sjunker på grund av att solens instrålning minskar när den står lägre på himlen. Temperaturskillnaderna mellan norr och söder påverkar vädret och kalluften breder ut sig söderut. Att detta inte sker direkt efter midsommar beror på den ackumulerade värmeenergin på jorden som gör att temperaturen hålls uppe ytterligare en tid. En del år kommer varmluften tillbaka en period i mitten av hösten – så kallad brittsommar efter den heliga Birgitta.

 

Ordet höst betyder skörd och har kopplingar till orden hösta och inhösta – alltså samla in. Hösten är också den tid då växtligheten förbereder sig för vinter. Vi kan bland annat se detta tydligt på våra lövträd. Klorofyllen – det gröna färgämnet – försvinner. De gula och röda färgerna på löven kommer fram.

Den gula färgen finns redan i löven och kommer från karotenoider. Den röda färgen kommer från flavonoler och produceras i växten på hösten. Antocyaniner (en grupp av flavonoider) är ett rött ( i vissa  fall blått) färgämne som bildas i bladen, men de finns även hos blåklint, rosor, blåbär och i vindruvors skal. Det är bland annat dessa ämnen som ger rödvinet dess röda färg. De är en typ av antioxidanter, som har effekt på människokroppens antioxidativa försvar.

 

Aspen är en intressant växt som kan få både gula och röda löv på hösten. Vädret påverkar nyanserna. Vid regniga och milda höstar får Aspen gulare löv och vid torra och kalla höstar blir de rödare. Många forskare har funderat över anledningen till att löven på en del träd blir röda på hösten och senare studier har indikerat att den röda  färgen kan vara en varningssignal till skadeinsekter.

 

Höstfärgerna har dessutom i  alla tider inspirerat konstnärer inom både musik, måleri och andra konstformer. Av bilden ovan förstår man varför. Bilden finns i museets omfattande bildarkiv.

 

 

 

Höst

“SLM 36509 59 - Skolplansch,” Sörmlands museum, http://sokisamlingar.sormlandsmuseum.se/items/show/330338.

 

 

En legend berättar att den heliga Birgitta tyckte att vi i Norden hade så kallt och bistert klimat att hon bad för oss. Herren ska då ha svarat med att kring den heliga Birgittas dag ge oss några extra sommardagar, de dagar kring den 7 oktober som vi idag benämner Brittsommar. Vackra och varma dagar då känslan av sommar åter kan infinna sig. Hösten gör sig påmind med sina färger i rött och brunt som i rönnbärsträden som lyser i solen med sina röda bär på skolplanschen ovan från 1929. Träden har fortfarande sina något vissnade löv kvar och trastarna njuter av bären och illustrerar samtidigt betydelsen av ordet höst – fåglarna skördar. Planschens molnhimmel kan tolkas som att den speglar en brittsommardag. Inga dramatiska väderförändringar ser ut att vänta.

 

Skolplanscher var ett sätt från slutet på 1800-talet fram till 1970-talet att med hjälp av bilder förmedla kunskap i skolan och har haft så framträdande svenska konstnärer som Bruno Liljefors. Julius Kronberg och Nils Tirén som upphovsmän. Den senare målade så många som 80 akvareller till serien Svenska Djur.

 

Hösten är en av de fyra årstiderna i tempererade klimatzoner och sträcker sig över månaderna september, oktober och november. I astronomisk bemärkelse är hösten perioden mellan höstdagjämningen och vårdagjämningen och enligt SMHI den period som karaktäriseras av fallande dygnstemperaturer med temperaturer mellan 0 och 10 grader C eller mellan 0 och 10 grader C under 5 dygn efter 1 augusti.

 

Höstdimma, höstregn, höstrusk och höstmörker är andra kanske mindre behagliga upplevelser än brittsommaren under hösten men som kan lysas upp av höstkantareller och höstlov. Skolbarnen får vila från undervisningen och höstgrytan kan kryddas mustig med svampskörden.

 

Skörda är släkt med hösta och inhösta, samla in och hämta.
Höst skördetid.

 

 

 

Höst - Något nytt?

“SLM 36331 - Cape,” Sörmlands museum,
http://sokisamlingar.sormlandsmuseum.se/items/show/328638.
 
 

På hösten känns det skönt att rensa upp, snygga till och ta bort det gamla ur trädgården. Det blir så fint och rent inför nästa år. Man kan slå sig till ro över vintern och kanske planera något nytt i rabatt och trädgårdsland. Men jag själv då. Något nytt? Ja det får väl bli något i klädväg, kanske fixa till håret på något annat sätt eller tvätta fönster och sätta upp nya gardiner.

 

Nya höstkläder kan vara väldigt vackra. Som den här capen i ylletyg. Rutor i färgerna grönt, orange, svart och vitt. Pellerin med avslutande frans nertill. Krage och knappslå med två knappar av pärlemor. Så beskrivs det här varma plagget. Pellerin är en benämning på den överkrage som användes för att skydda kappan eller en jacka man hade. Ordet har betydelsen pilgrim (från italienskan). Droskchaufförer som satt på öppna förarsäten hade sådana här anpassade som skydd mot regnet.

 

Själv har jag aldrig haft en pellerin. Ägarinna till den här har varit Sigfrid Elfström från Stockholm (1881-1936). Plagget ingår i en samling, bl a kläder, från Anders Lybeck som museet fick i gåva 2012. Han växte upp i Stockholm under krigsåren och blev så småningom lärare och kom då till Nyköping. Han var på Oppebyskolan och Tessinskolan, en man med intressant historia. Hans farfar var amiralen Otto Lybeck, marinattaché i Moskva och hans farmor, Ingeborg, var dotter till statsminister Erik Gustaf Boström. Det finns en lång biografi att läsa om Boströms tid bl a som statsminister 1891-1900 och 1902-1905. Han drev t.ex. frågan om byggandet av Malmbanan och under hans tid togs beslut om att Riksbanken skulle ha ensamrätt att trycka och ge ut sedlar.

 

Hösten går nu mot adventstider och allt blir lite mysigare med tända ljus. Jag köpte ett par batteriljus idag till en ljusstake, snyggt och säkert, inga glömda ljus.

 
 
 
 
 

Höst - En höstdag att minnas

Axel i hydroforgropen       Foto: Sven-Erik Ohlsson
 

Hösten är här med sin fantastiska färgprakt som så småningom blir allt gråare och dyster efterhand som träden fäller sina löv, buskar och växter vissnar för att om cirka ett halvår åter blomma ut i all sin prakt. För många innebär det att det är dags att ”göra vinter” i sina sommarstugor. In med trädgårdsmöbler, grillar, klippa ner växter och buskar, stänga av vattnet, rengöring av gräsklippare och arbetsredskap och jag vet inte vad. Jo förresten, det gör jag, efter 49 års ”kämpande” vår som höst vid sommarstugan i Tunaberg.

 

Fredagen den 23 oktober 2015 blev en höstdag att minnas. Först ett möte med Seniorbloggarna på Sörmlands Museum med diskussioner om ämnet för de två kommande bloggarna. Byggnader och Höst kom vi fram till. Byggnader OK men Höst – vad finns det för intressant där att skriva om? Kort därefter en stor dag för museet då äntligen det symboliska första spadtaget togs vid Spelhagen för Sörmlands museums nya mötesplats för upplevelser och lärande.
Sedan avfärd till Rockbo, så heter stugan, för fortsatta förberedelser för att klara en kanske kall och snöig vinter och ”vittja” musfällorna.

 

Äldsta barnbarnet Axel har lovat att hjälpa till med det besvärligaste och, för en numera som en del upplever det, ”halvknackig” farfar inte helt lätta arbetet att isolera pump och motor i hydroforgropen. Till vilken man tar sig ner på en stege lodrätt ett antal meter. Han ska också klippa av lite buskar och andra växter som enligt min kära hustru bara måste klippas för att de ska växa upp och sprida ny glädje med vackra blommor och doft till nästa år. Så är det bara.

 

Redan innan den här dagen hade som vanligt innanfönstren kommit på plats, alla kranar öppnats för att tömma hydroforen på så mycket vatten som möjligt och det kvarvarande fått rinna ut i botten innan det var dags för isoleringen. Under alla åren har det varit ett spännande ögonblick när det var dags att starta pumpen första gången. Lätt räknade när det fungerade direkt och särskilt innan man fått ”sug” i rören eller fått byta ut en pump som frusit sönder trots ett som jag tyckte välisolerande hölje.

 

Efter att ha laddat om fällorna, några möss hade fastnat, och hur tre av fällorna slagit igen och osten borta är det svårt att förstå, var det dags att fara hem. Lite återstår att fixa som att ta hem de fortfarande vackra pelargonerna som kommer att få övervintra hemma i källaren för att på nytt lysa upp sommarstugefönstren när det är så dags igen. Det är inte utan att det pirrar lite av förväntan redan nu att förhoppningsvis få se en ny vår och sommar lysa upp tillvaron och få fira halvsekeljubileum vid Rockbo.

 

 

 

 


Gästbloggare

Idag har vi en gästbloggare i Seniorbloggen. Välkommen Mia Andersson! Mia har upptäckt en av alla de objekt som finns i Sörmlands museums samlingar. Om du är intresserad av att lära känna samlingarna och prova på att skriva ett blogginlägg är du välkommen att höra av dig till Kari Arnekleiv på Sörmlands museum, kari.arnekleiv@dll.se.

Gästbloggare - En stickad tröja

“DSLH 1858 1 - Tröja,” Sörmlands museum, hämtad 30 oktober 2015, http://sokisamlingar.sormlandsmuseum.se/items/show/324931.

 

Mitt intresse för handarbete av olika slag har funnits sedan jag var riktigt liten. Otaliga är de babykläder och tröjor jag stickat till släkt och vänner genom åren.

 

 
 
 
 
 
 
 

Därför var det inte alls konstigt, att jag förälskade mig i den fantastiska tröja, som finns i museets samlingar. Ett konstverk stickat i naturfärgat ullgarn i vitt och två gråa nyanser. Motivet sägs vara inspirerat av hällristningarna i Tuna. Man kan tydligt se likheterna i bilden som visar ristningarna i Berga.

 

 

 

Mia Andersson, gästbloggare

 

 

 

 

 


Byggnad - Residenset i Nyköping

Stora Torget och Residenset, 1967
 

I byggnaden på bilden, med vackra pyramidekar utanför torgfasaden, hade jag min arbetsplats 1973-2012. Huset uppfördes år 1806 på ”stadens förnämsta tomt” vid Stora torget av landshövding Fabian Ulfsparre af Broxvik. Bygget var storvulet och dyrbart och landshövding Ulfsparre fick därför överlåta huset till Kronan år 1815. Skrytbygget i sengustaviansk nyklassicism var överdimensionerat för länsstyrelsens dåvarande behov. Det kom under 1800-talet under några år att inrymma stadens första folkskola och senare hyrde bl a länets Brandstodsbolag in sig

 

Här är inte platsen för fullständig historieskrivning. Vill dock nämna några anmärkningsvärda händelser från 1900-talet. Byggnaden klassades år 1935 som byggnadsminne. Detta hindrade dock inte att representationsdelen under 70-talet styckades upp i kontorsmoduler. ”Kulturmord” ansåg en del medan andra tryckte på ”kostnadseffektiv lokalanvändning”.

 

Kontoriseringen var en konsekvens av att landshövding Mats Lemne vid tillträdet 1970 inte ville bo i Residenset. Han lyckades förmå regeringen att inköpa en villa på Stackebacken 48 som tjänstebostad. Denna konstruktion var unik – alla andra landshövdingar var (och är) skyldiga att bo i de slott och residens som staten tillhandahåller. Denna Nyköpingsbrovinkel avslutades år 2012 då landshövding Bo Könbergs förordnande upphörde.

 

En annan förändring ägde rum 1996-1997. Husets förvaltare - Statens fastighetsverk – slog då på stort. Kontorsmodulerna revs och den forna representationsdelen återställdes. För oss anställda var det mycket positivt att de vackra lokalerna kom till användning även i vardagen. Ofta kände jag mig privilegierad att få arbeta i denna anrika kulturmiljö.

 

Statens fastighetsverk har sedan september 2014 regeringens uppdrag att inrätta en tjänstebostad i residenset. Nuvarande landshövding Liselott Hagberg har sedan tillträdet 2012 varit befriad från bostadstvånget, då villan på Stackebacken bedömdes olämplig som fortsatt tjänstebostad. Men nästa år är det dags för henne att flytta in i en nybyggd lägenhet i residenset. I nämnda regeringsuppdrag motiveras lägenhetsbygget så här:

”Ett av huvudskälen till skyldigheten att bo i tjänstebostaden är att säkerställa ett levande residens som en del i ett viktigt kulturarv, tillsammans med att skapa en livaktig mötesplats. En viktig del i förändringen är att landshövdingen kan bo i residenset”. Statens fastighetsverk ska genomföra uppdraget i dialog med hyresgästen Länsstyrelsen. Uppdraget ska redovisas till Regeringskansliet (Socialdepartementet) senast den 30 juni 2016.

 

En drygt 45-årig parantes i Residensets historia kommer då att sättas.

 
 
 
 

Byggnad - torp

“SLM S14-87-34 - Torpet Marieberg,” Sörmlands museum,
http://sokisamlingar.sormlandsmuseum.se/items/show/387669.

 

Inom två kilometers avstånd från min bostad finns tre torp belägna. Idag sommarstugor men en gång i tiden en mindre gård och bostad för torparfamiljer. Små stugor som kunde hysa många familjemedlemmar som skulle försörja sig på en oftast utflyttad bosättning från en större gård eller by. Ordet torp kan härledas från tyskan och holländskan till just nyodling. Villkoren för torparfamiljen reglerades i torparkontrakt där dagsverksplikt ingick som ersättning för arrendet.

 

Södermanland har karaktäriserats som grevarnas och baronernas landskap varför förekomsten av torp troligen är så frekvent i landskapet.

 

Och kärt barn har många namn sägs det vilket illustreras av att ett torp kan beskrivas som dagsverkstorp, kronotorp, båtsmanstorp, kolartorp, skogstorp, soldattorp och ryttartorp utifrån variabler om vilken markägare som upplåtit marken och eller vilka skyldigheter som var förknippade med markupplåtelsen.

 

Dagsverksskyldigheten avskaffades 1943 då dagsverk förbjöds och torp miste sin betydelse som arrendeform. Men kvar står torpen, små röda hus på landet, många varsamt upprustade till modern standard och bekvämlighet för permanent boende eller fritid.

 

Om väggar kunde berätta!

 

 

 

Byggnad -Nyköpings hantverkare fick ”egen” fastighet

 

Det är tur att det fanns så många förnuftiga personer gammalt i tiden som förstod vikten av att bevara dåtiden till framtiden. Tänk så andefattigt det skulle ha varit att inte kunnat ta del av hur lilla Nyköping med sin drygt 6000 invånare i slutet på 1890-talet såg ut. Att inte få läsa om alla rejäla hantverkare som då fanns att anlita, hantverksyrken som i dag är ett minne blott, folk som samlade på saker som vi nu kan njuta av och förstå hur det en gång var. Tänk bara vad eldsjälen Pelle Nilsson med sina samlingar lyckades rädda till eftervärlden till beskådande bland annat i Pelles Lusthus.

 

Vi får heller inte glömma dem som bevarat gamla foton och där Bildgruppen i Nyköping ser till att så mycket som möjligt av det som dokumenterats på bild tas om hand, katalogiseras, visas för allmänheten och ges ut i ord och bild. Inte heller den mängd av foton som finns i Sörmlands Museums arkiv och samlingar.

 

Självklart går tankarna till alla författare av ett stort antal böcker, tidskrifter, årsböcker med mera och även fotografer som svarat för enastående kulturella gärningar genom sina alster. Ett bildverk att minnas är fotografen Göran Ekbloms bildbok ”Objektivt sett” med anledning av Nyköpings 800-årsjubileum. En sammanställning av bilder från Nyköping under 100 år. Det är inte möjligt att räkna upp dem alla men två författare som jag imponerats av genom åren är två journalistkollegor från SN och deras insatser på den litterärhistoriska – kan man uttrycka sig så? – banan. Per Klang, Flanören, som ju inte längre finns med oss men däremot hans uppskattade böcker och artiklar. Hans flanerande i Nyköping med omnejd med intressanta och spännande artiklar som följd är en viktig del av Nyköpings historia. Håkan Norén är den andre vars historiska intresse på ett förtjänstfullt sätt gett oss två intressanta och läsvärda praktverk om Nyköpings historia.

 

Meningen var att dagens ämne för Seniorbloggen var byggnader. Men det är inte alltid det blir som man tänkt sig när pekfingrarna börjar valsa över tangenterna. Av en händelse dock fick jag se boken Ett sekels hantverk – en jubileumsskrift till Nyköpings Fabriks- och Hantverksförenings 100-årsjubileum 1992 med Per Klang som författare.

 

 

 

Föreningen äger idag fastigheten vid Sankt Annegatan - Östra Rundgatan, snett emot gamla fängelset, vackert belägen vid Nyköpingsån med den vackra klockstapeln, Nicolaikyrkan och Culturum som intressanta blickfång. Där fastigheten, som i en första etapp byggdes 1965 och med en utbyggnad 1980, ligger fanns en gång en intressant bebyggelse.

 

 

Många Nyköpingsbor var ledsna över att det gamla fina huset, Blomsterfondens hus, uppfört 1879 skulle rivas. En vacker träbyggnad som föreningen inköpte redan 1948 med tanke att i framtiden bygga en fastighet med bostäder för hantverkare i Nyköping. Alldeles bakom huset sågs det imponerande och ståtliga kallbadhuset, ”Tioöresbadet” kallat, då det kostade 10 öre för att få bada där. För poliser! och barn var det däremot gratis.

 

 

Efter hela Sankt Annegatan från Storgatan och uppåt fanns och finns många stora fina hus men tidigare också ett och annat ”ruckel”. Där det gamla badhuset låg finns det idag bara några grundpelare som visar att där funnits en byggnad. I början på 1990-talet uppfördes parhus alldeles intill ån och de gamla bostadshusen ersattes med nya, moderna med Nyköpingshem som ägare.

 
Nyköping har många kulturella och historiska skatter att ta vara på och för den som vill läsa och lära sig mera om en av Sveriges äldsta städer är Nyköpings Hembygdsförenings ”Nyköping i våra hjärtan” en liten guldgruva för sig.
 
 
 

Byggnad - ”Punkthuset” på Hemgårdsområdet i Nyköping

“SLM 50-822-1 - Murning och gjutning,” Sörmlands museum, http://sokisamlingar.sormlandsmuseum.se/items/show/332761.

 

År 1949 fick mina föräldrar möjlighet att köpa en insatslägenhet på Ahlbergers väg 6 i Nyköping. Det nybyggda huset kallades  då som nu för ”Punkthuset” och var Nyköpings högsta hus vid den tiden.

 

Vi bodde då omodernt i hörnet av Brunnsgatan och Vattengränd i en mycket gammal och sliten fastighet. Där fanns ingen centralvärme utan köket fick värmas med en vedspis och ett av de två rummen hade en kakelugn. Huset var dessutom i princip oisolerat och mycket otätt. Med andra ord var det kallt på vintern. Toalett för flera familjer fanns i korridoren och dusch/badrum saknades helt. Det var balja på golvet i köket som gällde.

 

Mina föräldrar har efteråt berättat att det var som att komma till himmelriket när vi flyttade in i ”Punkthuset” med centralvärme, toalett och badrum. Ytan var hela 60 m2 fördelat på tre rum. Mina föräldrar tyckte att det var så stort att de kunde hyra ut ett rum. Min far arbetade på F11, så det var flera fältflygare som bodde hos oss innan de kunde få eget boende i Nyköping.

 

Jag var fyra år när vi flyttade till ”Punkthuset” och var van att bo i det mindre huset vid Vattengränd. I det nya huset fanns sex våningar med många dörrar på varje våning. Det var ett problem i början för alla oss barn att hitta rätt lägenhet när vi ville gå hem, så många föräldrar hade märkt ut dörrarna med något färgat band eller annat märke. På så vis hittade vi rätt dörr.

 

Eftersom huset hade hela sex våningar fanns där en hiss, som var en av få hissar i Nyköping vid denna tid. Det innebar att många ”ungdomar” kom från andra delar av staden för att provåka hissen. Portvakten i huset hette Håkansson och bodde på nedersta våningen. Han såg till att dessa ”provåkare” hölls i ”herrans tukt och förmaning”. Hans jobb var att sköta vårt hus samt de sex husen som fanns omkring - inklusive att elda den stora gemensamma kolpannan i källaren. Pannan var av typen fartygspanna. Kol tippades ned till ett förråd i källaren från lastbil via ett schakt i väggen. Därifrån körde portvakten kol till pannan med hjälp av skottkärra och fyllde på i toppen. Jag kan tänka mig att det var hårt arbete dygnet runt på vintern när det var kallt. Dessutom skulle alla trottoarer och gårdar hållas fria från snö. Det skedde med en stor plog som portvakten drog bakom sig med ett rep över axeln. På sommaren klippte han alla gräsmattor och skötte planteringarna. Vår portvakt höll dessutom ordning på oss barn (vi var många) som bodde i husen och såg till att vi skötte oss och inte sprang på gräsmattorna eller tog genvägar genom planteringar och häckar. Men han var en snäll man och vi gillade honom.

 

På bilden ser vi ”Punkthuset” i bakgrunden och byggnation av husen vid Industrigatan i förgrunden. Min mor bodde kvar i huset till sin bortgång år 2000.

 

 

 

Byggnad - Tiggesta och Täckhammars gård

“SLM S35-86-6 - Bostäder,” Sörmlands museum, http://sokisamlingar.sormlandsmuseum.se/items/show/390108
 
 

Bilden föreställer ett torp vid Tiggesta i Stigtomta. Här har bott en skalmejblåsare. Dennes uppgift var från början att tillsammans med trumslagare underhålla i regementet. Han var alltså militärmusikant. Skalmejan var ett träblåsinstrument som sedan genom årens lopp utvecklades till oboen. Varje regemente skulle enligt beslut under 1600-talets sista hälft ha fyra blåsare.

 

Detta vackra hus vid gården restaurerades 1986 och Sörmlands Museum medverkade med antikvarisk expertis. Man lagade timringen och taket mm. Plåten runt skorstenarna togs bort och även tegelpannorna för att kunna lägga ett nytt underlag. Pannorna lades sedan tillbaka igen.

 

 “SLM P2013-957 - Byggnadsutrustning/byggnadsdet,”Sörmlands museum, http://sokisamlingar.sormlandsmuseum.se/items/show/421256.
 

På detta sätt kan museet hjälpa till med kunskap när någon vill reparera ett gammalt hus på rätt sätt. Med gamla metoder och material så att den historiska bilden kvarstår. Under flera år har museet också haft kurser i just byggnadsvård. Här har både proffs och amatörer kunnat vara med.

 

 

 

 
 Vid Täckhammars gård i Bärbo gamla socken har man haft en stor ekonomibyggnad som objekt. Där har varit bostadsrum för gårdens arbetare, mejeri, stall och andra utrymmen för olika verksamheter. Kulturarvsrundan var där på besök i maj 2015 och då fick vi en guidning av en antikvarie. Mycket intressant.

 

 

 

 


RSS 2.0