Fritt val - Teknikutveckling, från Commodore till iPhone med grodapp

 

                                                                                 Foto: Lars-Eric Antonsson

 

Bilden är tagen vid seniorbloggarnas besök på bruksmuseet i Högsjö våren 2015. Den visar en Commodore – dator, en tidig persondator (PC) för kontorsändamål. Under tidigt 80-tal användes den på brukskontoret förmodligen bl a för framställning och redigering av dokument och kalkylering. Till skillnad från Commodores succé med speldatorer – Commodore 64 med färggrafik - blev satsningen på kontorsdatorer en parentes. Konkurrerande IBM tog snabbt över som marknadsledande företag.

 

Inom statsförvaltningen var användningen av persondatorer till en början mycket begränsad. På min arbetsplats var det några få som via arbete vid terminaler till externa stordatorer utvecklade kompetens på datorområdet. När persondatorerna kom ägnades mycket tid åt programmering med inriktning att effektivisera arbetet. Först 1987 gick jag min första PC-utbildning. Då lärde jag mig att använda ett enkelt ordbehandlingsprogram vid namn Writing Assistent. Mest kommer jag ihåg utbildningsdatorerna med minimal bildskärm. De krävde kraft i arm vid förflyttning då de vägde ca 15 kg. De var också allt annat än ljuddämpade. När man lagrade ett stycke text befarade man direkt haveri som ”monstret” väsnades.

 

Att bli självgående i mitt skrivande var mycket tillfredsställande. Att inte vara beroende, att kunna skriva och redigera obegränsat att ha kontroll över processen från ax till limpa. Det var i sanning både kvalitets- och effektivitetshöjande. Föga anade jag väl då den snabba utvecklingen av datorer och programvara. Att jag under slutet av mitt arbetsliv skulle få tillgång till Internet för omvärldsbevakning och outsinlig källa vid informationssökning fanns naturligtvis inte i min värld när jag fyllde 50.

 

Jag vill avsluta den här lilla reflektionen med en teknikförtjust upplysning. Den senast installerade appen i min iPhone är en grodguide. Här exponeras två salamandrar och 11 grodarter. Ni skulle höra grodornas läten! Särskilt förtjust är jag i gölgroddans kvackande. Har jag månne fastnat i nätet?

 

 

 

Fritt val - Det måste vi bara se och lyssna på!

“SLM 30324 1 - Campingbåt från 1937, NK:s verkstäder i Nyköping,” Sörmlands museum, http://sokisamlingar.sormlandsmuseum.se/items/show/310954.
 

 

God fortsättning på det nya året!

Sigge Johansson, tidigare välkänd SN-reporter och röst på radio Sörmland, har en kunskap om historien kring NK:s verkstäder i Nyköping som är imponerande. Något som Antikmagasinet i Kunskapskanalen har uppmärksammat. Den 25 februari klockan 21.00, för övrigt Sigges namnsdag, kommer han att medverka i ett program som handlar om just NK:s verkstäder. Programmet kommer direkt efter Antikrundan i SVT 1.

 

Det här kan man bara inte missa. Ska bli spännande att både se och höra om den industrihistoria som skulle komma att betyda så mycket för Nyköpings industriella utveckling. En framgångssaga måste man säga och det tack vare sonen till garnbodsägaren Karl Ludvig Lundberg – Karl Ludvig – som var mannen bakom Nordiska Kompaniets beslut att bygga en möbelfabrik i Nyköping.

 

Ur Nordiska Museets omfattande arkiv om NK:s historia finns den här texten om fabriken:

”År 1904 startade NK:s verkstäder i Nyköping. I verkstäderna tillverkades både specialbeställda möbler men även serietillverkade. Möblerna var ritade av olika ledande arkitekter som Carl Malmsten, E.G. Asplund och Axel Einar Hjorth. I början av 1940-talet presenterades Triva-möblerna som utvecklats av Elias Svedberg. Möblerna levererades i platta paket och monterades av köparen vilket möjliggjorde köp av kvalitetsmöbler för ett lägre pris. Under 1950-talet dominerade kontorsmöbler tillverkningen. Flertalet offentliga miljöer såsom restauranger, banker, hotell, ambassader, ångfartyg m.m. har inretts av NK.”

Men det var inte bara möbler som tillverkades. Under en period byggdes även ett antal båtar mellan åren 1934 och 1945. Bland annat den så kallade ”Campingbåten”. Ett exemplar av den finns bevarat i Sörmlands museums föremålsarkiv och är föremål för renovering.

 

De handlingar tillhörande NK som finns hos Nordiska museet är främst möbelritningar, tryck och fotografier. Fotosamlingen består av bilder från hela NK:s verksamhetsområde såsom modebilder, möbler, inredning, arbetsbilder, utställningar och NK:s interiörer.

 

Som ett vackert och tilltalande dokument över NK-epoken, som avslutades 1973, står idag NK-villan vid Nyköpingsån med slottet som mäktig bakgrund. NK-villan ritades som en utställningspaviljong till den stora industriutställningen i Norrköping 1906. Den flyttades efter utställningen till Nyköping som en gåva till NK:s verkstäders anställda.

Sigge har också varit en av många ideellt arbetande i NK-villans vänner som sett till att den idag blivit flitigt utnyttjat för framför allt kulturella aktiviteter men också för uthyrning.

 

Låt mig till sist göra lite reklam för NK-villans vänner. De gör en otroligt fin insats för kulturlivet i Nyköping och ”bjuder” på en rad spännande och intressanta aktiviteter. Vill du stötta och medverka till att vi ska få behålla denna ”pärla” i Nyköping med alla dess verksamheter gå in som medlem. Gör ett besök på www.nkvillan.se och ta del av deras erbjudande.

 

 

 

Fritt val - Det frivilliga försvaret

“SLM 15621 - Metallbricka med text: "Å:S: 2R", sannolikt från det frivilliga brandförsvaret,” Sörmlands museum,  http://sokisamlingar.sormlandsmuseum.se/items/show/424981.

 

 

Bildens rödmålade metallbricka, med texten Å S 2R i vitt, är sannolikt avsedd att hängas runt halsen eller möjligen att fästas i mössan, och har troligen använts av det frivilliga brandförsvaret någon gång under 1800-talet. Under 1800.talets senare hälft sköttes i Sverige släckningsarbetet av frivilliga brandkårer där varje husägare förväntades delta i försvaret vid brand. För att kunna identifieras bar deltagaren en bricka oftast med kvarters-eller husnummer ingraverat som på föremålet ovan.

 

Metallbrickan har hög aktualitet och kan stå som symbol för vår tid. Det tillhör ett av Sörmlands museums senast på hemsidan inlagda objekt, behovet av brandförsvar ökar i tider då årets sannolikt flest stearinljus brinner i de svenska hemmen, asylboenden och HVB antänds samt frivilligheten att delta manifesterats som aldrig förr.

 

Givmildhet, frivilliga hjälpinsatser och ”refugees welcome” har mött många som flytt undan krig och förföljelse vid ankomsten till vårt land, ett land där invånarna är vana vid att omtanken om landet och medmänniskan sköts via skattsedeln.

 

Gävlebocken har brunnit som vanligt och branden släckts av brandförsvaret som sedan 1944 är en kommunal angelägenhet och skattsedeln har kompletterats med frivilliga händer och givmilda medmänniskor.

 

 

 

Fritt val - ”Strykjärnet” vid Vattengränd i Nyköping

Vattengränd i Nyköping, 1930-talet
 

Veckans ämne är ”fritt val”. Jag tänkte utnyttja det tillfället genom att skriva om ett hus som tidigare låg i norra hörnet mellan Brunnsgatan och Vattengränd i Nyköping. Huset är sedan många år rivet och har ersatts med en radhusbyggnad. Det gamla huset kallades i folkmun för ”Strykjärnet” på gund av att gatuhörnet inte är en rät vinkel utan en spetsig sådan. Därmed blev även husets hörn spetsigt. Anledningen till att Vattengränd inte ingår i det rätvinkliga gatumönstret är enligt vad jag förstått att denna gata utgör en rest från ett gammalt gatumönster i Nyköping.

 

Min mor och far flyttade till det här huset när jag bara var något år gammal och vi bodde kvar där till år 1949. Jag var då fyra år och vi flyttade till det nybyggda ”Punkthuset” på Ahlbergers väg 6. Därmed sagt att mina minnen från huset vid Vattengränd inte är heltäckande. En del har berättats för mig i efterhand.

 

Jag kommer dock ihåg att huset redan då var i dåligt skick. Bland annat fanns ingen centralvärme utan vår tvårummare värmdes av en vedspis i köket samt en kakelugn i det största rummet. Det andra rummet hade ingen värmekälla, men min far byggde efter en tid en så kallad ”spånkamin” som anslöts till kakelugnens murstock från baksidan. Innan dess gick inte rummet att använda vintertid. Dessutom var husets väggar av typ reverterade enkelväggar. Det vill säga utan isolering, vilket gjorde att det krävdes mycket värmetillskott i form av eldning. Jag har bland annat ett tydligt minne av den heta vedspisen i köket som jag råkade komma åt. Den var varm. Min mor och far berättade senare att det var så kallt på morgonen vintertid att jag fick ligga kvar i sängen tills de hann få upp värmen i lägenheten. I källaren under en del av huset fanns utrymmen för ved till varje lägenhet. Den tidens källarförråd. För att tvätta och mangla gick man till en allmän tvättstuga som fanns på en innergård några kvarter därifrån. Det fanns varken toalett eller dusch/bad i lägenheten. Gemensam toalett för flera lägenheter fanns i trapphuset utanför. Badning skedde i en balja på golvet i köket.

 

Vi bodde på nedre våningen, så under vår lägenhet var det nära till marken. Det var kanske en av orsakerna tillsammans med badningen i köket till att min far en vacker dag trampade igenom köksgolvet. Bräderna var helt genomruttna. Som tur var låg fast mark bara några decimeter under golvet, så fallet blev inte så långt.

 

Rivning av "Strykjärnet"
 
 

Av ovanstående framgår att detta hus inte var värt att bevara, varför det inte var förvånande att det senare revs och ersattes av den trevliga radhuslänga som idag finns på tomten. Min mor och far konstaterade ofta senare att det var skönt att komma från det gamla huset och till Punkthuset som var nybyggt och hade alla bekvämligheter som centralvärme och toalett med bad i lägenheten.

 

 

 

Fritt val - En bekväm fåtölj

 

 

Den fina fåtöljen är tillverkad vid Nordiska Kompaniets, NK:s, verkstäder i Nyköping på 1940-talet. Fåtöljen har stoppad sits och högt, mjukt format ryggparti. Stommen är gjord av björk med mjukt svängda armstöd. Hur stolen var klädd från början är okänt, kanske finns det ursprungliga tyget kvar under det nya tyget? Stolen är omklädd i ett blommigt bomullstyg. Fåtöljen saknar NK-skylt som annars är en signatur för NK:s möbler.

 

NK:s verkstäder tillverkade exklusiva, arkitektritade möbler i moderna och tillbakablickande stilar som har ingått i sortimentet på varuhuset NK i Stockholm. Under perioden 1904-1973 tillverkades möblerna vid de egna verkstäderna i Nyköping. NK:s verkstäder var en gång i tiden stadens största industri och hade under 1930-talet 400 anställda.[1]

 

Idag upplever dessa möbler ett rejält uppsving. Attraktiva möbler kan säljas för höga summor. Men man kan göra fynd. En liknande stol, som den på bilden, såldes på auktion under förra året för 350 kronor.

 

Den 13 september 2015 kunde besökare i NK-villan beskåda en utställning av möbler, gjorda i NK:s verkstäder, från olika tidsperioder. Från gamla stilmöbler till mer moderna alster. Intresset var stort och många kände igen möblerna och var inte alltid medvetna om att de var gjorda i Nyköping. Flera besökare berättade om sina egna NK-möbler. Möblerna som ställdes ut var privatägda och hade tillfälligt lånats ut till utställningen.

 

 

 

Fritt val - Forskningsreaktor R2 Studsvik AB

“SLM P11-3603 - Forskningsreaktor R2, Studsvik AB, igång mellan 1960-2005,” Sörmlands museumhttp://sokisamlingar.sormlandsmuseum.se/items/show/424747.
 

 

 

27 maj 2015 skrev Södermanlands nyheter:” Reaktorepoken på Studsvik är slut”. ”Efter 55 år i samma bassäng är R2-0:an bortlyft och itusågad. Och R2:an, en gång Studsviks flaggskepp, sitter löst och väntar bara på att lyftas upp.” Det är första gången som en reaktor med alla system monteras ner i Sverige och den dag det blir dags att montera ner stora kärnkraftverk kommer erfarenheterna från reaktor R2:s nedmontering att vägleda arbetet.

 

Reaktor R2 var i bruk åren 1960-2005 och användes för bestrålning och provning av bränsle och reaktormaterial samt till produktion av radioaktiva nuklider för medicinskt och industriellt bruk. Den tjänstgjorde också som neutronkälla för neutronspridningsforskning och drevs framgångsrikt till 2005.

 

Ägare var företaget AB Atomenergi som grundats 1947 Syftet med företaget vid bildandet var att konstruera experimentreaktorer och utveckla metoder för att utvinna uran från svenska fyndigheter. Företaget bildades gemensamt av staten och industrin. Efter att successivt ha fått en annan inriktning bytte företaget namn till Studsvik Energiteknik AB 1978 och därefter till Studsvik AB 1987, som är koncernens nuvarande namn. Idag levererar företaget tjänster inom avfallshantering, konsultverksamhet och driftoptimering till den internationella kärnkraftsindistrin och endast 15 procent av verksamheten äger rum i Sverige.

 

 

Klädkod - Fracken utgör den ultimata högtidsdräkten

 
“SLM 36932 1-3 - Frack,” Sörmlands museum,
http://sokisamlingar.sormlandsmuseum.se/items/show/316901.

 

En kort tid in på det nya året och med allt firande bakom oss kan det vara läge att ta upp vilka festkläder vi borde haft på oss. Den verkligt ultimata festklädseln för herrar är givetvis frack eller stor högtidsdräkt som den också kallas.

 

Fracken började användas under senare delen av 1700-talet i England som en del av den vid den tiden moderna klädseln. Bakgrunden var den så kallade långrocken. Den kluvna skörten och livskurna framsidan på fracken berodde på att den från början användes av ryttare. Den användes även av militär och diplomatkår. Då var frackarna ofta färgglada i bland annat blått och grönt. Först på 1830-talet började de likna vår moderna frack. De senaste 150 åren har den svarta fracken kommit att bli en ren högtidsdräkt. Akademikerna anammade den t ex i samband med doktorspromoveringar. Den röda fracken finns fortfarande som riddräkt och artister av olika slag använder olikfärgade frackar.

 

En något enklare festdräkt för herrar är smokingen, som stilmässigt ligger mellan kostym och frack. Det anses vara Edvard VII av Storbritannien som introducerade den. Smoking används som aftonklädsel. Vit smokingkavaj får enligt etiketten endast användas sommartid och på varmare breddgrader. Färgad smoking avsedd som artistklädsel finns i alla färger. En smoking fest är ett av få tillfällen då det är olämpligt att bära folkdräkt. Eftersom smoking är ett så utpräglat festplagg anses den på en del håll inte lämplig att använda i kyrkan.

 

Min första kontakt med frack var vid ”nollningen” när jag påbörjade ingenjörsutbildningen vid ”Högre Tekniska Läroverket” i Norrköping. Skolan hade gamla traditioner. Avgångsklasserna mötte oss nyanlända elever (nollor) iklädda frack, plommonstop, mörka solglasögon, paraply, skägg (om man hade) och cigarr i mungipan. Vi fick därefter under en veckas tid utföra diverse ”uppdrag” – allt från att skura trappan med tandborste framför de frackklädda avgångseleverna till att sjunga för dem. Efter en vecka fylld av prövningar blev vi genom en förbrödrings/-systringsfest upptagna i gemenskapen och fick bära epitetet ”ettor”. Avgångsklassernas frackar kom sedan fram i olika sammanhang, som t ex vid ”Finiskortegen” på våren. (Finis var studentföreningen på skolan, som arrangerade alla jippon.) När jag själv kom till avgångsklassen hade jag inte tillgång till någon äldre släktings frack utan jag använde min fars gamla smoking, som han hade använt när han spelade dansmusik. (Det gick bra med den också).

 

Min nästa kontakt med fracken var när min fru och jag gifte oss. Då blev det en hyrfrack.

 

 

 

Klädkod - barnkläder

 
“SLM 33615 - Kappa,” Sörmlands museum,
http://sokisamlingar.sormlandsmuseum.se/items/show/319793.

 

Bilden visar en liten flicka klädd i mössa och kappa av kaninpäls. Mössan är sydd av vit kaninpäls fodrad med grått kostsiden. De runda pälstofsarna är fästa i röda bomullsband och fungerar som hakband. Mössan är sydd av Christina Stenbergs mor. När mössan skänktes fanns av även en berättelse bifogad och här följer ett citat: ”När jag städade garderoben och plockade fram min lilla vita kaninpäls med kaninmössa från 1944, slog det mig, att jag äger ett stycke historisk samhällsdokumentation från krigsåren, som berättar lite om vardagen när det mesta var ransonerat. Många familjer hade kaniner för att få kött även om man inte bodde på landet.”  Även skinnen togs tillvara och som bilden visar användes de till bl.a. mössor och pälskappor.  Jag kommer ihåg en egen vit kaninpälsmössa som var så len att klappa på.

 

Barns kläder hade sedan länge varit minikopior av de vuxnas kläder. Tyget i kläder som blivit för små eller delvis slitna återanvändes till nya kläder i mindre storlekar. Under andra världskriget ransonerades det mesta och det var naturligt att ta tillvara på bra tyger. På 1950-talet när jag växte upp var det vanligt att flickor hade kappor och möss/hattar. När familjen skulle gå på promenad hade jag mössa med uppvikt brätte och hakband, en fin kappa och damasker i samma fina ylletyg.  Även lekkläderna var ofta kopior av vuxenkläder.

 

Under slutet av 1970-talet när jag fick barn, och kanske även tidigare, hade barnens kläder fått sin egen design mer anpassade till vad som passade för barnens lek. Plaggen skulle vara sköna att ha på sig och röra sig i. Beavernylon i vinteroveraller var ett slitstarkt och hållbart material. Det kom mycket trikåkläder som var smidiga. Det fanns finkläder, men kappor och mösshattar kommer jag inte ihåg att jag såg.

 

Men allt kommer tillbaka. Barnkläder ska fortfarande vara sköna och bra att leka i men det börjar finnas mer finkläder för barn. Vi ser fina barnkappor och rockar nu för tiden igen.  Att klä ut sig är visserligen något annat och har nog alltid varit populärt men tillgången på vackra, kanske inte alltid så välsydda, prinsessklänningar har nog aldrig varit så stort som nu. Högsta mode för de yngre flickorna är att ha tyllkjolar till vardags.  Påverkan från filmer är stor och historien om Anna och Elsa i filmen Frost har inspirerat många att klä ut sig i härliga prinsessklänningar.

 

 

 

Klädkod – en ”tvångströja” som numera passar mig bättre

“SLM 10607 - Mössa,” Sörmlands museum,
http://sokisamlingar.sormlandsmuseum.se/items/show/297197.

 

I ett tidigare blogginlägg (”Modedräkt 1900”- juni 2012) var jag inne på min inställning till ämnet för dagen. Jag skrev då bl a en kort kommentar om min antiperiod:

”Min kostymera tog ett abrupt slut under det sena 60-talet. Då gällde det att på alla sätt markera att man inte ingick i slipsnissarnas skara. Gärna slitna plagg och definitivt inte kostym och slips. Med åren har denna motvilja avtagit något”. I arbetslivet tyckte jag t o m att det var viktigt att inte lämna onödigt handikapp. Sålunda har jag frivilligt burit en ”Anställningsintervjukavaj” från 1973, en ”Harpsundskostym” i mörkblå manchester från 1985 och en anbefalld mörk kostym vid en middag på Arvfurstens palats 2001.

 

När jag tog studenten var det en självklarhet att bära studentmössa på examensdagen. Den var av ”Uppsalamodell” men väsentligt mindre pösig än bildens mössa från 1929, som tillhör samling Eva Bergman. Min mössa bars endast den 28 april 1965. Studenten var förvisso ett viktigt delmål för mig, ett steg på vägen mot en hägrande universitetsexamen. Men jag kände mig aldrig manad att bära studentmössa som klassmarkör.

 

De svenska studentmössorna var ursprungligen avsedda för studenterna vid universiteten i Lund och Uppsala. Mössan utvecklades snart till att bli ett förtjänsttecken för studentexamen, och bars av de nybakade studenterna under tiden närmast efter denna. För den intresserade finns en del fakta på nätet om studentmössans historia. Se bl a sighten Föreningen Studentmössans Vänner! Nu för tiden ska det tydligen vara individuellt designade mössor i flertusenkronorsklassen. Vad sägs om ett företag i branschen som marknadsför en mössa med ”18k guldpläterad kokard som pryds med en Swarovski-sten i programfärger”?

 

När jag skriver detta ser jag ett Rapport-inslag från Folk och Försvars årliga konferens på Högfjällshotellet i Sälenfjällen. Här ser vi ett exempel på när makthavande män släpper på konventionerna och uppträder i rutig skjorta och tröja.

Det ser dock komiskt ut när en uniformsbefriad ÖB i sin märkeströja skakar hand med Lettlands president i mörk kostym, vit skjorta och tråkig slips. Det verkar inte som om potentaternas staber i samråd med arrangören rett ut evenemangets klädkod inför mötet.

 

 

 
 

Klädkoden i muslimsk dräkt

Kairo basargata 1964

 

I Koranen kan man ta del av föreskrifter kring den muslimska klädkoden. Där står att en muslimsk klädsel ska vara anständig vilket för män tolkas så att de bär byxor eller en dräkt som går nedanför knäna. Som minst ska kroppen vara täckt till naveln men helst bör också överkroppen vara täckt. Kvinnan täcker kroppen med heltäckande kläder och bör bara visa huden på händer och fötter. Koranen föreskriver att kvinnan ska ”fästa slöjan så att den täcker barmen” vilket ger ett tolkningsutrymme från att slöjan kan täcka håret och lämna ansiktet fritt till att endast ögonen i kvinnans ansikte får synas. För båda könen gäller att kläderna ska vara lössittande för att inte visa kroppsformen samt att de inte bör vara så tunna så att det går att se rakt igenom. Kläder ska inte heller markera bärarens status eller dra uppmärksamhet till sig.

 

Att männens klädsel inte behöver vara lika heltäckande som kvinnornas har en praktisk förklaring. Enligt islam är män skyldiga att arbeta och i framför allt kroppsarbetande yrken kan en heltäckande dräkt bli ett hinder för arbetets utförande.

 

Den kvinnliga dräkten har ett annat syfte.
Koranen skriver: ”Profet! Säg till dina hustrur och dina döttrar och till [alla] troende kvinnor att de [utanför hemmet] noga sveper om sig sina ytterplagg; på så sätt blir de lättare igenkända [som anständiga kvinnor] och undgår att bli ofredade.”.
Den kvinnliga klädkoden syftar alltså till att kvinnan inte ska dra till sig männens uppmärksamhet och att skydda kvinnan från männens lustfyllda blickar samt att visa att kvinnan inte är intresserad av sex eller några förhållanden som inte innebär giftermål.
 
 
 
 

Klädkoder

Aftonklänning från 1958, Samling: Karin Wohlin
 

Säkert är det många som skulle bli överlyckliga om det ”damp” ner ett läckert inbjudningskort som talar om att du kan bli en av cirka 1300 prominenta gäster på årets Nobelfest. Att få synas i vimlet av gräddan av kungligheter, pristagare och Sveriges mest framstående personer av båda könen. För de flesta av oss en ouppnåelig dröm men fantisera om det kan man ju alltid.

 

Själv har jag funderat på hur står man ut med att sitta timme efter timme, äta, dricka, lyssna på tal, underhållning och försöka ha en djup och meningsfull konversation med sin bordsdam eller bordskavaljer? Får man lämna bordet om det tränger på eller har man tagit någon medicin/tablett som hjälper en att härda ut?

 

Skulle vara intressant med ett program där våra ”snillen” diskuterar och spekulerar kring Nobelfesten och allt vad som den innebär. För jag tror att en inbjudan till Nobelfesten för många innebär våndor av olika slag. Inte minst kostnadsmässigt för det duger inte att komma med vilken klädsel som helst. Framför allt inte för damerna med sina oftast fantastiska och kostsamma balklänningar.

 

Det går inte komma till den här festen klädd hur som helst. Här gäller den högsta klädkoden ”civil högtidsdräkt”. Ordet civil innebär att militär högtidsuniform inte får användas. Det betyder frack för männen med vit väst och vit fluga eller ”rosett” som det kallas ibland och lackskor. För kvinnorna fotlång balklänning som vad jag sett/läst gärna med smala axelband eller baraxlad samt urringning som vid årets Nobelfest verkligen varierade från nästan inget till på gränsen. Klädseln fullkomnas med handskar.

 

 När det gäller klädkoder har vi fem traditionella sådana:

  • Högsta nivån – frack och balklänning
  • Näst högsta – smoking och aftonklänning
  • Tredje – mörk kostym och mörk kostymklänning
  • Fjärde – kavaj och kavajklädsel
  • Femte – finare vardag

 

“SLM 36836 6 - Fluga,” Sörmlands museum,
http://sokisamlingar.sormlandsmuseum.se/items/show/330891.

 

På Sörmlands museum hittar vi massor av underbara kläder som säkert skulle ha ”gått hem” på Nobelfester bakåt i tiden. Välskräddade och välsydda från dåtidens många skrädderier och textilfabriker i länet.

Jag behöver säkert inte tänka på det här med klädkod vad gäller Nobelfesten för egen del men vill gärna avsluta med att hänvisa till vad Magdalena Ribbing, en av landets främsta experter på stil- och etikettfrågor, har att säga om klädkoder på Vingåkers konfektionsmuseums hemsida http://www.vingakerskonfektionsmuseum.se/intervjuer/magdalena-ribbing

 

 

 

 

 


RSS 2.0