Att växa upp - Allt är inte frid och fröjd!


“SLM R170-99-5 - Ragnhild Liljekvist 1932,” Sörmlands museum, http://sokisamlingar.sormlandsmuseum.se/items/show/409860.
 
 
 
När jag fick höra att ämnet för veckans blogg skulle vara Att växa upp började tankarna snurra. Vad då växa upp? Skulle det handla om mig själv, våra barn eller något som intresserat mig under mitt snart 80-åriga händelserika liv? Vet inte hur många startförsök det varit och irrande tankar om innehållet. Inte har det blivit bättre av att man glömt det mesta av det roliga som hände.
 
Allt var inte frid och fröjd. Jag ställde till det som barn vid säkert flera tillfällen. Ett som jag minns, kanske beroende på att det återberättats många gånger, var när mamma full av oro kontaktade polisen för att efterlysa mig. Under många timmar pågick eftersök av polis, mamma och bekanta. Det hela slutade dock lyckligt när en stelfrusen 5-åring kom till rätta. Granne med oss fanns ett stall med flera hästar och en jättesnäll hästägare som uträttade transporter av olika slag med häst och vagn. Där ”bodde” jag nästan dagligen och älskade att klappa om hästarna och få åka med någon gång också.
 
En dag skulle Kalle köra iväg och hämta hö på en ort ett par mil från Östersund. Jag ville följa med men måste ha lov från mamma – pappa låg inkallad – och jag sprang hem och sade att jag fått lov. Kalle skulle naturligtvis själv ha förvissat sig om sanningshalten. Det handlade ändå om nästan en hel dags resa i vinterväder. Det var minusgrader men vi var väl påpälsade och på hemfärden satt jag nedpackad i höet. Men det var kallt och jag blev kissnödig men vågade inte berätta det så vad hände – kissade på mig och kläderna blev förstås blöta och frös sedan till ”pansar”. Händelsen var säkert en bidragande orsak till framtida urinvägsinfektioner. Efter det här vågade jag inte på länge gå över till stallet och hälsa på ”mina” hästar.
 
Året efter den här händelsen inträffade något som påverkat mig under resten av livet. Jag blev plötsligt sjuk med hög feber och fick problem att stå och gå. Det visade sig att jag drabbats av barnförlamning som det hette på den tiden, polio, och lades in på sjukhus. Där blev jag kvar i nästan sex månader varav tre med högra benet i streck – en anordning med en tyngd på som man trodde skulle göra benet lika långt igen som innan. Det hade blivit kortare än det vänstra. Samtidigt som jag låg där och ”sträcktes” skulle man försöka korrigera en skelögdhet så jag försågs med en svart ögonlapp och blev en ”Sjörövar-Svenne” med systrarna och andra patienter som låg där.
 
Nu hjälpte det inte med tyngden. Det blev inte bättre och jag kunde dessutom inte gå utan att använda kryckor. Så fort jag släppte en krycka bar inte benen utan att jag föll omkull. Blev en virtuos på att springa med kryckor och också populär bland många av patienterna som låg där och gärna ville bjuda på godis när jag kom förbi. Så allt var inte negativt. Resultatet av sjukdom blev ett något kortare ben, sned i ryggen och allt detta kom sedan under livet att bidra till alla de ryggproblem som till och från varit besvärande – inte minst i samband med bilkörning längre sträckor. Tur att det finns duktiga specialister som hjälpt mig genom åren när det varit som mest problem.
 
Så var det kryckorna. Trots mutor av olika slag om jag kunde släppa kryckorna och gå själv fungerade det inte. Inte förrän den dag då jag hade retat husägarens schäfer till max. Han satt fastbunden på gården bredvid ett spjälstaket. När jag gick förbi ute på gatan hände det att jag av obetänksamhet drog en krycka över spjälorna vilket hunden inte gillade. En dag när jag gjorde så slet han sig och sprang ut på gatan och mot mig. Jag bara skrek, kastade ifrån mig kryckorna och tog mig över staketet samtidigt som hunden bet mig i byxbaken och slet sönder tyget. Kommer ihåg att jag sprang in till mamma och stortjöt och berättade vad som hänt. – Men var har du kryckorna då? Av chocken när hunden kom lös slängde jag kryckorna för att ta mig över staket. Sedan dess har inga kryckor varit nödvändiga. Så kan något som såg ganska hopplöst ut sluta i dur. Hoppas hunden blev glad också över det stora köttben som mamma lyckades få köpa hos slaktaren. Efter detta fortsatte jag att växa även om jag idag fortfarande inte har samma längd på benen men som korrigeras med specialinlägg.
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0