Lek - Ryska posten och min första kyss

Foto från dokumentationen Ungdomsliv i Gnesta, 1995

 

 

Ärligt talat har jag inte så många minnen som etsat sig fast sedan barndomen. Men det finns naturligtvis både sorgsna och glada stunder som trots allt finns kvar i hjärnkontoret. Att leka var alltid kul allt från ensam till i glada ungars lag. Mina föräldrar var ganska bestämda med när man skulle vara inne, syrran och jag, och sängdags. Tidigare än vad många av våra kamrater måste. Det var inte så roligt att höra dem leka och stoja utanför huset där vi bodde. Mamma fick inte dra för rullgardinen så att de såg att vi lagt oss.

 

Att leka är väl ganska självklart för de flesta och lekarna då lever ju fortfarande kvar i vår tid trots ”leken” med dator, surfplatta och mobil. När man ser barn och ungdomar leva ut sin glädje på lek känns det på något vis som livet har en mening mitt i allt elände vi just nu får uppleva och där framför allt barnen drabbas svårt.

 

En gammal lek som uppskattas även i dag är Ryska posten. Den framkallar oftast glada skratt, kanske lite blygsel och förtjust fnitter. Själv har jag ett vagt minne av just Ryska posten som innebar att jag fick min första kyss av en söt tjej i klassrummet. Jag gick i ”ettan” och det var på en rolig timma.

 

Fröken tyckte vi skulle leka Björnen sover men så blev det inte. Klassen tyckte det skulle vara roligare med Ryska posten och undra på det! När det blev min tur att välja handtag, famntag, klapp eller kyss valde jag trots min blygsel kyss. Gissa vem som kom fram bakom dörren – jo, den tjej som jag tyckte bäst om för hon var så söt, trevlig och kul. Vet inte om jag svävade på moln, kunde en 7-årig kille göra det måntro, men hon trutade med munnen och så blev det en snabb puss och lyckan var gjord. Marianne hette hon och är ett av de få flicknamn jag kommer ihåg från den tiden – undra på det!

 

Att få och kunna leka är viktigt för alla barn. Även vi som vuxna har en övergripande roll att hjälpa barn att leka, att själva vara närvarande och som förebilder skapa harmoni och ro i lekandet. Inte alltid så lätt att leva upp till i dagens stress -och måstesamhälle. För barnen är leken en del av deras utveckling och där har vi ett stort ansvar att hjälpa dem på vägen.

 

Låt mig till sist avsluta den här lilla betraktelsen med den irländske författaren George Bernard Shaws så sanna devis;

“Vi slutar inte leka för att vi blir gamla,

vi blir gamla för att vi slutar leka”

 

 

 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0