Återanvändning: Remake

 

I Sörmlands museums förråd har personalen att stort arbetsrum. När vi i Seniorbloggen var där sist såg jag direkt en vacker klänning på en provdocka. En klänning som både påminde mig om min barndom men även om ett nytänkande.

 

Den var vit och uppsydd av en bordsduk med broderade blommor. Rosa och vit underkjol i tyll, kjolens underkant var i svart spets. Vackra knytband i ryggen som var av svart spets. Paljetter ner till och tre applikationer med dansande skelett bak. Fråga är väl fall det kan bli så mycket bättre??

 

Klänningen är designad av Marie Teike, som arbetar inom Stadsmissonens Remake i Stockholm. Känns helt rätt att ta tillvara alla delar av olika föremål istället för att slänga dem. Remake har utvidgat sin verksamhet och tar idag även hand om både kläder, möbler och saker för att skapa en ny produkt av det som fortfarande går att använda. Utav gardiner gör man ofta en klännig. Av en stolsits kan det bli en väska... Mycket populärt är även de flickkläningar som görs av gamla kökshanddukar.

 

En del av framgångarna med Remake kan även vara att idag vill vi inte ha massproducerade varor, vi vill veta att de som tillverkat våra varor gjort det under justa villkor och självklart att det inte är barn. Många av oss vill köpa kläder och andra saker med rent samvete....  

  

Själv minns jag min mormors sätt att aldrig slänga ett klädesplagg som var "slut", utan att sprätta bort både dragkedja och knappar. Saker som förstås kom till användning när nya kläder skulle sys eller gamla lagas. För hur fattigt det än var, så såg mormor till att barnen alltid var välklädda i fina kläder. I stort sett var allt hemma sytt av henne.

 

Mina syskon och jag var mormors enda barnbarn, i många år sydde hon även våra kläder och stickade våra tröjor. Ofta var min syster och jag som små klädda i likadana klänningar, allra helst vid fotografering och fest. Kan inte minnas att jag på något vis tyckte det var mindre fint att ha de kläder mormor sytt!!

 

Fortfarande har jag en kavaj kvar som mormor sydde till sig själv i början av 1920-talet och i min översta byrålåda ligger mormor underkjol! Det är saker som kommer att följa mig genom mitt liv.... det fantastiska är att de inte är trasiga än...

 


Återanvändning: Soldathjälm

 

Ett av de äldsta förslagen till återanvändning finns i Gamla Testamentet, på ett par olika ställen dessutom. ”Smid om era svärd till plogbillar och vingårdsknivar”. Det är inte många som följt uppmaningen, istället har man smitt om svärden till kanonpipor, stålhjälmar och en hel del annat i krigets tjänst. Det svenska försvaret har nu blivit så nedrustat att inte ens museerna har svenska hjälmar. Hjälmen på kortet ovan är en tysk hjälm. Hur den hamnat på Raspen är en historia värd ett par rader.

 

Hjälmen har tillhört en tysk soldat som transporterades med Röda Korsets sjukhuståg. Soldaten hade blivit nedsläppt med fallskärm på Kreta och sedan skickades han och hans kompani upp i kalla norden för att strida mot Sovjetunionen. Soldaten blev svårt sårad och transporterades till Norge. Bertil Nyman som tjänstgjorde på sjukhuståget fick hjälmen och skänkte den till museet.

 

Skrotupplaget på SSAB kan innehålla diverse gamla militärsaker som skall återanvändas. Efter nedsmältning i någon stålugn får man nytt stål. Nästa gång du köper en sak till ditt kök kan den innehålla rester av en gammal hjälm.

 


Återanvändning: av sugrör

 

Nu vill jag åka till Louisiana, Konstmuseet i Danmark. Amerikanskan Tara Donovan visar verk gjorda av vardagsattiraljer, folie, tandpetare – och sugrör. 100 000 stycken bildar en fantastisk vägg!  Det kan man kalla återanvändning – nej, kanske inte? Rören är nog nya, knappast hopplockade och ursköljda efter barnkalas.

 

  Små barn brukar älska färgglada sugrör, likt dem på bilden, ur samlingen Eskilstunahemmet. De klipper småbitar och gör halsband. Den fingerfärdige gör en skulptur eller ett tallriksunderlägg. Och den musikaliska familjen startar en blåsorkester. 

 

  Sugrör är en fantastisk liten uppfinning, uppbyggd helt efter naturens egen genialitet. Suget skapar undertryck och vätskan i glaset transporteras upp i röret!

 

  Numera finns sugrör med böj som gör dem ergonomiska. Och andra, specialgjorda med backventil, underlättar för den som har dålig lungkapacitet. De kan till och med kokas för att användas åter och åter.

 


Återanvändning: "Kasta’t åt skogen"

 

”Kasta’t åt skogen”! Så sa man förr när man ville bli av med något avskräde. Eller ”Kasta’t i sjön”! Jag minns att far min kastade den gamla ammunitionen till sitt Remington-gevär i vår närbelägna Hacksjön eftersom han gjorde om det till ett hagelgevär kaliber 20 i slutet av 1940-talet. Tyvärr kastade han även en gammal mynningsladdare i sjön. Den vore kul att ha kvar. I mitt föräldrahem hade vi en sophög i skogen strax bakom hönshuset och där fanns och finns väl fortfarande en massa överväxt bråte.  Bakom huset där vi nu bor finns en gammal varggrop som under många årtionden användes som sophög. Gropen blev med åren mindre och mindre.

 

Men viss form av återvinning fanns även under min barndom. Lumpsamlare Nyman i Gnesta, som var en omfångsrik och kraftig person, åkte runt med sin lastbil och samlade ihop bland annat diverse järnskrot, lump och tagel från häst- och kosvansar. Lump är slitna och kasserade textilier av bomull, ull, lin, jute och hampa. Lump användes bland annat för framställning av papper före träråvarans tid. Taglet användes bland annat till stoppning i madrasser, fiolstråkar samt borstar av olika slag. Jag minns hur jag som grabb tyckte det var trevligt att gå runt och leta ”bra att ha-grejer” på skrotgården hos Nyman. Mest åtråvärda var barnvagnshjulen att användas till mina lådbilar.   

 

Numera har återvinning verkligen fått status. Återvinningsgården i Gnesta är ett mönster av ordning och det är ett nöje att fara dit med sådant som inte behövs hemma. Servicen är mycket god och kanske kan man hitta något i deras utställningstält som man kan ta hem för vidare användning. Varannan vecka kommer sopbilen och hämtar vårt avfall. Den var här idag. Tack vare återvinningsarbetet så bidrar vi två gamlingar inte med så mycket avfall. Det brukar bli en halv plastmatkasse på två veckor. Men vi är flera som lägger i samma soptunna.

 

En hemvävd trasmatta är väl exempel på återvinning?! Min mor klippte mattrasor vävde mattor ibland och jag provade också. Mattan på bilden ovan är från samlingen Eskilstunahemmet på museet. Den har använts av Ingrid och Ivar Aldestrand i Eskilstuna och skänkts till museet av Roger Aldestrand i Ytterhogdal.

 


Återanvändning: Hästens dubbla nytta

 

Vildhästen har domesticerats med mycket gott resultat och är som tamdjur spridd över hela världen. I dagens Sverige finns drygt 360 000 hästar, fler än antalet mjölkkor! De stora och kraftfulla djuren har varit ovärderliga som dragare inom jord- och skogsbruk, men nu används de mest för nöjets skull -  fritidsridning och hästsport dominerar.

 

Under min barndom skulle hästarna utföra tungt arbete, dra jordbruksredskap och timmerlass. Den nordsvenska hästrasen och ardennern var vanliga. Roligt var det att få köra dem!

 

Nordsvensken Brunnbäcks-Janne var mycket livfull och var förutom arbetshäst också travare. Tävlandet fick man som barn bara titta på, men däremot jobbade jag med den hästen i skogen. Meterved lastad på kälke skulle köras hem till gården. Bonden sa till mig; ”går han ifrån dig så dra bara i ena tömmen”. Om kusen ville skena skulle jag försöka styra i cirkel och på så vis lugna ner honom. Så här - långt senare - undrar man över hur ett sådant ansvar kunde läggas på ett barn i skolåldern. På en annan gård fanns en ardenner. Ibland ville jag försöka mig på en ridtur. Det ogillade märren och gick högst motvilligt iväg. Men så fort man styrde hemåt blev det fart. Det kunde till och med bli några galoppsprång och då gällde det att inte trilla av!  Att köra hölass var däremot ganska enkelt.

 

Det kan vara känsligt när trotjänaren en dag ska till slakt. Då Carl Johan Eriksson, Sofielund på 1920-talet lämnade in sin häst begärde han att få tillbaka en hov, som bevis på att den avlivats och inget annat hänt med den. Hoven tillhör nu samlingarna.

 

Hästen gör nytta också efter sin bortgång – den blir mat. Men det gäller inte inom alla kulturer. Djur, av alla de slag, har olika ”själsliga” värden för oss människor. Häromdagen blev jag erbjuden en nordsvensk – gratis! Jag tackade nej men blev kort därefter en aning ångerfull. Det hade ju kunnat bli över hundra kilo köttfärs!

 


Återanvändning: med nostalgivibbar

 

 

Bildens mjölkflaskor tillhör en svunnen tid. Stålflaskan i mitten är en 30 liters flaska tillverkad av Wedholms AB i Nyköping. Den är enligt beskrivningen en ”cylindrisk, helsvetsad flaska med kupigt lock. Draghandtag och förankrad kedja.”

 

Företaget startade tillverkning av mjölkkannor i Nyköping år 1879. Sedan 1957 har företaget tillverkat mjölkkyltankar. Det ingår numera i Wedholmsgruppen som omsätter runt 100 MSEK inom tillverkning och försäljning av mjölkkyltankar samt service inom mejeribranschen. Produkterna levereras till svenska mjölkbönder och transportföretag men exporteras också till Östersjöländerna, övriga EU-länder, Ryssland, Sydkorea, Japan m fl. länder

 

När jag i dag får syn på en stålflaska framkallas minnesbilder från slutet av 50-talet. Då hade jag sommarjobb som hjälplastare på mina kusiners åkeri och hanterade mjölkflaskor på väg till och från det lokala mejeriet. Det var tungt jobb med en del 50 liters flaskor som skulle lyftas från mjölkbord till lastbilsflak. Det var många småbönder med en eller ett par flaskor och ett fåtal gårdar med lite större mjölkproduktion. På hemväg gick det som en dans. De tomma mjölkflaskorna var lätta att hantera och flertalet mjölkbord var uppbyggda i nivå med lastbilsflaket och väl underhållna av sina ägare.

 

Det är lätt att grotta ner sig i till föremålet anknytande dåtid och nutid men nu till tema återanvändning. Nu för tiden är det ganska vanligt att återanvända mjölkflaskor inom ett mycket intressant område nämligen trädgårdskonst. På senare år har jag vid bilresor i olika delar av landet noterat många mjölkflaskor som förvandlats till blomkrukor. Förra året besökte jag Ovanåker i Hälsingland. Där såg jag amatörträdgårdskonst i form av gammalt mjölkbord, tre mjölkflaskor i stål, halvvissna blomster och svensk vimpel som Kronan på Verket. Inte helt lyckad återanvändning kan man tycka men arrangemanget fungerade ändå – jag tänkte både på den tid som var och den nutid som är.

 


RSS 2.0