Barn i stan - den omtumlande staden


Foto: Ivar Schnell, 1940-tal.

 

En gång när jag var ungefär 10 år fick jag följa med min far till Nyköping. Vi åkte med Ivan Thors buss de 35 km som skiljde hemmet från stan. Det var spännande att se de stora husen och all trafik på gatorna för att inte tala om allt folk som rörde sig på trottoarer och i affärer. Allt var helt omtumlande. Pappa bjöd på mat på Stora Hotellet också och det var rent högtidligt. När vi satt där på restauranten ställde jag en fråga till pappa: ”Hur kan du hitta bland alla gator och hus här i stan”?

 

Någon gång per år fick alla elever i min byskola åka till Nyköping med buss för att bada på badhuset som då fanns där Culturum sedan byggdes. Det tyckte vi alla var roligt och spännande. Den bild jag valde ur Museets bildsamlingar är en bra illustration. Det skulle kunna vara jag som står där till vänster vid fontänen där vattnet strömmar ner i musslan under. Det vatten som då strömmade ut från fontänen lär ha kommit från en källa i närheten av Blommenhov. Vattnet leddes med självfall från källan till fontänen i en trätub tillverkad av tallstockar med cirka 25 cm diameter.

 

För några år sedan när jag arbetade på Länsstyrelsen i Nyköping och tog en lunchpromenad på Västra Storgatan höll man på att gräva upp hela gatan. Där påträffades då den gamla trätuben, som blev upplagd i bitar på de uppgrävda massorna. Jag skaffade fram en såg och sågade av en meterlång bit av tuben. Den lade jag sedan in i min bil och fraktade hem. Med hjälp av rå linolja och terpentin impregnerade jag sedan trävirket efter en tids torkning. Tilltaget var naturligtvis lite befängt men jag tycker fortfarande att det är kul att ha en bit vattenledning av trä i min ägo.

 


Barn i stan - Barnarbete


Barnarbete 1920 inom industrin, här i Skandinaviska Glödlampsfabriken i Nyköping.

 

Tänk 1920 det år min äldsta moster föddes då arbetade fortfarande barn inom främst jordbruk men även industrin här i Sverige. 1920 arbetade både min morfar och mormor inom Tobaksmonopolet, i Södertälje.

 

Familjen utökades med ytterligare 2 flickor och man flyttade till Stockholm och fortsatte sina arbeten inom Tobaksmonopolet där. En kvinna vid namn Herta Svensson (1886-1981) blev anställd inom Tobaksmonopolet  i Stockholm 1914 och började sitt arbete  fabriken. Efter 2 månader så blev Herta en sk Fabrikssyster. ( from 1921 kallades tjänsten personalkonsulent) Herta såg till att miljön blev bättre! Matsalen städades, blommor och tavlor fick nu en plats i industrins matsal. Kolonilotter skaffades i närheten av industrin så de anställda kunde odla sina grönsaker. Herta ordnade barnkoloni för tobaksarbeterskornas barn. Även barnkrubba/ förskola ordnades för barnen så att deras mammor kunde arbeta!

 

Under hela mitt liv har mamma och hennes syster ( ädsta systern dog redan som tolvåring i sprucken blindtarm ) berättat om hur de gick längs Hornsgatan i ur och skur för att komma till sin barnkrubba. Hand i hand med sin mamma, pappa eller morbror..... Alla somrar de tog båten ut till kolonin - de minnena försvann aldrig!!  Det är saker som satte stora avtryck i deras liv....Avtryck i form av glädje och sång!

 

Min mormor som föddes 1899 har många gånger berättat om sina arbeten som barn - uppväxt i den Sörmländska landsbygden - ett hårt arbete långt ifrån en idyll för henne och alla andra barn! 1949 infördes den lag i Sverige som säger att barn under 14 år inte får arbeta. För industri arbete är åldersgränsen 15 år. Det finns ytterligare lagar som styr arbetstid mm.

 

Tyvärr så finns det fortfarande många barnarbetare i vår värld. Mest utbrett är det i de fattiga delarna av vår värld. Allra helst i Afrika, Asien och Latin Amerika är det mycket vanligt med barnarbete men även i Västvärlden förekommer det! Barnarbetare är ju en mycket underbetald och undergiven grupp. Där arbetsgivaren kan utöva mycket av sin "makt" eftersom de är så ekonomiskt beroende av att få in den minsta lilla penning för att överleva!

 

Sorgligt att vår Värld inte kommit längre när det gäller barnarbete..... Det vi kan bidra med för att göra situationen bättre är väl att köpa Rättvisemärkt och ekologiska varor...... Om vi alla gör det så kan det göra skillnad!


Barn i stan - På tandtrollens tid


Foto: Press-och reportage bild.1951

 

Skoltandläkaren var förr många barns skräck. Men enligt museets text till detta foto från 1951 tar här tandläkare Sven Fischer ett ömt grepp om eleven och syster Elna står trygg i bakgrunden.

 

   Mig synes det dock som om eleven ifråga, i sin för tiden typiska tröja, inte känner sig särskilt trygg. I stället spänner han såväl kropp som käke, väl medveten om att efter dr Fischers ömsinta grepp väntar den läskiga borren, driven i relativt låg hastighet av en stålwire. Bedövning hanns i regel inte med på grund av ett pressat tidsschema. Det var inte ovanligt med en hel del karieshål, som måste åtgärdas med borr och amalgam. Fluortanten hade ännu inte gjort entré i skolvärlden och kunskapen om tandborstningens två-regel (två gånger om dagen, två minuter varje gång och två centimeter tandkräm) var föga spridd.

 

   Yngre generationers elever, såväl i staden som på landsbygden, har det bättre ställt med sina tänder. Det kommer att rädda dem från många dyra tandläkarräkningar. Och när de likväl måste besöka dr Fischers arvtagare, så möts de av betydligt humanare behandlingsmetoder och redskap. Sagoböcker om tandtroll är det länge sedan jag såg.

 


Barn i stan - hade roligare än barn på landet?

I gamla tider var det inte bra att vara barn i stan. Trångt, smutsigt, ohälsosamt och mörkt. Rakitis, huvudlöss och fattigdom eller gränslös rikedom. På landet var det likadant, kanske lite mindre rakitis annars ingen skillnad. I stan fanns det barnarbete på industrier vilket saknades på landsbygden. På landsbygden fanns det barnarbete med att valla djuren vilket saknades i stan. Men i stan fanns det något som saknades på landet, en hel drös med kamrater som kunde vara lek- eller skolkamrater.

 

Lite längre fram i tiden kom det biografer med matinéer som i min barndom kostade 60 öre. Den enkrona, som man med tjat och gnölande hade utverkat, räckte till biobiljett, en ask Tenor och tre femöreskola. Till stan kom det också cirkus. Hade man riktig tur kunde barn få hjälpa till med att montera bänkar och bära fram andra mindre saker. Jobbade man riktigt bra blev det en fribiljett, ståplats, till den första föreställningen som ofta var lite avkortad. Gatan var en perfekt lekplats, under kriget kom det en bil i timmen. Barn i stan hade det lite roligare även om det var farligare än på landet.

 


Barn i stan - Aurore blev första ”ritfröken”

 

Hon är så söt där hon står, Aurore Holmberg. Bilden är från 1870 och hon är 10 år, förhoppningsvis en glad och harmonisk unge från det grönmålade huset vid Östra Storgatan 15. Där bodde hon ändå fram till sin död 1945 tillsammans med brodern Gustaf, som blev Sparbankens kamrer.

 

Aurore älskade att rita och måla. Precis som alla andra barn i stan och på landet gick hon igenom olika utvecklingsstadier. De första ”konstverken” bestod av klotter, så kom huvudfotingarna med ben och armar direkt från skallen. I femårsåldern kunde hon presentera mer kontrollerade bilder, kanske på gårdens katter. Hon hann skaffa åtskilliga under sitt liv.      

 

  Aurore blev Nyköpings första kvinnliga lärare i teckning och välskrivning. Under åren 1893-1921 undervisade hon på läroverket och i flickskolan.

 

  På hennes tid, på min och kanske din, fick man lära sig frihandsteckning genom att föra över svagt linjerade figurer och bilder till ett eget rutmönstrat papper. Det var en metod som utarbetades av doktor A Stuhlmann, lärare vid slöjdskolan i Hamburg. Genom att noga betrakta ting och proportioner skulle man öva upp sitt skönhetssinne och lära sig att tänka bättre?!

 

   På Aurores tid var teckning och målning en stillsam syssla, som sällan gav reaktioner och uppståndelse. Så var också graffitin, sprejkonsten, ett helt okänt begrepp.

 


Barn i stan – det var värre på 50-talet

Skoltandläkaren var många barns skräck. Men här tar tandläkare Sven Fischer ett ömt grepp om eleven och syster Elna står trygg i bakgrunden.
Foto: Press-och reportage bild.1951

 

Sörmlands museum tar nu för tiden många intressanta grepp. Sommarens bildutställning vid åpromenaden i Nyköping på temat ”Barn i stan” är ett gott exempel. Den har fångat mitt och lunchsällskapets intresse vid flera tillfällen. Vi har studerat och kommenterat inte minst ”sadistbilden”, som jag här får tillfälle att utgjuta mig om.

 

Ungefär jämnårig med grabben på bilden har jag god kännedom om hans utsatthet i tandläkarstolen. Även om bildtexten beskriver tandläkare och syster i positiva ordalag var sannolikt inte pojken i särskilt goda händer. Dåtidens tandläkare hade i regel varken kunskaper i eller intresse för elementär barnpsykologi. Fischers ”ömma grepp” i pojkens mungipa kändes säkert obehagligt. Dessutom var hans långsamma borr ett skräckvapen, som nog hade utvecklats inom gruvindustrin. Enligt samtida bedömare/sanningsvittnen framstår Sven, som en helt normal representant för dåtidens skoltandläkare. Om ”trygga syster Elna”  kunde lugna de oroliga skolbarnen förtäljer inte historien.

 

Min barndoms skräcktandläkare hette Ivar. Han var nog trots allt en plusvariant. Att jämföra nutidens empatiska Peter med hans dåtida kollegor vore direkt orättvist. Men, än en gång får jag tillfälle att upprepa mitt mantra:

- Det var verkligen inte bättre förr!

 


Barn i stan - Cally och Silva


Foto: Gustaf Oldenburg, 1919.


Systrarna Cally och Silva, som är med på bilden från V Trädgårdsgatan, var inte på promenad ute på Nyköpings gator i mitten av 60-talet när jag första gången träffade dem. Cally föddes 1909 och Silva 1915 och de bodde tillsammans med föräldrarna Hedvig och Ivar Karlsson i det närmaste huset på bilden vid tiden när fotografiet togs. Anledningen till att jag träffade dem var att den person som kom att bli min svärmor - Helny Pettersson - var kusin med Cally och Silva. Helny bodde med sin mor och mormor i ett hus som låg innanför huslängan på bilden, upp mot berget med klockstapeln. På den tiden var det inte ovanligt med tre generationer boende under samma tak.

 

Silva och Helny var nästan jämngamla och var mest tillsammans. Och vilka lekar kunde det vara? Svärmor Helny har berättat en del från sin barndom. Rulla tunnband med en pinne var populärt även bland flickor. Man tog helt enkelt järnband från tunnor och det fick duga som leksak. Att få något fabrikstillverkat var inte att tänka på. Helny fick av en vän till familjen en hemsnidad träspade som blev uppskattad och bevarad. Hon använde den också som en låtsasgitarr och sjöng gärna visor. Nu hänger spaden på väggen i vår stuga på landet.

 

På den tiden gick det nog för sig med rullband på gatan, bara se upp och inte skrämma någon häst till sken. Dagens situation med trängsel och intensiv biltrafik begränsar lekutrymmet. Men då och då drar skateboardsåkare med imponerande fart och teknik fram bland cyklister och fotgängare. Riktigt trassligt kan det bli för trafikanter ute i bostadsområdena. Där händer det att barn i det närmaste förvandlar vägstumpar till spelplaner. Som bilist möts man ibland av puck eller boll och får krypköra mellan målburar och villastaket. För mig är det inget problem, jag ser det från barnens horisont.

 


RSS 2.0