Att färdas: Den långa bilresan genom USA

 

Folkskollärarinnan Anna Johansson från Nyköping gjorde 1955 en Amerikaresa.

Efter många år, närmare bestämt i september 2008, hamnade en del av hennes bohag,  på Sörmlands museum. I en hattask hittades en leksaksbil, en Ford Fairlane. Ett riktigt ”dollargrin” som man sa på den tiden. Originalet tillverkades i USA 1955 – 1970 medan modellnamnet användes i nybilsproduktionen i Australien ända fram till 2007.

 

Min första Amerikaresa år 1968 var en stor lågbudgetupplevelse. Som ung student hade jag möjlighet att under nästan tre månader vistas i det stora landet i väst. Planeringen av resan var något diffus. Ett antal släktkontakter, studier av storstäder, rundresa med Greyhound-buss och besök i ett antal nationalparker, ungefär så tänkte sig min kompis och jag sommaren i USA. Så blev det också med undantag av att bussresorna byttes ut mot långa krävande bilresor. I New York fann vi en ressugen tjej som kände till möjligheten att transportera bilar till låg kostnad. Bilägarna anlitade olika förmedlingsföretag som i sin tur överlät åt oss att köra bilarna till uppgiven adress. På så sätt kunde vi genomföra en roadtrip på över 20000 km till en bensinkostnad av mindre än 2000 kronor per person.

 

Den första biltrippen gick från New York till Los Angeles (L A). Efter en framgångsrik förhandling med bilägaren fick vi tillåtelse att disponera hennes farkost i tretton dygn. Det var mot reglementet då vi, enligt det omfattade kontraktet med Dependable Car Travel Service, hade förbundit oss att lämna över bilen efter åtta dygn. Vi riskerade helt enkelt att bli efterlysta i en rad delstater om vi inte tog kortaste vägen och dök upp i L A på angiven dag. Resan blev över 650 mil lång och innehöll med stora omvägar bl a släktbesök i Chicago och turistattraktioner som ”granitpresidenterna” i Mount Rushmore, South Dakota, Klippiga bergen med den fantastiska Yellowstone National Park i Wyoming, mormonstaden Salt Lake City och nöjesmetropolen Las Vegas. Allt gick bra och vi blev inte efterlysta vad jag vet. Efter L A blev det Highway One till San Fransisco, därefter en ny resa i en obekväm Pontiac Firebird på över 600 mil till Fort Lauderdale i Florida och slutligen tillbaka till New York i ett plåtschabrak av märket Oldsmobile.

 

Min första Amerikaresa var hyperintressant, psykiskt påfrestande och tankemässigt omvälvande. Den gav minnen för livet med intryck från 34 delstater. Fyrtio år senare, i september 2008 när Annas leksaksbil blev museiföremål, reste jag till USA igen. Denna gång med väsentligt större reskassa.  Då var färdsätten flyg till Seattle i delstaten Washington, låghastighetståg till Eugene, Oregon och ca 200 mil med bil genom norra delen av California. Återresa med inrikesflyg till Seattle och slutligen långdistansflyg tillbaka till Stockholm via Amsterdam.

 

 

Att färdas: släde

 
 

Denna vackert gjorda släde kallas kappsläde och har vad beträffar målning och underhåll sett bättre dagar. Den har plats för en person som sitter och kör, men är man två så får den andra stå bakom på den s k hundsfotten. Hundsfotten, vilken har kommit till i efterhand,  sitter på en lång järnstång med två stödstänger. Hela släden är ganska liten och ryms på en lastpall i arkivet. Längd 160 cm och bredd 55, höjden är däremot strax över metern. Om man sitter i den kan man kanske få lite lä bakom det vackert rundade frampartiet. Släden var ursprungligen brunmålad men har nu gul färg med röda dekorationslinjer. Den här sortens släde är utvecklad ur den tyska karusellsläden. Den här släden har förvarats i gården Östra Kyrkogatan 31 i Nyköping och givare är Carl August Eriksson.

 

Som barn på 50-talet hade vi fortfarande en häst kvar på gården och även en äldre släde. Vissa vintrar var det bara släde som man kunde använda över vårt igensnöade och blåsiga gärde när vi skulle upp till landsvägen. Jag minns att jag fick tjata lite på pappa för att få åka lite oftare än bara när det var nödvändigt. Känslan när jag fick krypa ner under en fäll eller filt och susa fram över snön minns jag än. Hästen var lite bilrädd så det blev inte så långa turer. Den pittoreska synen med flera slädar i rad med bloss till julottan finns nog bara på gamla planscher.

 

Hallbosjön är en ganska grund sjö och mycket näringsrik. I den fanns mycket braxen. Från långt tillbaka i tiden och till mitten av 1800-talet fiskades ett varp som inte fanns motstycke i i hela Sverige. Fisken sparades till ett storfiske en gång på vintern. Då ordnades fest på isen och folk kom i slädar från städerna runt om, även så långt som från Stockholm. Man drog upp så mycket som 18 000 kg braxen och gädda. Den såldes på plats och varpet ägdes av Nyköpings slott, senare av landshövdingen i Sörmland. Regementsmusiken spelade. På isen var stånd uppsatta och det serverades varm mat och dryck i massor. Det sägs att då Karl XI en gång besökte platsen ska ha utbrustit: ”Det var haken till varp”, och därefter har det fått heta Hakvarpet. Holmen intill heter fortfarande Hakholmen. Då de tre sjöarna, Hallbosjön, Yngaren och Långhalsen sänktes i två omgångar minskade fisket och 1877 drogs noten för sista gången.

 

Hakvarpet var vida känt, vilken man kan förstå då det i Post-och Inrikestidningar 1843 står nämnt om att en mängd människor infunnit sig både som köpare och som åskådare vid det stora Hakvarpet. Westmanlands Läns Tidning har en stor artikel om varpet. Trettio man sköter noten, traktens magnater infinner sig och ”ortens skönheter vänta med otålighet dagen då ädel junker bjuder borgens tärna till holmen”. Då var det fest!

 

Slädfärd på vintervägar var enklare än att resa med vagn sommartid. Man kunde utnyttja isen till att dra fram vintervägar över sjöarna och sätta markeringar med granruskor där det var lämpligt att färdas. Så har skrivits i Nyköpings läns kalender 1852, att en väg från Katrineholm via Björkvik och rakt över Yngaren, in vid Bärstaviken och över Stigtomtamalmen till Nyköping, förenklade och förkortade restiden avsevärt.

 

 

Att färdas: Cyklar och båtmotorer från Nymans

 

 

På bilden ovan syns en herrcykel av märket Hermes från Nymans Verkstäder i Uppsala.

Cykeln användes av Åke Andersson i Buskhyttan och har lämnats in till samlingarna av cykelreparatör Gösta Rotefalk.

 

Det som blev Nymans Verkstäder och senare Nymanbolagen AB, startades 1873 av instrumentmakaren Anders Fredrik Nyman som ett instrumentsliperi och finmekanisk verkstad i Uppsala. Sönerna Adolf Fredrik och Jan Nyman tog över verksamheten redan 1893. Företagets namn var då Nymans Verkstäder.

År 1947 bildades Nymanbolagen AB. Då hade företaget växt genom ett antal uppköp – exempelvis Velocipedaktiebolaget Lindblads i Stockholm, som hade det kända cykelmärket Cresent och Anton Wiklunds Velocipedaktiebolag (även detta i Stockholm) med sitt anrika cykelmärke Nordstjärnan. Nymanbolagen AB blev vid sidan av Cykelfabriken Monark i Varberg med tiden en av norra Europas ledande cykeltillverkare. Under 1950-talet tog man även upp tillverkning av mopeder, båtmotorer och gräsklippare. Nymanbolagen AB och Cykelfabriken Monark fusionerades så småningom och cykeltillverkningen kom att förläggas till Varberg. I Uppsala blev endast tillverkningen av utombordsmotorer och gräsklippare kvar tills dessa produkter avyttrades. Idag ingår den återstående verksamheten i industrigruppen Grimaldi Industri AB.

 

När jag tittar tillbaka i tiden, inser jag att hela min uppväxt var kopplad till Nymanbolagen. Min far hade en ”Hermes” – identisk med cykeln på bilden ovan. Min fars cykel hade dessutom en registreringsskylt kvar, vilket var nödvändigt fram till 1939 då systemet med registrering av cyklar upphörde. På den cykeln färdades jag under mina första år i sits på pakethållaren.

Min första egna cykel var av märket ”Nordstjärnan”. Den innebar att jag fick lov att trampa själv istället för att bara sitta på pakethållaren och ha det bra.

Om jag minns rätt var det så att min mor långt tidigare hade avvikit från mönstret med cyklar från Nymans genom att inhandla en ”Monark”. Det var långt innan fusionen mellan Nymansbolagen och Cykelfabriken Monark ägde rum.

 

När familjen med tiden skaffade en aktersnurra till roddbåten, var den givetvis av märket ”Cresent”. Den är dessutom fortfarande i god form - efter drygt 40 år. Det var kvalité på grejorna från Nymans.

 

 

 


Att färdas: Från gunghäst till flyg

 

 

I julsången ”Raska fötter springa tripp, tripp, tripp!” får lillebror en gungehäst i julklapp av julbocken som står i pappas skor” och i barnvisan ”Rida, rida ranka” där hästen heter Blanka har den lille riddaren ännu inga sporrar, varför han fortfarande några år kan gunga lugnt innan kungakronan sätts på hans huvud, ungdomsron försvinner och han får andra famntag än av mor.


Att färdas på en gunghäst, till fots, till häst, på cykel eller motorcykel, med bil eller flyg, till granngården eller till andra sidan jordklotet. Genom historiens gång har färdmedlen som stått till människors förfogande förändrats, från apostlahästar till jetflyg.

Apostlahästarna är en skämtsam benämning på att gå till fots som ursprungligen syftade på de bibliska apostlarnas vana att gå till fots under sina missionärsresor, jetplanet ett flygplan som drivs med en eller flera jetmotorer och som kom i passagerartrafik under 1950-talet.

 

Vatten är annars det element som genom historien har fört människor över längre avstånd. Columbus på skeppet Santa Maria till Amerika på 1400-talet, Thor Heyerdahl på Kontiki till Polynesien på 1940-talet är två exempel från helt skilda tidsepoker. Santa Maria var en karack, ett handelsfartyg med två eller tre master och Kontiki en flotte byggd av nio stockar balsaträ sammanbundna med hampa. Columbus seglade från Huelva i södra Spanien, Thor Heyerdahl från Callao i Peru i hopp om att finna nya områden och att bevisa människors förmåga att förflytta sig. Och båda lyckades med sina ambitioner.

 

Färden är resan värd om än så som att som liten pilt gunga på en häst eller att som upptäktsresande gunga på havets vågor över oceaner. Ung som gammal, man vet aldrig vad utflykten för med sig och den som reser har alltid någonting att berätta oavsett vilket färdmedel som gjort resan möjlig.

 

 

 


Att färdas: i världsaltet

 

 

Människan har sen urminnes tider fantiserat om utfärder i rymden - mot det stjärngnistrande himlavalvet. I religioners budskap återvänder själen efter döden till himlen, till de eviga gudarnas värld. Men hur skulle levande människor kunna färdas?  Jo, med rymdskepp förstås! I sagor, tecknade serier, böcker och filmer har det förmedlats hissnande rymdäventyr, påhittigheten flödade under förra seklet och det mesta var nog riktat till barn. Författaren Harry Martinsson utgav emellertid 1956 sitt rymdepos Aniara - rymdfarkosten som transporterade människor i skytteltrafik till planeterna Mars och Jupiter. Då handlade det om flykt från jorden, som han menade riskerade att utsättas för ekologisk kollaps.

 

Gudrun Anselm i Nyköping fick som barn under 1960-talet ett ”planetspel” som finns i museets samlingar, ett kartongstycke med snurrskiva ovanpå.  Efter tärningskast for man runt med färgglada raketer till solsystemets planeter och forslade hem olika grundämnen. Det var mer spännande än monopolspelet, tyckte Gudrun.  Jag hade inget rymdspel, men såg istället på 50-talet filmer om Blixt Gordons strapatsfyllda rymdäventyr. Och rymdresor på film fortsätter, nu med aktuella interstellar, en amerikansk science fiction-film om en grupp forskare som ger sig ut på interstellär resa. Filmvärlden går före men verkligheten hänger på. Lustigt nog går det ibland hand i hand, som när amerikanen Carl Sagan 1985 skrev romanen Contact - om människans plats i kosmos. På 1950-talet jobbade han som forskare inom universitetsvärlden och parallellet som rådgivare åt NASA.

 

Rymdsonden Voyager 1 har nu varit på resa sedan 1977 och gjort passager nära våra grannplaneter och lämnat information till oss. Men nu har den lämnat vårt solsystem och färdas vidare ut i Vintergatan och kan nå nästa stjärna om så där 40000 år! Ombord finns musik av bl. Chuck Berry. Ska någon utomjording få höra musiken?!

 

 

Att färdas: Hålvägar och hästvagnar

 

Att färdas är väl något som mänskligheten har ägnat sig åt i alla tider. Från början var det ju till fots man tog sig fram men efter hand har diverse färdmedel tagits i bruk. Hästryggen var ett bra färdmedel under långa tider. Minnen från den tiden finns på vissa platser i naturen i så kallade hålvägar som är en sorts fornlämning bestående av en fåra i marken där en forntida väg gått fram. Fåran har bildats av slitage från hovar, klövar och fötter, samt av förstärkande regnvattenserosion. När en väg på grund av upprepande slitage blev för ”dikig” eller på annat sätt obekväm, valde man att gå vid sidan om och därför kan man i hålvägstäta områden ofta se flera parallella stråk intill varandra. Jag bor i ett sådant område. Bara hundratalet meter från stugan min finns en hålväg som är över två meter djup och flera tiotal meter lång. Det finns också flera parallella grundare hålvägar intill. Hela hålvägssystemet ligger alldeles intill och parallellt med den gamla medeltida Eriksgatan.

 

Men efterhand kom fordon in i bilden. I museets samlingar valde jag den här gången en modell av en hästvagn som tillverkats av Carl-Gustaf Blomberg i Nyköping. Vagnen är försedd med hjul som gjorts enligt den modell som återfinns i det så kallade Mellösahjulet, ett trähjul som 1933 påträffades i Flenmo i Mellösa socken och som kan dateras till någon gång mellan 400 och 700 år e. Kr.

 

Att åka vagn efter häst är barndomsminnen som etsat sig fast. Att åka hölass, att sitta bakom pappa på ett timmerlass eller på kuskbocken på fjädervagnen, det var högtidsstunder. Faktum är att när vi i familjen skulle åka till släktingarna i byn en dryg kilometer bort och äta söndagsmiddag så selade pappa på hästen och vi åkte hästskjuts dit. Det var lyx. Hade jag bara en häst så skulle vi kunna göra likadant idag. Jag har en hästvagn i vagnslidret – en så kallad nämndemansdroska - och den är fullt funktionsduglig.

 

 

 


Att färdas: att behärska ett vidunder

Seniorbloggen har fått en ny skribent, Sven-Erik Ohlsson hälsas välkommen som bloggare.  Här kommer hans premiärinlägg!
 
 
 

Seniorbloggen – vad är det?

 

Med ett visst intresse för frågan fick jag en tidig fredagsmorgon träffa gänget bakom Seniorbloggen, inbjuden av gode vännen och bloggaren Tommy Dahlgren. En grupp skrivglada och vitala pensionärer som under ett antal veckor under året skriver om och kring de otroligt intressanta föremål som finns i Sörmlands museums samlingar.

 

Under ”ledning” av projektledaren Josefine Svensson från museet träffas man varannan fredag. Startar med morgonfika och beslutar om temat för de kommande veckorna. Färdmedel skulle vara temat för den första veckan.

 

Jag lyssnade på diskussionerna kring föreslagna ämnen och kunde snabbt konstatera att här finns verkligen ett brinnande intresse för att på ett lättsamt sätt kåsera om föremål som finns i mängd ute i magasinen. Lite tveksam till ett eventuellt deltagande men efter att ha fått gå runt och ta del av de spännande föremålen, väl dokumenterade, och de flesta säkert med en intressant historia, gav sig ”skrivklådan” till känna. Inte minst när jag fick se några av de verkliga veterancyklarna som dök upp i Sverige i slutet av 1800-talet.

 

Att det bara var möjligt att ta sig fram på dessa höghjulingar var en balansakt av Guds nåde vilket jag själv fick ”nöjet” att uppleva på ett kännbart sätt på hembygdsmuseet Jamtli i Östersund för åtskilliga år sedan.

 

Det var i samband med ett reportage som jag skulle få prova hur det kändes. Bara att komma upp på höghjuligen var en prestation. Med stöttande medhjälpare på sidorna lyckades jag starta en vinglig färd. Tungtrampat och skakigt fick jag järnhjulen att röra sig och se där – stolt som bara den rullade det på ett antal meter men så plötsligt, på grund av en liten grop i vägen, ”drattade” jag omkull och slog i backen rejält.

 

Blåslagen, men samtidigt lite stolt över att ha lyckats behärska vidundret en stund, började jag undra hur många gentlemän, för det vara i princip bara välbärgade herrar som hade råd att köpa den produkt som idag i många länder är överlägset bilen som transportmedel, skadade sig.

 

Omräknat till dagens penningvärde kostade de första velocipederna en bra bit över 10.000 kronor.

 

I slutet av 1800-talet fanns drygt 5000 velocipeder i Sverige. Den kom efter hand som svensktillverkade cyklar kunde säljas till någorlunda vettiga priser att bli vår frihetssymbol.

 

 
 

 


RSS 2.0