Vårutflykt - Vilken kvinna, malmvaskerskan Lova!

Hertig Charles-Louis d'Otrante gav intressant information om Elghammars slott och sin ätt.
Foto: Sven-Erik Ohlsson

 

 

En dag att verkligen minnas – onsdagen den 18 maj 2016 – när Seniorbloggarna på Sörmlands Museum höll en avslutande vårträff. Det var för övrigt den sista på ett bra tag framöver då Seniorbloggarna gör ett uppehåll fram till att det nya länsmuseet står klart 2018. Om det blir en fortsättning sedan är ännu inte bestämt.

 

Två givande studiebesök gjordes under dagen – båda speciella på sitt sätt men med historisk anknytning. Först fick vi träffa en av sex personer som i Sverige kan titulera sig hertig - Charles-Louis d'Otrante, hertig av Otrante på Elghammars slott. Han har en fransk hertigtitel som tilldelades ätten av Napoleon. Han bjöd på en mycket intressant visning av slottets anrika innehåll med alla sina släktklenoder . Det var en mycket spännande historia han hade att berätta om såväl ätten d'Otrante som Elghammars historia.

 

Efter en god lunch på trivsamma och vackert belägna Södertuna slott, som är en del av Svenska kulturpärlor, gick färden vidare till Skottvångs gruvor. Här hittar vi en spännande kulturhistoria kring en malmbrytning som pågick i mer än 500 år. Tack vare ideella insatser från medlemmar i Östra Sörmlands Gruvförening kan vi följa verksamheten vid gruvorna med bevarade föremål och en ”talande” utställning som berättar historien kring Skottvång och dess gruvor.

 

Malmvaskerskan Lova – Kerstin Landin – visade hur hennes arbete såg ut.
Foto: Sven-Erik Ohlsson

 

Vi fick också träffa en fantastisk kvinna från gruvtiden – malmvaskerskan Lova – gestaltad av en av gruvföreningens verkliga eldsjälar – Kerstin Landin. Efter att ha demonstrerat hur malmbitarna vaskades tog hon med inlevelse med oss på en rundtur i historien som väckte många känslor. Att vara gruvarbetare under de förhållanden som rådde måste ha varit fruktansvärt men så blev de oftast inte särskilt långlivade. Det var lätt att sätta fantasin i rörelse när man tittade ner i de djupa gruvhålen och vilket tungt och livsfarligt jobb arbetarna hade. Det största gruvhålet är hela 245 meter djupt och bara att klättra upp och ned för stegarna varje dag var bara det en prestation.

 

Ett besök vid Skottvångs gruva med sitt gruvmuseum är en tidsresa som jag gärna vill rekommendera. Med den trevliga och överskådliga kartan, med kommentarer som berättar om alla sevärdheter, i handen är det ett sant nöje att leva sig in i Skottvångs gruvors 500-åriga historia. Hela gruvmiljön vid Skottvång är spännande med sina byggnader och funktioner som fanns under 1800-talet fram till 1920 då gruvdriften lades ned. Men här är i dag är det inte bara gruvhistoria. Föreningen arrangerar aktiviteter av olika slag, allt från gruvans dag med marknad, en kolarvecka i juli, där man får se hur kol togs fram för att användas vid smältning av järnmalmen, till värdshuset Skottvångs Grufva populära musikkvällar. Utsågs för övrigt 2015 till ”Sveriges bästa livescen”.

 

Skottvångs gruva, som en gång var en av många som levererade malm till Åkers styckebruk för att bli till kanoner, är en sörmländsk turistattraktion väl värd att bevara och det finns all anledning att sända en tacksamhetens tanke till alla dem som genom Östra Sörmlands Gruvförening bidragit till att bevara och dokumentera den gamla gruvmiljön och arbetarnas liv och villkor i Åkers Bergslag. Läs gärna mer om verksamheten på hemsidan www.osgf.se.

 

 

 

Vårutflykt - Ett sörmländskt slott

Foto: Christina Skinnars Eriksson

 


”Svenska slott och herrgårdar ligger förunderligt vackert. Vid landsvägskanten står en skylt med säteriets namn och ibland en förbudsskylt mot obehörig trafik. Så löper en snörrät allé genom ett slättlandskap med hjordar av betande kor. Man passerar enorma ladugårdar och rader av stora maskiner. Sedan ligger själva slottet avskilt i en lövsal bakom höga häckar och ruvar på historiska och arkitektoniska hemligheter”. Så inleder Fredric Bedoire, professor i arkitekturhistoria vid konsthögskolan i Stockholm, sin handbok ”Svenska slott och herrgårdar – en historisk reseguide”.

 

Beskrivningen blir levande under seniorbloggarnas vårutflykt 2016 då Sörmlands läns museiseniorer besökte Elghammars slott i Björnlunda socken i Sörmland. Slottet, som uppfördes under tidigt 1800-tal i empire stil, ligger på en udde omflutet av Lockvattnet men inte bakom höga häckar. Entrén är välkomnande. En bred granittrappa leder upp till huvudportalen i en något utskjutande tvåvåningsbyggnad prydd med sex väldiga joniska kolonner krönt med en tympanongavel med ätten von Stedingks vapen och devisen More Parentum. På vardera sidan av trappan vilar två väldiga lejon och, kan man lätt fantisera om, ruvar på slottets historia.
I Sörmland finns mer än fyrahundra slott och herrgårdar varav Elghammars slott är ett av de mest välkända. Slott och herrgårdar grundades på adelns privilegier att äga och bebygga skattefria så kallade säterier och Elghammar kom i familjen von Stedingks ägo 1807 då Curt von Stedingk köpte säteriet och lät uppföra det nuvarande slottet.

 

Ett gammalt talesätt berättar att adelsmän, ekar och äpplen inte går norr om Dalälven och att adelsmännen inte passerade Dalälven bekräftas av att det nordligaste adelsslottet är beläget i Uppland. Devisen More Parentum betyder ”Efter fädrens sed” och att Elghammars slott vårdats därefter får vi bevittna med egna ögon under en guidad visning i byggnaden. En något bedagad interiör full med skönhet berättar om förändringarnas historia som talar till oss på många olika sätt. Utanför leker Lockvattnet som tidigare kallades just Lekvattnet troligen efter vattnets rörelser, rörelser som fantasin kan omsätta i mänskligt liv och rörelser i de praktfulla salarna kanske till ackompanjemang av trummor och tamburiner. En tympanon är nämligen ett halvrunt eller tresidigt fält över till exempel en gavel och benämningen kommer från grekiskans tympanon som betyder trumma , tamburin.

 

 

 

Framtidens museum - att sprida kunskap

Stadsvandring i Nyköping sommaren 2016

 

Att sprida kunskap om vår historia är nödvändigt och här har museerna en stor, viktig uppgift. Tillgänglighet är en ledstjärna. Alla bör kunna ta del av information och upplevelser vilket är en utmaning.

 

Att visa och gestalta vår historia hjälper oss att leva nu och i framtiden.  Vi måste se de historiska skeendena i den tid och miljö de formades. I backspegeln kan vi ta andra ställningstaganden men det är viktigt att visa vad som hänt. Bilderna bör inte friseras för att passa nutiden. De ger i stället möjligheter till diskussioner och visar skillnader i uppfattningar då och nu. Vem bestämmer annars hur det ska se ut härnäst?

 

Våra barn och ungdomar är en viktig grupp som, om man kan hitta rätt nycklar till deras intressedörrar, kan ge mycket för framtiden. Museets samarbete med skolorna som nu pågår kan säkert utvecklas tillsammans med lärarna.

 

Det finns många bra lösningar på hur historiska händelser och material ska presenteras. Tekniken ger oss möjlighet att visualisera händelser och miljöer. Med audiospelare har jag vid flera tillfällen blivit väl informerade i historiska miljöer och utställningar både utomhus och inomhus. Med audioguide kan du själv gå runt på en utställning och få information i lurarna anpassad till din ålder, ditt språk, intresse och gångtakt. Det kan vara inomhus och utomhus där ingen personal har möjlighet att informera. På vissa ställen krävs att du har en mobil. Så tillgängligheten kan inte alltid uppfyllas för alla.

 

För mig är ändå den levande, kunniga guiden den allra bästa upplevelsen. Första gången jag upplevde en extra bra guidning som vuxen var för ca 35 år sedan på Selma Lagerlöfs Mårbacka. Vi i publiken blev helt överraskade och förstod inte först att ett guidespel redan hade börjat. Vi fick möta flera olika historiska personer på Mårbacka och dessa var skådespelare från Västanå teater.

 

Sedan dess har jag varit med om många härliga upplevelser som fastnat i minnet. Flera mycket kunniga guider finns också på Sörmlands museum, en av dem är Stina Palmberg-Eriksson. Hon har under många år delat med sig av sina berättelser om personer som har haft betydelse för Nyköpings historia på ett mycket levande sätt. I sommar kommer som vanligt guidade turer i Nyköping äga rum. Jag ska försöka följa med på turerna och det kan jag rekommendera till alla.

 

 

 

Framtidens museum

Älskas...ätas, utställning på Nynäs

 


Definitionen av ett museum enligt The International Council of Museums, ICOM, är: ”en permanent institution utan vinstintresse som tjänar samhället och dess utveckling, som är öppen för allmänheten, som förvärvar, bevarar, undersöker, förmedlar och ställer ut – i studiesyfte, för utbildning och förnöjelse materiella och immateriella vittnesbörd om människan och hennes omvärld." Ett väl så gott motto för Framtidens museum.

 

På Nynäs slott har Sörmlands museum producerat utställningen Älskas…..Ätas, om djur att älska och djur att äta. Levande hus- och sällskapsdjur lever sitt liv tillsammans med konstgjorda i naturlig storlek i stior, hästboxar, ladugårdar, hönshus, på ladugårdsbacken bland katter och möss. En perfekt iscensättning av ICOM:s definition av ett museum och ett museum av idag som kan vara en förebild för framtidens museum. Utställningen passar för alla åldrar men är en guldgruva för yngre barn som har fri tillgång till och bjuds in till att uppleva, leva med och umgås med djuren på sina villkor.

 

Samtliga de kriterier som IOCM ställer upp för ett museum är uppfyllda och en liten besökare, mitt barnbarn, uttryckte efter sitt besök där för ett par somrar sedan sin upplevelse av besöket: ”Det är den bästa djurpark jag har varit på.”

 

Framtidens museum är besökarens.

 

 

 

Framtidens museum - Idéer

Bildkälla: http://www.neurovr.org

 

 

Det nya ämnet ”Framtidens museum” innebär att försöka spåna idéer till Södermanlands Museum. Det är kanske lite förmätet att ge idéer till museet utan att veta så mycket om museets förutsättningar men det går ju alltid att fantisera fritt. En metod är också att låna idéer från andra verksamheter på olika platser i världen.

 

Det första jag kommer att tänka på är ett besök på ett champagnehus i Eperney / Frankrike för några år sedan. Vi skulle under visningsturen åka ned till de gångar under mark som används för lagring av champagne. Vi blev anvisade att gå in i en relativt stor hiss. När hissen startade bad guiden oss att vända oss mot baksidan i hissen. Den visade sig vara en stor glasvägg och vartefter hissen sakta gled nedåt passerade vi ett antal olika scener utanför hissen som beskrev champagnetillverkningen i form av uppbyggda scenografier. Det var som att passera ett större antal skyltfönster – typ NKs julskyltningsfönster - med figurer och utrustning. På det viset blev även transporten ned till källarna en del av informationen. Dessutom var det bra för personer med rörelsehinder. De behövde inte gå omkring för att titta på scenerna.

 

Ett annat besök som fastnat i minnet är det vid Epcot Center utanför Orlando i Florida. Här fanns bland annat många länder presenterade i form av mer eller mindre spektakulära paviljonger på ett stort område.

Där fanns även en stor glob (spaceship earth) som beskriver mänsklighetens utveckling avseende bland annat kommunikation. Man tar plats i en liten vagn – modell berg- och dalbanevagn – och förs upp till toppen inuti globen. Sedan transporteras man ned utefter en spiralbana. Under nedfärden passeras ett stort antal uppbyggda scener med figurer och material som åskådliggör människans olika utvecklingssteg.

 

Vad jag vill säga med dessa exempel är att museet förfogar över en stor mängd enskilda föremål, som borde kunna ställas samman till en serie lärorika scener kring olika ämnen. Exempelvis olika aspekter på lantbruket i gamla tider. De olika föremålen placeras då in i sitt sammanhang. Om jag nu får fantisera fritt skulle någon form av transporter kunna stå för en bekväm förflyttning mellan dessa scener, vilket även skulle ge en handikappvänligt museum.

 

Om man vill spåna ännu längre fram i tiden finns även helt nya ”verktyg” i form av ”virtual reality”. Det borde vara mycket intressant för museet att följa den teknikutvecklingen, som nu sker mycket snabbt....

 

 

 

Att växa upp - Allt är inte frid och fröjd!


“SLM R170-99-5 - Ragnhild Liljekvist 1932,” Sörmlands museum, http://sokisamlingar.sormlandsmuseum.se/items/show/409860.
 
 
 
När jag fick höra att ämnet för veckans blogg skulle vara Att växa upp började tankarna snurra. Vad då växa upp? Skulle det handla om mig själv, våra barn eller något som intresserat mig under mitt snart 80-åriga händelserika liv? Vet inte hur många startförsök det varit och irrande tankar om innehållet. Inte har det blivit bättre av att man glömt det mesta av det roliga som hände.
 
Allt var inte frid och fröjd. Jag ställde till det som barn vid säkert flera tillfällen. Ett som jag minns, kanske beroende på att det återberättats många gånger, var när mamma full av oro kontaktade polisen för att efterlysa mig. Under många timmar pågick eftersök av polis, mamma och bekanta. Det hela slutade dock lyckligt när en stelfrusen 5-åring kom till rätta. Granne med oss fanns ett stall med flera hästar och en jättesnäll hästägare som uträttade transporter av olika slag med häst och vagn. Där ”bodde” jag nästan dagligen och älskade att klappa om hästarna och få åka med någon gång också.
 
En dag skulle Kalle köra iväg och hämta hö på en ort ett par mil från Östersund. Jag ville följa med men måste ha lov från mamma – pappa låg inkallad – och jag sprang hem och sade att jag fått lov. Kalle skulle naturligtvis själv ha förvissat sig om sanningshalten. Det handlade ändå om nästan en hel dags resa i vinterväder. Det var minusgrader men vi var väl påpälsade och på hemfärden satt jag nedpackad i höet. Men det var kallt och jag blev kissnödig men vågade inte berätta det så vad hände – kissade på mig och kläderna blev förstås blöta och frös sedan till ”pansar”. Händelsen var säkert en bidragande orsak till framtida urinvägsinfektioner. Efter det här vågade jag inte på länge gå över till stallet och hälsa på ”mina” hästar.
 
Året efter den här händelsen inträffade något som påverkat mig under resten av livet. Jag blev plötsligt sjuk med hög feber och fick problem att stå och gå. Det visade sig att jag drabbats av barnförlamning som det hette på den tiden, polio, och lades in på sjukhus. Där blev jag kvar i nästan sex månader varav tre med högra benet i streck – en anordning med en tyngd på som man trodde skulle göra benet lika långt igen som innan. Det hade blivit kortare än det vänstra. Samtidigt som jag låg där och ”sträcktes” skulle man försöka korrigera en skelögdhet så jag försågs med en svart ögonlapp och blev en ”Sjörövar-Svenne” med systrarna och andra patienter som låg där.
 
Nu hjälpte det inte med tyngden. Det blev inte bättre och jag kunde dessutom inte gå utan att använda kryckor. Så fort jag släppte en krycka bar inte benen utan att jag föll omkull. Blev en virtuos på att springa med kryckor och också populär bland många av patienterna som låg där och gärna ville bjuda på godis när jag kom förbi. Så allt var inte negativt. Resultatet av sjukdom blev ett något kortare ben, sned i ryggen och allt detta kom sedan under livet att bidra till alla de ryggproblem som till och från varit besvärande – inte minst i samband med bilkörning längre sträckor. Tur att det finns duktiga specialister som hjälpt mig genom åren när det varit som mest problem.
 
Så var det kryckorna. Trots mutor av olika slag om jag kunde släppa kryckorna och gå själv fungerade det inte. Inte förrän den dag då jag hade retat husägarens schäfer till max. Han satt fastbunden på gården bredvid ett spjälstaket. När jag gick förbi ute på gatan hände det att jag av obetänksamhet drog en krycka över spjälorna vilket hunden inte gillade. En dag när jag gjorde så slet han sig och sprang ut på gatan och mot mig. Jag bara skrek, kastade ifrån mig kryckorna och tog mig över staketet samtidigt som hunden bet mig i byxbaken och slet sönder tyget. Kommer ihåg att jag sprang in till mamma och stortjöt och berättade vad som hänt. – Men var har du kryckorna då? Av chocken när hunden kom lös slängde jag kryckorna för att ta mig över staket. Sedan dess har inga kryckor varit nödvändiga. Så kan något som såg ganska hopplöst ut sluta i dur. Hoppas hunden blev glad också över det stora köttben som mamma lyckades få köpa hos slaktaren. Efter detta fortsatte jag att växa även om jag idag fortfarande inte har samma längd på benen men som korrigeras med specialinlägg.
 
 
 

Att växa upp – jag längtade tidigt från landet till staden

“SLM X3898-78,” Sörmlands museum,
http://sokisamlingar.sormlandsmuseum.se/items/show/398888.
 
 
 
Förra sommaren lyckades jag provocera några vänner riktigt ordentligt. Jag påstod frankt att jag upplever det som ett livslångt handikapp att vara uppväxt på landsbygden. Slog fast en lång rad nackdelar med vischan och utelämnade saklöst ev fördelar. Ingen i sällskapet förstod mig. Den som utdelade den saftigaste verbala smockan var en ”grönavågare” med småstadsuppväxt i bagaget. Hennes vuxna barn såg det minsann som en stor förmån att ha fått tillbringa sina barn- och ungdomsår i den västgötska bushen. Känner inte dessa ätteläggar men litar på mamma biologens utsaga. Reaktionerna vid middagsbordet fick mig att reflektera kring mina lantliga antipatier. Som privilegierat ensambarn borde jag inte haft anledning att klaga på det materiella. Men det var just det jag gjorde. Av och till var jag en riktig gnällspik. Sällan nöjd, avundsjukt jämförande och på jakt efter leksaker, biobesök, märkeskläder etc etc. Trots att det gick bra för mig i skolan kunde detta inte väga upp alla mina komplex. Att vara kraftigt överviktig och ibland bli mobbad som tjockis var sannerligen ingen höjdare. Tidigt började jag längta bort och drömma om vuxenlivets alla fördelar – ett liv gärna i storstadsmiljö.
 
Varför framstod tidigt i mitt liv staden som närmast paradisisk? En enkel förklaring var att besöken hos släkten i Borås alltid var roliga och innebar en rad fördelar. Att få dricka kall flaskmjölk i stället för vardagens feta och ljumna komjölk var något som jag verkligen uppskattade. Dessutom festmat, sockerdricka, glass och godis i riklig mängd. Att få full uppmärksamhet av gudföräldrar och faster och farbror gillade jag också. Båda paren var barnlösa vilket förklarar det stora intresset för min person. En radiogrammofon och ingifte farbroderns skrönor och berättarglädje gav också positiva kickar. Med andra ord – gräset var definitivt grönare i stan!
 
På äldre dar har insett att det trots allt inte enbart var negativt att växa upp på landet. Att leva nära naturen, att ägna mycket tid åt fiske i närbelägna sjön och all fotboll och annan idrott med jämnåriga kompisar har jag alltid burit med mig med positiva vibrationer. Men känslan av att vara underdog – en lantis – var jobbig under tonåren. Stadsbarnens självkänsla var i regel övertydlig, tyckte jag som var osäker och rädd att göra bort mig.
 
Som vuxen har jag landat i den mellanstora staden efter åtta år i Stockholm med värnplikt, studier och förstajobb. Sedan 1973 har jag bott i Nyköping och varit helt tillfreds med mitt val. Någon längtan tillbaka till ett lantligt boende har jag aldrig haft. Ett tungt argument för stadsboende tycker jag är att transportbehovet blir väsentligt mindre. Servicebehoven kan enkelt tillgodoses vid miljövänliga promenader eller cykelturer och bilanvändningen kan ersättas av buss eller tåg t ex vid resor till Stockholm. Känslan av att vara underdog försvann dessbättre under studietiden. Och kanske var det så att barn- och ungdomstidens längtan bort från landet var bra tändvätska för framgångsrika studier, hyfsad yrkeskarriär och utvecklande familjeliv.
 
 
 

Att växa upp: Skolor i Nyköping

Högbrunnsskolan, 1958

 

Ämnet denna vecka är ”växa upp”. Det finns en mängd infallsvinklar på det ämnet. Jag är uppväxt i Nyköping och en del av den tiden omfattar givetvis skolgången. När jag idag ser tillbaka på skoltiden inser jag att flera av mina skolor inte längre finns kvar som skolor.

 

När jag växte upp fanns inga dagis eller förskolor för vår del utan man började  skolgången vid sju års ålder. Det var även stora barnkullar dessa år. År 1945 utgjorde en rejäl topp i födelsetal. Det betydde att många skollokaler behövde tas fram. Min första kontakt med skolväsendet var Gripenskolan som på den tiden (1952) låg på Västra Trädgårdsgatan snett mot Odd Fellowhuset. (Idag är den förra Gripenskolan bostadshus.) Jag har för mig att det bara var förstaklasser där. Snett över gatan låg en gymnastiklokal och även en busstation. Skolmatsal fanns i Västra Folkskolan vid Brunnsgatan. Det gick en smal gränd mellan Trädgårdsgatan och Brunnsgatan. Så här i efterhand kan man tycka att läget mitt i stan inte var det bästa för en småskola med tanke på att alla småttingar skulle gå dit på egen hand genom staden – i mitt och flera kamraters fall från Hemgårdsområdet. Vid den tiden var det inget som bekymrade oss barn i alla fall.

 

Andra året blev vi flyttade till Västra Småskolan – längst ner mot ån utefter Prästgatan. Ny lärarinna och nya kamrater. Skolan låg mycket ”strategiskt” alldeles nere vid Nyköpingsån. Även här kan man i vuxen ålder fundera över lämpligheten att lägga en småskola alldeles vid ån. Vi fann oss dock snabbt tillrätta och trivdes bra där. Byggnaden finns kvar. Fasaden är sig ganska lik. Enligt mitt minne fanns tidigare även en vinkelbyggnad utefter Prästgatan. Den är nu riven.

 

När det var dags för årskurs tre hade en nybyggd skola på Hemgårdsområdet tillkommit. Den nya skolan fick namnet Högbrunnsskolan. På den tiden var det endast en enstaka byggnad.  Efter någon tid tillkom även en byggnad som innehöll matsal och slöjdsal. (Idag finns där många skolbyggnader och dessa utgör tillsammans nya Gripenskolan.) Det blev åter ny lärarinna och delvis nya kamrater. I jämförelse med gamla Gripenskolan och Västra Småskolan kändes det bra med en nybyggd skola med fräscha lokaler.

 

Efter två år i Högbrunnsskolan fick jag förmånen att börja på Läroverket i centrala Nyköping. Det är dock en  annan historia.

 

 

 

 


Att växa upp - Sommarlov på 1950-talet

Resväska i papp och trä från Sörmlands museums samlingar

 

 

Sommarlovet började med att mamma och pappa packade flera stora resväskor med allt som skulle med när vi flyttade ut till landet. Min syster och jag försökte smuggla med några leksaker i de stora väskorna, med vi blev upptäckta. Vi hade egna mindre resväskor för våra saker. 

 

Resväskorna skulle polletteras med tillsammans med cyklarna. Det gjordes någon dryg vecka innan vi själva skulle kliva på tåget. Vi följde med pappa till stationen med väskorna och lämnade in allt bagage. Stora adresslappar klistrades på väskorna så att de inte skulle komma bort. Cyklarna lämnades också in. Farbröderna som jobbade med polletteringen satte lappar på väskorna och cyklarna hängdes upp på ställningar. Hade man för en gång skulle en ny cykel var den skrapad när den kom fram.

 

När skolan slutat åkte mamma, min yngre syster, ofta min mormor och jag till stationen för att ta nattåget till Hässleholm. Det var spännande att åka nattåg. Vi hade fina klänningar på oss som mamma sytt. Med på tåget hade vi nattkläder, tandborste och matsäck. Vi hade också med oss våra små resväskor med leksaker, kritor och dockor, det viktigaste som fick plats. Pappa vinkade adjö till oss och stannade hemma för att arbeta. Han var ingenjör. Då fick han vara ensam några veckor, kanske han tyckte det var skönt.

 

Att det var mamma som följde med oss berodde på att hon hade fått sluta sitt arbete när hon gifte sig. Det var vanligt och det förväntades att hon skulle vara hemma och ta hand om man och barn.

 

När vi kom fram på morgonen bytte vi tåg. Vi reste ett par timmar till med det nya tåget, men sedan var vi äntligen framme. Vi steg av med alla våra väskor. Till stationen hade våra stora resväskor anlänt liksom cyklarna. Sista ledet i resan var att åka i en stor svart taxi som en farbror vi kände igen körde. Efter en knapp halvtimma var vi framme. Äntligen, härligt att packa upp. Huset var inte så stort. Där fanns flera små sovrum, ett kök, en storstuga med öppen spis och en inglasad veranda.

 

Nu började en lång skön tid med bad, lek, cykling, simskola, utflykter, grävning av djupa sandgropar, saftkalas, glassätning och läsning. Det fanns flera barn i grannhusen som vi lekte med och som också  njöt av sitt sommarlov.

 

När det hade gått några veckor kom pappa ner till oss. Brun på halsen men vit på kroppen. Men han blev snabbt brun som vi andra. Nu blev det nya lekar och utflykter. Hans semester varade först i tre veckor, men 1963 blev det lagstadgade fyra veckor. Sen åkte han hem och vi fortsatte att vara lediga. Min morbror kom och hälsade på några dagar. Han hade bil, en Isabella. Spännande för oss för då kunde vi göra längre utflykter, bl.a. till Köpenhamn och Tivoli.

 

I mitten av augusti fick vi packa ihop. Nu skulle allt tillbaka igen, ner i kappsäckarna och till stationen för att polletteras. Nattåget hem. På centalen mötte pappa och vi kramades.

 

Nu kändes allt nytt hemma. Alla saker som vi inte haft med oss fick vi upptäcka igen. Att det hade gått en lång tid märkte jag för vårt handfat hemma hade blivit lite lägre, alltså hade jag vuxit en liten bit. Sen blev det bad i badkar. På landet hade vi badat och tvättat oss, men inte så grundligt. Nu kunde jag rulla av hudavlagringar från huden efter att ha suttit i badkaret ett tag. Nu skulle skolan börja igen.

 

 

 

Att växa upp

“SLM 37373 - Trehjuling från Ramsdal i Bälinge socken,” Sörmlands museum, http://sokisamlingar.sormlandsmuseum.se/items/show/425084.

 

 

Att växa upp på 1950-talet var ouppkopplat. Ingen telefon, ingen mobil, ingen dator, ingen platta, inte ens TV men en radio där man på julafton kunde lyssna på Nicke Lilltroll som berättade om sitt liv i Trollberget i Storskogen där han bodde med sin lillebror, far- och morföräldrar och bästa vännen bofinken Bosse. ”Mossa, mossa på er alla människobarn!” var Nickes hälsningsfras och programmet avslutade han med orden ”Må så grankott allihop!”

 

Därefter var det äntligen dags för julklappsutdelning, Ett paket innehöll alltid en bok. Till exempel Elsa Beskows saga om de tre tanterna och farbror blå, Alexander A Roys berättelse om Morfar Ginko som alltid ställde till det för sig eller Min Skattkammare som sammanlagt kom ut i tio delar. I förordet till den första delen finns en programförklaring till utgivningen som var den första i sitt slag i Sverige. Där skriver redaktörerna: ”Brist på sund och näringsrik föda hämmar den kroppsliga utvecklingen i barnaåren. Det är något ansvarsfulla föräldrar är fullt medvetna om. Brist på sund andlig föda kan inte påvisas lika tydligt men är därför inte mindre riskabel. Min Skattkammare gör inte anspråk på att innehålla någon fullständig dietlista för läshungriga barn. Men villrådiga föräldrar ska alltid här kunna finna något som är lämpligt och roligt att läsa högt för barnen när de är små och sätta i deras händer när de blivit större.”

 

Inte bara sund och näringsrik mat och sund andlig föda utan också frisk luft och motion var viktigt och eftersom familjen saknade bil var det inte så svårt att tillgodose den fysiska aktiviteten.

 

Promenad till och från skolan, springa småärenden till affären för att köpa mjölk litervis i mjölkkanna var dagliga rutiner. På helgerna under vår, sommar och tidig höst cyklade familjen till sommarstugan två mil utanför Nyköping. Eftersom jag var äldst i syskonskaran fick jag tidigt cykla på egen cykel. Fyra mil på en och en halv dag då även lördagen var en arbetsdag fram till klockan tretton. Färden tog ungefär tre timmar med rast på halva vägen för att samla energi och kraft till sista sträckan till torpet eller tillbaka till Nyköping och vardagen.

 

Nicke Lilltroll har ersatts av Kalle Anka på julafton och radioapparaten av smartteven men fortfarande är det lika spännande att få ta del av vad som döljer sig i klapparna. Allt förändras inte över tid.

 

 

 

Våruppehåll

“SLM 32363 - Skolplansch,” Sörmlands museum, http://sokisamlingar.sormlandsmuseum.se/items/show/276421.
 
 
 
Hej, nästa vecka tar vi en paus och njuter av våren. Vi är tillbaka 16 maj med det spännande temat "Att växa upp".

Ha det skönt i solen!

Lek - Ryska posten och min första kyss

Foto från dokumentationen Ungdomsliv i Gnesta, 1995

 

 

Ärligt talat har jag inte så många minnen som etsat sig fast sedan barndomen. Men det finns naturligtvis både sorgsna och glada stunder som trots allt finns kvar i hjärnkontoret. Att leka var alltid kul allt från ensam till i glada ungars lag. Mina föräldrar var ganska bestämda med när man skulle vara inne, syrran och jag, och sängdags. Tidigare än vad många av våra kamrater måste. Det var inte så roligt att höra dem leka och stoja utanför huset där vi bodde. Mamma fick inte dra för rullgardinen så att de såg att vi lagt oss.

 

Att leka är väl ganska självklart för de flesta och lekarna då lever ju fortfarande kvar i vår tid trots ”leken” med dator, surfplatta och mobil. När man ser barn och ungdomar leva ut sin glädje på lek känns det på något vis som livet har en mening mitt i allt elände vi just nu får uppleva och där framför allt barnen drabbas svårt.

 

En gammal lek som uppskattas även i dag är Ryska posten. Den framkallar oftast glada skratt, kanske lite blygsel och förtjust fnitter. Själv har jag ett vagt minne av just Ryska posten som innebar att jag fick min första kyss av en söt tjej i klassrummet. Jag gick i ”ettan” och det var på en rolig timma.

 

Fröken tyckte vi skulle leka Björnen sover men så blev det inte. Klassen tyckte det skulle vara roligare med Ryska posten och undra på det! När det blev min tur att välja handtag, famntag, klapp eller kyss valde jag trots min blygsel kyss. Gissa vem som kom fram bakom dörren – jo, den tjej som jag tyckte bäst om för hon var så söt, trevlig och kul. Vet inte om jag svävade på moln, kunde en 7-årig kille göra det måntro, men hon trutade med munnen och så blev det en snabb puss och lyckan var gjord. Marianne hette hon och är ett av de få flicknamn jag kommer ihåg från den tiden – undra på det!

 

Att få och kunna leka är viktigt för alla barn. Även vi som vuxna har en övergripande roll att hjälpa barn att leka, att själva vara närvarande och som förebilder skapa harmoni och ro i lekandet. Inte alltid så lätt att leva upp till i dagens stress -och måstesamhälle. För barnen är leken en del av deras utveckling och där har vi ett stort ansvar att hjälpa dem på vägen.

 

Låt mig till sist avsluta den här lilla betraktelsen med den irländske författaren George Bernard Shaws så sanna devis;

“Vi slutar inte leka för att vi blir gamla,

vi blir gamla för att vi slutar leka”

 

 

 

Lek – jag minns en gul kälke/bob

“SLM 34055 - Kälke,” Sörmlands museum,
http://sokisamlingar.sormlandsmuseum.se/items/show/320411.

 

 

Som barn var leken ett centralt inslag i tillvaron. På landet fick vi barn sysselsätta oss under ganska fria tyglar. Föräldrarna hade fullt upp med arbete. Vuxna som deltog i barnens lekar var en ovanlig syn. Det var också en tid långt före förskolor med pedagogiska ambitioner.

 

Leken kunde ske i många olika former, med eller utan så kallade leksaker. I minnesbanken finns en rad spännande lekar på hemligt ställe i skogen med pilbågar och träull som rekvisita. Där finns också lyckokänslan när jag fick ett ishockeyspel och alla hårda turneringar som genomfördes under ett antal barnaår. Lika kul var inte avsaknaden av ett Märklintåg. Avunden frodades. Det hjälpte inte med övertalning (läs tjat!) – föräldrarna var inte med på noterna.

 

Att jag valde en kälke beror på att jag minns hur några kompisar och jag ägnade en hel del tid åt kälkåkning när underlaget var det rätta. I svindlande fart utför en gårdsväg. Problemet var bara att denna väg korsade den trafikerade byvägen. Krävdes alltså obligatorisk flaggvakt av säkerhetsskäl. Då jag var skraj för höga farter fick jag i regel agera flaggvakt. Ingen kom till skada så jag skötte tydligen min uppgift med bravur.

 

Bildens kälke/bob har ägts av Peter Johansson i Valla. Han fick den av föräldrarna år 1961. Enligt beskrivningen är den ”gulmålad, av trä med medar, underrede och stag av svartmålad metall. Sittbräda av fyra spjälor, ratt och broms med trähandtag samt dragrep”.

 

En liknande bob av 50-talsmodell ägdes av min kompis Arne och användes vid ovannämnda äventyrliga åkturer utför en sluttning på ”sydsvenska höglandet”
(< 200 meter över havet).

 

 

 

Lek - snörlek

 

Vill du ta?

Kommer du ihåg vad det betydde? Jo, att du skulle fortsätta att ta, d.v.s. göra en ny figur med det framsträckta snöret spänt mellan mina händer. Det är en enkel lek. Du behöver bara ha ett hopknutet snöre och sen kan man sätta igång.

 

Jag lärde mig mönstren av mina lekkamrater och av min mamma. Det är en gammal lek och när den uppkom har jag inte kunnat hitta. Den är spridd över hela världen och enligt Wikipedia har en del av mönstergreppen fått sina namn uppkallade av Navajo-indianerna i Nordafrika.

 

Våra flickor lekte också ”Ta” med snören på 1980-talet, bland alla andra lekar som  att hoppa rep, hoppa hage, hoppa twistband , kasta bollar och mycket mer. Det var lätt att ha ett snöre med sig. Våra barnbarn har också hittat leken och både deras mamma och jag, som är mormor, tycker det är roligt att komma ihåg gamla lekar.

 

Men vad heter leken egentligen? Den kallas cats cradle på engelska. Efter letande på nätet så hittade vi något som kallades snörlekar. En snörlek leker man parvis, men man kan också göra vissa figurer själv. Genom att använda ett hopknutet snöre som lindas eller träs på fingrarna och handloven kan man med olika trädningar av snöret skapa mönster tillsammans. Vanliga mönster är vaggan, fisk på fat, tekoppen och hagen. Mönstren kan göras samtidigt som man berättar en berättelse, det blir som en illustrerad saga.

 

För något år sedan satt vi och drack the/kaffe på ett café i Nyköping. Vid grannbordet satt fyra medelålders män. När jag tittade till, hade en av dem tagit fram ett snöre och lindat det om handloven. De prövade att göra några figurer med varierande framgång under det att de skrattade. Jag kunde inte låta bli att kommentera leken.  Jag hade inte gjort några mönster med snöre på väldigt länge, men det gick bra när jag prövade. Det som förvånade mig var att våra bordsgrannar som var män lekte med snöret. Det jag kommer ihåg är att det bara var flickor som lekte med snören.

 

När du läser detta får du gärna höra av dig till museet om du har ett namn på denna snörlek! Det går att fördjupa sig i snörlekar och lära sig fler figurer. Till hjälp finns det en bok som heter Snorelege och är skriven av Camilla Gryski. Genom att googla kan du också hitta anvisningar om hur man kan göra figurer.

 

 

 

Lek - Lokalt monopolspel

“SLM 36530 - Spel,” Sörmlands museum,
http://sokisamlingar.sormlandsmuseum.se/items/show/330614.

 

 

Ämnet denna vecka är ”lek”. Det var inte självklart vad jag skulle leta efter i museets stora samlingar. Det finns en avdelning med leksaker som jag först tittade på. Någon tog fram ett spel med namnet ”Lokalspelet – Kampen om Nyköping”. Plötsligt känner jag igen det. Jag har sett detta förut. Efter en del funderande inser jag att under min tid som marknadsansvarig för Nyköping Energi AB så hade Nyköpings Kommun köpt ett reklamspel som liknade detta. Kommunen sände ut ett  erbjudande till många  företag i Nyköping att delta i marknadsföringen genom att köpa in sig i spelet. Spelet är upplagt som ett monopolspel med olika ”gator/platser” ( Norrmalmstorg etc i originalspelet ). Istället för ”gator” var tanken att de olika företagen skulle ha sin egen ruta med företagslogga.

 

När jag tittade närmare på spelet i museet så fanns mycket riktigt en ruta med Nyköping Energis logga. Vi  brukade presentera oss med att vi stod för ”ljus,  kraft och värme” men jag  är lite osäker på om det fanns med i  rutan eller bland de spelkort som hörde till. Jag såg däremot att det verkade kosta 35 000 kr för spelaren att hamna på denna ruta. Om det var så kan jag så  här i efterhand tänka att det kanske inte var så  positiv reklam att åsamka spelaren den kostnaden. I vilket fall som helst så blev man från Nyköpings Kommun glad att vi ville ingå. Det var dessutom många andra företag i staden som fanns med på spelplanen, så vi var i gott sällskap.

 

Originalspelet - sällskapsspelet Monopol (svensk version) - lanserades av företaget ALGA år 1938 och var deras första spel. Namnet ALGA har en lekfull historia. Svenska Pressbyrån som grundade ALGA hade två  direktörer. När dessa skulle finna ett lämpligt namn på företaget använde de sina fruars namn. Fruarna hette Anna Lundkvist och Anna Gadh. Initialerna blev AL och AG. Efter några koppar kaffe blev det företagsnamnet ALGA.

 

ALGA är fortfarande den klassiska spelleverantören i Sverige med kända produkter som ”Tjuv och Polis” och ”Alfapet”. ”Monopol” var först, men eftersom ALGA inte  längre äger spellicensen för Monopol i Sverige, så säger man att ”Tjuv och Polis” är den äldsta produkten. Den kom till år 1943 och har alltså över 70 år på nacken. Från år 1983 ingår ALGA i BRIO-koncernen.

 

 

 

Lek - lekandet består

“SLM 32983 - Docka, utomjording, från 1990-talet,” Sörmlands museum, http://sokisamlingar.sormlandsmuseum.se/items/show/318159.

 

 


Lek, leksaker och spel kommer och går men vissa består.

 

Exempel på lekar som har överlevt genom tiderna är kull, kurragömma, följa John, twist, hoppa hage, gå på styltor och sanning och konsekvens, men vem minns och kan leka/kommer ihåg stå på stubben, draga gränja, torka malt, meta lakar, skifta makar, spänna kråka, väga salt, bära vatten, nappa katten, låna eld och stå i stå?

 

Urgamla lekar och spel kan också förändras över tid och lever genom det vidare vilket boule och bowling är exempel på. Ursprunget är det flera tusen år gamla kägelspelet som spelades i det forntida Egypten. Leken hoppa hage är också flera tusen år gammal. Idag uppmålad med färg på skolgårdar och lekplatser men då uppritad i sand och däremellan ritad med krita på trottoaren eller trädgårdsgången.

 

Dockan är leksaken som består och den äldsta dockan som är bevarad, en romersk trasdocka som finns på British Museum i London, har daterats till någon gång mellan år 100-500 f kr. En modern docka, en utomjording inköpt 1965, visas på bilden ovan. Den är tillverkad av plastad textil och har som synes silvrig kropp och stora ögon. Den romerska trasdockan är tillverkad av linne och stoppad med trasor och papyrus.

 

Mobilplattor, datorer och mobiler är nya leksaker för både gammal och ung men i de nya lekarna under hökens vida vingar och gul bil ser man sällan en äldre deltagare som i stället kan återfinnas på boulebanan eller i bowlinghallen.

 

Åren kommer och går men lekandet består.

 

 

 

RSS 2.0