Att växa upp – jag längtade tidigt från landet till staden

“SLM X3898-78,” Sörmlands museum,
http://sokisamlingar.sormlandsmuseum.se/items/show/398888.
 
 
 
Förra sommaren lyckades jag provocera några vänner riktigt ordentligt. Jag påstod frankt att jag upplever det som ett livslångt handikapp att vara uppväxt på landsbygden. Slog fast en lång rad nackdelar med vischan och utelämnade saklöst ev fördelar. Ingen i sällskapet förstod mig. Den som utdelade den saftigaste verbala smockan var en ”grönavågare” med småstadsuppväxt i bagaget. Hennes vuxna barn såg det minsann som en stor förmån att ha fått tillbringa sina barn- och ungdomsår i den västgötska bushen. Känner inte dessa ätteläggar men litar på mamma biologens utsaga. Reaktionerna vid middagsbordet fick mig att reflektera kring mina lantliga antipatier. Som privilegierat ensambarn borde jag inte haft anledning att klaga på det materiella. Men det var just det jag gjorde. Av och till var jag en riktig gnällspik. Sällan nöjd, avundsjukt jämförande och på jakt efter leksaker, biobesök, märkeskläder etc etc. Trots att det gick bra för mig i skolan kunde detta inte väga upp alla mina komplex. Att vara kraftigt överviktig och ibland bli mobbad som tjockis var sannerligen ingen höjdare. Tidigt började jag längta bort och drömma om vuxenlivets alla fördelar – ett liv gärna i storstadsmiljö.
 
Varför framstod tidigt i mitt liv staden som närmast paradisisk? En enkel förklaring var att besöken hos släkten i Borås alltid var roliga och innebar en rad fördelar. Att få dricka kall flaskmjölk i stället för vardagens feta och ljumna komjölk var något som jag verkligen uppskattade. Dessutom festmat, sockerdricka, glass och godis i riklig mängd. Att få full uppmärksamhet av gudföräldrar och faster och farbror gillade jag också. Båda paren var barnlösa vilket förklarar det stora intresset för min person. En radiogrammofon och ingifte farbroderns skrönor och berättarglädje gav också positiva kickar. Med andra ord – gräset var definitivt grönare i stan!
 
På äldre dar har insett att det trots allt inte enbart var negativt att växa upp på landet. Att leva nära naturen, att ägna mycket tid åt fiske i närbelägna sjön och all fotboll och annan idrott med jämnåriga kompisar har jag alltid burit med mig med positiva vibrationer. Men känslan av att vara underdog – en lantis – var jobbig under tonåren. Stadsbarnens självkänsla var i regel övertydlig, tyckte jag som var osäker och rädd att göra bort mig.
 
Som vuxen har jag landat i den mellanstora staden efter åtta år i Stockholm med värnplikt, studier och förstajobb. Sedan 1973 har jag bott i Nyköping och varit helt tillfreds med mitt val. Någon längtan tillbaka till ett lantligt boende har jag aldrig haft. Ett tungt argument för stadsboende tycker jag är att transportbehovet blir väsentligt mindre. Servicebehoven kan enkelt tillgodoses vid miljövänliga promenader eller cykelturer och bilanvändningen kan ersättas av buss eller tåg t ex vid resor till Stockholm. Känslan av att vara underdog försvann dessbättre under studietiden. Och kanske var det så att barn- och ungdomstidens längtan bort från landet var bra tändvätska för framgångsrika studier, hyfsad yrkeskarriär och utvecklande familjeliv.
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0