Arkeologi - Hur kommer framtidens arkeologiska ”utgrävningar” att utföras?

 


 
 

 

 

 

 

 

 

 

Bilder från arkeologiska undersökningar i Nyköping och Strängnäs kommuner 2013

 

 

Normalt bloggar vi seniorer om historiska föremål och händelser. Det vore kanske intressant att som omväxling spana på vad modern och framtida teknik innebär inom det arkeologiska området. Lite framtidsfilosofi alltså.

 

Många arkeologiska projekt har genomförts i Nyköping, men jag uppfattar som utomstående att det arkeologiska perspektivet ofta får ställas mot tids- och kostnadsaspekter i byggprojekt. Med hjälp av nyare teknik kanske större områden kan kartläggas för att få en bättre helhetsbild och därigenom bättre möjligheten att göra mer precisa punktinsatser. Det finns en hel del ny teknik som med hjälp av olika mätmetoder kan kartlägga hur det ser ut under- respektive på markytan.

 

Jag läste en intressant artikel i tidningen Ny Teknik om hur man ”likt Stålmannen kan skåda under markytan utan ett enda spadtag”. En fördel med ”oförstörande utgrävning” är att området inte påverkas, vilket möjliggör framtida arkeologiska kartläggningar med nyfunna tekniker och insikter. Till exempel förstörde vi nog en hel del av de framtida möjligheterna när vi som skolungdomar grävde vid Nyköpingshus på 1950-talet. (Se tidigare seniorblogg)

 

I ett projekt i Stonehenge i England använde man med framgång moderna metoder. När man på olika sätt identifierat speciellt intressanta områden, användes markradar för att detaljstudera marken ner till flera meters djup. Alla typer av mark passar tyvärr inte för markradar men markradarn gav i alla fall en hel del ny information inom det redan tidigare kartlagda Stonehenge-området.

 

Det är också spännande att ett svenskt företag (Malå Geoscience) har en framträdande position när det gäller markradar. En sådan har använts vid bland annat utgrävningar på Birka.

 

Det är fler än arkeologer som är intresserade av vad som finns under markytan, som till exempel tunnnelbyggare och andra infrastrukturbyggare. Vi fick ju lära oss av Björn  Pettersson att det ofta är i samband med olika typer av byggnationer som det blir aktuellt med arkeologiska utgrävningar. Kanske sammanfaller här intresset från dessa två parter för att studera vad som finns under markytan?

 

 

 

 


Arkeologiskt fynd blev frimärke - Guldgubbarna från Lunda

 

Figurin av brons med förgyllning, 3,4 cm (t. vän), figurin av brons och guld,
3 cm (t. hög).
Foto: Historiska museet
 
 
När jag kollade runt lite på Sörmlands museums hemsida träffade jag på en intressant upptäckt som gjordes vid Lunda i Strängnäs i början av 2000-talet. Där hittade man, vid utgrävningar som gjordes i samband med byggandet av en trafikplats, mängder av fynd som bedömdes härstamma från järnåldern. Det mest sensationella var tre små figurer i guld och förgyllt brons. De ansågs så märkliga att de till och med kom att bli motiv på frimärke. Postverket skulle ge ut en ny serie som föreställer arkeologiska fynd i guld, silver och brons från yngre järnåldern och vikingatiden och fastnade för ”guldgubbarna”.

 

I samband med utgivningen skriver Postnord i sitt pressmeddelande:

”Vikingatiden upphör aldrig att fascinera. På mångas begäran uppmärksammar vi återigen vikingatiden, nu med motiv från yngre järnåldern, perioden från 550 till 1050. Föremålen vi visar kommer från fyndplatser i olika delar av Sverige, bland annat Södermanland. En av de sörmländska figurinerna hittades vid en stor hallbyggnad där religiösa ritualer utspelades under 400-600 talen. En teori är att figurinerna föreställer tre av Lundas "världsliga" härskare som låter framställa sig själva på ett gudalikt vis i syfte att legitimera sin makt. Förutom fyndet i närheten av Strängnäs finns även ett förgyllt hästbetsel från Gotland, ett silversmycke från Vadstena, ett förgyllt beslag från Uppåkra utanför Lund samt en buddhafigur från Helgö i Mälaren med i det nya häftet”.

 

För arkeologerna blev naturligtvis fynden något alldeles extra. Att hitta så intressanta föremål var naturligtvis lite utöver det vanliga som normalt påträffas. En sensation som hette duga och förgyllde säkert också deras arbete på mer än ett sätt.

 

 

Figurin av guld, 2 cm. Foto: Historiska museet
http://historiska.se/sokresultat/?q=figurin+lunda&i=ksamsok
 

 

Fynden, som finns bevarade på Historiska museet, är omnämnda i Sörmlands museums Historien i Sörmland. Där berättas att två av gubbarna hittades i en liten utbyggnad, ett vi, på ett av de stora husen som kom fram vid utgrävningarna. Ett vi är ett rum för religiösa ceremonier, ungefär som koret i en kyrka. En av gubbarna hade grävts ned under en av stolparna som bar upp taket, den andra intill viets vägg. Den tredje hittades på det som varit gårdsplanen framför huset.

 

Historien om Guldgubbarna från Lunda kan du läsa mer om på www.sormlandsmuseum.se/Sormlandsmuseum/Utstallningar/Historien-i-Sormland/Strangnas/36-Guldgubbarna-fran-Lunda/

 

 

 

Arkeologi - Trindyxa

Bilden föreställer en stenyxa, även kallad trindyxa, av grönsten, storlek 11 x 6 x 3 cm. Den hittades i en åker vid Ivarstorp som ligger inom Åkerö slotts ägor, i Bettna socken, Flens kommun.

 

 

Det var på 1930-talen som en man hittade en sten som visade sig vara en stenyxa från stenåldern. Tänk att hitta och hålla i ett föremål som troligen en man från stenåldern hade tillverkat. Tanken svindlar. Hur gammal var han? Hur bodde den som gjorde yxan? Vad åt han och hans familj? Hur såg landskapet ut då? En del svar har vi fått genom utgrävningar som gjorts men resten får vi tänka ut själva med hjälp av fantasin.

 

Fantasin får hjälp om vi besöker två av de bäst kända stenåldersboplatserna belägna vid Mogetorp  och torpet Lilla Vrå vid Katrineholm, båda i Stora Malms socken. De ingår i en tidig neolitisk samling av boplatser i Södermanland som kallas Vråkulturen. De ligger högt i terrängen, mellan 44-50 meter över havet i nära anslutning till Litorinahavets högsta gränslinje i dessa trakter. Besöket hjälper oss att se stenålderslandskapet där mycket större ytor än nu var täckta av hav.

 

När bönderna plöjde sina åkrar i början 1900-talet var det vanligt att de hittade stenyxor. Med häst eller traktor hade bonden större möjlighet att se vad som kom upp ur jorden. Efter plöjningen rensades jorden från stenar som kommit fram. Många fynd kom fram på det sättet och det finns gott om stenyxor av detta slag i museets förråd. Med dagens stora maskiner och stora åkerarealer är det svårt att uppmärksamma föremål som kommer upp ur jorden och nya fynd är sällsynta.

 

I museets samlingar finns det fler exempel på olika typer av yxor från stenåldern och tiden framåt. Där finns bland annat hålyxor, båtyxor och flintyxor. De som tillverkade yxorna måste ha varit skickliga hantverkare som med stort tålamod kunnat tillverka dessa vackra föremål.

 

Från Wikipedia hittar jag följande information som stämmer väl in på yxan på bilden. ”Trindyxa är en grönstensyxa med oval eller trind profil. Endast eggen är slipad, resten av yxan oftast fint bultad. Trindyxan tillhör äldre stenåldern, för omkring 2,3 miljoner år sedan, men förekommer också i stort antal under den äldre delen av yngre stenåldern, cirka 5000 år f Kr. Särskilt vanlig i Mellansverige och södra Norrland. Förekommer även ofta i östra Småland, på Gotland, i Bohuslän och Skåne. Lösfynd kan sällan dateras till någon särskild period.”

 

 

 

Arkeologisk undersökning av två smältugnar vid Nyköpings mässingsbruk

 
Grävning vid Nyköpings mässingsbruk, Bruksgränd, 1976

 

I centrala Nyköping har många arkeologer lagt ner åtskillig tid på kartläggning av stadens utveckling under mer än 1000 år. Som framgick i mitt tidigare bidrag om kvarteret Stallbacken har ett 10-tal arkeologiska undersökningar genomförts sedan år 1924. En av dessa är den som gjordes 1976 nära Storhusqvarn och avsåg två smältugnar (se bilden) vid Nyköpings mässingsbruk. Dessa användes vid bruket efter ryssens härjningar med den stora stadsbranden 1719. De föremål som hittades och togs tillvara är deglar där processen att smälta koppar, galmeja (zinkkarbonat), mässingsavfall m m till flytande mässing ägde rum. Nästa steg i produktionen var gjutningen. av plåtar, tillverkning av mässingstråd och allehanda bruksföremål typ ljusstakar, mortlar, knappnålar, vällingklockor och kakelungsluckor. 

 

Det här är mitt andra bidrag med arkeologitema. Vad har jag då snappat upp när jag läst in relevant underlagsmaterial? Bl a en del om metoder inom arkeologin för datering, vilket är A och O för att förstå utveckling, stilar och företeelser. Tidigare hade jag en vag uppfattning om C 14-metoden. Nu vet jag att den används för datering av organiskt material vanligen träkol och ben från förhistorisk tid dvs före år 1050. Jag har också lärt mig att Nyköping blev äldre med hjälp av dendrokronologisk analys.Dess namn, dendro-krono-logi kommer av de grekiska orden för träd - tid - kunskap. Det är en metod att exakt datera trä med utgångspunkt i trädens årsringar.

 

Nyköpings mässingsbruk har för övrigt en mycket intressant historia från starten år 1606. Fyrtio år senare fick ett par tyskar drottning Kristinas privilegiebrev på vattenkraften i Storhusfallet och utvecklade mässingsbruket. Under 1800-talet minskade marknaden för mässingsprodukter, bruket expanderade och kom att omfatta ett stort fabriksområde på båda sidor av Nyköpingsån. Det var en minst sagt diversifierad verksamhet med vattenkraft, järnbruk, plåtslagarverkstad och varv för fartygstillverkning och reparationer. Efter en konkurs 1844 rekonstruerades företaget och kom från 1862 att ingå i koncernen Högbo Stål & Järnwerks AB (nutidens Sandvik). En dramatisk arbetskonflikt vid bruket 1863 ledde till upplopp. Militär kallades in för att återställa ordningen. Åtta demonstranter dömdes och fick vardera två års straffarbete. Samgåendet med gästrikanarna misslyckades dessvärre och storkonkursen var ett faktum år 1866. Bortåt 500 arbetare förlorade sina jobb, bruket lades ner, staten fick finansiera nödhjälpsarbeten och staden Nyköping fick en kraftig befolkningsminskning – från ca 5000 invånare till 4000 fram till mitten av 1870-talet. Ett rent elände!

 

(Om Nyköpings Mässingsbruk/Bruk och mycket mera finns att läsa i Nyköpings Historia, Ivar Schnell, utgiven av Södermanlands Hembygds- och Museiförbund 1963)

 

 

 

Arkeologi - Ur ”grovarbetaren” Thomas berättelse

 Bilden visar delar från kritpipor som hittats vid utgrävningarna. De skaftbitar som har relativt tydlig dekor är troligen från åren 1650-1750. De två längsta bitarna är utan dekor. Fragmentet av piphuvudet kan vara från första hälften av 1700-talet. Det böjda föremålet är en svinbete.

 

 

En utgrävning gjordes i kvarteret Biografen där numera gallerian Västerport ligger. Arbetet med bygget av Västerport inleddes med att ett exploateringsavtal skrevs mellan Riksbyggen som var byggherren och entreprenören Diös. Även Nyköpings kommun var delaktig i processen. För att exploateringen skulle kunna genomföras ställdes krav på att en utgrävning skulle äga rum först. En förundersökning ägde rum år 1987 och slutundersökningen i maj – september 1988.

 

Jag har alltid varit arkeologisk intresserad. Diös behövde grovarbetare för arbetet och det passade utmärkt för en intresserad ”amatörarkeolog”. I fyra veckor arbetade jag, tillsammans med arkeologer och andra grovarbetare, med att gräva provschakt, 1x1 meter stora, i kvarteret Biografen.

 

Arbetet började kl. 07 på morgonen och avslutades kl 16 på eftermiddagen. På morgonen när jag cyklade till arbetet och kyrkklockorna slog, tyckte jag att jag hörde hönsen kackla, grisarna grymta och korna råma och det låg en doft av avfall och gödsel i staden runt kvarteret. Jag kunde förnimma folket som rörde sig på gatorna i den medeltida staden Nyköping.

 

Vi hade i uppgift att gräva provschakt och om vi stötte på något skulle vi säga till arkeologerna. Vi hade vanliga spadar att gräva med. Det vi vanligen stötte på var keramikskärvor och benrester. Benresterna kom från höns, gris och nöt vilket betydde att folket som bodde där hade fött upp djur för att äta.  Vid ett tillfälle hittade jag en läderpung. Att den var så väl bevarad berodde på att lagren varit skyddade från syre. Lämningarna visade att de som bodde här vid medeltiden hade varit hantverkare av olika slag.

 

Det var ett intressant arbete. Jag var hela tiden spänd på att hitta något speciellt. Det var fantastiskt att se hur väl bevarade föremålen och trälämningarna var. När vi kom ner till en rustbädd från ca slutet av 1600- talet fick jag order om att fortsätta att gräva under den och slå sönder den med en spade. Men det gick inte, trästocken var så hårt och väl bevarad så att jag fick använda sågen i stället. Det visade sig att stocken var av ene och det luktade färskt virke, helt fantastiskt. Det var inga spektakulära saker som hittades när jag grävde, men det var inte det viktigaste. Det mest fantastiska var att känna historiens vingslag och att föremålen satte fantasin i rörelse.

 

 

 

Arkeologi

Björn Pettersson i Sörmlands museums föremålsmagasin

 

Imponerande är ordet efter att ha fått se en del av de tiotusentals arkeologiska föremål som finns samlade hos Sörmlands museum. Visserligen handlar det mycket om skärvor och delar av föremål men också gamla ”antikviteter” från över 1000 år tillbaka. De äldsta föremålen, barkflöten och bitar av stenkrus, som kom fram vid utgrävningarna av kvarteret Åkroken kring årsskiftet 2013-2014 dateras till tidigt 1100-tal, berättade arkeologen Björn Pettersson för Seniorbloggarna vid en av fredagsträffarna. Fynden innebär att Nyköpings bebyggelse är betydligt äldre än vad man tidigare har trott.

 

– Det här var spännande fynd och något oväntat efter de sensationella fynden år 2010 av gamla båthus som vi har daterat till mitten av 1150-talet. Nyköpings kustnära läge och Nyköpingsån var väl självklara platser för båtar av alla storlekar och något av en dåtida handelsplats.

 

Fynden som gjordes av det som man först trodde var hus men visade sig troligen vara båthus gjordes vid den stora arkeologiska utgrävningen som pågick i hela 7 månader. Den sades vara en av de största i sitt slag som skett mitt i den centrala staden. Vilket arbete att bara att ta hand om och katalogisera det grävande arkeologer samvetsgrant skrapat fram i lager efter lager. Till detta kommer också sådant som allmänheten funnit och kanske främst då från jordbrukare som stötta på föremål vid plöjning och grävning.

 

Men varför samla på så många skärvor eller bitar? Räcker det inte att dokumentera och spara några? Frågan går vidare till Björn:

­- Oftast så är stadsundersökningar små till ytan, men ibland när det handlar om stora undersökningar som till exempel Nyköpingshus 1921-22 eller Kvarteret Åkroken i Nyköping 2010-11 som täckte ca 2000 m2, så kan det bli mycket stora material. Det är just de stora arkeologiska materialen med föremål, ben och ritningar av hus och gator som kan berätta om livet i staden eller i borgen på medeltiden där det inte finns bevarade texter, kartor eller avbildningar.

 

Vid analyser så jämför man fyndtyper och fyndmängder med de miljöer och tidsperioder där de hittades. De material som det finns mycket av kallas massmaterial. Det är just keramik och djurben från hushållsavfall och hantverksavfall från smide (slagg) eller kammakeri (älg- eller hjorthorn), säger Björn.

 

Mer intressant information från Björn Pettersson (Arkeologisk förundersökning. Åkroken och Slottsgatan) hittar du på www.sormlandsmuseum.se/PageFiles/20382/2014_07.pdf .

 

 

 


Arkeologi: Utgrävning vid Nyköpingshus på 1950-talet

 

 

Vid senaste träffen med seniorbloggarna kom Björn Pettersson och berättade om de mycket intressanta utgrävningar som genomförts inom Nyköpings stad - så kallad stadsarkeologi.

 

När jag därefter tittade i museets samlingar hittade jag bland annat rester av de gröna glas som man funnit vid utgrävningar omkring Nyköpingshus. Nytillverkade sådana glas finns idag att köpa. Dessa producerades först av Reymyre glasbruk och senare av Lindshammars glasbruk.

 

Björn nämnde att en del utgrävningar kring Nyköpingshus genomfördes av skolelever på 1950-talet. Jag var själv en av dessa elever. När jag gick i realskolan i Nyköping fick vi vid något tillfälle – troligen under senare delen av 1950-talet – i uppgift att hjälpa till vid utgrävningarna som genomfördes vid Nyköpingshus. Vårt uppdrag blev att gräva vid det sydöstra hörnet av slottet, mellan slottsmuren och Nyköpingsån. Enligt uppgift var det nedanför det tidigare slottsköket. Mycket glas och annat hade kastats ut i det som då troligen var ån. Vi grävde och siktade och hittade bland annat en del gröna glasskärvor som sades ha tillhört Hertig Karls glasservis. Dessa samlades upp och lämnades till ansvariga för utgrävningen. Vi fick höra att Hertig Karls glas hade tillverkats vid ett glasbruk nära Nyköpingshus. Man visste vid den tiden antagligen inte riktigt var detta glasbruk hade legat.

 

Långt senare, under 1990-talet, läste jag att Bränn-Ekeby hembygdscirkel funnit resterna av en glashytta nära gården Stora Glashyttan vid Bränn-Ekeby. Enligt skriftliga källor beslöt Hertig Karl att uppdra åt Petter Keller ”glasmacher” att uppföra en glashytta på denna plats år 1581. Glashyttan var troligen i drift fram till år1590 och var sannolikt ett av de första glasbruken i Sverige för denna typ av glas.

 

De gröna glasen vi skolelever fann resterna av härhörde från den glasservis som Karl den IX lät tillverka. Vinglasen hade sigill med Karl den IXs och hans första hustru Maria av Pfalzs monogram. I efterhand sett är det roligt att ha varit en del av dessa utgrävningar även om bidraget var mycket blygsamt.

 

 

 

 

Arkeologi - dubbelkam

 

 

I slutet av 70-talet var jag under en kort tid bosatt på Stallbacken i centrala Nyköping. Hyreshusen var nyuppförda med trevliga lägenheter av hög standard. Att bygget föregåtts av en arkeologisk undersökning 1972 – 1973 har jag endast ett diffust minne av. Arkeologi ingick på den tiden inte bland mina primära intresseområden. Efter över 40 år är ämnesområdet fortfarande inte på min topplista men väl i stigande. Väsentliga bidrag på ”intressebrasan” har under årens lopp lämnats av kunniga arbetskamrater. Även den stora undersökningen av kvarteret Åkroken 2010 – 2011 med föredrag och utställningar gav mig en del. Arkeolog Björn Petterssons engagerade genomgång för oss seniorbloggare den 29 januari 2016 ökade definitivt mitt intresse.

 

När jag ska skriva ett inlägg som detta måste jag googla och riskerar då betydande tidsförluster. Nåja, även om det tar tid lär jag mig en del på vägen. Sålunda vet jag nu att det genomförts ett 10-tal arkeologiska undersökningar i de centrala kvarteren i Nyköping mellan 1924 och 2014. Kv Rådhuset (1962-1963 inför stadshusbygget), Stallbacken och Åkroken är kända exempel på större undersökningar. Jag har också fått ett hum om dendrokronologisk analys. Dess namn, dendro-krono-logi kommer av de grekiska orden för träd, tid och kunskap. Det är en metod att exakt datera trä. Trädens tillväxt är beroende av en mängd faktorer såsom tillgång till näring, ljus och värme. Denna yttrar sig som tillväxt av veden i form av årsringar. Dendrokronologin utnyttjar klimatberoende faktorer såsom sommartemperatur och nederbörd.  Metoden har funnits i Sverige i drygt 20 år och bl a bidragit till förståelsen av det tidiga Nyköping.  Och dessutom vet man nu att det fanns en stadsbildning vid Nyköpingsån före år 1100. Så det 800-års jubileum som firades med dunder och brak år 1987 vilade, som så många andra dylika fester, på bräcklig grund. Gör om, gör rätt, tänker jag!

 

Bildens dubbelkam är av ben eller horn och hittades vid undersökningen i kv Stallbacken. Det är ett fynd bland många som indikerar att det fanns en medeltida kamtillverkning i området. Dateringen är osäker men 1200-talet är inte otroligt. Hur som helst är fyndet intressant och kammens dekor imponerar i vart fall på mig.

 

 

 

RSS 2.0