65+ - En fråga om antalet födelsedagar?


När man fyllt 65 inträder den tid då man skulle vara ledig. Enligt propåer från regering och riksdag skall man nu jobba tills man fyllt 75. En helt ny yrkeskategori kommer då att växa fram. Antalet anställda kommer att öka då många av 75-åringarna behöver en ledsagare. I de engelska kolgruvorna hade gubbarna förr ett blindstyre. När skiftet var över skulle de hjälpa gubbarna att hitta hem. Jag tror inte att det får heta blindstyre i vårt land. Den nya yrkeskåren kanske kommer att kallas personligorienteringsassistent, alla måste vara godkända av socialstyrelsen och legitimerade och helst organiserade i fackförbundet Poass United. Poassen måste se till att deras klient går direkt hem efter arbetets slut. Det är absolut förbjudet för Poassen att ta vägen förbi systembolaget, ett besök på apotek är tillåtet. Manliga klienter får inte inhandla Viagra då arbetseffektiviteten kan minska till under godkänd nivå. Undantag kan medges om inköpet sker dag före storhelg eller på fredagar.

Käppen på bilden då. Är en okänd lyxvariant som inte är avdragsgill och den får inte användas då klient ledsagas av Poassen. Krökningen på käppen är en naturens nyck.

Är detta 1984 eller Du sköna nya värld? Är du osäker så läs de båda böckerna med de här titlarna.


65+ - Obegränsat med tid?


Nu ska jag äntligen ta igen åtminstone en del av det förlorade skönlitterära kulturutbudet, så tänkte jag redan innan jag gick i pension. Plusåren efter 65 skulle ge obegränsad egen tid - tvärtemot vad som gällt under arbetslivet. Men min föresats tycks bli ett önsketänkande.

Mor och far läste mycket för att koppla av och i vår familj fanns välfyllda bokhyllor med romaner, men också med dikter bl.a. av Karlfeldt, som bodde granne med pappas barndomshem. Men trots det rikliga utbudet - jag var inte intresserad.

Först på folkhögskolan kom jag i kontakt med litteraturen.  Den kvinnliga litteraturläraren var mycket entusiastisk särskilt för att få oss pojkar att läsa ”Liv och dikt 1” realskolans läsebok, som skulle användas i pedagogiskt studiesyfte. Men ack, i efterhand tyckte man synd om lärarinnan vars ansträngningar gav föga resultat. Kanske sådde hon likväl något frö hos mig. Det finns ju frön som kan slumra länge. Boken på bilden från Sörmlands museum har tillhört Nyköpings Högre Allmänna Läroverk.

För mig har läsning istället nästan uteslutande handlat om facklitteratur, forskningsrapporter och allehanda lagar och föreskrifter m.m. Allt har mer eller mindre haft anknytning till jobbet.

Idag kan jag stundvis koppla av med en roman men min ambition att lära känna 1900-talets skönlitterära författare tyck vara svår att förverkliga, detta verkar närmast som en utopi. Hittills i varje fall. Jag hinner inte med och vad sjutton beror det på?! En snabbanalys visar att jag min vana trogen har splittrade intresseområden, prenumererar på många facktidskrifter och allt tar sin tid. Du ska inte fundera särskilt över detta, säger min fru, som för det mesta ger kloka råd. Hon har säkert rätt den här gången också.


65+ - Fri som en fågel!


Pensionär! Man känner sig fri som en fågel! Det är inte så konstigt - fåglar och människor liknar varandra, åtminstone inombords. Skolplanschen från Västra skolan i Nyköping får utgöra grunden för mina funderingar.

På bilden syns flera olika tättingar, den ordning som omfattar cirka 40 procent av alla våra bevingade vänner i Sverige. Den lilla båtmesen hör hit, liksom björktrast, kaja och nötväcka.

I rubriken anges att fåglarna är allmänna. Det är vi pensionärer också. Vi sprider ut oss mer och mer. Om bara några år lär vi vara cirka 2,5 miljoner. Som hungriga talgoxar samlas vi kring provsmakningen av någon ny produkt i livsmedelsbutiken, som pilfinkar och gråsparvar ockuperar vi parkbänkar så att inga andra får vila och som törnskator låter våra sträva röster.

Texten på planschen antyder också att de här fåglarna är nyttigare - än vadå? Vet inte, men klart är att alla tättingar behövs, hela tiden. Svalor äter mygg, skator och kråkor samlar grenar som skräpar, korpen ger goda råd och många andra gör oss glada med sin sång. Och vi äldre är verkligen inte sämre vad gäller den saken. Med en plastkasse i hand kan vi plocka ölburkar under promenaden i skog och mark, vi fostrar barnbarnen via facebook och ser till att den svenska visan förs vidare till kommande generationer.

Och när stunden på jorden inte längre är din och min, så flyger vi bort…


65+ - den nya frihetstiden kräver sin man


Jag hade sett fram emot en arbetsfri tillvaro i många år. Att lätta på prestationskraven, att befrias från en bunden tillvaro och kunna ägna sig åt valfri verksamhet – det var som en hägring!

Hur har det då gått?

Jo tack, jag klagar inte. I vart fall inte i friskt och oskadat skick. Men ibland funderar jag på  mina prioriteringar.

Några axplock från de 19 månader, som gått sedan jag blev en 65 +are:

- firar friheten med tågcharter till Italien – Garda och opera i Arena di Verona
- fortsätter med några månaders begränsad timanställning på gamla jobbet
- åker över 70 mil längdskidor den fantastiska vintern 2011
- får mitt livs första lunginflammation och kan inte ställa upp i KortVasan 2011
- trevliga resor till Istanbul, Västra Götaland med Dalslands kanal och Sardinien
- spelar tidvis så mycket golf att jag blir trött på mig själv
- börjar medverka i den förträffliga seniorbloggen.blogg.se – kul att formulera sig!
- avslutar rullskidåkandet med smärtsam vurpa
- regelbundet deltagande i ”tisdagsklubben” – lunch med gamla chefer och några andra länsstyrelseveteraner
- tittar på TV-sport alltför ofta och alltför länge
- jobbar en del som fritidspolitiker och inom bostadsrättsföreningen
- umgänge med nära och kära och periodisk kulturkonsumtion
- reser till Rom för första gången – en stor upplevelse som gav mersmak
- avslutar Vasaloppskarriären – KortVasan på rekordtid!
- trivsamt inhopp på jobbet igen 2012, halvtidsvikarie för min föräldraledige efterträdare

Någon direkt kontakt med Försäkringskassan har jag inte nu för tiden. Dock flyter inkomstpensionen varje månad in på mitt konto administrerad av kassan. Det är bara att tacka och ta emot.

Den i gult och svart emaljerade järnskylten får åldras med värdighet i museets förråd.

Sedan jag fyllde 65 år har tiden sannolikt gått lika fort som tidigare. Upplevelsen är dock att den går fortare. Jag har inte ens hunnit tänka tanken att mata duvor i Teaterparken!


65+ - Mänsklighetens kategorier


Mänskligheten består i stort sett av två kategorier människor. Det finns pensionärer och blivande pensionärer. Själv har jag varit pensionär i drygt tio år. Det har varit en bra tid. Jag har fått vara frisk och kry så här långt och tackar försynen för att jag hittills varenda morgon har kunnat svänga benen över sängkanten och kliva upp. Visserligen är jag inte särskilt morgonpigg men det är en annan historia.

Jag valde en munkstol i museets samlingar. Varför? Jo, vi har i familjen en munkstol som något liknar den på bilden ovan. Vår är alls inte så fin men har ett snarlikt utseende. En munkstol är enligt Wikipedia en sittmöbel som var särskilt populär under nationalromantiken. Munkstolen är uppbyggd av tre raka, lodräta stolpar som både utgör ben och bär upp armstöden. Mellan dessa finns en vågrät, triangelformad sits vars spets pekar bakåt. Munkstolar är ofta försedda med hemvävda, tunna dynor i ylle. De är relativt obekväma att sitta i.

Stolen på bilden ovan som är tillverkad i betsad björk och försedd med en dyna av läder är skänkt till samlingarna av Arvid Stille i Nyköping. Vår munkstol i familjen är blåmålad med årtalet 1804 målat i vitt på ryggstödet. Kring en vit blomma finns där en dekorativ lövslinga.

Jag valde munkstolen för att jag tycker att det passar en pensionär att njuta sitt otium i en munkstol även om den inte är så bekväm (Otium cum dignitate som är latin och betyder vila med värdighet).  Och så kunde det ju vara kul att forska lite kring min barndoms gamla möbel.


65+ - Fortfarande på bettet?




18 stycken tandavgjutningar i gips – 11 överkäkar och 7 underkäkar – i en glasburk som kommit till Föremålsarkivet från Vårdskolan i Eskilstuna stämmer oss som var barn under andra världskriget till eftertanke.

Då var tandborstning en föga utvecklad sysselsättning och Fluortanten hade ännu inte gjort sin entré i skolsalarna. Läskiga besök hos folktandvården, där hål lagades utan bedövning med wiredrivna borrar och amalgam medförde ett livslångt avvaktande förhållande till tandläkarskrået.

Likväl har vi alla som numera kallas 65+ och uppbär pension av något slag i hög grad bidragit till tandläkarnas segelbåtar och vackert belägna fritidshus. Många besök har det blivit, ibland för att ersätta någon tand som tjänat ut. Då får man tugga gips så att substitutet av en tandtekniker ska kunna anpassas till kvarvarande gaddar.

Numera erbjuds så kallade implantat, då stift av titan opereras in i och successivt förenas med käkbenet. Dessvärre bekostas detta inte av den allmänna sjukförsäkringen, vilket sägs bero på att politikerna inte insett att ”tänderna ingår i kroppen” . Kostnaden för 65-plussaren blir med andra ord skyhög, om han eller hon ska kunna visa upp det som förr kallades ”Stomatolleende”.

Men det tycks inte bekymra de ungdomar som numera bestämmer över oss. De har ju på flera sätt bra bett i munnen.


RSS 2.0