Att växa upp - Allt är inte frid och fröjd!


“SLM R170-99-5 - Ragnhild Liljekvist 1932,” Sörmlands museum, http://sokisamlingar.sormlandsmuseum.se/items/show/409860.
 
 
 
När jag fick höra att ämnet för veckans blogg skulle vara Att växa upp började tankarna snurra. Vad då växa upp? Skulle det handla om mig själv, våra barn eller något som intresserat mig under mitt snart 80-åriga händelserika liv? Vet inte hur många startförsök det varit och irrande tankar om innehållet. Inte har det blivit bättre av att man glömt det mesta av det roliga som hände.
 
Allt var inte frid och fröjd. Jag ställde till det som barn vid säkert flera tillfällen. Ett som jag minns, kanske beroende på att det återberättats många gånger, var när mamma full av oro kontaktade polisen för att efterlysa mig. Under många timmar pågick eftersök av polis, mamma och bekanta. Det hela slutade dock lyckligt när en stelfrusen 5-åring kom till rätta. Granne med oss fanns ett stall med flera hästar och en jättesnäll hästägare som uträttade transporter av olika slag med häst och vagn. Där ”bodde” jag nästan dagligen och älskade att klappa om hästarna och få åka med någon gång också.
 
En dag skulle Kalle köra iväg och hämta hö på en ort ett par mil från Östersund. Jag ville följa med men måste ha lov från mamma – pappa låg inkallad – och jag sprang hem och sade att jag fått lov. Kalle skulle naturligtvis själv ha förvissat sig om sanningshalten. Det handlade ändå om nästan en hel dags resa i vinterväder. Det var minusgrader men vi var väl påpälsade och på hemfärden satt jag nedpackad i höet. Men det var kallt och jag blev kissnödig men vågade inte berätta det så vad hände – kissade på mig och kläderna blev förstås blöta och frös sedan till ”pansar”. Händelsen var säkert en bidragande orsak till framtida urinvägsinfektioner. Efter det här vågade jag inte på länge gå över till stallet och hälsa på ”mina” hästar.
 
Året efter den här händelsen inträffade något som påverkat mig under resten av livet. Jag blev plötsligt sjuk med hög feber och fick problem att stå och gå. Det visade sig att jag drabbats av barnförlamning som det hette på den tiden, polio, och lades in på sjukhus. Där blev jag kvar i nästan sex månader varav tre med högra benet i streck – en anordning med en tyngd på som man trodde skulle göra benet lika långt igen som innan. Det hade blivit kortare än det vänstra. Samtidigt som jag låg där och ”sträcktes” skulle man försöka korrigera en skelögdhet så jag försågs med en svart ögonlapp och blev en ”Sjörövar-Svenne” med systrarna och andra patienter som låg där.
 
Nu hjälpte det inte med tyngden. Det blev inte bättre och jag kunde dessutom inte gå utan att använda kryckor. Så fort jag släppte en krycka bar inte benen utan att jag föll omkull. Blev en virtuos på att springa med kryckor och också populär bland många av patienterna som låg där och gärna ville bjuda på godis när jag kom förbi. Så allt var inte negativt. Resultatet av sjukdom blev ett något kortare ben, sned i ryggen och allt detta kom sedan under livet att bidra till alla de ryggproblem som till och från varit besvärande – inte minst i samband med bilkörning längre sträckor. Tur att det finns duktiga specialister som hjälpt mig genom åren när det varit som mest problem.
 
Så var det kryckorna. Trots mutor av olika slag om jag kunde släppa kryckorna och gå själv fungerade det inte. Inte förrän den dag då jag hade retat husägarens schäfer till max. Han satt fastbunden på gården bredvid ett spjälstaket. När jag gick förbi ute på gatan hände det att jag av obetänksamhet drog en krycka över spjälorna vilket hunden inte gillade. En dag när jag gjorde så slet han sig och sprang ut på gatan och mot mig. Jag bara skrek, kastade ifrån mig kryckorna och tog mig över staketet samtidigt som hunden bet mig i byxbaken och slet sönder tyget. Kommer ihåg att jag sprang in till mamma och stortjöt och berättade vad som hänt. – Men var har du kryckorna då? Av chocken när hunden kom lös slängde jag kryckorna för att ta mig över staket. Sedan dess har inga kryckor varit nödvändiga. Så kan något som såg ganska hopplöst ut sluta i dur. Hoppas hunden blev glad också över det stora köttben som mamma lyckades få köpa hos slaktaren. Efter detta fortsatte jag att växa även om jag idag fortfarande inte har samma längd på benen men som korrigeras med specialinlägg.
 
 
 

Att växa upp: Skolor i Nyköping

Högbrunnsskolan, 1958

 

Ämnet denna vecka är ”växa upp”. Det finns en mängd infallsvinklar på det ämnet. Jag är uppväxt i Nyköping och en del av den tiden omfattar givetvis skolgången. När jag idag ser tillbaka på skoltiden inser jag att flera av mina skolor inte längre finns kvar som skolor.

 

När jag växte upp fanns inga dagis eller förskolor för vår del utan man började  skolgången vid sju års ålder. Det var även stora barnkullar dessa år. År 1945 utgjorde en rejäl topp i födelsetal. Det betydde att många skollokaler behövde tas fram. Min första kontakt med skolväsendet var Gripenskolan som på den tiden (1952) låg på Västra Trädgårdsgatan snett mot Odd Fellowhuset. (Idag är den förra Gripenskolan bostadshus.) Jag har för mig att det bara var förstaklasser där. Snett över gatan låg en gymnastiklokal och även en busstation. Skolmatsal fanns i Västra Folkskolan vid Brunnsgatan. Det gick en smal gränd mellan Trädgårdsgatan och Brunnsgatan. Så här i efterhand kan man tycka att läget mitt i stan inte var det bästa för en småskola med tanke på att alla småttingar skulle gå dit på egen hand genom staden – i mitt och flera kamraters fall från Hemgårdsområdet. Vid den tiden var det inget som bekymrade oss barn i alla fall.

 

Andra året blev vi flyttade till Västra Småskolan – längst ner mot ån utefter Prästgatan. Ny lärarinna och nya kamrater. Skolan låg mycket ”strategiskt” alldeles nere vid Nyköpingsån. Även här kan man i vuxen ålder fundera över lämpligheten att lägga en småskola alldeles vid ån. Vi fann oss dock snabbt tillrätta och trivdes bra där. Byggnaden finns kvar. Fasaden är sig ganska lik. Enligt mitt minne fanns tidigare även en vinkelbyggnad utefter Prästgatan. Den är nu riven.

 

När det var dags för årskurs tre hade en nybyggd skola på Hemgårdsområdet tillkommit. Den nya skolan fick namnet Högbrunnsskolan. På den tiden var det endast en enstaka byggnad.  Efter någon tid tillkom även en byggnad som innehöll matsal och slöjdsal. (Idag finns där många skolbyggnader och dessa utgör tillsammans nya Gripenskolan.) Det blev åter ny lärarinna och delvis nya kamrater. I jämförelse med gamla Gripenskolan och Västra Småskolan kändes det bra med en nybyggd skola med fräscha lokaler.

 

Efter två år i Högbrunnsskolan fick jag förmånen att börja på Läroverket i centrala Nyköping. Det är dock en  annan historia.

 

 

 

 


Att växa upp - Sommarlov på 1950-talet

Resväska i papp och trä från Sörmlands museums samlingar

 

 

Sommarlovet började med att mamma och pappa packade flera stora resväskor med allt som skulle med när vi flyttade ut till landet. Min syster och jag försökte smuggla med några leksaker i de stora väskorna, med vi blev upptäckta. Vi hade egna mindre resväskor för våra saker. 

 

Resväskorna skulle polletteras med tillsammans med cyklarna. Det gjordes någon dryg vecka innan vi själva skulle kliva på tåget. Vi följde med pappa till stationen med väskorna och lämnade in allt bagage. Stora adresslappar klistrades på väskorna så att de inte skulle komma bort. Cyklarna lämnades också in. Farbröderna som jobbade med polletteringen satte lappar på väskorna och cyklarna hängdes upp på ställningar. Hade man för en gång skulle en ny cykel var den skrapad när den kom fram.

 

När skolan slutat åkte mamma, min yngre syster, ofta min mormor och jag till stationen för att ta nattåget till Hässleholm. Det var spännande att åka nattåg. Vi hade fina klänningar på oss som mamma sytt. Med på tåget hade vi nattkläder, tandborste och matsäck. Vi hade också med oss våra små resväskor med leksaker, kritor och dockor, det viktigaste som fick plats. Pappa vinkade adjö till oss och stannade hemma för att arbeta. Han var ingenjör. Då fick han vara ensam några veckor, kanske han tyckte det var skönt.

 

Att det var mamma som följde med oss berodde på att hon hade fått sluta sitt arbete när hon gifte sig. Det var vanligt och det förväntades att hon skulle vara hemma och ta hand om man och barn.

 

När vi kom fram på morgonen bytte vi tåg. Vi reste ett par timmar till med det nya tåget, men sedan var vi äntligen framme. Vi steg av med alla våra väskor. Till stationen hade våra stora resväskor anlänt liksom cyklarna. Sista ledet i resan var att åka i en stor svart taxi som en farbror vi kände igen körde. Efter en knapp halvtimma var vi framme. Äntligen, härligt att packa upp. Huset var inte så stort. Där fanns flera små sovrum, ett kök, en storstuga med öppen spis och en inglasad veranda.

 

Nu började en lång skön tid med bad, lek, cykling, simskola, utflykter, grävning av djupa sandgropar, saftkalas, glassätning och läsning. Det fanns flera barn i grannhusen som vi lekte med och som också  njöt av sitt sommarlov.

 

När det hade gått några veckor kom pappa ner till oss. Brun på halsen men vit på kroppen. Men han blev snabbt brun som vi andra. Nu blev det nya lekar och utflykter. Hans semester varade först i tre veckor, men 1963 blev det lagstadgade fyra veckor. Sen åkte han hem och vi fortsatte att vara lediga. Min morbror kom och hälsade på några dagar. Han hade bil, en Isabella. Spännande för oss för då kunde vi göra längre utflykter, bl.a. till Köpenhamn och Tivoli.

 

I mitten av augusti fick vi packa ihop. Nu skulle allt tillbaka igen, ner i kappsäckarna och till stationen för att polletteras. Nattåget hem. På centalen mötte pappa och vi kramades.

 

Nu kändes allt nytt hemma. Alla saker som vi inte haft med oss fick vi upptäcka igen. Att det hade gått en lång tid märkte jag för vårt handfat hemma hade blivit lite lägre, alltså hade jag vuxit en liten bit. Sen blev det bad i badkar. På landet hade vi badat och tvättat oss, men inte så grundligt. Nu kunde jag rulla av hudavlagringar från huden efter att ha suttit i badkaret ett tag. Nu skulle skolan börja igen.

 

 

 

Att växa upp

“SLM 37373 - Trehjuling från Ramsdal i Bälinge socken,” Sörmlands museum, http://sokisamlingar.sormlandsmuseum.se/items/show/425084.

 

 

Att växa upp på 1950-talet var ouppkopplat. Ingen telefon, ingen mobil, ingen dator, ingen platta, inte ens TV men en radio där man på julafton kunde lyssna på Nicke Lilltroll som berättade om sitt liv i Trollberget i Storskogen där han bodde med sin lillebror, far- och morföräldrar och bästa vännen bofinken Bosse. ”Mossa, mossa på er alla människobarn!” var Nickes hälsningsfras och programmet avslutade han med orden ”Må så grankott allihop!”

 

Därefter var det äntligen dags för julklappsutdelning, Ett paket innehöll alltid en bok. Till exempel Elsa Beskows saga om de tre tanterna och farbror blå, Alexander A Roys berättelse om Morfar Ginko som alltid ställde till det för sig eller Min Skattkammare som sammanlagt kom ut i tio delar. I förordet till den första delen finns en programförklaring till utgivningen som var den första i sitt slag i Sverige. Där skriver redaktörerna: ”Brist på sund och näringsrik föda hämmar den kroppsliga utvecklingen i barnaåren. Det är något ansvarsfulla föräldrar är fullt medvetna om. Brist på sund andlig föda kan inte påvisas lika tydligt men är därför inte mindre riskabel. Min Skattkammare gör inte anspråk på att innehålla någon fullständig dietlista för läshungriga barn. Men villrådiga föräldrar ska alltid här kunna finna något som är lämpligt och roligt att läsa högt för barnen när de är små och sätta i deras händer när de blivit större.”

 

Inte bara sund och näringsrik mat och sund andlig föda utan också frisk luft och motion var viktigt och eftersom familjen saknade bil var det inte så svårt att tillgodose den fysiska aktiviteten.

 

Promenad till och från skolan, springa småärenden till affären för att köpa mjölk litervis i mjölkkanna var dagliga rutiner. På helgerna under vår, sommar och tidig höst cyklade familjen till sommarstugan två mil utanför Nyköping. Eftersom jag var äldst i syskonskaran fick jag tidigt cykla på egen cykel. Fyra mil på en och en halv dag då även lördagen var en arbetsdag fram till klockan tretton. Färden tog ungefär tre timmar med rast på halva vägen för att samla energi och kraft till sista sträckan till torpet eller tillbaka till Nyköping och vardagen.

 

Nicke Lilltroll har ersatts av Kalle Anka på julafton och radioapparaten av smartteven men fortfarande är det lika spännande att få ta del av vad som döljer sig i klapparna. Allt förändras inte över tid.

 

 

 

RSS 2.0