Sjukvård - Sjukhus- och kulturhistoria i Nyköping

“SLM M029495 - Länslasarettet i Nyköping på 1930-talet,” Sörmlands museum
http://sokisamlingar.sormlandsmuseum.se/items/show/366765.
 
 
 

Under 1700-talet startade man så kallade lasarett i Sverige. Dessa var avsedda för fattigt folk. Nyköpings första lasarett låg i hörnet av St Annegatan och Östra Storgatan. Inflyttningen skedde år 1775 och då fanns 6 sängplatser. Trots om- och tillbyggnader blev lasarettet för litet och under senare delen av 1800-talet byggdes nya lokaler vid Repslagaregatan – där Landstinget idag har sitt huvudkontor. I början på 1900-talet var åter lokalerna för små, varför planeringen av Nyköpings nuvarande lasarett startade. Det invigdes år 1915. Som skäl för placeringen angavs att det låg lite utanför staden och att det där var friskare luft. Därefter gjordes en större tillbyggnad år 1967 då den nya höga delen av sjukhuset byggdes. År 1970 byggdes den psykiatriska delen vid ”Hållet” och fick då ersätta det gamla Hospitalet St Anna vid Hospitalsgatan.

 

Jag har egna kopplingar till några av dessa byggnader på olika ställen i Nyköping. Jag föddes enligt uppgift i den gamla BB-byggnaden vid lasarettet. Den låg utefter Brunnsgatan mitt emot den nuvarande nybyggda brandstationen och revs för ett antal år sedan.

Omkring år 1990 arbetade jag på Nyköping Energi AB och under tiden vi byggde om våra lokaler vid Storhusqvarn hade vi kontorslokaler i den då tomma huvudbyggnaden vid St Anna. Dessa lokaler byggdes senare om till bostadslägenheter.

 

En annan historia med koppling till lasarettet berättades av min mor. Då hon som ung flicka flyttade till Nyköping, började hon arbeta i en liten butik som låg i en villa i hörnet av Blomenhovsvägen och Lasarettsvägen. Man kan fortfarande se spår i fasaden efter butiken. År 1932 flyttade familjen Olrog in i den vänstra av de två grindstugorna vid lasarettets gamla infart. Thorvald Olrog hade fått arbete som syssloman vid Nyköpings Lasarett och detta var familjens tjänstebostad. I familjen fanns också den cirka 13-årige sonen Ulf Peter Olrog. Varje dag kom den unge Ulf Peter till butiken och handlade mjölk och bröd till  familjen berättade min mor. Ulf Peter Olrog blev senare i livet rikskänd som artist och kompositör. Han fick, både genom att åka runt och spela på olika dansbanor i Södermanland och studier i nordisk folklivsforskning i Uppsala, inspiration till bland annat låtar som ”Samling  vid pumpen”, ”Schottis på Valhall”och ”Violen från Flen”. Låtar bland Olrogs stora repertoar som fortfarande spelas och är allmänt kända.

 

Det är lite intressant att Nyköpings Lasarett förutom sjukhushistoria även rymmer en del kulturhistoria.

 

 

 

Arkeologi - Hur kommer framtidens arkeologiska ”utgrävningar” att utföras?

 


 
 

 

 

 

 

 

 

 

Bilder från arkeologiska undersökningar i Nyköping och Strängnäs kommuner 2013

 

 

Normalt bloggar vi seniorer om historiska föremål och händelser. Det vore kanske intressant att som omväxling spana på vad modern och framtida teknik innebär inom det arkeologiska området. Lite framtidsfilosofi alltså.

 

Många arkeologiska projekt har genomförts i Nyköping, men jag uppfattar som utomstående att det arkeologiska perspektivet ofta får ställas mot tids- och kostnadsaspekter i byggprojekt. Med hjälp av nyare teknik kanske större områden kan kartläggas för att få en bättre helhetsbild och därigenom bättre möjligheten att göra mer precisa punktinsatser. Det finns en hel del ny teknik som med hjälp av olika mätmetoder kan kartlägga hur det ser ut under- respektive på markytan.

 

Jag läste en intressant artikel i tidningen Ny Teknik om hur man ”likt Stålmannen kan skåda under markytan utan ett enda spadtag”. En fördel med ”oförstörande utgrävning” är att området inte påverkas, vilket möjliggör framtida arkeologiska kartläggningar med nyfunna tekniker och insikter. Till exempel förstörde vi nog en hel del av de framtida möjligheterna när vi som skolungdomar grävde vid Nyköpingshus på 1950-talet. (Se tidigare seniorblogg)

 

I ett projekt i Stonehenge i England använde man med framgång moderna metoder. När man på olika sätt identifierat speciellt intressanta områden, användes markradar för att detaljstudera marken ner till flera meters djup. Alla typer av mark passar tyvärr inte för markradar men markradarn gav i alla fall en hel del ny information inom det redan tidigare kartlagda Stonehenge-området.

 

Det är också spännande att ett svenskt företag (Malå Geoscience) har en framträdande position när det gäller markradar. En sådan har använts vid bland annat utgrävningar på Birka.

 

Det är fler än arkeologer som är intresserade av vad som finns under markytan, som till exempel tunnnelbyggare och andra infrastrukturbyggare. Vi fick ju lära oss av Björn  Pettersson att det ofta är i samband med olika typer av byggnationer som det blir aktuellt med arkeologiska utgrävningar. Kanske sammanfaller här intresset från dessa två parter för att studera vad som finns under markytan?

 

 

 

 


Arkeologiskt fynd blev frimärke - Guldgubbarna från Lunda

 

Figurin av brons med förgyllning, 3,4 cm (t. vän), figurin av brons och guld,
3 cm (t. hög).
Foto: Historiska museet
 
 
När jag kollade runt lite på Sörmlands museums hemsida träffade jag på en intressant upptäckt som gjordes vid Lunda i Strängnäs i början av 2000-talet. Där hittade man, vid utgrävningar som gjordes i samband med byggandet av en trafikplats, mängder av fynd som bedömdes härstamma från järnåldern. Det mest sensationella var tre små figurer i guld och förgyllt brons. De ansågs så märkliga att de till och med kom att bli motiv på frimärke. Postverket skulle ge ut en ny serie som föreställer arkeologiska fynd i guld, silver och brons från yngre järnåldern och vikingatiden och fastnade för ”guldgubbarna”.

 

I samband med utgivningen skriver Postnord i sitt pressmeddelande:

”Vikingatiden upphör aldrig att fascinera. På mångas begäran uppmärksammar vi återigen vikingatiden, nu med motiv från yngre järnåldern, perioden från 550 till 1050. Föremålen vi visar kommer från fyndplatser i olika delar av Sverige, bland annat Södermanland. En av de sörmländska figurinerna hittades vid en stor hallbyggnad där religiösa ritualer utspelades under 400-600 talen. En teori är att figurinerna föreställer tre av Lundas "världsliga" härskare som låter framställa sig själva på ett gudalikt vis i syfte att legitimera sin makt. Förutom fyndet i närheten av Strängnäs finns även ett förgyllt hästbetsel från Gotland, ett silversmycke från Vadstena, ett förgyllt beslag från Uppåkra utanför Lund samt en buddhafigur från Helgö i Mälaren med i det nya häftet”.

 

För arkeologerna blev naturligtvis fynden något alldeles extra. Att hitta så intressanta föremål var naturligtvis lite utöver det vanliga som normalt påträffas. En sensation som hette duga och förgyllde säkert också deras arbete på mer än ett sätt.

 

 

Figurin av guld, 2 cm. Foto: Historiska museet
http://historiska.se/sokresultat/?q=figurin+lunda&i=ksamsok
 

 

Fynden, som finns bevarade på Historiska museet, är omnämnda i Sörmlands museums Historien i Sörmland. Där berättas att två av gubbarna hittades i en liten utbyggnad, ett vi, på ett av de stora husen som kom fram vid utgrävningarna. Ett vi är ett rum för religiösa ceremonier, ungefär som koret i en kyrka. En av gubbarna hade grävts ned under en av stolparna som bar upp taket, den andra intill viets vägg. Den tredje hittades på det som varit gårdsplanen framför huset.

 

Historien om Guldgubbarna från Lunda kan du läsa mer om på www.sormlandsmuseum.se/Sormlandsmuseum/Utstallningar/Historien-i-Sormland/Strangnas/36-Guldgubbarna-fran-Lunda/

 

 

 

Arkeologi - Trindyxa

Bilden föreställer en stenyxa, även kallad trindyxa, av grönsten, storlek 11 x 6 x 3 cm. Den hittades i en åker vid Ivarstorp som ligger inom Åkerö slotts ägor, i Bettna socken, Flens kommun.

 

 

Det var på 1930-talen som en man hittade en sten som visade sig vara en stenyxa från stenåldern. Tänk att hitta och hålla i ett föremål som troligen en man från stenåldern hade tillverkat. Tanken svindlar. Hur gammal var han? Hur bodde den som gjorde yxan? Vad åt han och hans familj? Hur såg landskapet ut då? En del svar har vi fått genom utgrävningar som gjorts men resten får vi tänka ut själva med hjälp av fantasin.

 

Fantasin får hjälp om vi besöker två av de bäst kända stenåldersboplatserna belägna vid Mogetorp  och torpet Lilla Vrå vid Katrineholm, båda i Stora Malms socken. De ingår i en tidig neolitisk samling av boplatser i Södermanland som kallas Vråkulturen. De ligger högt i terrängen, mellan 44-50 meter över havet i nära anslutning till Litorinahavets högsta gränslinje i dessa trakter. Besöket hjälper oss att se stenålderslandskapet där mycket större ytor än nu var täckta av hav.

 

När bönderna plöjde sina åkrar i början 1900-talet var det vanligt att de hittade stenyxor. Med häst eller traktor hade bonden större möjlighet att se vad som kom upp ur jorden. Efter plöjningen rensades jorden från stenar som kommit fram. Många fynd kom fram på det sättet och det finns gott om stenyxor av detta slag i museets förråd. Med dagens stora maskiner och stora åkerarealer är det svårt att uppmärksamma föremål som kommer upp ur jorden och nya fynd är sällsynta.

 

I museets samlingar finns det fler exempel på olika typer av yxor från stenåldern och tiden framåt. Där finns bland annat hålyxor, båtyxor och flintyxor. De som tillverkade yxorna måste ha varit skickliga hantverkare som med stort tålamod kunnat tillverka dessa vackra föremål.

 

Från Wikipedia hittar jag följande information som stämmer väl in på yxan på bilden. ”Trindyxa är en grönstensyxa med oval eller trind profil. Endast eggen är slipad, resten av yxan oftast fint bultad. Trindyxan tillhör äldre stenåldern, för omkring 2,3 miljoner år sedan, men förekommer också i stort antal under den äldre delen av yngre stenåldern, cirka 5000 år f Kr. Särskilt vanlig i Mellansverige och södra Norrland. Förekommer även ofta i östra Småland, på Gotland, i Bohuslän och Skåne. Lösfynd kan sällan dateras till någon särskild period.”

 

 

 

Arkeologisk undersökning av två smältugnar vid Nyköpings mässingsbruk

 
Grävning vid Nyköpings mässingsbruk, Bruksgränd, 1976

 

I centrala Nyköping har många arkeologer lagt ner åtskillig tid på kartläggning av stadens utveckling under mer än 1000 år. Som framgick i mitt tidigare bidrag om kvarteret Stallbacken har ett 10-tal arkeologiska undersökningar genomförts sedan år 1924. En av dessa är den som gjordes 1976 nära Storhusqvarn och avsåg två smältugnar (se bilden) vid Nyköpings mässingsbruk. Dessa användes vid bruket efter ryssens härjningar med den stora stadsbranden 1719. De föremål som hittades och togs tillvara är deglar där processen att smälta koppar, galmeja (zinkkarbonat), mässingsavfall m m till flytande mässing ägde rum. Nästa steg i produktionen var gjutningen. av plåtar, tillverkning av mässingstråd och allehanda bruksföremål typ ljusstakar, mortlar, knappnålar, vällingklockor och kakelungsluckor. 

 

Det här är mitt andra bidrag med arkeologitema. Vad har jag då snappat upp när jag läst in relevant underlagsmaterial? Bl a en del om metoder inom arkeologin för datering, vilket är A och O för att förstå utveckling, stilar och företeelser. Tidigare hade jag en vag uppfattning om C 14-metoden. Nu vet jag att den används för datering av organiskt material vanligen träkol och ben från förhistorisk tid dvs före år 1050. Jag har också lärt mig att Nyköping blev äldre med hjälp av dendrokronologisk analys.Dess namn, dendro-krono-logi kommer av de grekiska orden för träd - tid - kunskap. Det är en metod att exakt datera trä med utgångspunkt i trädens årsringar.

 

Nyköpings mässingsbruk har för övrigt en mycket intressant historia från starten år 1606. Fyrtio år senare fick ett par tyskar drottning Kristinas privilegiebrev på vattenkraften i Storhusfallet och utvecklade mässingsbruket. Under 1800-talet minskade marknaden för mässingsprodukter, bruket expanderade och kom att omfatta ett stort fabriksområde på båda sidor av Nyköpingsån. Det var en minst sagt diversifierad verksamhet med vattenkraft, järnbruk, plåtslagarverkstad och varv för fartygstillverkning och reparationer. Efter en konkurs 1844 rekonstruerades företaget och kom från 1862 att ingå i koncernen Högbo Stål & Järnwerks AB (nutidens Sandvik). En dramatisk arbetskonflikt vid bruket 1863 ledde till upplopp. Militär kallades in för att återställa ordningen. Åtta demonstranter dömdes och fick vardera två års straffarbete. Samgåendet med gästrikanarna misslyckades dessvärre och storkonkursen var ett faktum år 1866. Bortåt 500 arbetare förlorade sina jobb, bruket lades ner, staten fick finansiera nödhjälpsarbeten och staden Nyköping fick en kraftig befolkningsminskning – från ca 5000 invånare till 4000 fram till mitten av 1870-talet. Ett rent elände!

 

(Om Nyköpings Mässingsbruk/Bruk och mycket mera finns att läsa i Nyköpings Historia, Ivar Schnell, utgiven av Södermanlands Hembygds- och Museiförbund 1963)

 

 

 

Arkeologi - Ur ”grovarbetaren” Thomas berättelse

 Bilden visar delar från kritpipor som hittats vid utgrävningarna. De skaftbitar som har relativt tydlig dekor är troligen från åren 1650-1750. De två längsta bitarna är utan dekor. Fragmentet av piphuvudet kan vara från första hälften av 1700-talet. Det böjda föremålet är en svinbete.

 

 

En utgrävning gjordes i kvarteret Biografen där numera gallerian Västerport ligger. Arbetet med bygget av Västerport inleddes med att ett exploateringsavtal skrevs mellan Riksbyggen som var byggherren och entreprenören Diös. Även Nyköpings kommun var delaktig i processen. För att exploateringen skulle kunna genomföras ställdes krav på att en utgrävning skulle äga rum först. En förundersökning ägde rum år 1987 och slutundersökningen i maj – september 1988.

 

Jag har alltid varit arkeologisk intresserad. Diös behövde grovarbetare för arbetet och det passade utmärkt för en intresserad ”amatörarkeolog”. I fyra veckor arbetade jag, tillsammans med arkeologer och andra grovarbetare, med att gräva provschakt, 1x1 meter stora, i kvarteret Biografen.

 

Arbetet började kl. 07 på morgonen och avslutades kl 16 på eftermiddagen. På morgonen när jag cyklade till arbetet och kyrkklockorna slog, tyckte jag att jag hörde hönsen kackla, grisarna grymta och korna råma och det låg en doft av avfall och gödsel i staden runt kvarteret. Jag kunde förnimma folket som rörde sig på gatorna i den medeltida staden Nyköping.

 

Vi hade i uppgift att gräva provschakt och om vi stötte på något skulle vi säga till arkeologerna. Vi hade vanliga spadar att gräva med. Det vi vanligen stötte på var keramikskärvor och benrester. Benresterna kom från höns, gris och nöt vilket betydde att folket som bodde där hade fött upp djur för att äta.  Vid ett tillfälle hittade jag en läderpung. Att den var så väl bevarad berodde på att lagren varit skyddade från syre. Lämningarna visade att de som bodde här vid medeltiden hade varit hantverkare av olika slag.

 

Det var ett intressant arbete. Jag var hela tiden spänd på att hitta något speciellt. Det var fantastiskt att se hur väl bevarade föremålen och trälämningarna var. När vi kom ner till en rustbädd från ca slutet av 1600- talet fick jag order om att fortsätta att gräva under den och slå sönder den med en spade. Men det gick inte, trästocken var så hårt och väl bevarad så att jag fick använda sågen i stället. Det visade sig att stocken var av ene och det luktade färskt virke, helt fantastiskt. Det var inga spektakulära saker som hittades när jag grävde, men det var inte det viktigaste. Det mest fantastiska var att känna historiens vingslag och att föremålen satte fantasin i rörelse.

 

 

 

Arkeologi

Björn Pettersson i Sörmlands museums föremålsmagasin

 

Imponerande är ordet efter att ha fått se en del av de tiotusentals arkeologiska föremål som finns samlade hos Sörmlands museum. Visserligen handlar det mycket om skärvor och delar av föremål men också gamla ”antikviteter” från över 1000 år tillbaka. De äldsta föremålen, barkflöten och bitar av stenkrus, som kom fram vid utgrävningarna av kvarteret Åkroken kring årsskiftet 2013-2014 dateras till tidigt 1100-tal, berättade arkeologen Björn Pettersson för Seniorbloggarna vid en av fredagsträffarna. Fynden innebär att Nyköpings bebyggelse är betydligt äldre än vad man tidigare har trott.

 

– Det här var spännande fynd och något oväntat efter de sensationella fynden år 2010 av gamla båthus som vi har daterat till mitten av 1150-talet. Nyköpings kustnära läge och Nyköpingsån var väl självklara platser för båtar av alla storlekar och något av en dåtida handelsplats.

 

Fynden som gjordes av det som man först trodde var hus men visade sig troligen vara båthus gjordes vid den stora arkeologiska utgrävningen som pågick i hela 7 månader. Den sades vara en av de största i sitt slag som skett mitt i den centrala staden. Vilket arbete att bara att ta hand om och katalogisera det grävande arkeologer samvetsgrant skrapat fram i lager efter lager. Till detta kommer också sådant som allmänheten funnit och kanske främst då från jordbrukare som stötta på föremål vid plöjning och grävning.

 

Men varför samla på så många skärvor eller bitar? Räcker det inte att dokumentera och spara några? Frågan går vidare till Björn:

­- Oftast så är stadsundersökningar små till ytan, men ibland när det handlar om stora undersökningar som till exempel Nyköpingshus 1921-22 eller Kvarteret Åkroken i Nyköping 2010-11 som täckte ca 2000 m2, så kan det bli mycket stora material. Det är just de stora arkeologiska materialen med föremål, ben och ritningar av hus och gator som kan berätta om livet i staden eller i borgen på medeltiden där det inte finns bevarade texter, kartor eller avbildningar.

 

Vid analyser så jämför man fyndtyper och fyndmängder med de miljöer och tidsperioder där de hittades. De material som det finns mycket av kallas massmaterial. Det är just keramik och djurben från hushållsavfall och hantverksavfall från smide (slagg) eller kammakeri (älg- eller hjorthorn), säger Björn.

 

Mer intressant information från Björn Pettersson (Arkeologisk förundersökning. Åkroken och Slottsgatan) hittar du på www.sormlandsmuseum.se/PageFiles/20382/2014_07.pdf .

 

 

 


Arkeologi: Utgrävning vid Nyköpingshus på 1950-talet

 

 

Vid senaste träffen med seniorbloggarna kom Björn Pettersson och berättade om de mycket intressanta utgrävningar som genomförts inom Nyköpings stad - så kallad stadsarkeologi.

 

När jag därefter tittade i museets samlingar hittade jag bland annat rester av de gröna glas som man funnit vid utgrävningar omkring Nyköpingshus. Nytillverkade sådana glas finns idag att köpa. Dessa producerades först av Reymyre glasbruk och senare av Lindshammars glasbruk.

 

Björn nämnde att en del utgrävningar kring Nyköpingshus genomfördes av skolelever på 1950-talet. Jag var själv en av dessa elever. När jag gick i realskolan i Nyköping fick vi vid något tillfälle – troligen under senare delen av 1950-talet – i uppgift att hjälpa till vid utgrävningarna som genomfördes vid Nyköpingshus. Vårt uppdrag blev att gräva vid det sydöstra hörnet av slottet, mellan slottsmuren och Nyköpingsån. Enligt uppgift var det nedanför det tidigare slottsköket. Mycket glas och annat hade kastats ut i det som då troligen var ån. Vi grävde och siktade och hittade bland annat en del gröna glasskärvor som sades ha tillhört Hertig Karls glasservis. Dessa samlades upp och lämnades till ansvariga för utgrävningen. Vi fick höra att Hertig Karls glas hade tillverkats vid ett glasbruk nära Nyköpingshus. Man visste vid den tiden antagligen inte riktigt var detta glasbruk hade legat.

 

Långt senare, under 1990-talet, läste jag att Bränn-Ekeby hembygdscirkel funnit resterna av en glashytta nära gården Stora Glashyttan vid Bränn-Ekeby. Enligt skriftliga källor beslöt Hertig Karl att uppdra åt Petter Keller ”glasmacher” att uppföra en glashytta på denna plats år 1581. Glashyttan var troligen i drift fram till år1590 och var sannolikt ett av de första glasbruken i Sverige för denna typ av glas.

 

De gröna glasen vi skolelever fann resterna av härhörde från den glasservis som Karl den IX lät tillverka. Vinglasen hade sigill med Karl den IXs och hans första hustru Maria av Pfalzs monogram. I efterhand sett är det roligt att ha varit en del av dessa utgrävningar även om bidraget var mycket blygsamt.

 

 

 

 

Arkeologi - dubbelkam

 

 

I slutet av 70-talet var jag under en kort tid bosatt på Stallbacken i centrala Nyköping. Hyreshusen var nyuppförda med trevliga lägenheter av hög standard. Att bygget föregåtts av en arkeologisk undersökning 1972 – 1973 har jag endast ett diffust minne av. Arkeologi ingick på den tiden inte bland mina primära intresseområden. Efter över 40 år är ämnesområdet fortfarande inte på min topplista men väl i stigande. Väsentliga bidrag på ”intressebrasan” har under årens lopp lämnats av kunniga arbetskamrater. Även den stora undersökningen av kvarteret Åkroken 2010 – 2011 med föredrag och utställningar gav mig en del. Arkeolog Björn Petterssons engagerade genomgång för oss seniorbloggare den 29 januari 2016 ökade definitivt mitt intresse.

 

När jag ska skriva ett inlägg som detta måste jag googla och riskerar då betydande tidsförluster. Nåja, även om det tar tid lär jag mig en del på vägen. Sålunda vet jag nu att det genomförts ett 10-tal arkeologiska undersökningar i de centrala kvarteren i Nyköping mellan 1924 och 2014. Kv Rådhuset (1962-1963 inför stadshusbygget), Stallbacken och Åkroken är kända exempel på större undersökningar. Jag har också fått ett hum om dendrokronologisk analys. Dess namn, dendro-krono-logi kommer av de grekiska orden för träd, tid och kunskap. Det är en metod att exakt datera trä. Trädens tillväxt är beroende av en mängd faktorer såsom tillgång till näring, ljus och värme. Denna yttrar sig som tillväxt av veden i form av årsringar. Dendrokronologin utnyttjar klimatberoende faktorer såsom sommartemperatur och nederbörd.  Metoden har funnits i Sverige i drygt 20 år och bl a bidragit till förståelsen av det tidiga Nyköping.  Och dessutom vet man nu att det fanns en stadsbildning vid Nyköpingsån före år 1100. Så det 800-års jubileum som firades med dunder och brak år 1987 vilade, som så många andra dylika fester, på bräcklig grund. Gör om, gör rätt, tänker jag!

 

Bildens dubbelkam är av ben eller horn och hittades vid undersökningen i kv Stallbacken. Det är ett fynd bland många som indikerar att det fanns en medeltida kamtillverkning i området. Dateringen är osäker men 1200-talet är inte otroligt. Hur som helst är fyndet intressant och kammens dekor imponerar i vart fall på mig.

 

 

 

Eldsjälar finns det gott om

 

 

Bilden, som togs av Sven Edblad, visar när Karlfors kvarn i centrala Nyköping försvann den 29 augusti 1973. Detta på ett märkligt sätt. Stadens brandkår tände på och såg till att det brann under strikt kontrollerade former. Enligt dokumentationen beslutades rivningen trots stora protester från Nyköpingsborna. Sannolikt var det ett antal eldsjälar, som i samverkan med SN, hade anlagt moteld. Förmodligen var det minst lika många som uppskattade att den fallfärdiga kvarnen försvann. Med skammens rodnad måste jag bekänna att minnesbanken är nollställd. Inget minne av någon folkstorm och inte heller av kvarnbranden, som inföll några månader efter det att jag blivit Nyköpingsbo.

 

Vad är då en Eldsjäl? Synonymer är: ”entusiast, drivande kraft, pådrivare, idéspruta, idékraft, inspiratör, entreprenör, primus motor”.

 

Fri tolkning är att eldsjälen är en person som brinner för något. Hen kan vara drivande kraft i arbetslivet, jobbar ofta ideellt för en förening eller fokuserar på ett eller flera egna intresseområden. En positiv person som har förmågan att med sin entusiasm inspirera och få med sig andra på ”tåget”. Eldsjälen är i regel mycket kunnig och har ofta folkbildande ambitioner. Baksidan kan vara svårigheter med gränssättning. Det uppslukande intresset ägnas alltför mycket tankekraft och tar oproportionellt mycken tid i anspråk. Eldsjälen går på mot nya djärva mål och har – enligt min erfarenhet – ibland lite svårt att hantera motstånd och konstruktiv kritik.

 

Nu vill jag harangera en rad icke namngivna eldsjälar.

 

Jag tänker på

  • min gode vän – den erfarne, passionerade läraren – som snart 70 år gammal gör en engagerad insats i grundskolor med många nyanlända elever
  • idrottsledare och föräldrar som året runt följer sina telningar till träningar och matcher – de betalar (!) för uppstigning tidiga mornar, för huttrande vid sidlinjen eller för tjänstgöring i kiosken
  • alla som jobbat och jobbar för Sörmlandsleden – tänk vad många som har oförglömliga natur- och kulturupplevelser från denna över 100 mil långa vandringsled!
  • ledning och medarbetare på dåvarande K-Konsult som räddade Storhusqvarn och rustade upp huset till en fantastisk miljö med arbetsplatser, konferensutrymmen och publik restaurang
  • Pelles Lusthus vid Nyköpingsån – skaparen av denna klenod uppfyllde på flera sätt med råge epitetet eldsjäl
  • alla fågelskådare och biologer, som gjort ett outplånligt intryck i sin ambition att få mig intresserad. Ibland har de faktiskt lyckats i sin folkbildningsiver.

 

Listan skulle kunna göras väsentligt längre. Slutar dock här då jag inte tror att du käre läsare skulle uppskatta en upprepning av sådant som vädrats i tidigare blogginlägg. För övrigt känner jag mig som en habil eldsjäl emeritus.

 

 

 

Eldsjälar - Föreningsliv

“SLM P07-2553 - Motion och idrott,” Sörmlands museum, http://sokisamlingar.sormlandsmuseum.se/items/show/411488.

 

 

En eldsjäl är en person som brinner för något. Han eller hon är så pass intresserad av detta något att man är beredd att lägga ner tid och kraft på en verksamhet utan att få någon ekonomisk ersättning för nedlagt arbete. Ofta förknippar vi eldsjälarna med arbete i ideella föreningar.

 

Ideella föreningar brukar framhållas som något unikt för Sverige. Det finns självklart verksamheter som kan liknas vid ideella föreningar även utanför Sveriges gränser. Det unika för svenskt föreningsliv är snarare den höga anslutningsgraden samt den demokratiska uppbyggnaden.

 

De flesta av oss är med i någon förening. Det finns cirka 140 000 ideella föreningar i Sverige. Några engagerar sig mer än att vara bara medlemmar och tar uppgifter i styrelser eller som ledare av olika slag.

 

När barnen är i skolåldern är olika typer av idrottsföreningar alltid aktuella. I vårt fall fanns intresse för trial när våra barn var i den åldern. Vi var med både i Björkviks MHF-klubb och i Nyköpings trialklubb som höll till på Svanstabanan. Där fanns även motorcrossklubb, enduroklubb och speedwayklubb med sina verksamheter.

 

Trialsporten kräver inga avancerade anläggningar utan ett skogsområde med kuperad och stenig terräng utgör en bra plats. Där anlägger deltagarna själva svårforcerade så kallade sektioner i vilka det gäller att ta sig fram utan att sätta ner fötterna eller köra omkull. Verksamheten går ut på att träna balans, koordination och timing på cykel, ”moped” eller motorcykel beroende vilken disciplin man själv utövar.

 

Med jämna mellanrum anordnades även tävlingar av större eller mindre format. Tävlingarna krävde en hel del praktiskt, administrativt och organisatoriskt arbete av alla och framför allt av ledarna. Trialsporten var och är så pass liten till sin omfattning att de tävlande kom från hela Sverige för att delta. Svanstabanan var under några år på 1980-talet ett centrum för trialverksamheten i Nyköping. Broderklubben i Björkvik, som var större och äldre samt hade många meriterade åkare i svensk toppklass, hjälpte givetvis till. Det föll sig naturligt att vara medlem i båda klubbarna. Idag finns så vitt jag vet ingen trialverksamhet kvar vid Svanstabanan i Nyköping, men i andra delar av landet finns livaktiga klubbar med många engagerade eldsjälar.

 

 

 

En fantastisk eldsjäl!

“SLM A15-506 - Cirkus Oscars 1947,” Sörmlands museum,
http://sokisamlingar.sormlandsmuseum.se/items/show/362755.

 

 

”Får man bjuda på en karamell”, sade mannen framför mig och räckte fram något som såg ut som en strut. Full med smakprov på karameller. Det här var 1966 och mitt första minne av mannen som blev en av Nyköpings största profiler näst Gert Fredriksson. Pelle Nilsson var namnet, grosshandlare/köpman och den som under många, många år kom att vara en förebild när det gällde sitt engagemang i det kulturella och musikaliska Nyköping. Inte att förglömma sitt intresse för det cirkusliv som en gång blomstrade i Sverige. Manifesterat med en clownstaty vid Pelles Lusthus och till hans minne efter hans bortgång 2008 firandet av Clownens Dag.

 

Tankarna på Pelle kommer ofta fram alla de gånger man besöker – som jag ser det – hans livsverk ”Pelles Lusthus” med sin handelsbod som de såg ut förr i världen och alla härliga skyltar bevarade som ett minne från flydda dagars affärs- och näringslivsverksamhet.

 

När ämnet för dagens blogg blev att beskriva en eldsjäl rörde sig många tankar i huvudet. Eldsjälar finns det och har funnits i Sörmland inom i stort sagt alla områden och vad vore till exempel dagens föreningsliv utan dessa eldsjälar – som det tyvärr blir allt färre av. Till kategorin eldsjälar vill jag gärna hänföra alla dem som fyller på Sörmlands museums ovärderliga samlingar och har förstått vikten av att för framtiden bevara dåtiden.

 

Pelle Nilsson var en eldsjäl utöver de vanliga med sitt brinnande intresse för att samla på sig saker och ting. Smått som stort och till en av rariteterna hörde den gamla T-forden från 1923 som alltid fanns med som en reklampelare för Konservkompaniet vid festligheter av olika slag – inte minst i Barnens dags tåget med clowner som kastade ut godis och festis till barnen som stod utefter kortegevägen. Bilen var en del av samlingen av transportmedel allt från dragkärror till cyklar.

 

På tomten till vänster om skorstenen ligger numera Pelles Lusthus, tidigt 1900-tal

 

 

Lite egensinnig men fylld av energi kunde han vara i sitt agerande och turerna kring tillkomsten av Pelles Lusthus som i grunden var den gamla bultfabriken, som uppfördes 1898, vid ån intill Storhusfallet. Utan hans envetna arbete för att skapa ett handelsmuseum för staden hade vi varit en attraktion fattigare. Som eldsjäl kanske det är nödvändigt att tänja på vissa gränsar för att nå målen.

 

Man talar om framgångssagor och det är ingen överdrift att Pelles var en sådan. Bara att komma på idén att importera och sälja bananer från sin trehjuling tillhör definitivt kategorin framgångssagor.

 

Mån om att bevara kunskapen om det som varit räddade han tillsammans med färghandlaren Lennart Holmgren mycket av stadens handelshistoria. Tillsammans vandrade man runt i staden och väckte gamla minnen till liv i filmen ”Handelsstaden Nyköping”. Både intressant och sevärt.

 

 

 

Eldsjälar

“SLM 31162 - Lärobok,” Sörmlands museum,
http://sokisamlingar.sormlandsmuseum.se/items/show/312240.

 

 

En av de viktigaste frågorna i vårt samhälle tycker jag är skolan, utbildning och bildning. Att unga människor ges möjlighet att vara nyfikna och vetgiriga. En omgivning som inspirerar till nya upptäckter leder vidare till ett livslångt lärande.

 

I Sverige fastställdes Folkskolestadgan 18 juni 1842. Den hade föregåtts av undervisning i olika former i landet och nu fick vi ett enhetligt skolsystem. Folkskolan utvecklades och ersattes under 1970-talet av enhetsskolan och grundskolan som har kompletterats med gymnasiet.

 

Boken på bilden får representera skolan och alla duktiga lärare som vi mött under åren. Både när vi själva gick i skolan och våra barns lärare. Boken är Realskolans biologibok av Falk, Hammarsten, Linnell, Pehrson och Torgard. På framsidan är det foton av rävar och näckrosor i svartvitt.

 

Nu undrar ni förstås var temat Eldsjäl kommer in?! Jo, lärare vi kommer ihåg som var eldsjälar för att de inspirerade oss till att lära oss mer. De fick vårt intresse att växa även utanför böckerna och klassrummet. En sådan eldsjäl, som mina barn fick möta på gymnasiet, var biologiläraren Karin Anklev. Karin inspirerade sina elever till att genomföra spännande fördjupningsarbeten både inom Sverige och utomlands. Många av hennes elever fortsatte sedan inom biologiämnet och andra inom närliggande områden.

 

Nyköpings naturskola startades av Karin för att alla elever i Nyköpings kommun skulle få komma ut till Sävö på lägerskola och jobba i och med naturen. Dessutom var hon med och startade utbildningar för sina kollegor och ett nätverk för diskussion och fortbildning.  Karin har haft flera viktiga uppdrag inom Skolverket och Linköpings universitet och fått priser för undervisning i naturvetenskap och biologi. År 2003 blev Gripenskolan blev Årets Vattenskola. År 2011 fick Karin Sörmlandsmedaljen. En riktig Eldsjäl!

 

 

 

Tro och magi - Borttrollad eller bortkollrad?

Här ser vi en fullfjädrad trollkarl och magiker - Christer el Rico - i trolsk slottsmiljö på Nyköpings hus.
SLM P09-617, http://sokisamlingar.sormlandsmuseum.se/items/show/413019.

 

Jag har under alla år sedan jag fick min lilla trollerilåda i barnaåren varit mycket intresserad av både det ockulta, magi och trolleri. Måste erkänna att programmet ”Det okända” i TV7 där Sveriges främsta medier tillsammans med programledaren Caroline Giertz besöker svenska hem där de boende har problem med övernaturliga. Intressant, spännande och ofta svårt att förklara. Att det finns något oförklarligt ”på andra sidan” kan man bara inte bortse ifrån.

 

Mest imponerad är jag dock av alla våra fantastiska magiker och trollkarlar. Att se dem utföra saker som för åskådaren bara måste vara omöjliga att utföra – Joe Labero är bara helt underbar och skicklig.

 

En trollkarl på ”hemmaplan” som jag njutit av många gånger är Christer el Rico, Christer Nilsson, som förutom att han är duktig på att kollra bort publiken, har mycket stor betydelse för den svenska trollerikonsten. Tänk vilken skatt för alla trollkarlsälskare hans bok ”Sveriges trollkarlar” har blivit. Här finns en guldgruva att ösa ur precis som hans första bok ”Trollare och andra underhållare”.

 

Att man måste vara fingerfärdig till tusen och ”slängd i käften” är en förutsättning för att bli en duktig trollkarl eller magiker om ni så vill. Inte för att jag kommer ihåg så mycket från min trollkarlstid men jag lyckades inte ens imponera på lilla syster med mina trick. Det var nog det som knäckte mina drömmar om att bli en berömd trollkarl.

 

Men berömd har i alla fall Christer el Rico blivit på många sätt. Inte bara för sitt sätt att fascinera och fängsla sin publik utan även för sitt intresse att synliggöra svenska trollkarlar. Inte minst genom tillkomsten av Sveriges Magi-Arkiv som vi lyckligtvis delvis har tillgång att njuta av på Kulturhuset Slottsvakten ännu så länge. Bara det är värt ett besök på Kulturhuset Slottsvakten.

 Undras förresten om det fanns ockulta ting på Nyköpings Hus? Det får bli en senare fråga.

 

I Christers ska vi kalla det ”trollerimuseum” finns bevarat trollerigrejor som är mer än 200 år gamla. Inte bara trollerigrejor utan allt annat som kan kopplas till trolleriföreställningar som affischer, böcker, tidningsurklipp med mera och det har hunnit bli en hel sedan han började sitt samlande direkt efter att han sett en av dåtidens skickligaste – Hector El Neco – året var 1945. Tänk att vi här i Nyköping har tillgång till ett sådant museum!

 

Mer om Christer el Rico och hans livsgärning och liv som trollkarl finns på http://magiarkivet.se/christer-el-ricco-en-biografi.

 

 

 

Tro och magi - döden

“SLM 20197 - Gravklot,” Sörmlands museum,
http://sokisamlingar.sormlandsmuseum.se/items/show/277438.

 

Orden "Så tänkte jag mig döden" avslutar en dikt av Bo Setterlind som ofta citeras i nutida dödsannonser.
Att döden i alla tider har sysselsatt människan kan man ta del av i Louise Hagbergs bok "När döden gästar. Svensk folktro i samband med död och begravning."

 


Döden har varit förknippad med tro och magi och upptagit en stor del av livet.

På julafton gällde det att titta på ljusen, hur de brann eller slocknade.  Om ljuset föll ur staken var det enligt skånsk folktro ett dödsvarsel mot den mot vilken ljuset föll. På juldagens morgon skulle den person som hade ett ljus framför sig hemma eller i kyrkan få sorg under året om veken böjde sig så att det började brinna i kanten. Om ljuset på altaret slocknade under julottan är det enligt uppteckningar från Ångermanland prästen som kommer att dö under det kommande året.

 

Nysningar under julkvällen eller trettondagsafton hade också information om döden. Var det den yngste i huset som nös betydde det att han nös den äldste ur huset inom ett år vice versa. För ett nyfött barn som nös före modern betydde det att barnet dog före modern men om modern nös först fick barnet överleva modern.
Hagberg beskriver också konkreta sedvänjor kring dödsfall och begravningar som kunde vara nog så omfattande och får våra nuvarande processer att framstå som ganska minimala.

 

Att dekorera graven med någon form av minnestavla eller symbol har vi dock gemensamt med forna tider. Under järnåldern på 400-500-talen placerades gravklot med rituell och symbolisk innebörd mitt på graven.  Seden var vanligast förekommande i Mälartrakten och bildens gravklot, eller stenklot som det också kallades, har hittats i Södertälje trakten.

 

Setterlind frammanar döden som ganska fridfull men i äldre tider måste alla tecken, varsel och övernaturliga fenomen ha gjort tillvaron skräckfylld.

 

Louise Hagberg var amanuens vid Nordiska Museet och nedtecknade under sina resor i Sveriges bygder vad traktens folk berättade om gamla sedvänjor kring död och begravningar, sedvänjor som levde kvar långt in på 1900-talet men som idag har ersatts av mer realistiska tankar kring liv och död. Kanske är Setterlinds såningsman vår tids tro och magi?

 

 

 

Tro och magi - dopet

 

 

Dopet är en rit då det nyfödda barnet upptas i den kristna kyrkans gemenskap. Ritualer är viktiga händelser som på olika sätt lyfter fram centrala teman i religionen. Dopet påminner oss om att vi är sedda och älskade. Dopgudstjänsten är en fest där vi firar att en ny medlem blir en del av gemenskapen. Släkt och vänner inbjuds till dopet för att fira det lilla barnets ankomst.

 

Under 1700-talet och fram till sent 1800-tal användes en doppåse vid barndop bland allmogen. Barnet lindades och kläddes i en vackert dekorerad tygpåse. Påsen kunde vara av bomull, siden eller ylle. Som dekoration användes sidenband, pappersblommor, tyglappar, spets och pärlor. För att skydda det nyfödda barnet mot onda andar eller mot att bli bortbytt måste alltid något blankt material finnas med på påsen.

 

Doppåsen på bilden är från 1800-talet och kommer från Nyköping. Den är sydd av gul, rosa brokad och olikfärgat mönstervävt siden. Påsen är rikt dekorerad med diverse knappar, pärlor, smycken (bl a kors), spännen, sidenband i grönt och blått, mm. Upptill finns ett veckat vitt bomullstyg samt tyllspets, rynkad. Det blanka materialet finns med.

 

Tiden går och en lång, vit dopklänning började användas under 1800-talet. Detta mode startade i städerna och spreds sedan vidare i landet. I början på 1900-talet blev det vanligt med rosa eller blåa band för att visa vilket kön barnet hade. I min familj har en dopklänning funnits i flera generationer. Min mormor och hennes bror var de första att bära klänningen i mitten av 1800-talet. Namnen på barnen som döpts i klänningen är broderade på klänningsfållen. Dopklänningen förmedlar en känsla av samhörighet mellan min mormor, mamma, syster, mina barn och mig.

 

Många undrar varför dopklänningen skulle vara lång och det finns några olika förklaringar till detta. Enligt kyrkan är dopklänningen lång då det symboliserar ett långt och bra liv i tron på Gud. Man växer inte ifrån dopdräkten men in i den. Att dopklänningen är vit är ingen tillfällighet. I kyrkan är vitt en färg för glädje, fest och renhet.

 

Genom att vårt samhälle blivit allt mer sekulariserade har antalet barn som döps i kyrkan minskat. Barnen blir istället bli mottagna bland släkt och vänner vid en namngivningsfest då alla kan hälsa det nya barnet välkommen och visa att vi ser barnet och älskar det. Då passar inte den långa vita klänningen längre utan en ny tradition tar vid med nya riter.
 
 
 

Tro och magi känner inga gränser

“SLM 14074 - Gustav Vasas Bibel 1540,” Sörmlands museum, http://sokisamlingar.sormlandsmuseum.se/items/show/315298.

 

Gustav Vasas bibel från 1540 var den första bibelöversättningen av hela bibeln till svenska. Om bildens exemplar kan nämnas att titelbladet saknas och att 730 blad av 762 är bevarade. På flera ställen finns anteckningar med sammanlagt fyra namngivna ägare. Måtten är imponerande med en längd på 22 cm, bredd 30,5 cm och höjd 12,5 cm. Den är tryckt i Uppsala och har ett brunt skinnband med enkla spännen och beslag från sent 1600-tal.

 

Tro och magi är ord som hos mig inte har särskilt positiv värdeladdning. De gånger jag öppnat bibeln – Böckernas Bok – i vuxen ålder är lätt räknade. Min enkla förklaring till en skeptisk grundinställning är att jag t ex har svårt att förena bibelns skapelseberättelse, jungfrufödseln av Jesus och hans återuppståndelse, med vetenskap och beprövad erfarenhet. Att jag inte är troende kristen är också kopplat till min uppväxt i högkyrklig miljö med skenheliga förtecken. Helvetespräster och fundamentalistiskt kvinnoprästmotstånd fick jag nog av redan som barn och ungdom. Dock bör framhållas att uppväxtens överdrivna kristendomsundervisning naturligtvis inte gick mig spårlöst förbi. Ganska mycket i min värdegrund emanerar direkt från den kristna tankevärlden. Dessvärre ligger biblisk inspiration också bakom den kristna högerns trosvissa och aggressiva retorik. Om sakfrågan gäller svenska interneringsläger för asylsökande eller amerikansk vapenlagstiftning är egalt. Inhuman tillämpning av kristen tro tycker jag inte om!

 

Magi praktiserad av en skicklig trollkarl är god underhållning. Medan diverse ”hokus pokus filiokus” i personalutvecklingsbranschen framstår som ren humbug. Ett intressant område med inslag av tro och magi är olika metoder för viktminskning. Näringslära som vetenskap har över hundra år på nacken. Det samlade vetandet och kunskapen om hur man kan gå ner i vikt och behålla målvikten har väl dokumenterad evidens. Detta hindrar inte att forskarvärlden ständigt utmanas av trosvissa charlataner. En amerikan vid namn Peter D’Adamo lanserade för tjugo år sedan den s k blodgruppsdieten. Grundtanken i dieten är att människan bör anpassa sin kost och sitt levnadsmönster efter sin blodgrupp. Rent kvacksalveri och pseudovetenskap anser forskarvärlden vilket nyligen inte hindrade TV 4 från ett 6 minuters inslag i Nyhetsmorgon.

 

För egen del kör jag nu modedieten 5:2 med kontrollerat och noga bokfört ätande. Upplägget är två ”fastedagar”, något reducerat allsidigt matintag under veckans övriga dagar och extra mycket motion. Effekten är rent magisk. Vikten minskar och endorfinpåslaget ger ett behagligt välbefinnande. Den här enkla metoden tror jag på. Men det gäller att vara envis och uthållig.

 

 

 

Tro och magi - Näcken finns vid Storhusfallet

 
                                       Foto: Gustaf Gårdestig

 

Bredvid fallet vid Storhusqvarn i Nyköping finns en liten staty föreställande Näcken. Den fiolspelande Näcken är gjord av Bernt Westlund och köptes in av Nyköping Energi  AB omkring år 1990. Eftersom jag då ansvarade för marknadsavdelningen på Nyköping Energi AB har jag ett minne av när den sattes upp. Tyvärr har den blivit utsatt för skadegörelse vid flera tillfällen men den har återställts och sitter fortfarande vid fallet och spelar.

 

Näcken är ett manligt skandinaviskt naturväsen som finns i vattendrag – gärna i forsar. Ibland är näcken en skön yngling, ibland ett fult väsen. Vanligtvis spelar han ett stränginstrument som fiol eller harpa. Näcken i forsen vid Storhusqvarn spelar som sagt fiol och är nog snarare en skön yngling.

 

Om man offrar något till näcken – blod, snus eller brännvin – så kan han lära ut sin speciella spelkonst. Men det är inte ofarligt att spela eller lyssna till näckens musik. Tonerna kan förtrolla människor och även få dem att hoppa i vattnet. En annan risk är att de som lyssnar börjar dansa och inte kan sluta förrän de dör av utmattning. Näcken är en ganska farlig figur,  släkt med djävulen, som man bör vara försiktig med. Näcken längtar enligt sägnen efter att få komma till himmelriket. Det är inte möjligt för honom, så därför är näckens musik ofta sorglig men även trollbindande. Näckens polska är exempel på ett musikstycke som är svårt att sluta dansa till om man inte ”skär av strängarna på spelmannens fiol” för att bryta förtrollningen.

 

Andra namn på näcken är kvarngubben, strömkarlen eller forskarlen. Näckens namn kommer från ett gammalt ord för att bada (neker/nack). Ordet näck, det vill säga avklädd, kommer från samma ordstam men har inte gett näcken dess namn. Det är dessutom så att näcken först i modernare tid blev naken. I äldre tider var han klädd mer som en gårdstomte med grå kläder och röd luva. Näcken kunde ibland förvandla sig till  en häst och kallades då för Bäckahästen – även  den skepnaden var en farlig figur.

 

Idag är dock vår näck vid Storhusqvarn en stillsam staty som pryder sin plats och blickar mot en annan liten staty - ”pilten” som står på andra sidan forsen. Pilten är en bronsstaty gjord av Bie Norling.

 

 

 

RSS 2.0