Arbetsverktyg – vackra gräsmattor med motorgräsklippare

 

I början av 60-talet hade jag sommarjobb i en handelsträdgård knuten till en herrgård. Det var ett omväxlande jobb där vissa uppgifter typ ogräsbekämpning var mördande tråkiga medan andra var ett rent nöje att utföra. Att skörda tomater och jordgubbar var både roligt och jättegott. Åtskilliga smakprov slank ner i magen under dessa arbetspass. Trädgårdsmästaren hade även ansvar för skötseln av herrgårdens park- och gräsytor. När han gav order om gräsklippning var dagen räddad. Det var en uppgift som jag verkligen gillade.

 

Den motorgräsklippare med drivhjul som var mitt arbetsredskap var direktimporterad från England. Fyrtaktsmotor, vält och stor gräsuppsamlare gjorde ekipaget tungt och något svårhanterligt. Fördelen var att jag fick mycket motion av allt gående bakom klipparen. Hastigheten kunde varieras från ganska rask promenad på fria ytor medan rabatter, gångvägar och andra hinder gjorde att gaspådraget fick sänkas till snigelfart.

 

Gräsytorna var så stora att det tog ca en och en halv arbetsdag att köra över det hela. Detta under förutsättning att motorgräsklipparen fungerade och regnet höll sig borta. I denna regnrika del av landet var det svårt att förena behovet av klippning med estetiken. Resultatet blev nämligen inte särskilt snyggt när man tvingades klippa fuktigt gräs. Inom detta område hade ägarparet ofta synpunkter. Mannen hade också konstruktiva synpunkter på mönsterklippning på längden och tvären. Med impulser från engelska parker tyckte han det var viktigt hur olika delar av de omfattande gräsytorna skulle klippas. Med- och motgräs bildade ränder och rutor och ibland även andra fantasifulla mönster. När allt fungerade blev det riktigt snyggt. Jag fick beröm och tyckte att min arbetsdag varit ovanligt lyckad. Dessutom fick jag betalt – hela två kronor per timma!

 

Bilden visar en annan typ av gräsklippare, den utan motor. Med en sådan vore det svårt att klippa hela herrgårdens gräsytor. Fotot är från 1944 och taget vid Nils Agrells sommarhus Ullstorp.

 

 

Arbetsverktyg: Från ”knatter” till röststyrt

 

 

Det finns säkert en hel del man ångrar under åren. En sak gäller mitt arbetsverktyg under alla år – skrivmaskinen. Att jag inte fortsatte på den inslagna linjen att trycka på tangenterna på rätt sätt. På schemat i Östersunds Praktiska Mellanskola som det då hette – senare blev det Praktiska Realskola – var det både stenografi och skrivmaskin. Två då inte allt för viktiga ämnen eftersom jag inte hade en blekaste aning om vad jag ville bli. Journalistyrket fanns inte ens i min vildaste fantasi.

 

Där jag satt vid min gröna Halda med en svart duk över fingrar och tangenter och försökte få bokstäverna i rätt ordning var koncentrationen inte vad den borde vara. Det är därför jag i över 60 år har ägnat mig åt och är riktigt duktig på ”pekfingervalsen”. Ganska fort går det och i dag, när jag arbetar vid Mac-n eller PC-n, spelar det inte så stor roll att det blir en och annan bokstav fel. Bara att trycka på backsteg, snabbt rätta till och så går min färd över tangentbordet som lärkvingar igen. Tycker jag i alla fall.

 

Men på den gamla goda tiden var det inte så enkelt. Med hjälp av någon vit vätska, i dag kallad Tippex, målade man över felet och tryckte på rätt tangent. Längre fram, när jag konfronterades med ett elektriskt vidunder med skrivkula, raderband och ett minne som sparade på texten till den skulle skrivas ut, blev det enklare. För att inte tala om de första datorerna som revolutionerade all form av textskrivande.

 

Jag fattar bara inte hur författare, som skriver mycket, raderar, byter text och så vidare, envisas med att använda den gamla hederliga skrivmaskinen. De finns faktiskt. Vilket slöseri av tid eller är det kanske ett sätt att koncentrera sig på händelseförloppet i sitt författarskap? Enligt Wikipedia tillhör Lars Norén, Jan Guillou och Klas Östergren de som avstår från datateknikens möjligheter.

 

Tekniken när det gäller att visualisera det skrivna ordet har gått otroligt snabbt. Från de knattrande skrivmaskinerna till dagens tysta och supersnabba datorer vars utveckling har varit fantastisk. Den första skrivmaskinen såg dagens ljus för faktiskt 300 år sedan. Det var en engelsk ingenjör vid namn Henry Mill som uppfann en skrivmaskin. Sedan skulle det dröja uppemot 150 år innan den första verkliga och serietillverkade skrivmaskinen lanserades. En Remington som kom ut till hugade spekulanter 1874. 

 

Hur kommer vårt arbetsverktyg ”skrivmaskinen” att se ut i framtiden? Ja, det återstår att se. Med tanke på att vi redan i dag har röststyrda datorer, där texten talas in och sedan direkt kan skrivas ut, kommer allt som har med produktion av det tryckta ordet att helt revolutionera vårt samhälle och arbetsmarknaden. Vi är på god väg!

 

En av Sörmlands Museums äldsta skrivmaskiner är av märket Royal tillverkad 1920 av Royal Typewriter i New York. Den användes av Försäkringskassan.

 

År 1950 tillverkades av AB Åtvidabergs Industrier den här gröna Haldan som blev mycket populär på kontor och skolor.

 

 

Arbetsverktyg: Fiske

 
 

Vilken ”lallabella” var kommentaren vid en auktion i Svärta. Verktyget är en nätklyka och används att fästa nät eller ryssja i när man tillverkar eller lagar dem. Auktionen var vid min mans gamla fädernehem. Barnet som tyckte han skulle köpa slangbellan var lärarns son i Sjösa. Jag minns inte om han fick köpa den eller om den gick till någon som kanske hade ett bättre användningsområde för den.

 

Familjen vid gården kom i början av 1900-talet från ”saltsjön” och köpte det här hemmanet med fiskevatten i en låglänt å, med ganska grumligt vatten. De tyckte fisken smakade dy och det tog lång tid att acceptera detta. Här fick jag min första kontakt med fiske och det var spännande för en jänta som bara bott på torra land och 7 km till närmaste sjö. Vi rodde ut i ån och satte fast båten med hjälp av att sätta oss på en knippe vass. Så metade vi ”på känn” utan flöte och med bara ett litet sänke. Då kunde man känna när fisken var på och smakade och det gällde att dra upp i rätt ögonblick. Spännande. Men så gammal jag är har jag aldrig lärt mig sätta mask på kroken. Det gör ont i hela mig.

 

Min mans morbror och mostrar fiskade också, ibland med nät och fick stora, läskiga ålar eller gäddor som var som trästockar. Svärmor stekte sen ålen i stekpanna och den var så färsk så den hoppade och nästan vände sig själv. Då hade morbrodern redan flått den stackars ålen, som spikats upp på lagårdsväggen. Ålskinnet kunde användas att klara kokkaffet med, liksom annat fiskskinn också.

 

Minnet av morbrodern vid nätklykan lagande ett hål i ryssjan har jag kvar. Förundrad såg jag hur de gamla knotiga fingrarna flinkt lagade hålet med några för mig okända knutar. Hav och sjö har alltid fascinerat mig, kanske för att jag är född i Fiskens tecken.

 

Nu har en bok om fiskerinäringen sett dagens ljus. Det är ”Kustfiske, från Fifång till Nävekvarn”. En gedigen och lättläst bok där man lär sig fakta både om fisket som sådant, men också om människorna som levt vid kusten och på öarna och livnärt sig där. Fram till nu, då förutsättningarna förändrats med sviktande fångster och dåligt vatten som vi förstört under 1900-talet. Och fortsätter med, jag tänker på kryssningsbåtarnas dumpning av avfall, usch!

 

 

Arbetsverktyg: Att lära sig blåsa glas

 

 

Jag har gjort en vid tolkning av ämnet ”arbetsverktyg” till att även omfatta utrustning som behövs i arbetet. När jag letade i museets stora samling hittade jag några så kallade T-rör av glas som hade kommit från Västra skolan i Nyköping – troligen från deras kemimateriel.

 

När jag ser dessa T-rör drar jag mig till minnes min utbildning till kemiingenjör i Norrköping. I samband med vissa laborationskurser behövdes olika typer av glasrör för att sätta samman den nödvändiga utrustningen. Därför var den inledande delen av kursen ägnad åt att tillverka egna  rördetaljer. Det behövdes bland annat rörböjar, T-rör och rör med olika diameter i de båda ändarna.

Vi fick ut glasrör och lämplig gasbrännare. När T-rör liknande de på bilden skulle tillverkas, behövde man först ställa in en mycket spetsig gaslåga. Sedan värmdes en mycket liten punkt på mitten av ett glasrör. När glaset blev flytande i punkten blåste man med munnen i ena ändan av röret och höll ett finger för den andra ändan. Det gällde att inte ha för kort rör så fingrar och mun brändes. Det blåstes då upp (om allt gick vägen) en liten glasballong mitt på röret. Genom att kapa den yttre delen av ballongen erhölls en krage vid vilken det gick att fästa ett nytt rör. Det gällde därefter att värma kragen och det nya glasröret till smältpunkten och sedan foga samman rör och krage samt med gasbrännaren jämna till skarven. Det blev en del konstiga exemplar innan ett godkänt T-rör såg dagens ljus. Det skulle vara en rät vinkel, snygg och tät skarv samt framför allt hål så att vätska kunde rinna i alla tre riktningar. Jag vill minnas att det krävdes en del kraftuttryck innan man kunde gå till läraren och få ett OK på sitt alster.

När jag efter skolan började arbeta vid  Studsvik AB utanför Nyköping – eller AB Atomenergi som det hette på den tiden – fick jag erfara hur professionella instrumentglasblåsare arbetade. Vi kunde komma med de mest komplicerade skisser till glasutrustning och efter några dagar stod glasutrustningen där med exakt den utformning som vi ritat. Jag var alltid lika imponerad över den hantverksskicklighet de uppvisade.

 

Glasblåsarkonsten är mycket gammal. Man har hittat tecken på blåst glas från före Kristi födelse. Det var fenicierna som utvecklade den konsten. I Sverige har man hittat tecken på blåst glas först från 1100-talet. Det finns spår efter sådan verksamhet bland annat vid Alvastra kloster.

 

 

Arbetsverktyg: För ordning och minne

 
 
 
Från antikens vaxtavlor till dagens smarta telefoner.
För många är mobilens kalender idag både anteckningsbok och kartotek. Vi fotograferar synintryck, noterar viktiga händelser, spelar in röstanteckningar och förvarar alltsammans i kartoteket ”Molnet”. Anteckningsboken, lapplådan och förvaringsrummet har digitaliserats och prognosen om bevarandet och beständigheten kan oroa innehavaren som därför tar en backup på en extra hårddisk..

Just beständigheten med notisen för minnet, går som en röd tråd genom skrifthistorien. Vaxtavlan som skrift- och anteckningsmedium har dominerat från antiken till långt in på medeltiden. Tavlan, på vilken man kunde skriva, radera och så skriva igen, var inte heller den arkivbeständig men många av texterna som skrevs transkriberades till pergament av slavar, munkar och sedermera sekreterare och är därför bevarade till eftervärlden..

Under renässansen kom ett nytt skriftmedium i bruk, plånboken, ett slags anteckningsbok där bladen var gjorda av bestruket pergament och som Hamlet ropar efter i pjäsen med samma namn: ”Min plånbok hit! Det måste skrifvas upp.” Den bestrukna pergamenten gjorde att också plånbokens texter gick att radera och sedan  använda för att skriva ny text på.

Papper var dyrt och att skriva i sand var inte ovanligt för 1800-talets elever som också lätt kunde radera innehållet genom att dra med handen över texten. Sanden blev ett Tabula rasa, ett oskrivet blad, och eleven kunde börja om på nytt i sanden som ändå inte hade riktigt samma utseende som innan. Handen hade satt sina spår.

Runt förra sekelskiftet var ”evighetsblocket” en leksak för många barn. Det var konstruerat med ett cellofanblad på en vaxtavla och drog man bort cellofanbladet försvann det skrivna eller ritade men också här lämnade aktiviteten ett spår efter sig, ett tryckmärke efter pennan.

Anteckningsboken av papper utgör ett undantag i den meningen att innehållet i den inte, som övriga medier, är raderbar i samma utsträckning. Och kanske är det just beständigheten som gör att utbudet av analoga anteckningsböcker inte tycks minska i den digitala eran. Inför varje årsskifte, på alla muséer trängs böckerna till försäljning i montrarna och beteckningen finns också kvar i namnet på våra digitala apparater, notebook, tablet och pad.

Vilket skriftmedium vi än väljer så finns oron och risken att innehållet på något sätt inte får ett fortsatt liv. Carl R A G:son Fleetwoods valde kartoteket som form för sitt familjearkiv. Fotot ovan visar den lilla lådan i vilken arkivet förvaras. På locket sitter en lapp klistrad med information om hur arkivet ska förvaltas, hur det får användas, om samlingens personer och vad kartoteket innehåller. Kartotek är beteckningen både för såväl det rum där innehållet förvaras som för själva innehållet. Kartoteket för ordningen och anteckningen, en kortare text, som stöd för minnet.

Sedan 1976 är arkivet i säkert förvar hos Smörmlands museum då det överlämnades till museet som gåva av en sentida släkting till förfadern sir Georg Fleetwoodd som 1654 gavs friherrlig värdighet på Uppsala slott av drottning Kristina.

Kanske finns spåren av 450 år förvarade i Fletwoods familjearkiv att berätta släktens öden och äventyr för framtida generationer. Hur ser de digitala fotspår vi lämnar efter oss idag ut om 450 år? Går det att skriva vår historia utifrån de spåren eller är den analoga anteckningsboken fortfarande det säkraste skrivmediet?
Att skriften kunde utplånas har i alla fall satt spår i det svenska språket. I bildlig betydelse är företeelsen förklaringen till det svenska ordet ”plånbok”.
 
 
 

Arbetsverktyg: Verktyg mot ogräs!

 

 

Vissa ogräsväxter är fridlysta – ohämmad framfart med bekämpning bör undvikas. Kalvnos, som tillhör familjen lejongapsväxter, blir upp till 30 cm hög och har rosenröd blomfärg, som troligen gett upphov till namnet. Detta ogräs har använts inom folkmedicin mot väderspänning och som urindrivande medel. Den salufördes under 1700-talet på apoteken. Kanske var det då den minskade och krävde fridlysning. Risken att man gör något oegentligt i rensningsivern i trädgårdstäppan är förstås liten då fridlysta växter är ovanliga. Kalvnos är en mycket sällsynt ört men sommaren 2006 hittades ett litet bestånd i ett villaområde i Oxelösund.

 

Anledningen till förbittring över vanliga ogräs är deras konkurrenskraft gentemot det vi odlar. Vanliga ogräsarter finns heller inte på någon rödlista! Ett krux kan vara att känna igen arter i grodd- och plantstadiet - ett verktyg för bestämning kan behövas. Vid rensningen åker allt med som inte liknar det vi hoppas ska spira i myllan. Blåklint, rödmire, vallmo, gullkrage, klätt och riddarsporre är exempel på ”ogräs” som förskönar landskapet och som inte behöver fruktas.

 

Det storskaliga rationella jordbruket med kemisk bekämpning har trängt tillbaka många växter som hade större möjlighet förr. Numer får man i reservat försöka åstadkomma ”allmogeåkrar” som kan ge skyddsvärda arter möjlighet till fortlevnad.

 

Visst rensar jag mina trädgårdsland. Lite nyfiken är jag på det här avbildade redskapet Speedy Weedy, som har använts av Sigurd Eriksson i Nyköping. Att kunna plocka upp ogräs utan att behöva krypa på knäna är tilltalande för en senior. Jorden runt köksväxterna kan också täckas med gräsklipp som kväver oönskade växter. Men faktum är att jag funderar på att försöksodla vackra, sällsynta åkerogräs!

 

 

Arbetsverktyg: Har jag gott om!

 

 

Jag har just varit ute i trädgården och planterat en ordentlig rugge med gräslök. Den fick jag nu på förmiddagen av min syster som hade fyra frodiga gräslöksplantor i sin pallkrage i skogen. När man planterat så måste man vattna om det ska ta sig. Och det gjorde jag med en vattenkanna i plast.

De vattenkannor som illustrerar min blogg är av zinkplåt och försedda med utbytbara strilar. De har använts av Sigurd Eriksson i Nyköping och skänkts till museet av Gudrun Anselm.

 

För övrigt har jag en massa bra arbetsverktyg, en del som jag använder och en del som bara finns här. Ett arbetsbesparande verktyg är den vedklyv som min kusin svetsade ihop åt mig av delar som jag kommit över billigt hos en skrothandlare i Eskilstuna. Den där vedklyven har jag haft sedan 1979 och jag har kluvit många hundratals kubikmeter ved med den. Helt utan underhåll har den fungerat oklanderligt och gör det fortfarande efter 36 års användning. Mina maskiner i snickarverkstaden är också trevliga att ha. Tvärkap, klyvsåg, bandsåg och planhyvel har jag men ingen svarv och ingen svets. Jobb som kräver sådana arbetsverktyg får jag lämna till andra att utföra.

 

Senaste tillskottet är ”Grålle”, en EU-moppe av flakmodell som jag kom över av en tillfällighet. Den var helt ny när jag köpte den och nu har den gått 36 mil. Dock var min Grålle något ostadig till en början. Ibland startade den och ibland startade den inte. Det gick åt en hel del funderande innan jag kom fram till orsaken. Den fick för mycket bränsle och för lite luft så tändstiftet blev igensotat. Nu när jag vridit luftskruven ¾ varv till vänster och tomgångsskruven ½ varv åt samma håll - nu är han så tjänstvillig. Ja, min flakmoppe är ett utmärkt arbetsverktyg och man kan nästan betrakta honom som en trivsam jobbarkompis.

 

Arbetsverktyg som jag inte längre har så stor nytta av är min kompletta utrustning för att ta upp is med från sjön. Min mullskopa (för igenläggning av täckdiken) och min stendrög har jag heller ingen nytta av numera och inte heller den fina hästdragna nämndemansdroskan som står i vagnslidret. Men en vacker dag kanske de kommer till användning också.

 

 

RSS 2.0