Affärer - en fantastisk resa


Vi 30-talister har varit med om en fantastisk resa. Vad gäller kommunikationer så har utvecklingen gått från kristallradiomottagare till Internet och vad gäller affärer så är skillnaden mellan kringresande gårdfarihandlare till dagens superstora varuhus enorm. Jag minns en gårdfarihandlare som mor min kallade för ”Snälla pojken”. Han kom ett par gånger om året på cykel med en resväska full av saker som han sålde. Hans väska liknade den som jag valde från museets samlingar.

Vad sålde han då? Jo, det var kläder, både arbetskläder och underkläder, toalettartiklar, tyger och andra sybehör och skrivmaterial. Jag kan än se honom sitta vid vårt köksbord och lägga upp sina varor i en prydlig hög. Och mor min handlade duktigt. Det var förresten flera gårdfarihandlare som kom på besök. Enligt Wikipedia fanns det 5000 till 7000 gårdfarihandlare i Sverige i mitten på 1800-talet.

Fast det mesta av dagligvarorna inhandlade vi hos vår lanthandlare. Hos honom kunda man köpa det mesta från hästskor till cyklar och från salt sill till sirap. Jag köpte bland annat kemikalierna där, som jag behövde när jag skulle tillverka svartkrut. Karbid hade han också till försäljning. Egentligen var ju han mera välsorterad än vad nuvarande inköpsställen är. Numera är lanthandeln på utdöende till förmån för matvarujättarna i städernas utkanter.

När man går in på Willys eller på City Gross i Nyköping slås man av det enorma varuutbud som där finns. Det är ingen hejd på de volymer av dagligvaror som staplas upp. Hur alla dessa varuhus kan överleva i en så liten stad som Nyköping är en gåta.

Lägger man så till den numera så omfattande internethandeln så inser man lätt att utvecklingen inom affärsvärlden varit enorm under 30-talisternas livstid.


Affärer - Vallhalla Lanthandel


Affärer är jag inget bra på.
Den här kundvagnen med löstagbar korg är försedd med 4 hjul och en krok för att kanske hänga handväskan på eller dyligt. Korgen är gjord av tunna järnstänger med ett hölje av grå plåt. 
 Det festligaste med denna kundvagn är att den funnits vid Vallhalla Lanthandel, inte så långt ifrån där jag bodde som barn. Har handlat där några gånger givetvis. Har inte själv valt objektet på Raspen utan det har någon av vännerna i seniorbloggen gjort och det gör det ännu festligare, för de känner ju inte till var jag växte upp. Om jag använt varukorg när jag var till Vallhalla har jag inget minne av, men det är möjligt.
Vallhalla Lanthandel lades ner okt/nov 1998. Så nu görs det inga affärer där längre. Tråkigt för landsbygden att allt försvinner därifrån.
Som jag tidigare nämnde, affärer är jag inget bra på. Visst jag handlar det jag måste, för livets uppehälle och så. Men affärer är ju så mycket annat också som jag inte varken kan eller vill skriva om.


Affärer - Köp till varje pris!


När hökarna vill komma åt innehållet i våra plånböcker är rabatterade priser ett tungt argument. Köp 3 betala för 2 basunerar Dressman i annonser och TV-spotar, medan Coop säljer fyra paket kaffe för 100 kronor (så länge lagret räcker). 10 procent på alla varor under en hel vecka är förstå inte att förakta, om nu inte utgångspriset höjts i motsvarande grad.

Ibland kan man som kund luras att tro att en vara, till exempel krossade tomater i burk, är billig när den ligger i stora travar i butiken. Störtexponering heter på fackspråk, vilket förvisso inte är en garanti för att priset störtdykt.

Ica och övriga stora matvarukedjor lockar med blygsamma återbäringar till alla som troget drar sitt kundkort i kassan. På det sättet kan de i detalj kartlägga vilka varor varje kund köper och skräddarsy ”erbjudanden” som påstås vara prisvärda. Oklart för vem.

Som konsument gäller det förstås alltid att se upp. Jag är inte helt säkert på att alla besökare på Kiviks marknad genomskådade följande erbjudande från en strumpförsäljare: Priset är 15 kronor per par. Köp tre par förmånligt för 50 kronor!


Affärer - Ett paket kommer lastat


Kartongen från PUB är ganska stor, 62 x 31x10 cm. Den har tillhört fröken Maj-Sofie Ahlstrand (1903-1996). Jag undrar vad som varit i den. En klänning, en dräkt? Hoppas hon kände sig fin i det hon köpt på varuhuset vid Drottninggatan i Stockholm?

Affärsmannen Paul Urbanus Bergström var unik på flera sätt. Som en av de första i Sverige sålde han färdigsydda kläder och det till fasta priser och kontant betalning. Hos honom gick det varken att pruta eller få kredit.

Egentligen hade Maj-Sofie behövt en stadigare kartong, en som var stark nog att fyllas med exempelvis äpplen, tvål och godis, det som hon under 40-talet skickade från Nyköping till Helsingfors. Mottagare var släktingen Lisbeth Andersson, bosatt i Finland med man och två barn. Maj-Sofie bidrog med förnödenheter för att underlätta deras liv.

Lisbeth å sin sida svarade med långa innehållsrika brev. Hon berättade om vardagen och gav en bra bild av hur krigsåren drabbade grannfolket i öst.

Du kan läsa en del av hennes alster via museets hemsida. Förutom finlandsbreven omfattar den föremål, bilder och annat från flera generationer.


Affärer - Heter alla Johansson?


I slutet av det här skall jag berätta om en tilltänkt affär som aldrig blev av, men först skall det bli lite om barnslig förvillelse. När jag var barn trodde jag att alla specerihandlare hette Johansson. Nu skall ni få läsa varför.

Längst ner på Storgatan i Ängelholm hade Th. Johansson affär. Lite längre upp fanns Arne Johansson sedan kom Nancy, Sigfrid, Gustaf och sist Erik R Johansson. Alla affärer låg längs Storgatan, det var inte så konstigt tycker jag att jag trodde att alla handlare hette Johansson. När min farmor skickade mig för att köpa kaffe i Hallenborgs affär protesterade jag. Sålde man kaffe hette man inte Hallenborg då hette man Johansson. Efter en del diskuterande kom vi överens om att efternamnet på handlare inte måste vara Johansson. Alla trädgårdsmästare hette inte Toft det fanns ju Lundberg, Olsson och Krok.

Affären som aldrig blev av beror på skyltdockan som illustrerar ordet affär. Sture som är en docka här på Raspen som använts för hjärt- och lungräddning på sjuksköterske skolan försökte få ihop något med Lisa. Det blev inget av dessa försök. Lisa är tillverkad i Hongkong och hon pratar nästan bara pidginengelska. Stures lasarettslatin imponerade inte på Lisa. På stapplande svenska sa hon att hon inte var det minsta imponerad av Sture, hon hade ju tillbragt flera år i herrarnas omklädningsrum på Fermenta i Strängnäs. Som hon sa till Sture vid hans sista försök att en herre som behövde hjälp med att både andas och att få hjärtat att slå var inte det hon längtade efter. Kanske drömmer hon ännu om Refat.


RSS 2.0