Arbetsliv: ”Alla dessa dagar”



Tema ”Arbetsliv” ger inspiration formidabel. Jag avslutade min långvariga anställning år 2010. Annorlunda uttryckt innebar detta att min bundna tillvaro med kollektivavtalsreglerad verksamhet i den svenska statens tjänst upphörde. Som rubriken antyder var det väl inte alltid så stimulerande jobb. Jag har knyckt den från Kjell Olof Feldt vars tillvaro som finansminister verkar ha varit mödosam. För egen del såg jag verkligen fram emot min pensionering. Frihetens timma randades och humöret var på topp. En stor förändring av tillvaron!

Hur blev då ”Alla dessa dagar” efter pensioneringen? Jo tack, i regel har de varit mycket angenäma. Inte en dag har jag längtat tillbaka till tidig uppstigning, prestationskrav och alla dessa möten. De sociala kontakterna har jag behållit om än i annan form. Att kunna stå vid sidan av ett organiserat arbetsliv, som tyvärr alltför ofta har drag av ”galen jobbsjuka”, är en ynnest. Å andra sidan har jag fortfarande ett arbetsliv om än i blygsam omfattning. Fritidspolitik och styrelsearbete i en medelstor bostadsrättsförening innebär också arbete. Det är frivilligt, ger intellektuell stimulans och även ett och annat välkommet arvode.

I mina blogginlägg har jag under de senaste åren åtskilliga gånger berört arbetsrelaterade episoder. Under ca 40 år i statens tjänst fick man ju vara med om ett och annat. Grundstötning med kanonbåt i Stockholms skärgård har jag upplevt en gång och självförvållad blodvite har uppstått vid ett tillfälle. Antalet bevistade möten uppskattar jag till minst 5000. Tro inte att ”Alla dessa dagar” var långtråkiga! Ibland hände verkligen saker, som bröt den vardagliga lunken. Med risk för att ge ett skrytsamt intryck vill jag meddela att jag i tjänsten varit gäst hos Olof Palme på Harpsund, hos Anna Lindh i Arvfurstens palats, på Svenska Ambassaden i Köpenhamn och i lejonparten av landets residens dvs landshövdingarnas boningar.

Här skulle jag kunna gå igång och bre ut mig i all oändlighet. Men jag förstår, att du käre läsare nu undrar hur drickaflaskan med den vackra etiketten kommer in i bilden.
Den kommer från Nyköpings Bryggeri AB * och har tagits tillvara vid rivningen av kvarteret Västertull i Nyköping år 2014. Anknytningen till arbetslivet är förvisso en aning långsökt. Jag tänkte närmast på det tillfälle då en hög potentat gav mig order om att provsmaka (!) en fruktsoda. En uttråkad styrelseledamot hade noterat att ”bästföre-datum” passerats. Detta upprörde den koleriske chefen så till den milda grad att ordergivningen kanske inte blev helt optimal. Valet av flaskan Rio Club grape fruit tonic är naturligtvis en nödlösning. Men medge att etiketten är en kulturhistorisk klenod!
 
Anm *. Mer om bryggerihistoria finns i mitt tidigare inlägg under kategori ”Berusning”.
 
 
 
 

Arbetsliv: i stämpelklockans tjänst – in/out

 


Arbetsliv skildras sällan på vita duken men ett klassiskt exempel finns – Moderna tider med Charlie Chaplin i huvudrollen - och det är den industriella miljön med löpande band som ofta förknippas med stämpelklockan. Ett dystert stadium som är passerat i det moderna arbetslivet? Nej inte alls. Det finns arbetsplatser där de anställda får bära id-brickor med sensorer som registrerar var de befinner sig, hur fort de rör sig, vilka vägar de tar, hur högt de talar och i vilket tonläge, om den anställde står vänd mot någon annan och vilken kroppshållning personen har.

 

Nu heter stämpeluret inte stämpelur utan ”Sociometric Badges” och dessa den nya tidens stämpelklockor omvandlar mjuka frågor som kommunikation och social kompetens till mätbara data i realtid och är enligt utvecklaren/tillverkaren oumbärliga för en modern arbetsgivare som vill ligga i framkant.
Utvecklingen kan följas i det företag, Burk-Bundy Fabrikmarke som tillverkat bildens stämpelur och som varit i bruk på NK:s verkstäder i Nyköping.

 


Företaget bildades 1855 av Johannes Burk som Burk Wurttembergische Uhrenfabrik och drevs som ett familjeföretag ett par generationer. Genom samarbete och samgående med andra företag inom kompetensområdet och fortsatt utveckling av stämpeluret till allt mer förfinade produkter kunde företaget bestå till straxt före sekelskiftet 2000 då det gick i konkurs. Ur konkursen rekonstruerades Burk Moba Time Group som idag anses vara ett av de ledande företagen inom området för elektronisk tidmätning. Företaget IBM, Internationell Business Machine har också sina rötter i Johannes Burks verksamhet.

 


Enligt fackförbundet Unionens medlemstidning Kollega är det förvånade hur populärt det är med stämpelklockor idag. Man skriver i 9:e septembernumret 2014 att ” åsikterna går i sär om det ska ses som integritetskränkande övervakning eller som ett praktiskt hjälpmedel i ett gränslöst arbetsliv? Den nya tidens stämpelklockor, som laddas ner i form av en app till mobilen, både lockar och förskräcker. Men rätt använda kan apparna vara en hjälp för tjänstemän att hålla koll på både arbetstid och kollegor.”

 


Nya stämpelklockorna testar integriteteten och Datainspektionen får många frågor om digitala tidsredovisnings- och positioneringssytem och har därför upprättat en checklista för positioneringstjänster som man rekommenderar arbetsgivare att ta del av innan man inför något system av arbetstidsmätare.
Övervakning ett praktiskt hjälpmedel nu som då? Åsikterna går isär. ”Med tidsloggning syns det att vi jobbar. Känslan av övervakning illa nog.” Två disparata synpunkter från Unionens medlemmar 2014. Vad arbetarna på NK:s fabriker i Nyköping tyckte om stämpeluret finns att läsa i ”NK:s Verkstäder” av Sigge Johansson.

 

 

Arbetsliv: Udda arbete med tänder

 

 

Stille AB grundades 1841 i Stockholm av instrumentmakaren Albert Stille. Företaget är tillverkare av tandnyckeln (bilden) som finns i museets samlingar. Givare är Gustaf Nyman, Nyköping. Stilles lever vidare och tillverkningen av kirurgiska instrument ligger sedan 2013 i Torshälla. Det här verktyget, som har en spetsad krok på en järnstång med trähantag, användes under 1800-talet vid tandutdragning. Den gav mig uppslag till historien om mitt speciella arbete under tio år med tänder från djur.  

 

Omfattande insamlingar av käkar och kranier från fällda djur har skett i samband med viltbiologiska studier. Främst har jag jobbat med älg och rådjur men också andra arter. Älgtänder har djupa rötter. Det var svårt och tidsödande att med tandläkarverktyg mejsla ut en tand ur det hårda käkbenet och dessutom var det lätt att skada ytskiktet på roten.  Smartare var att koka käken ett tag så benvävnaden mjukades upp varvid tanden enkelt kunde dras ut med en tång. Tandroten fäster i käkbenet med tandcement eller tandkitt - ett ämne som växer på livet igenom. Resultatet blir att årsringar bildas. I tunna tvärsnitt genom tandroten syns i ett mikroskop ringarna i tandkittet och därmed kan djuret åldersbestämas. Ålderssammansättningen är en viktig faktor vid studier av populationsdynamik. Med en diamanttrissa slipade jag tandsnitt från tusentals älgar. Mycket av insamlade skelettdelar från viltforskningen förvaras nu på Naturhistoriska riksmuseet. 

 

När en tand skulle tas från levande djur blev det mer komplicerat. Det var aktuellt på grävling och då måste djuret förstås sövas först. Att dra en gadd ur käken på en vaken grävling var otänkbart - ingen grävling skulle utan motstånd accepterat en tandutdragning.  När djuret väl somnat gjordes ingreppet med hjälp av tandmejsel och tång på tandläkarvis för att plocka ut en tand. Efter uppvakning släpptes djuret fritt igen med en glugg i framtandsraden. Gluggar går det att leva med och det är ett öde som genom tiderna också drabbat många människor.

 

 

Arbetsliv: Genom hela livet

 

 

När jag ser bilden ovan med de fyra hästarna och de två männen erinrar jag mig ett liknande foto som jag har med min far, grannen Erik Lind, tant Hildur och jag själv cirka 10 år. Bilden visar Eriks självbindare med hans två hästar förspända. Det är kaffepaus i skördearbetet och folket sitter på varsin sädeskärve och mår gott. Det råder lugn och harmoni där nere på ”änga”. Jag kan se den åkern från min nuvarande bostad.

 

På den tiden fick barnen hjälpa till i jordbruksarbetet och min uppgift var att ”bära stör” och att ”släpa band” det vill säga dra ihop kärvarna till den plats där ”kraken” skulle stå. Pappa högg ned en krakstör med sin järnstör och sedan skulle 10-12 band resas upp mot den. Axen drogs sedan ihop med ett bindband av sädesstrån och sist kom pappa och trädde kärvar på överdelsen av stören. Efter ett par veckors torrväder kördes säden in på logen för tröskning.

 

Under skoltidens somrar var det sommarjobb. Jag fick som 17-åring jobb på en mekanisk verkstad  nära hemmet i Enebyberg norr om Stockholm. Hallbergs mekaniska tillverkade bland annat delar till fälttelefoner och andra eldetaljer. Det skulle fräsas, borras och gängas i små mässingsbitar. Jag minns att jag hade två kronor i timmen som lön. Min betydligt äldre arbetskamrat somnade ofta framför sin maskin och det var förståeligt för jobbet var enahanda. Sommaren 1956 jobbade jag som grovarbetare på John Mattssons byggföretag tillsammans med min far. Det var roligt och lönen var lite bättre. Jag tjänade ihop till en Vespa den sommaren.

 

Efter studenten blev det högskolestudier och sedan jobb på Skogsindustriernas Vattenlaboratorium och då var det dags för giftermål. Från 1969 till 2001 var jag statsanställd på länsstyrelserna kring Mälaren och jobbade med miljöfrågor. Men det är en särskild historia.

 

Fotot på de fyra hästarna och de två männen är taget kring 1915 av yrkesfotografen Ture Emanuel Ekman från Mariefred.

 

 

Arbetsliv: Postiljon

 
 

Postiljon är ett gammalt ord för postpersonal som arbetat några år och fått rangen postiljon. Hedvig Pettersson, på porträttet, kallas postiljon och som bevis för sitt yrke bar hon en vacker brosch med postens posthorn vid halslinningen. Eftersom Hedvig var änka fick hon möjlighet till försörjning genom att ha ett yrke. Oljemålningen är gjord 1913 efter ett foto och skänkt av barnbarnet Ann Mari Westerlind.

 

Hedvig var boende vid Norshammar i Svärta och då kom jag att tänka på vår postiljon i Svärta där jag arbetade vid Sjösa Gård (1964-66). Han kom på sin moped med postväskorna fulla. Om jag minns rätt så var det poststation vid Sjösa järnvägsstation, och det var där han lastade på morgonen. Sen åkte han alla småvägar till människorna som bodde i de stora skogarna. Det var på den tiden då folk bodde permanent på landet. De gamla gick ut och stod vid brevlådan och väntade på dagens tidning och brev, pensionen en gång i månaden. Nu är de flesta gamla gårdar bara för sommarboende. Pensionen kommer med automatik in på kontot och räkningen på internet!

 

När våra barn var små, var jag som många andra kvinnor hemmafru. För att få ihop en slant extra så sökte jag som brevbärare i Nyköping med lördagsutbäringen. Antagningsprov följde med att sortera posten i både bokstavsordning och i ”gångordning”. En chef satt med stoppur och kollade tiden. Jag blev antagen och min första tur var tillsammans med ordinarie brevbärare. Så skulle jag klara mig själv, sortera i fack och fort skulle det gå. Eftersom jag inte sett varken namnen eller adresserna tidigare och i vilken ordning de skulle in i facken, så blev det ett riktigt elddop. Bredvid stod flera vana sorterare och bara slängde en blick på kuvertet och visste var det skulle läggas. Där stod jag sist kvar av alla när de andra åkt ut på sin runda. Att bygga upp rutin tog en tid, då man bara körde tre gånger i månaden.

 

Min tur utgick från Brunnsgatan och husen runt Tingshusplatsen i Nyköping. Där sprang man upp och ner i trapporna och blev svettig. Sen var det att sätta sig på cykeln och åka till villorna på Lasarettsområdet och ut till husen vid Nöthagen, kallt på vintern. Därefter uppför backarna vid Lasarettet och till husen där sjuksköterskorna bodde under sin utbildning, vidare till bostäderna ovanför Lasarettet. Då var man ganska mör. Och så fick man skällning för att de som hade paketavier inte fick dom i tid så de kunde hämta paketen före kl 13 då Posten stängde. Så skulle alla eftersändningar göras och det var ganska många ”syrror” som flyttade minns jag. Det var i alla fall kul att ha ett eget jobb och tjäna en slant.

 

En Postiljon hade 2013 en genomsnittsinkomt på 22 900 kr. Kraven är att man ska vara fyllda 18 år, stresstålig och ha möjlighet att jobba obekväma tider. Sortering sker både tidigt på mornarna och sena kvällar och nätter. Man får vara stark och uthållig för det är ju även vädret man brottas med. I storstäderna har man posten i kärror. Här i Nyköping är det cykel som gäller. Arbetsliv var rubriken – nu är det över, men man kan jobba idéellt med mycket och det ger glädje och tillfredsställelse.

 

 

Arbetsliv: Ett ”gruvligt” liv

 

 

Man kan nog inte föreställa sig det eländiga liv som arbetarna vid gruvorna i Tunaberg en gång upplevde. En del av historien kring gruvorna i Koppartorp, som var det centrala navet i bergsbruket i Tuna, kan vi återuppleva tack vare den välbevarade gruvbyn. Tunabergs Hembygdsförening har varit en bidragande orsak till att intill en av Sveriges vackraste träkyrkor finns en imponerande samling av byggnader. Själva gruvfogdens bostad inrymmer själva hembygdsmuseet med intressanta föremål, fotografier med mera.

 

Storgruvan är namnet på en gruva som är åtskilliga hundra år gammal. Det sägs att redan i slutet av 1300-talet skulle malm ha brutits här, koppar, järn, mangan, kobolt och marmor. Att jobba i gruvorna var något av ett straffarbete, men för många av statarna i bygden den enda inkomstkällan. Sjukdomar härjade och det kan man ju förstå. Ohälsosam och farlig arbetsmiljö i kyla och blöta och därtill säkert inte tillräckligt med mat för att klara detta krävande arbete. Enligt kyrkoböckerna blev oftast inte gruvarbetarna så gamla heller.

 

När aktiviteten var som mest i mitten av 1700-talet ska inte mindre än omkring 160 gruvarbetare ha arbetat bara i Storgruvan. De flesta av dem bodde med sina familjer i anslutning eller närheten av arbetsplatsen. Utvinningen i gruvan fortsatte fram till 1889 då den upphörde.

 

Arbetsdagarna var långa och det fanns inte mycket tid för vila. På helgdagarna var man dessutom tvungen att gå i kyrkan. Enligt vad som berättats var gruvarbetarna, som bodde i arbetarbostäderna, tvungna att löga sig i ett ”kärr” beläget flera kilometer från kyrkan. För mig är det här lite extra intressant efter som den plats där badet skedde var vid nuvarande Rockbo där jag sedan mitten av 1960-talet har ”min” sommarstuga. En plats som omnämns i kyrkoböckerna redan 1704.

 

På den tiden var det ”plikt” att gå i kyrkan. Låter lite obegripligt att man måste gå så långa vägar för att bada. Tydligen räckte det inte att bara vaska av sig efter bästa förmåga utan hela kroppen skulle lögas. Har försökt hitta lite utförligare information om ”badvandringen” men inte lyckats. Den finns dock omnämnd i den förnämliga årsboken Tunabergsbygden som har getts ut sedan 1951. 

 

På Sörmlands museum hittar man en del information, föremål och bilder med anknytning till arbetslivet genom tiderna. Bilden visar lite av gruvmiljön i Koppartorp. För den som vill veta mera om gruvhistorien i Tunaberg/Koppartorp finns mycket trevligt att läsa på http://www.tunaberg.se/gruvmuseumets_ram.htm länken Häftig Koppartorpslänk.

 

 

Arbetsliv: Räkneverktyg förr och nu

 
 

I museets samlingar finns flera generationer räknehjälpmedel som använts för att underlätta beräkningsarbetet för dem, som framför allt i arbetslivet, skulle genomföra olika typer av beräkningar. Det gäller både inom ekonomiområdet och inom det tekniska området. Jag hittade bland annat en gammal räknesnurra från Addo AB och en tidig dator - Victor V 286. Inom det tekniska området hade tidigare räknestickan stor betydelse. Tyvärr hittade jag inte något exemplar av den i samlingarna.

 

Räknestickan var ingenjörens viktigaste redskap innan de elektroniska räknarna utvecklades.  Den grundläggande principen för räknestickan utvecklades av engelsmannen William Oughtred i början på 1600-talet. Han var både präst och matematiker. Räknestickan bygger på logaritmiska skalor. Dessa hade utvecklats av den skotske matematikern John Napier omkring år 1614.

Logaritmerna för olika tal har egenskapen att talen kan multipliceras genom att man adderar deras logaritmer. Man kan även dividera talen genom att subtrahera deras logaritmer. Räknestickan består bara av flyttbara linjaler med logaritmiska skalor. På de lite mer avancerade räknestickorna fanns även möjligheten att kvadrera och dra roten ur tal samt genomföra trigonometriska beräkningar. Kännetecknande för räknestickan är att den visar ett  ”ungefärligt” värde och att man får hålla ordning på decimalkommat själv.

 

Ekonomerna behövde ett exakt värde med många siffror. Därför använde de andra kalkylredskap. På bilden ser vi en mekanisk räknesnurra från Addo AB. Tillverkningsåret är 1950. Addo köptes av konkurrenten Facit AB år 1966, när Addo fick ekonomiska problem. Facit gick samma öde till mötes när när de elektroniska räknarna såg dagens  ljus och man då inte hade förutsett den utvecklingen.

 

Nya möjligheter till kalkylering uppstod för både tekniker och ekonomer genom utvecklingen av datorn. På 1980-talet började de så kallade persondatorena komma i mer allmänt bruk. Datorer i olika former hade funnits länge och successivt utvecklades de till små bärbara enheter. De gav både tekniker och ekonomer en helt ny beräkningskapacitet.

På bilden syns en Victor V 286. Victor Technologies var ett amerikanskt företag som senare såldes till svenska Datatronic. Dessa datorer brukade ha ett Ram-minne på ca 1 Mb, grafikkort på 512 kb och en hårddisk på storleksordningen 100 Mb.

Floppydisken som användes som flyttbart lagringsmedium rymde bara storleksordningen någon Mb.

(Detta kan jämföras med att de digitala bilder som vi idag tar med våra mobiler och kameror och som omfattar ett större antal Mb per bild.)

 

Våra små telefoner och datorer har idag vida större kapacitet än gamla tiders största datorer. Därmed öppnas givetvis enorma möjligheter att genomföra kalkyler och beräkningar – det gäller bara att använda de nya möjligheterna på ett klokt och kompetent sätt.

 

 

RSS 2.0