En egen favorit - Vilken guldgruva!

 Det var först när jag kom med i det skrivglada gänget Seniorbloggarna som jag upptäckte vilken fantastisk ”guldgruva” som finns i Sörmlands museums bildarkiv. Allt mellan himmel och jord och faktum är – har man väl en gång tittat in i gömmorna är man såld. För mig som gammal journalist med stort intresse för bilar, flyg, krigsmakten och inte minst det polisiära finns det massor att ”gotta” sig i. Men även intressanta levnadsöden, släktsagor och sanna berättelser ur levande livet.

 

 

En sådan är förre busschauffören Olle Brennius i Oxelösunds berättelse om sitt FN-uppdrag 1956 i Suezbataljonen. Sina upplevelser och farliga uppdrag har han berättat om i sin skrift ”176 dagar i Suezbataljonen”.

 

 

 

 

 

På tal om bussar hittade jag en bild på Nils ”Buss-Nisse” Karlsson som fyller på gengaskol. Bussen tillhörde Ivan Thors Trafik AB. Gengas var oftast det alternativa bränslet under andra världskriget och det var främst inom yrkestrafiken som det var den viktigaste drivkällan.

 

“SLM SB-T-25 - Fordon,” Sörmlands museum http://sokisamlingar.sormlandsmuseum.se/items/show/411935.

 

Vi kan också läsa om länets första omnibusslinje. ”År 1920 startade lantbrukaren Gustav Jansson Sörmlands första omnibusslinje. Han hade på egen hand byggt om sin omnibuss för passagerartrafik mellan Björkvik och Nyköping. Omnibussen avgick onsdagar och lördagar kl 07.00 till Nyköping. Återresan startade vid 14.00-tiden. Eftersom bussen bara var utrustad med karbid- och fotogenlyktor var det angeläget att köra under dagens ljusa timmar. Omnibussens maxhastighet var 30km/tim.

 

En riktigt härlig dikt, ”Dunderekipaget”, om just bussen skrevs 1921 av en dam vid namn Astrid Bengtsson i Hagbyberga.

 

”På vägen kom ett hus så stort

det rulla fram förfärligt fort.

Förskräckt jag ut på gärdet sprang

ej förut jag sett en slik tyrann.

Odjuret  närma´sej med hast

i baken rök det som en kvast…

en gubbe, en häst, en stut, en kråka

i samma förskräckelse som jag de råka.

De sprungo hit och flögo dit och sprallade och skrek

aldrig maken vi sett till ett sånt åbäk.

Mitt mod dock steg en liten smul

i skyddet av ett gammalt skjul.

Jag såg att huset var en bil så grann

Från Björkviks socken i Södermanland.”

 

 
En rolig upptäckt när jag kollade på fordon var upptäckten av en av mina chefer under Saab- och Scaniaåren – informationsdirektören Hans Törnqvist på Saab Personbilsdivisionen – sittande i en ovanligt trevlig ”lådbil”. Han deltog i en rad backtävlingar under åren 1943-45 med som han själv beskriver det som en av Sveriges snyggaste pojkracer.

 

 

“SLM P09-465 - Lådbilstävling i Lasarettsbacken,” Sörmlands museum, http://sokisamlingar.sormlandsmuseum.se/items/show/413338.

 

 

 Apropå Saab – det är lite svårt i våra dagar att förstå att den i mitten av 1950-talet ”bara” kostade strax under 7000 kronor. För den andra svenska bilmodellen, t ex en Volvo PV 444 fick man lägga på ytterligare 1500 kronor. Tänk hur penningvärdet har förändrats.

 

När tiden så medger går jag gärna in på Sörmlands Museums sidor och lever mig in i historien och det har blivit något av en favorit vad gäller avkopplande stunder. Gå gärna in själva på http://www.sormlandsmuseum.se och ta del av allt det fantastiska som finns att ta del av!

 

 

 


En egen favorit - Skolbänken

 

Sedan 1842, i snart 175 år, har varje år ett antal barn intagit sin obligatoriska plats i skolbänken i Sverige och i många år i en skolbänk med lock som på bilden. I bänken förvarade eleven allt sitt material som behövdes för skolarbetet och för skolväskan fanns en krok på bänkens ena sida.

 

Först på 1950-talet ersattes skolbänken, som än idag utgör en symbol för skolan, med separata stolar och bord. Anledningen var att många elever hade svårt att nå fram till bänkbordet med sin skrivyta och ränna med plats för pennor och bläckhorn. Från en plats på en långbänk utan ryggstöd via en egen skolbänk till en plats på någon stol med ett bord och förvaring i separata skåp. Så kan också skolhistoria tecknas och beskrivas.

 

Ambitionen, oavsett elevens plats och utrustning, har varit och är att eleven ska ges och få möjligheter att göra sitt bästa i en trygg miljö. Om långbänken, skolbänken och elevens arbetsyta kunde berätta, vilken berättelse!

 

 

En egen favorit - Alla föremål förändras inte med tiden....

 

 

Att välja en favorit i museets samlingar är inte lätt. Det finns många saker jag skulle benämna som favoriter. Jag valde efter moget övervägande en gammal träsvarv. Det som är spännande med detta föremål är att moderna träsvarvar inte skiljer sig rent principiellt från detta gamla exemplar. Svarven på bilden kommer enligt dokumentationen från ett snickeri vid Strömgatan i Nyköping och är märkt ”437”.

 

Redan på medeltiden fanns det träsvarvar – så kallade stångsvarvar. De bestod av en elastisk gren av björk eller gran, som hade ett ”snöre” spänt som en pilbåge. Snöret lindades om svarvämnet och på så vis kunde man rotera ämnet fram och åter med ena handen. Bearbetningen skedde med hjälp av slipade järn som man höll i den andra handen.

 

För att kunna svarva effektivt utan uppehåll behövde träämnet rotera åt samma håll hela tiden och därför ersattes stångsvarven av trampsvarven. Det gav dessutom möjligheten att hålla skärverktyget med båda händerna. Principen för drivningen är densamma som på en trampdriven spinnrock. Efter en del ”utveckling” dröjde det ända till slutet av 1800-talet innan trampsvarven blev vanligt förekommande. Träsvarven på bilden är en trampsvarv. Tyvärr framgår inte åldern av dokumentationen.

 

På vår tids träsvarvar har trampan ersatts av en elmotor – eventuellt med en växel för olika svarvhastighet. Man fäster träämnet mot en drivdubb eller med hjälp av backar. Sedan sker svarvningen med hjälp av olika svarvstål. Inledningsvis måste träämnet jämnas till, vilket ofta sker med någon typ av ”skrubbskölp”. Vid träsvarvning används många speciella svarvstål som ”skrapjärn”, ”ringstål” eller ”kulstål” för att passa i olika sammanhang.

 

I grunden har inte träsvarvningen förändrats väsentligt sedan medeltiden. Drivningen har utvecklats till elmotordrift och det finns en större mängd specialanpassade svarvstål, men grundprincipen är fortfarande densamma.

 

 

Idrott - Anrik idrottsplats

“SLM 50-993-1 - Motion och idrott,” Sörmlands museum http://sokisamlingar.sormlandsmuseum.se/items/show/332826.
 

 

Folkungavallen i Nyköping är en kulturhistorisk klenod, som funnits i centrala Nyköping sedan mer än 100 år. Från början användes tomten vid Lantbruksutställningen 1914. Idrottsplats blev det från 1919 för bl.a. fotboll, friidrott och skridskolöpning. Invigningen skedde dock inte förrän 1922. Den mycket vackra läktaren med omklädningsrum på baksidan och spröjsade fönster på ena gaveln dateras 1926. Mot Brunnsgatan vetter en pampig entré flankerad av förråds- och omklädningsrum. Den är i dag hemmaarena för IFK Nyköpings framgångsrika damfotbollslag.

 

Hela anläggningen har en patina av imponerande slag. Länsstyrelsen förbereder sedan många år en byggnadsminnesförklaring av Folkungavallen. Denna process är dock komplicerad varför kommunen, som ägare till anläggningen, tillsvidare har en anmälningsplikt i den händelse några förändringar planeras av byggnationen.

 

Bilden på häcklöparen är från en tävling den 9 juni 1950. Det är Ragnar "Ragge" Lundberg, IFK Södertälje, som springer 110 m häck. (Anm. I dokumentationen påstås att han tävlar i 100 m häck -men det tror jag inte på!)  Häcklöpningen var Ragges andragren. Bäst var han i stavhopp med ett EM-guld 1950 och OS-brons i Helsingfors 1952 på meritlistan. Den här junikvällen 1950 på Folkungavallen passade han för övrigt på att sätta nytt europarekord genom att med hjälp av bambustaven svinga sig över 4 m 38 cm.

 

Mitt främsta minne från Folkungavallen är från 1973. Toppmatch i dåvarande div 2 norra mellan NBIS och IFK Sundsvall. Hela stan var på benen och över 4500 åskådare hade trängt ihop sig på Vallen. Själv stod jag pressad på en provisorisk läktare mot järnvägen till. Jag vill minnas att NBIS lyckades vinna matchen med 2-1. Men mest minns jag när stadens genom tidernas störste fotbollsidol - Roger Landström - kom in i andra halvlek med ambition att dribbla av så många som möjligt och springa in med bollen i Sundsvallsmålet. Det lyckades dock inte. Men showen var oförglömlig.

 

 

Idrott - Ibland kan det göra ont!

Glädje men också smärta har väl alltid förknippats med en idrottsplats. Glädje vid mål och segrar, smärta när det i stridens hetta smäller till och någon skadas. Under mina år som sportjournalist var det något som jag såg många gånger – för det mesta från läktarplats. Men jag har även som aktör upplevt det både på fotbollsplan, i skidbacken eller i landets första riktiga bobbana i Hammarstrand i östra Jämtland. Det var också där som jag första gången slog sönder mitt vänstra knä – den första av fem olyckstillfällen.
 

Ett av minnena från dessa tillfällen var när jag fick en fotbollstjej på knä i en vänskapsmatch! mellan Södermanlands Nyheters redaktionslag och ett damlag från Bettna/Broby. Idén till den här matchen som spelades på idrottsplatsen i Broby kom från inte helt okände damtränaren Kalle P, Lennart Pettersson i Bettna, som var lokalskribent för SN.

 

 

 

Lite tveksamma var vi att ställa upp men samtidigt kunde det vara kul att få drabba samman med ett gäng spelglada tjejer. De var dessutom mycket duktiga – det visste vi. Med flåset var det lite si och så i vårt lag men det skulle säkert ordna sig.

 

Sagt och gjort. Väl på plats vid den fina idrottsplatsen var det dags för lite taktiksnack. Vi hade inte tränat eller spelat tillsammans innan men i laget fanns några duktiga killar med ”fotboll i blodet” och så några andra som egentligen bara skulle synbart förstärka laget.

 

Innan det var dags för avspark höll jag som då var sportchef på SN ett förmaningstal till ett laddat gäng. ”Tänk nu på att vi bara är otränade amatörer, ta det lugnt och inga onödiga hårda tacklingar på tjejerna. Nu går vi ut och visar var skåpet ska stå”.

Kommer inte riktigt ihåg vilket lag som gjorde det första målet men det spelar mindre roll. Spelet kom igång och det var hög stämning. Det sprangs, tacklades, sköts och svetten lackade. Det där med att ta det lugnt var bara en from förhoppning för när det bar till skulle alla visa hur duktig man var och lite heta känslor blev det allt.

 

Tjejerna var snabba och tyckte det var roligt att ”göra bort” killarna. Så hände det som inte fick ske. Jag skulle bryta bollbanan med sträckt ben samtidigt som min medarbetare på sportredaktionen Gösta Ramvall skulle visa sin tacklingsförmåga mot den anfallande amasonen. Det bar sig inte bättre än att hon föll rakt över mitt ben och det knakade till. En olidlig smärta for genom kroppen och jag förstod att något brast. Det visade sig vara min tre år gamla meniskskada som drabbades konstaterades på akuten i Nyköping.

 

Så var den dagen och många dagar framåt förstörd men det kunde ha gått värre. Första och sista gången jag spelade en fotbollsmatch. Hur resultatet blev? Se det är en annan historia.

 

 

 

Idrott - En idrottsplats

 “SLM 36504 3 - Bock,” Sörmlands museum http://sokisamlingar.sormlandsmuseum.se/items/show/330234
 
Ett gymnasium förknippas idag knappast med en idrottsplats även om ämnet idrott och hälsa är en obligatorisk kurs på samtliga gymnasieprogram men under antiken var gymnasiet en plats för kroppslig träning. Ordet gymnasium kommer av det grekiska ordet för naken, gymnos, ur vilket också ordet gymnastik kan härledas. Den grekiske filosofen Platon ansåg att idrottsutövandet var ett medel för moralisk och andlig perfektion. I gymnasiet tränade grekerna upp sina kroppar till exempel genom saltomortaler på hästryggar och diverse akrobatiska övningar och om man betraktar bildens gymnastikbock som en ersättning för hästen så är vi många som fortsatt att utöva den traditionen under skolans gymnastiklektioner.

 

Det antika gymnasiet var också en renlighetsinrättning där grekerna, som tränade nakna, efter träningen smorde in sina kroppar med olja och sand. Inpackningen skrapades sedan bort från kroppen och att duscha efter en gymnastiklektion är idag arvtagaren till denna antika ceremoni.

 

I den nuvarande kursplanen för ämnet Idrott och hälsa för gymnasiet kan man läsa att ämnet just "förvaltar ett kulturellt arv av fysiska aktiviteter och naturupplevelser. Det ger tillfälle att uppleva och förstå betydelsen av rörelseaktiviteter och deras samband med välbefinnande och hälsa."

 

I Sverige betraktas Pehr Henrik Ling som den svenska gymnastikens fader och det var också Ling som 1813 grundade världens äldsta högskola för kroppsövningar, Gymnastiska Centralinstitutet, GCI, idag GIH. Vid GCI utvecklades ling-gymnastiken som fick stor spridning i Sverige och internationellt.

 

Franz Nachtegall var dansk gymnastikpionjär och inspiratör för Ling. I danskens gymnastik ingick aktiviteter på repstegar, rep, klättring och balansering, dragkamp samt hopp. För hoppningen användes trähästar som sedermera blivit till den bock vi alla känner från gymnastiklektionerna.

 

Sergels torg i Stockholm förknippas knappast heller med en idrottsplats men det var hit som Pehr Henrik Ling förla sitt GCI och det är därför som skulpturen en korssittande flicka finns framför Kulturhuset i korsningen av Hamngatan och Sveavägen i Stockholm.

 

 

 

Idrott - Folkungavallen har gamla anor

 
 “SLM X660-81 - Byggnader för nöjen och idrott,” Sörmlands museum http://sokisamlingar.sormlandsmuseum.se/items/show/400868.

 

 

Folkungavallen invigdes officiellt den 21 maj år 1922. Området användes redan tidigare för idrottsverksamhet under enkla förhållanden – framför allt bollspel. Arenan byggdes ursprungligen upp för en lantbruksutställning år 1914 (Jubileums – Lantbruksmöte).

Vid invigningen av Folkungavallen, som pågick i två dagar, kom cirka 7500 personer. Det hölls naturligtvis tal, spelades matcher och  NK:s orkester musicerade. Den karaktäristiska och eleganta läktaren som bland annat syns på gamla bilder från lantbruksutställningen ersattes år 1926 av en enklare byggnad med omklädningsrum under läktardelen. Namnet ”Folkungavallen” var ett resultat av en omröstning i Södermanlands Nyheter år 1925.

 

“SLM M005533,” Sörmlands museum,
http://sokisamlingar.sormlandsmuseum.se/items/show/339760.
 
 

Mina egna minnen från Folkungavallen kommer både från den ”idrottsliga världen” och ”nöjesvärlden”.

Minnena från nöjesdelen gäller bland annat att tivolin ibland använde området. Här såg jag som liten storögt på hur två motorcyklister körde runt inuti en stor kula av stålnät. Jag kommer ihåg att jag förundrades över hur de kunde köra runt - upp och ned och samtidigt utan att krocka. På tivolit fanns naturligtvis även många åkattraktioner, som vi idag tycker är naturliga på ett tivoli. För en liten kille som knappt varit utanför Nyköping var allt i alla fall en stor upplevelse.

 

Folkungavallen var även ett ställe där vi hade skoltävlingar. Vid några tillfällen samlades flera  skolor och tävlade mot varandra i friidrott. Där fanns löpning olika sträckor, kast med liten boll, slungboll, längdhopp etc. Min egen bästa gren var nog löpning 60 meter, men jag var inte tillräckligt framgångsrik för att göra något större avtryck till eftervärlden. Under tiden vi väntade på våra tävlingar kunde vi roa oss med att balansera på det stålräcke som omgav löparbanan och fotbollsplanen.

Senare hade vi även gymnastiktimmar på Folkungavallen. Jag gick på läroverket och gymnastiksalen var inte dimensionerad för så många elever, varför vi fick gå till ”vallen” och byta om under läktaren. Gymnastiken bestod mest av friidrott samt någon gång fotboll. På vintern åkte vi skridskor på fotbollsplanen som hade spolats till is.

Idag har nog Rosvalla tagit över de flesta aktiviteter som tidigare fanns på Folkungavallen, men den senare står kvar som ett minne över gamla tider.

 

 

 

 

 


Idrott - Fotboll

Vårt tema bestämdes utifrån diskussion om Rosvalla stora idrotts- och eventhallar. Var det mysigare på Folkungavallen, javisst!

 

Här var man närmare spelarna, läktarna var fullsatta och efteråt fick man köpa korv eller godis i kiosken som låg på andra sidan Eskilstunavägen. Kanske hade man sen bara några kvarter hem. Det fanns små fotbollsplaner överallt i stadens utkanter.

 

Nu ska det skjutsas barn från alla delar av stan till den stora arenan Rosvalla. Tycka vad man vill, men kanske var det bättre förr!

 

 

 Andréns fotosamling, Stigtomtaortens Hembygdsförening

 

T ex i Stigtomta. I idrottsparken fixade man med enkla medel en fotbollsplan på 1920-talet. Det är många som skrivit om dess tillkomst. Där byggdes sen en dansbana, omklädningsrum och även duschrum, vilket var ovanligt på den tiden. Man grävde brunn och folk som bodde omkring hämtade vatten där. Ett av Stigtomta IF:s största ögonblick var när man besegrade Oxelösunds Sportklubb första gången. I slutet av matchen fick Oxelösunds Sportklubb en straff, som man slog in bakom målvakten, Gösta Andersson. Domaren tyckte att Gösta rörde sig, så straffen gick om och Gösta räddade. Stor segerglädje i Stigtomta!

Derbyn mellan Vrena och Stigtomta var stora händelser med 300 åskådare, så då blev det en liten intäkt för Kalle Eriksson, som var en av Stigtomtas stora kändisar och legendar i alla sammanhang. Han skötte inträde och ordningen på matcher och festkvällar.

 

Nu är det fortfarande kvar en fotbollsplan där man tränar och på marken intill är iordningställt boulebanor. Tennisplaner har också funnits här. Efter krigsåren placerades det en barack, som användes av hemvärnet. De hade också en skjutbana i skogen och tränade sina färdigheter att skjuta på mål tvärs över våtmarken mot den naturliga vallen på andra sidan. Baracken köptes förresten av en entusiastisk familj i Stigtomta, Patrik och Lina, som gjorde om den till kaffeservering, Café Pottan. Nu är verksamheten ombildad till lunchservering och finns i gamla ålderdomshemmet Parkudden. Patrik och Lina har också två restauranger i Nyköping. Så framåtanda finns ännu.

 
 
 
 

Då matcherna spelades var det alltid någon som skulle ”blåsa” matchen, en domare med pipa. Den här pipan har tillhört verksskyddet och ingår i en samling från Kabi-Fermenta, så kanske den aldrig setts på en fotbollsplan.

 

 

 
 
“SLM 34446 - Visselpipa,” Sörmlands museum,
http://sokisamlingar.sormlandsmuseum.se/items/show/320912.

 

 

 

Nyköpingsån: en kändis

Roddbåtar var ett måste för många i gamla tider på Nyköpingsån. Här ses fiskarhustrun Johanna Högström ut på ån. Bilden är hämtad från Sörmland museums bildarkiv

 

När jag står på min balkong nära Repslagarbron och tittar ut över en del av den vackra Nyköpingsån går tankarna till hur här såg ut i den ”gamla, goda tiden”. Framför mig ser jag vår vackra Västra klockstapel som skonades från att brännas ner vid rysshärjningarna 1719. Med hjälp av en artikel skriven av den eminente kåsören och journalisten Per Klang, som under signaturen ”Flanören” gjorde många intressanta nedslag i staden och dess historia, manas bilden fram av det gamla, anrika badhuset längst ner på Prästgatan, vid åkanten.

Det var många turer kring badhuset innan det revs 1970 och ett nytt badhus skulle uppföras där nuvarande kulturhuset Culturum nu ligger.

 

Att ta sig mellan de båda stadsdelarna var inte lika enkelt gammalt tillbaka. Dagens broar fanns inte och för den som ville snabbt ta sig fram fanns roddbåtar lite varstans längs ån. Mellan Prästgatan och Tullportsgatan rann ån men för en 5-öring kunde den som ville bli rodd över.

 

Nyköpingsån är en fantastisk vattenled som, om alla storvulna planer från första hälften av 1600-talet till år 1922, med hjälp av ett antal slussar skulle bli en kanal för att binda samman flera av våra sörmländska sjöar. Nu blev det inte så utan i stället i dag en vattenled som lockar kanotister, fiskare (klassas som riksintresse för fisket), friluftsmänniskor och inte minst med sina vattenfall och kraftverk som producerar el. Positivt att vi nu har ett eget kraftbolag igen - Nyköpings Vattenkraft AB.

Mer om kanaltankarna finns att läsa på https://sv.wikipedia.org/wiki/Nyköpings_kanal

 

Man kan nog lugnt påstå att Nyköpingsån är en av de mest kända vattendrag som rinner ut i Östersjön. Den är nästan 16 mil lång och källan är sjön Tibon i Närke. På sin väg passar den ett otal sjöar. Fallhöjden är ganska imponerande. Från källa till utlopp är det drygt 100 meter . Intressant är att avrinningsområdet utgör 40 procent av länets yta.

Namnet Nyköpingsån har den bara de sista 15 kilometrarna. Genom Vingåkersbygden heter den Vingåkersån och rinner ut i Kolsnaren och sedan som Markanåströmmen till Viren. Fortsätter sedan som Åkforsån till sjön Yngaren. Skräddartorpsån är namnet genom Hallbosjön till Långhalsen och från Långhalsens sydöstra vik först då heter den ”på riktigt” Nyköpingsån.

 

Namnet Nyköpingsån återfinns på många ställen och förekommer till exempel i föreningen Nyköpingspojkarnas ”sångbok” vid festliga tillfällen:

Att dricka utav vattnet i Nyköpingsån
Det är så rysligt farligt så det avstår vi ifrån
Men alla andra vätskor är nyttiga i år
Så kolka i er gubbar, hej skål och gutår!

Där flyter döda kattor, där simmar en bacill
Så man får inte dricka allting vad man vill
Vi tittar djupt i glasen och säger så ifrån
att här finns inget vatten från Nyköpingsån!

Text och musik: Ulf Peder Olrog.

 

 

Nyköpingsån: Ett kraftfullt vattendrag

 

 

Kraften från Nyköpingsån har betytt mycket för den industriella utvecklingen i Nyköping genom alla tider.

Om vi följer ån från sjön Båven och ut mot Stadsfjärden vid Nyköping kommer vi först till Sibro kvarn som fortfarande används för  reglering av Nyköpingsån. Även vid Christineholm finns fortfarande en reglering av ån, strax efter utloppet från sjön Långhalsen. Både Båven och Långhalsen tjänstgör som vattenmagasin för Nyköpingsån, som längre österut rinner genom ett flackt landskap vilket medger små möjligheter till magasinering av vatten.

 

Så småningom kommer vi till Hargs kraftstation – den största kraftstationen i Nyköpingsån. Fallet har utnyttjats för industriella ändamål under lång tid. Så sent som år 1987 invigdes en ny turbin med 900 kWs eleffekt där.

 

Vid Perioden ligger nästa kraftstation. Den byggdes för att ge kraft åt Periodens bomullsspinneri, men revs i slutet av 1900-talet. Därigenom förbättrades fallhöjderna för de två kraftstationerna  vid Harg och Fors. De stora remskivorna från kraftstationen vid Perioden står idag som monument på den plats vid Storhusfallet där Karlfors kvarn låg.

 

Nästa fall ligger vid Fors och har genom tiderna haft stor betydelse för kvarnar, sågar och senare Fors Ullspinneri. Svenska Yllekoncernen som ägde Fors kraftstation sålde år 1966, både fastigheten de använde och kraftstationen till Nyköpings Kommun.

 

Den sista kraftstationen innan ån rinner ut i Stadsfjärden ligger vid Storhusfallet. Kring Storhusfallet har historiskt många betydande verksamheter varit belägna. Bland annat anlades den första stora kvarnen vid fallet av Hertig Karl omkring år 1600. Fallet huserade också en ”myntqvarn” på 1620-talet. Mynt från Nyköping lär ska ha finansierat Gustav den II Adolfs deltagande i 30-åriga kriget. Under tidigt 1600-talet fanns även ett mässingsbruk vid fallet och 1646 fick Welam Momma och Mattias Römer privilegium att återuppta denna verksamhet av drottning Kristina. På 1700-talet drevs även ett pappersbruk på området. Andra verksamheter fanns också kring fallet vid olika tider. Storhusfallet hade alltså tidigt stor betydelse för Nyköpings industriella utveckling.

Efter 1890-talet startade därefter succesivt elproduktion vid Storhusfallet. Bilden ovan visar en av de två gamla generatorerna till turbinerna som fortfarande är i drift.

 

 

Nyköpingsån: Mitt skötebarn

Detta inlägg är Sture Larssons sista bidrag till bloggen. Sture har skrivit för Seniorbloggen sedan 2010, hans första inlägg handlade om råttjakt.
 
 
Nyköpingsån vid NK:s verkstäder och Nyköpingshus, 1930-tal. Fotograf: Okänd, ur Sörmlands museums samlingar

 

När det bestämdes att vårt nästa tema skulle vara ”Nyköpingsån” blev jag jätteglad. Nyköpingsån har nämligen varit mitt ”skötebarn” under många år under min anställningstid på Länsstyrelsen i Nyköping. Från 1969 då jag kom till Länsstyrelsen till 2001 då jag pensionerades har jag arbetat med och lärt mig mycket av detta vattensystem. Jag hade därvid ett mycket nära samarbete med en sammanslutning av kommuner och företag inom avrinningsområdet vid namn Nyköpingsåns Vattenvårdsförbund. Även SMHI i Norrköping  var samarbetspartner i dessa arbeten.

 

För att få en överblick över avrinningsområdena i landet hade SMHI låtit göra en indelning av vattensystemen i smärre områden, så kallade delavrinningsområden. Den indelningen grundades på förekomsten av vattendelare i landskapet. En vattendelare utgör gränsen mellan avrinningsområden. I regel är det en långsträckt upphöjning i landskapet som är så hög att inga vattendrag passerar den, utan den delar upp vattenflödet i två eller flera riktningar. För Nyköpingsåns del var den indelad i över 80 delavrinningsområden som ritades in på kartor. Genom att förbinda delavrinningsområdenas utloppspunkter fick man en mycket god överblick över hur vattenflödena rörde sig i landskapet.

 

Markanvändningen har mycket stor betydelse för vattenkvaliteten i vattendragen och sjöarna. Utlakningen av växtnäringsämnen är exempelvis mycket större från åkermark än från skogsmark. Genom bestämning av andelen skogsmark, åkermark, våtmark, tätortsmark och sjöytor i respektive delavrinningsområde fick man ett mycket bra underlag för beräkning av föroreningsgraden i vattensystemets olika delar. I mitten av 1980-talet utarbetade jag en datamodell för transporten av växtnäringsämnena kväve och fosfor i våra sörmländska vattendrag, ett arbete som jag tacksamt fick motta en frikostig gratifikation för.

 

 

Nyköpingsån: Slaedhebro

 
 

Vilken historia vi har här i Nyköping. En handelsplats byggdes upp vid Nyköpingsåns gamla inlopp mot landet. Det var vid Stora Släbro, där två av våra äldsta runstenar från 1000-talet nu står majestätiskt och vaktar Slaedhebro ström, som den benämns i äldsta tid. Enligt ortnamnsforskare tolkar man att det varit en bro med möjlighet att dra släde på alternativt ett bra vadställe. Gravfälten runt om tyder på gammal bronsålderskultur. Man kan se delar av hålväg på båda sidor om vattnet. Broby gård uppströms ägde marken och även namnet Broby anknyter till överfarten över vattnet. Längre uppströms i den viktiga handelsleden Nyköpingsån, ligger gården Brunsta en av de rikaste gårdarna i trakten. Nedströms låg Lilla Släbro vid nuvarande Harg, där vikingatidens handelsplats troligen var.

 

Vid Släbro badade man i lycklig okunskap om vad som låg på bottnen vid det gamla vadstället. Fotot är från 12 juni 1950 och finns i Sörmlands museums samlingar. Historien om denna sten, benämnd Sö 367 Släbro, är intressant. Några pojkar som badade, 1935, tyckte att stenen var ett hinder och släpade upp den på land, såg att det var runor på och så startades renoveringen av stenen. Man hittade tre delar som sammanfogades och restes på platsen ovanför vattnet där också flera gravhögar finns. Strax intill Släbro finns stora hällristningar, vilka upptäcktes så sent som 1984. De är troligen från bronsålder men kan vara upp till 4000 år gamla.

 

1880 hade en annan mycket äldre sten påträffats i fyra delar, satts samman och flyttats till Bagartorps skola och placerats på en kulle på skolgården. Den har nummer Sö 45 Stora Släbro och första uppgifterna om den är från 1600-talet i Rannsakningarna. Där kan man läsa:

”I stoora Släbro hage finnes 1 medh Klare bookstäfwer, är älliest söndersprucken i twenne halfwor, och är tämligen stoor.”

Nu bestämdes att den äldsta stenen skulle åter till fyndplatsen vid Släbro och båda stenarna vaktar nu den förhistoriska boplatsen.

 

Den stora stenen på bilden har inskriptionen:

 

Håmund (och) Ulv reste denna sten efter Rolv, sin fader,
Öborg efter sin man

De ägde byn Släbro, Frösten (och) Rolv, dugande män.

 

Man tolkar det skräckinjagande mansansiktet som finns på bilden olika. Någon säger att det är guden Tor och någon att det är Kristus, därför att längst ner i stenens kant finns ett litet kors.

 

På den mindre stenen står:

 

Gerfast och Estfare reste denna sten efter Frösten, sin fader, och efter Vagn, sin broder.
Bröderna åstadkommo runorna.

 

Det tyder på ett släktskap, dåtidens folkbokföring skulle man kunna säga!

 

Uppströms den nuvarande gångbron har funnits något som på 1600-talet benämns Slaedebro qwern, en rumpekvarn eller romppe qvern. I Jönåkers härads tingsrättsprotokoll finns Släbro med från 1300-talet och man nämner då 2 ggr vnder. Benämningarna rumpekvarn och 2 ggr vnder är mig obekant och väcker min nyfikenhet. Rompa eller rumpa är kanske jämförbart med bakdel av något och 2 ggr under kanske är antal kvarnstenar? Vore kul att få förklaring på det.

 

 

Nyköpingsån: Abuterientmarsch

Abuterientmarsch innan studenten 1968. Fotograf: Okänd, ur Sörmlands museums samlingar.

 

Ån är för mig starkt förknippad med lördagen en 30 januari 1965, dagen då anmälan till studentexamen skulle lämnas in till rektor för Nyköpings högre allmänna läroverk. 1965 var även lördagar skoldagar och för att bereda tid för de traditionella anmälningsceremonierna hade rektor meddelat sina avgångselever att skoldagen slutade 11.30. Därefter skulle samtliga som ville anmäla sig till studentexamen delta i en marsch som började på Västra Kvarngatan, följde Brunnsgatan till Västra Storgatan över torget fram till Stadsbron. Vandringen skulle företas med ett ben i rännstenen och ett på trottoaren utom i gatukorsningar där det gällde att hoppa på ett ben.
På stadsbron skulle det ske, offrandet av lyckoslanten, som skulle bringa lycka och framgång i den stundande studentexamen.


Med höger hand kastade den blivande abiturienten en ettöring från födelseåret i Nyköpingsån.
Hur många ettöringar som Nyköpingsån mottagit är svårt att uppskatta men om ceremonin infördes vid den första studentexamen 1865 har det kastats mynt i minst 100 år, av från början inte så många abiturienter, men med tiden allt fler. 1965 var det 51 ettöringar som hamnade i Nyköpingsån.

 

Att det var en olaglig handling att kasta bort statens egendom, som Södermanlands Nyheter skrev i ett reportage, ”präglats för dyra pengar” var inte en tanke som sysselsatte abiturienternas hjärnor denna vintriga januaridag. Av ettöringen med årtal 1946 finns idag efter 50 år säkerligen inga spår kvar men minnet lever starkt och Nyköpingsån ruvar på hemligheten om sin historia som hoppets å.

 

 

Nyköpingsån: Rastlokaler för fågel – mitt avslutande inlägg

Detta inlägg är Alf Lettesjös sista text i bloggen. Alf började blogga för Seniorbloggen i oktober 2011. Efter 4 år som seniorbloggare har han bestämt sig för att lämna över sin plats till någon annan. Läs Alfs första inlägg »
 
 
Rensning av Nyköpingsån uppströms Täckhammarsbro, 1939. Fotograf: Okänd, ur Sörmlands museum samlingar.

 

Nyköpingsån erbjuder många rastplatser för sjöfågel under vinterhalvåret, särskilt viktiga är strömmande sträckor när isläggningen lägger locket på.

Den 6 mars 1965 i ån vid Släbro ligger ett 20-tal salskrakar tillsammans med storskrak, vigg, gräsänder och ett par sothöns. Med bil åker vi fyra skådare vidare till Christineholm och ser förutom sjöfågel även tre strömstarar. Täckhammars bro blir ytterligare en observationsplats och fåglarna antecknas.   

Det var så jag introducerades i Nyköpings Biologiska Förening, vilken därefter förblev en aktiv plattform för mitt fortsatta fritidintresse. Nyköpingsån med utloppet i hamnen var kärnan i vintrarnas fågelskådning. I föreningens medlemsblad ”I Kikaren” från och med 1960 återfinns rapporter om fågelförekomst. Sommartid lockade intressanta växtlokaler längs ån till besök tillsammans med min lärofader trädgårdsmästaren Birger Pettersson.  Ån sätter en mångfacetterad prägel på landskapet och har stor betydelse i olika sammanhang. Det är fullt förståeligt att människor redan för flera tusen år sedan föredrog att slå ner sina bopålar i anslutning till vattendraget.

Så småningom fick jag det vackra, viltrika landskapet Sörmland som arbetsfält inom viltförvaltningen. Ibland har jag anknutit händelser från den verksamheten till bloggens teman. Nu, som frigående senior, är på sätt och vis en cirkel sluten då jag nyligen blivit medlem i fågelföreningen Tärnan i Nyköping-Oxelösund. Det här inlägget är också punkten för mig i seniorbloggen.

Vid en återblick på min tid som deltagare i museets blogg är det några saker som träder fram. Först det intressanta i att blicka in i historiska händelser och kultur via museets samlingar. Och att det flutit på fint genom oförtrutet engagemang av Josefine Svensson och Sylvia Fargo och deras service till oss bloggare. Till dem vill jag rikta ett stort tack. Uppslag från hängivna bloggvänner har givetvis inspirerat. Ett stort tack också till Margareta Dahl, som lyckades få med mig på detta äventyr och som varit ett gott stöd.


Bygga: Samhällsangelägenhet men också en aktivitet för statusjägare

 
 

När seniorbloggarna under fikastunden beslutade att välja ”bygga” som tema var min entusiasm över ämnesvalet något begränsat. Mina tankar vindlade snabbt iväg mot negativismens avgrundsdjup. Komplexfylld avundsjuka visavi händiga fritidsbyggare blandades med aversioner mot lyxboende. Jakten på det perfekta boendet involverar alltför många och husdrömmarna stimuleras dessutom av ett otal antal TV-produktioner. Slopad fastighetsskatt, extremt lågt ränteläge, havererad bostadspolitik med eftersatt nyproduktion har drivit fram en i längden ohållbar situation. I kontrast till berikande bostadskarriärer har många unga vuxna svårt att etablera sig med det första egna boendet. Och bostadskostnaderna slukar en alltför stor andel av många hushålls disponibla inkomster. Bostaden som en social rättighet är nog dessvärre ett minne blott.

 

Bildens Nyköpingshus, så som det tedde sig före branden 1665, är ett fint exempel på ett dåtida tvivelaktigt skrytbygge. Hertig Karl, som senare blev kung Karl IX, lät med start på 1570-talet bygga om Nyköpingshus till ett magnifikt renässansslott med hjälp av arkitekterna Christoffer Pahr (från år 1573), och senare Herkules Mida. Så kan det gå när någon har mycket makt och disponerar statens stora kassakista.

 

Friherre Hans Ramel var en annan stor byggare. ”Bygge-Hans” lät på 1700-talet uppföra slottsbyggnaderna Övedskloster, Löberöd, Maltesholm och Tullesbo i Skåne. Här var det främst pappas pengar, som möjliggjorde den överdådiga byggverksamheten.

 

Runt om i Sörmland finns arkitektoniska praktbyggnader, hundratals slott och herresäten som påminner oss om svunna tiders makt och rikedomar. Nutidens palatsbyggare har svårt att konkurrera. Men hur smaklösa nutidens skrytbyggen än kan te sig är det rent av sannolikt att en del i framtiden kommer att betraktas som kulturhistoriska klenoder. För att inte framstå som en alltigenom gnällnegativ gubbe måste jag trots allt tillstå att mången byggare gör en insats för samhällsekonomin. I undantagsfall kan till och med ett och annat drömhus komma att betecknas som särskilt värdefullt i ett byggnadshistoriskt perspektiv.

 

 

Bygga: Att bygga sommarstuga av ANA-lådor på 1950-talet

 

 

Bilden visar en ramsåg som lämnats in av Lars Eriksson i Trosa. På ena sidan finns ett tvinnat snöre som kan spännas med en trähake. Haken snurras för att därigenom spänna snöret och hakas slutligen fast när spänningen på sågbladet är lämpligt. Sågblad finns av olika typer. Till exempel sågblad för att klyva eller sågblad för att kapa. Dessutom kan det vara olika antal sågtänder per centimeter.

 

År 1951 började min far bygga en sommarstuga utanför Nyköping. Familjen cyklade till området för att välja en tomt att hyra. Tomten var en ren skogstomt utan el eller vatten. Det första som behövde göras var att fälla träd för hand för att skapa en plats där det gick att bygga ett litet sommarhus på cirka 30 kvadratmeter. Plinthål skulle grävas och en grund för skorsten och spis behövde muras. Det visade sig vara en rullstensås som tomten befann sig på, vilket innebar att grävarbetet egentligen bestod i att med spett eller med så kallad korp ta upp mer eller mindre stora stenar ur marken. Familjen bodde under byggtiden i ett tält på tomten alternativt cyklade cirka en mil till Nyköping.

 

På grund av en begränsad ekonomi gällde det att skaffa billigt material att bygga med. När pengarna var slut fick man vänta till nästa år för att fortsätta. Att låna pengar till bygget fanns inte i sinnevärlden. Min far spelade dansmusik vid sidan av sitt vanliga arbete och  pengarna från spelningen fick finansiera bygget.

 

Ett billigt byggnadsmaterial var att köpa en billast med så kallade ANA-lådor. ANA importerade bilar och bildelar i stora trälådor som skeppades med båt till Nyköping. Dessa trälådor blev avfall efter fullgjort värv. Det gick då att köpa lådorna för nästan bara transportkostnaden.

 

Last från Amerika till Anas Automobilfabrik i Nyköping, 1948. Fotograf okänd, ur Sörmlands museum samlingar.

 

Problemet var att lådorna hade tagits isär i form av hela sidor. Det första som behövde göras var därför att demontera brädorna från  ramvirket. Till detta, som oftast var  barnens och de äldres  jobb, behövdes en spikurdragare som kan liknas vid en stor hovtång med en vikt på skaftet. Vi knackade ner tångens käftar i träet omkring spikskallen och drog sedan ur densamma. Det var mycket spik i dessa lådor. På så vis  frigjordes bräda för bräda. Spikarna togs också tillvara och rätades för att sedan användas vid bygget av stugan. Varefter vi demonterade brädor och spik använde min far materialet för att bygga upp stugan med. Det var bara fasader och en del andra synliga delar som bestod av nytt virke. Många sommarstugor och garage i Nyköpingstrakten är byggda av dessa ANA-lådor. Fönster, skåp och inredning tillverkades sedan under vintern i det hobbyrum som fanns i vårt liksom i många andra hyreshus vid den här tiden.

 

Idag har troligen mycket få personer det tålamod som krävs för att bygga sommarstuga på detta miljövänliga men arbets- och tidskrävande sätt.

 

 

Bygga: Ett intresse i tidiga år

 

 

Tydligen började jag rätt tidigt att intressera mig för att bygga. Vi fick besök av Faster Brita och Farbror Algot från Dammstugan och de hittade mig som satt och donade lite på bergknallen vid syrenbersån. Farbror Algot frågade vad jag gjorde och jag svarade: ”Ja’ pital”. Jag var väl cirka tre år då och hade redan börjat hantera hammare och spik. Den där historien berättade faster och farbror för mig många år senare. Den hammare som jag använde som liten såg väl ut ungefär som den på bilden ovan. Den kommer från slöjdsalen i Sigridslunds skola i Flens kommun.

 

Och byggandet har fortsatt. Som grabb byggde jag en koja uppe på Rävberget i kohagen och den var byggd i en cirkel runt en liten öppen plats. Där var man skyddad för alla inkräktare! 1960 byggde jag om pappas gamla hönshus till sommarstuga. Jag rev ut all gammal dynga och öppnade upp huset genom att såga av ett par bärande bjälkar i mellangolvet. Lite nervöst var det – skulle huset fläka sig och rasa ihop? Men det höll för det fungerar fortfarande som sommarbostad och jag ser det just nu genom fönstret på andra sidan åkern. Erik, som var sommargäst och bodde i det hus jag nu bebor, gav mig många goda råd. Han försåg mig också med färg, spackel och penslar och det blev faktiskt riktigt fint. Övrigt byggmaterial köpte jag för mina studiebidrag. Sommarbostaden kallade vi sedan för ”Hönnsuse” vilket naturligtvis inte hade något hönshus att göra.

 

Det stora bygget genomförde jag 1976 till 1977. Då bestämde vi, min fru och jag, att flytta från Bergshammar utanför Nyköping till mitt gamla föräldrahem, Sandbäcken. Den gamla byggnaden, ett vinkelhus med brutet tak, fick en utbyggnad med källare, badrum och två sovrum samt en jordkällare med ingång från källarfarstun. Då hade vi hantverkare som skötte det mesta av jobbet. Där bodde vi i 27 år medan barnen växte upp och blev självgående.

 

Sonen Martin med fru bestämds sig 1996 för att bosätta sig i det lilla torp vi nu bebor. Han och jag byggde ut huset på längden och familjen kunde sedan med ett avbrott på ett år bo här i sju år med sina fyra barn. Men 2004 blev stugan för trång och vi bytte bostad helt enkelt och torpet räcker väl till för min fru och mig.

 

Här har jag sedan byggt garage och vedbod samt ett ”stall” till min nya flakmoppe ”Grålle” och rustat ett utedass. Mitt senaste bygge var att rusta taket på den fina gamla jordkällaren vid Sandbrink som uppfördes år 1890. Det är kul att bygga.

 

 

Bygga: Knuttimmer

 

Denna enkla yxa är handsmidd och stämplad:W.E.L. Den är av rätt storlek för att hugga fram timmer till knuttimring. Det finns inget mer angivet om yxan än att den kommer från Lilla Stensäter, utan sockenangivelse.

 

Minst tre olika sätt att timra knutar finns. Rännknut, dubbelhaksknut och laxknut. Rännknut är den äldsta och enklaste oftast med rundtimmer. Även på 1700-talets slut användes den till enklare byggnader. Man hade då övergått till planbilat timmer med dubbelhaksknut så timringen blev tätare. Timringen utvecklades och på 1800-talet blev laxknuten vanlig. Det kallas för sinkning och knutarna blev då släta. Samma laxning/sinkning används också då man gör lådorna till en byrå.

 

Det äldsta bevarade knuttimrade profana huset anses vara ett kyrkhärbre i Älvdalen. Huset finns registrerat i Riksantikvarieämbetets register.Älvdalens kyrkby 23:6. Byggnadsminnesförklarat 1985. Det är från 1280-talet och har använts som tiondebod och sockenmagasin. En loftbod finns också och är från 1570-talet. Båda är i två våningar. På bägge husen finns s k dalruneskrift bevarad.

 

 

Rännknut är det troligen på ett hemlighus från Spatorp i Kila. Det vackraste dass jag sett med vida utsikt över Kiladalen. Här kan man sitta i lugn och ro och titta på pappersbonad av Oskar II med hela släkten av kungliga personer. Tidningspappersbitar eller telefonkatalog i stället för toapapper var det förr. Man tömde dasset några gånger om året och grävde ner i åkern, kanske blev det till gödning och nytta. Farfar föddes vid Spatorp i en stor barnaskara. Jag har besökt gården ett par gånger för att känna av atmosfären. Numera bor ingen permanent här. Den har varit sommarbostad och även jaktstuga.

 

Vi hört om hur vårt vackra hav, Österjön, används till att tömma toaletter och avlopp från stora kryssningsfartyg, orenat!!. Man blir alldeles matt, när lagen säger att småbåtar med toaletter ska gå in i hamnarna och tömma. Och Medelhavet med den stora befolkningen är väl i ännu sämre skick.

 

 

Bygga: Egnahemsföreningen Nyköpings Villastad

 


Nyköpings villastad är ett utmärkt exempel på en bostadsplanering och försörjning i samarbete mellan kommun, företag och ”egnahemmare” från tidigt 1900-tal som saknas i dagens samhälle och som skulle kunna vara en förebild för bostadsplanering i 2000-talets Sverige.

 

NK:s verkstäder behövde kvalificerad arbetskraft men bostadsbrist försvårade rekryteringen varför NK beslöt att medverka till bildandet av ett särskilt bolag för byggande av 1 och 2-rumslägenheter i hyreshus, sk  arbetarbostäder. Ambitionen hos företagets anställda var högre och många ville bygga egna hem och 1908 bildades Egnahemsföreningen Nyköpings Villastad. Föreningen byggde och ägde husen, medlemmarna hyrde och förvaltade dem, Sparbanken lånade ut kapital och NK erbjöd ett topplån.

 

Husmodellen på fotot är ett exempel på vad samarbetet resulterade i; en gul trävilla på Runebergsgatan i Nyköping.

 

Ytterligare ett exempel på hur NK, genom sin dotterfabrik ANA, Nyköpings automobilfabrik, medverkat till bebyggelse i Nyköping är den sk garagebyn på Hemgården. Bilfabriken importerade bilar från bl a USA. Bilarna kom som byggsatser i stora trälådor och trälådorna blev till byggnadsmaterial i uppförandet av 52 faluröda garage mellan åren 1954 0ch 1955. Dåvarande stadsarkitekten Torbjörn Haglund tog fram en typritning efter vilken garagen monterades med papptak och jordgolv. Virket i transportlådorna var av god kavalité, redwood, och därför eftertraktade av fabrikens personal som med stigande levnadsstandard fick råd att skaffa bil och bilen skulle ha ett hus. Också lösvirke av hög kvalité från sågen i Buskhyttan användes.

 

Idag står nästan samtliga hus kvar och utgör ett pittoreskt inslag för trafikanter på E4:an på väg mot Stockholm som kan beskåda anläggningen på Hemgården väster om motorvägen. Ytterligare ett exempel på hur enskilda, företag och kommun har samverkat i ett lyckat projekt.


Igår, den 26 maj, presenterades långtidsutredningen 2015 där tre rapportförfattare betonar bostadsmarknadens betydelse för framtidens ekonomiska utveckling i Sverige. Strategin som man förespråkar är experimentell där olika åtgärder föreslås testas i mindre skala. Något förändrade ränteavdrag, en liten skärpning av amorteringskraven, friare hyressättning i delar av beståndet, sänkta transaktionsskatter och mindre höjningar av fastighetsskatten samt regeljusteringar som sätter mer press på kommunerna att planlägga mark.


För att citera rapportförfattarna: ”Med många små steg som alla drar åt samma håll kan vi få en bostadsmarknad som i högre grad stöder den ekonomiska utvecklingen utan att hota hushållens välfärd.” Berövad metod i Nyköping. NK fick arbetskraft som fick lön och bostäder och kunde köpa bil och bygga hus till bilen av återanvänt virke från USA och kommunen skattepengar till skola vård och omsorg.

 

 

Bygga – ett nedärvt intresse?

 

Väldigt många människor tycks ha en inneboende drift att vilja skapa något med sina händer. Redan under jägar-/samlarstadiet tillverkades vapen och andra redskap.  Vid utvandring till områden med kyligare klimat behövdes bosättningar som skydd mot klimatets påfrestningar. Sen har det bara snurrat på under civilisationens framväxt – hantverk kan idag resultera i snart sagt vad som helst.

 

Naturligtvis är vi också starkt miljöpåverkade. Lekande barn bygger, fortsätter i skolans allmänna undervisning i praktiska ämnen och för en del blir det också specialinriktad yrkesutbildning till hantverksmässiga branscher. Mitt byggande som barn skedde med material som plockades direkt i naturen – det handlade inte om köpleksaker. Jag är övertygad om att skolslöjden grundmurade ett intresse hos mig för snickeri och bilden av arbetet på skolplanschen väcker minnen från den tiden. Slöjdlärare fanns med i mina tankar om yrkesval, men ännu närmare kom jag byggsvängen. Det var på håret att jag drogs med i följet av hantverkare för att bygga ut Märsta och Arlanda. Snickeriarbete har likväl tidvis varit en rolig och nyttig fritidssyssla.

 

Frågan är hur det ska gå i fortsättningen med rekrytering av folk till hantverksyrken och inte minst till byggbranschen. Det tycks vara svårt att få tillräckligt många unga att välja sådana utbildningar. Kanske är invandrande hantverkare räddningen. Barn börjar numer sin lek med surfplattor och liknande prylar och det stimulerar knappast någon inre drift till praktiskt byggande.

 

 

RSS 2.0