Ålderdom: Indelt soldat

 
 

I muséets arkiv finns en skomakarläst. Det är en trämodell för hela skon. Men det finns också två i järn. De senare användes när man skulle pligga fast sulorna. Troligen används liknande fortfarande.

 

Framför mig ser jag en gammal man på en stol utanför sitt låga soldattorp, Högtorp vid Länninge i Nykyrka. Han har svart mössa med skärm, skjorta och kavaj, mörka byxor. I ena handen en käpp. Så minns jag honom från min barndom. Men far har ett kort på honom från ca 1930, då i sina vardagskläder, blåblus och storväst som man kallade den varma västen man hade vid utearbeten. Så har den gamla soldaten ett skomakarförkläde utanpå.

 

Mannen uttogs till krigstjänst den 4 maj 1883 till Liv-kompaniet. I 21 år tjänade han kronan och fick på grund av sjukdom ta avsked. Han var min farmors far och hette Alfred Eklund.

 

Alfred fick avsked utan underhåll redan 1904. Yngsta barnet föddes 1905. Vad livnärde man sig då av om man inte var duglig i krigstjänst? Troligen kunde han göra enklare arbeten på gården Länninge. Att vara skomakare eller skräddare blev också många avskedade soldaters göromål. Ryggåsstugan med sina små fönster gav inte mycket ljus till det arbetet. Kanske satt han ute i dagsljuset och arbetade. Farmor gick ofta dit med mat, en saltad fläskbit, fisk från Hallbosjön, mjölk från gården. Hon och de andra kvinnorna vid Länninge handmjölkade tre gånger om dagen ett stort antal kor. Ofta var jag med ner till lagården och hämtade mjölk. Den oskummade mjölken var inget de hade råd med, utan det blev skummjölk, lite tunn och blåaktig. Till filbunke behövdes dock oskummad mjölk. Den stod och surnade till i farmors skafferi och såg inte aptitlig ut tyckte jag.

 

Ibland fick jag följa med farmor upp till hennes gamla föräldrar. Den lilla mörka ryggåsstugan saknade ström. Huset var lite skrämmande ty det talades om att det spökade i huset och att de därför inte kunde använda finrummet utan endast bodde i köket med den stora öppna spisen. Pappa har berättat mycket om sina morföräldrars liv i ålderdom en bit utanför civilisationen. Barnbarnen hämtade post och tidning till de gamla och gick dit med. Alfred dog 1953 då jag var 7 år och Augusta redan 1951.

 

Jag har fortfarande kvar några av hans skomakarverktyg och framförallt en tung läst med tre olika fotstorlekar. Att hålla i den lästen är som att komma tillbaka 100 år i tiden.

 

Alfred och hans fru Augusta fostrade 12 barn, en flicka dog endast 4 dagar gammal och en son blev ihjälsparkad av en häst. Alla övriga blev vuxna och fick många barn, vilket gör att vi är många ättlingar efter denne gamle soldat och hans hustru. Alfreds far var båtsman från Bergshammar och Augustas far var soldat i Årdala och två av hennes bröder var också soldater. Låg det kanske i blodet? Men det är nog som nu, att barnen ibland går i föräldrarnas fotspår vad gäller yrkesvalet.

 

 

Ålderdom: Min avlägsna barndom

 

 

År 1885 föddes Ernst Karlsson i Vårdinge socken som fjärde barnet i en syskonskara på åtta. Enligt museets beskrivning var han yrkesverksam som urmakare. Efter ett långt liv dog Ernst i  Bälinge socken i augusti 1974. Han efterlämnade bl a denna tvättbalja av zinkplåt, som överlämnades som gåva till museet samma år.

 

Även undertecknad, som är född 1945, har vuxit upp med tvättbalja av zinkplåt. Den användes såväl för tvätt som för barnbad. För det senare ändamålet placerades den mitt på köksgolvet och fylldes med lagom varmt vatten. Barnet såg fram emot det sköna badet även om det rådde strikt plaskförbud.

 

När jag tänker på min avlägsna barndom inser jag att jag numera är inne på livets spurtsträcka. Detta låter väl mer positivt än att dra till med konventionella beteckningar/skällsord – pensionär, 65 +, gubbtjuv etc? Tillvaron är på det hela taget mycket angenäm. Man kan tillåta sig att vara flexibel när man lämnat arbetslivets inrutade dagar.

 

Det är mycket skönt att inte ha en massa ”måsten”. Lycka är att inte behöva prestera i tid och otid! Jag tror dock att det är bra att hålla igång intellektet med diverse aktiviteter. För egen del har jag styrelseuppdrag i bostadsrättsföreningen, nämnduppdrag som fritidspolitiker och seniorbloggen som intermittent sysselsättning. Kulturevenemang, TV/Radio, läsning och umgänge med vänner är också stimulerande.

 

En mycket väsentlig del i åldrandet är hälsan och nog börjar det märkas att kroppen åldras. Jag har alltid motionerat och försökt ha någorlunda sunda levnadsvanor.

 

För tillfället har jag lite motivationsproblem vad gäller motionen. Min förhoppning är dock att problemet är övergående. Kommande vintern får gärna erbjuda fina förhållanden för längdskidåkning. Då lovar jag att det blir åtskilliga mil i Ekensbergsspåren. Det är en perfekt metod som ger styrka och kondition. Och dessutom känner du dig väsentligt yngre när du försöker motverka det kroppsliga förfallet.

 

 

 


Ålderdom: Från undantag till omsorg

 

 

Östra Wingåkers Fattighus 1892; Straffbestämmelser. De straff som vid fattighuset komma att tillämpas och under vanliga förhållanden efter förfången varning ådömes äro: förverkande av rätt till permission, mistning för längre eller kortare tid af sk snuspengar samt förbud att begagna snus och tobak för dem som sådant bruka, indragning av kaffe, indragning af sofvel. 

 

Det var ord och inga visor och verklighet för människor som hamnade i dylika inrättningar. Fattighus övergick till ålderdomshem. Byggnaden i Östra Vingåker fick sin undervåning på 1770-talet med tillbyggd övervåning på 1890-talet.

 

Jag minns från mitten av förra seklet mina föräldrar prata om den hårdhänta behandling gamla människor utsattes för och som ansvariga utpekades föreståndarinnor – för det var ju kvinnor i det arbetet – vid ålderdomshemmen. Makarna Myrdals skrift 1934 ”Kris i befolkningsfrågan” behandlade hur äldres behov av omsorg skulle hanteras.  Ivar Lo Johansson uttalade i slutet av 40-talet skarp kritik mot ovärdigt liv för äldre på ålderdomshem. Förbättringar har skett under 1900-talet, men det var först i andra halvan av seklet som det tog fart.

 

Tiden från 1960 och fram till 1980 kan ses som välfärdsstatens guldålder. Antalet platser på äldreboenden ökade och man utvecklade också hemtjänsten. De gamla blev också bemötta med större värdighet. Men efter den tiden har gapet mellan behov i omsorgen och resurser ökat, ekonomin har sviktat. Färre har fått plats, servicehus har övergått till seniorboenden.

 

Den nya regeringen satsar nu två miljarder kronor extra på äldreomsorgen.  Men det krävs att vi jobbar effektivt för att vi ska bli lyckliga och det ska gå ihop, sa Göran Persson i sitt föredrag vid Nyköpings Folkhögskolas kvällscafé härom kvällen. Och visst finns det mer att önska, det har jag själv upplevt under senare år med anhöriga på äldreboende.

 

Nya utmaningar väntar runt hörnet. Det handlar om demografi. Om några år är vi 40-talister uppe i vårdberoende ålder och behovet kan öka dramatiskt. Går vi mot en kris? Anpassning av befintliga bostäder så att människor kan bo kvar hemma längre är kanske en dellösning.

 

Ingen talar om det, sa Göran Persson, men Tyskland med åldrande befolkning och lågt födelsetal, kan inom överskådlig tid råka ut för ett gruvligt ras i ekonomin och i det raset är det risk att vi dras med, eftersom våra ekonomier är sammanflätade. Den som lever får se.

 

 

Ålderdom: Det var inte bättre förr

 

 

Jag valde en spinnrock för att illustrera en form av ålderdom. Min mormor hade en spinnrock och hon använde den också. Den stod inte som någon prydnad. Hon spann, stickade och vävde nästan alltid. Mormor berättade eller sjöng gamla skillingtryck när hon spann. De gamla skillingtrycken dyker upp i minnet ibland speciellt när man skall göra sig till och skall sjunga för de yngre generationerna. Hennes ålderdom var nog ganska bra ända fram till slutet. Hon hade sitt hus och hon hade barn och barnbarn hos sig och hon umgicks med sina gamla grannar som hon gjort i minst femtio år.

 

I min hemby fanns ett stort hus, de äldre kallade det för fattighuset, det var ett ålderdomshem. När folk blivit gamla och orkeslösa kunde de flytta till ålderdomshemmet. Alzheimers sjukdom fanns inte vid den här tiden, en del blev åderförkalkade och blev det riktigt illa ställt med dem kunde de skickas vidare till sjukhem varifrån det endast fanns en väg ut. De gamla ålderdomshemmen var nog inte någon höjdare. Ingen hade sitt eget rum, flera människor sov i samma sal. Trångt och stökigt och än värre var att på en del av hemmen fanns speciella avdelningar för föräldralösa eller övergivna barn. Hur dessa barn fick det sedan de vuxit upp kan man fundera över. Det har blivit bättre med tiden fast det har inte blivit bra. Att bo kvar i sin egen lägenhet är ett önskemål både för den som blivit mångårig och för myndigheterna. Ju längre den mångårige kan stappla fram själv dess billigare blir det för samhället. Han/hon klarar sig själv och dessutom betalar personen mer i  skatt än vad andra i samhället gör. Om personen ifråga sedan skulle behöva något extra så hoppas samhället på att barn, grannar och vänner av medborgerlig solidaritet rycker in. När inte detta går längre då blir det färd till hemmet och där står bakdörren öppen för den sista utfärden.

 

Jag är inte gammal, men jag är ganska mångårig och vad ålderdom är vet jag inte ännu. Men ett vet jag, det var inte bättre förr.

 

 

Ålderdom: Stöd från en krokig tallrot

 

 


Att en käpp kan vara ett stöd redan tidigt i livet har vi blivit uppmärksammade på av media under den gångna veckan. Äntligen, efter 40 dagars frånvaro som lett till vilda spekulationer om vad som hänt Nordkoreas ledare Kim Jong-un, framträdde den haltande 30-åringen stödd på en svart käpp.


Käppen kan tolkas som ett tecken på Kims bristande hälsa vilket blir ett problem för Nordkorea, då man vid Kims tillträdde som ledare i Pyongyang, betonade hans ungdom som ett tecken på vigör och styrka. En 30-åring borde inte halta.
Men svaghet går att vända till styrka.
Kim lider för sin nation och eftersom käppen också är en symbol för vishet och ålder visar den svarta käppen på att han mognat.


En annan käpp, den vita käppen, uppmärksammades också under den gångna veckan, dock inte i samma omfattning som Kim Jong-uns.
Den vita käppen är de synskadades egen symbol och firas inom synskaderörelsen den 15:e oktober varje år över hela världen som en symbol för synskadades möjligheter att kunna ta sig fram oavsett vilka hinder som än ligger i vägen.
Det vita gånghjälpmedlet är ett av de äldsta och främsta hjälpmedlen för synskadade och ger personer med synnedsättning möjligheter att orientera sig i olika miljöer och situationer samtidigt som den hjälper oss utan funktionsnedsättning att ta och visa hänsyn till våra medmänniskor.


Som bilden illustrerar kan en käpp också vara trävit. En sådan uppgrävd tallrot hade min morfar som sitt stöd i livet på ålderns höst.
Glad kom han vandrande genom skogen med sin käpp i svängande rörelser innan den nådde marken och blev ett stöd för nästa kliv framåt tills han nådde sitt mål för promenaden och kunde sätta sig ned och med käppklykan som ett handstöd fundera över livet och tillvaron i samtal med personer i sin närhet.
Morfar blev med åren glömsk och upprepade sina berättelser. För mig berättade han, varje gång vi sågs och han blev påmind om Norrtälje där jag då bodde, om när han efter första världskriget kom till Norrtälje för att arbeta på Pythagoras fabrik och tillverka utombordsmotorer.
Morfar var yngst av elva syskon och fick stanna i Sverige för att ta hand om sin ensamstående mamma när de äldre syskonen alla emigrerade till Amerika. Han fick bli stödet i livet för sin mamma.


Kim Jong-uns käpp må vara världens av statsvetare mest analyserade gånghjälpmedel just nu och vi kan hoppas på att den som symbol för att han mognat sätter sina spår i Nordkorea. Att befolkningen kan åldras tillsammans med sin ledare och likt de synskadade obehindrat ta sig fram och orientera sig i omvärlden så som min morfar kunde göra med sin krokiga tallrot.

 

 

 

Ålderdom: Vi bor på undantag

 

 

Jag bor med min hustru i en liten undantagsstuga. Huset är byggt någon gång i mitten på 1800-talet och såg ut ungefär som den lilla stugmodellen på bilden ovan innan min son och sonhustru byggde ut det 1997 med sovrum, grovkök och badrum.

 

Från början var stugan en reträttbostad för den soldat som bebodde i soldattorpet Axens som sedan blev mitt föräldrahem beläget på 200 meters avstånd på andra sidan åkern. Här har bott pensionerade soldater vid namn Ax och Axman med flera. I början av 1900-talet bodde här en skomakare med sin dotter. Dottern blev havande och födde sitt gossebarn i utdragssoffan i köket. Han döptes till Algot och växte upp här och gick i skolan i byn. Skomakaren hade en ko i den lilla ladugården och vår och höst fick Algot ta med sig kon till skolan för att leda henne till betet på den så kallade Allmänningen. När han gick hem från skolan tog han kon med sig. Denne Algot gifte sig senare med min fars syster och farbror Algot minns jag som en trivsam och skojfrisk person.

 

När jag var grabb bodde här under andra världskriget min fars kusin Hildur med sin pensionerade järnvägstjänsteman Kalle. De bodde alltså här under de kalla krigsvintrarna och jag har förundrats över hur de kunde hålla värmen i stugan bara med en vedspis och en kakelugn under dessa svinkalla vintrar.

 

Under många år har stugan varit sommarbostad för ett flertal hyresgäster och även för min familj. Men i mitten på 1990-talet beslutade vår son och sonhustru att bygga ut torpet och flytta in. Men den familjen växte och stugan blev för trång. Då bytte vi bostad och nu bor vi här på undantag.

 

I det här huset har således ett flertal personer bott under sin ålderdom och det känns fint att fortsätta på den traditionen.

 

 

Ålderdom: Allt var inte bättre förr…

 

 

I äldre tider fick socknens gamla och handikappade, som inte klarade sig själva, bo i fattigstugan. Även yngre som inte kunde försörja sig samt deras barn fick bo där – om det fanns plats. På bilden syns fattigstugan i Bärbo.

 

Fattigvården bedrevs under medeltiden i kyrkans regi. Under reformationen övertog staten formellt fattigvården. Socknarna hade dock i praktiken ansvaret, men det var stora skillnader i hur det sköttes. I 1686 års kyrkolag föreskrevs att församlingarna skulle hålla fattighus eller fattigstugor och år 1734 blev lagen tvingande. Trots detta genomfördes det inte överallt. Alternativet var inkvartering hos någon bonde mot ersättning från socknen, ofta skedde detta i form av fattigvårdsauktioner. Lägst krav på ersättning fick ta hand om personen. Den inhyste fick sedan oftast arbeta på gården. Det förekom även så kallad ”rotegång”, vilket innebar att fattighjonen fick gå runt mellan ett antal gårdar och tigga. Man var kanske en vecka på varje gård i ”roten” och fick då i gengäld arbeta på gården - hjonen skulle göra rätt för sig. I de större städerna fanns istället arbetshus.

 

År 1847 kom en ny ”fattigvårdsförordning” med krav på att socknarna skulle inrätta en fattigvårdsstyrelse. Från början var förordningen relativt generös med bl a överklagandemöjlighet. Efter år 1871 beskars denna möjlighet kraftigt, men man kan tänka sig att de kuvade hjonen i alla fall inte kunde ta tillvara på möjligheten att överklaga.

 

I 1918 års fattigvårdslag blev frågan en kommunal angelägenhet - rotegång och fattigvårdsauktioner förbjöds, överklagandemöjligheten återinfördes och fattigstugorna blev ålderdomshem. Fortfarande var reglerna dock stränga. Först 1945 fick de som tog fattighjälp fulla medborgerliga rättigheter. Det är tänkvärt att detta bara ligger 70 år tillbaka i tiden.

 

Vid släktforskning hittar jag i mitten på 1800-talet en familj, där mannen är indelt soldat. När mannen går bort står hustrun ensam med en stor barnaskara. Det är troligen inte möjligt för hustrun att bo kvar i soldattorpet. Barnen auktioneras ut på socknen och hustrun hamnar så småningom på fattighuset med ett litet spädbarn – bland gamla och ”lytta”. Det var en helt annan verklighet än den vi känner idag – ca 150 år senare. Idag kan vi som är ”pensionärer” oftast leva ett gott liv.

 

 

RSS 2.0