Barndom: Första minnet

 

 

När jag var liten var jag väldigt sjuk. I läkarjournalen stod det att jag led av någonting som kallades för inresekretorisk insufficiens. Jag hade haft två äldre systrar som båda dog av denna sjukdom i tidig ålder. Det var ju en ganska oprecis diagnos men det hela resulterade i blodsockerfall och jag blev svårt sjuk. Möjligen var jag tre år när det var som värst. Jag låg på Allmänna BB i Stockholm och detta var förknippat med mitt första minne. Min mor har berättat att jag var mycket dålig där på lasarettet och att jag hade en liten tröja på mig. Den var försedd med en knytsnodd kring halsen med ett par tofsar på. Jag höll krampaktigt hårt i dessa tofsar och en doktor försökte lossa mina fingrar när han skulle ta av mig tröjan.  Men då sa min mor: ”Klipp av snodden! Det här är det sista som vi kan göra för honom”! Jag har funderat mycket på hur min mor orkade bära all den sorg och oro som var förknippad med denna händelse.

 

Jag var nog nära döden då för jag minns att jag ovanifrån såg en vit barnsäng med en liten pojke i. Det vajade en röd ballong som var fastbunden i sängen och det stod många personer i vita rockar runt omkring. Läkarna opererade då in en kanyl i min vänstra arm genom vilken jag fick någon sorts sockerlösning. Efter den behandlingen kom jag snart till sans igen. Ärret efter den där operationen har jag fortfarande kvar. Från den här tiden finns också ett antal gula plåtburkar bevarade i vilka min medicin inköptes. Den bestod av B-vitamin troligen i form av torkad öljäst.

 

Ända upp i småskoleåldern fick jag i samband med förkylningar och kräkningar återfall i den här sjukdomen men de var inte av allvarligare art. Och efter den tiden har jag inte haft några problem. På grund av min sjukdom blev det bestämt att jag inte skulle smittkoppsvaccineras eftersom det skulle kunna sätta ned min motståndskraft mot infektioner. Det dröjde ända till 1963 innan jag blev vaccinerad för då inträffade en liten men allvarlig smittkoppsepidemi i Sverige.

 

Från museets samlingar valde jag en vit barnsäng som ser ut ungefär som den jag låg i på Allmänna BB.

 

 

Barndom: Dockskåpen som präflades av tidsandan

 


Ett dockskåp och en dockservis tillhör, om inte mina första minnen, så i alla fal mina starka minnen från barndomen. Hur docklägenheten var disponerad, hur väggar och servis var dekorerade och hur dockservisen stod uppställd färdig att serveras ur. Möblerna som fyllde rummen.


Dockskåpen med sina interiörer och exteriörer har alltid speglat tidsandan och efter andra världskriget blir dockskåp en leksak och flyttar in i barnkammaren. Ellen Keys Barnets århundrade, som kom ut vid sekelskiftet, präglade tidsandan,. Barn blir barn och ska få vara barn och barn leker.

De äldsta dockhusen i Europa är från slutet av 1500-talet och finns fortfarande bevarade och tillhörde ofta blivande drottningar. De var påkostade och tillverkades i första hand för vuxna och inte för lek. Många av de tidigaste dockskåpen var dyrbara utställningsföremål och egentligen tittskåp - se men inte röra!
På 1600-talet får dock dockskåpen en pedagogisk funktion och får tjänstgöra som uppfostringsredskap. Med välutrustade kök skulle små flickor lära sig hur ett kök ska skötas. Ofta var dockhusen som flickorna skulle få kunskap i och av en detaljerad kopia av det fullstora hus som flickan och familjen bodde i och specialbeställd för ändamålet.


Bildens dockhus är ett 50-talshus med två rum och möblerat med 50-talsmöbler och bebott av en dockfru med två barn och ett tredje i en liten vagga berättar Berit Johansson som skänkt huset till Sörmlands museum. Huset och möblerna, som hade tillverkats av Berits morbror, var en födelsedagspresent till Berit på 10-årsdagen. Om huset är en kopia av Berits hem framgår inte av den medföljande beskrivningen men nog är det en kopia av ett i Sverige för tiden så vanligt förkommande egnahemshus.


Den svenska dockskåpstraditionen har aldrig varit så stark som den på kontinenten och till skillnad från Berits dockhus så var det vanligaste dockskåpet i Sverige just ett skåp i tre fyra våningar och inte ett hus.
Mitt dockskåp var ett sådant men bara med två våningar. En del möbler och delar av servisen finns bevarade trots att skåpet inte har varit ett tittskåp och trots att ytterligare en generation barn har lekt med föremålen.
Dockskåpen har alltid präglat tidsandan och flyttade in i barnkammaren efter andra världskriget. Var hittar nästa generation leksaken? I cyberrymden som virtuellt skåp/hus i ett dataspel?

 

 

Barndom: Att bygga med klossar och Lego

 

Från Eskilstunahemmet finns mycket som får ens minnen att börja vakna. Den här legosatsen har skänkts av Roger Alderstrand i Ytterhogdal 2006. Han och hans far använde flitigt Legot varje vecka, utökade antalet bitar och byggde fantastiska konstruktioner. De fick stå kvar en vecka till beskådande och gjordes sedan om igen, varje söndagseftermiddag. Lego kom 1957 och enklare plastklossar fanns före, men inga finns sparade i arkivet vad jag sett.

 

LEGO kommer av namnet ”LEg GOdt” enligt Roger Alderstrand. Dansken Ole Kirk Christiansen började med klossar av trä för att sen fortsätta med en plastgjutningsmaskin. Han har skapat denna byggsats som är en av världens mest populära leksaker. Nu med fantastiska byggsatser av alla slag.

 

Som flicka född på 40-talet fanns träklossar att bygga med. När jag fick kusiner, två pojkar, som var lite yngre så dök det upp byggklossar i plast. Det var föregångare till Lego och kalladse BYGG-i-PLAST. Enkla klossar med bara två fästpunkter på varje. Vilken glädje att få bygga små hus. Jag önskade mig egna bitar och fick så småningom en stor burk. Det låg i runda pappburkar med innehållsförteckning och beskrivning hur man skulle sätta ihop på smartaste sätt. När jag nu flyttat runt några gånger så har den burken försvunnit, kanske barnen fick den med sig, borta är den i alla fall.

 

Men en nostalgitripp fick jag för två år sedan då jag hjälpte till att flytta en vän från sitt hus. Och se där stod en burk BYGG-i-PLAST och den är nu i min ägo och har en hedersplats på ”minneshyllan”.

 

Legoland är ett fantastiskt utflyktsmål. Vi var där i början på 70-talet med barnen, och vi var inte ensamma. Det var mäkta populärt och är så än idag.

 

 

Barndom: : Projekt radio- och grammofoninköp

 

 

Att hitta något i museets rika samlingar som associerar till barndomsminnen är inte så svårt. Det finns mängder av prylar från slutet av 1940 – och början av 1950 – talet. Jag fastnade för en radioapparat av märket Telefunken från tidigt 50 – tal.

 

Telefunken grundades redan 1903, som ett dotterbolag till Siemens & Halske AG respektive AEG. Kring sekelskiftet 1900 fanns det två forskargrupper i Tyskland som utvecklade trådlös kommunikation. Den ena arbetade för AEG och den andra för Siemens & Halske AG. Efter diverse patentstrider mellan grupperna löste man konflikten genom att grunda ett gemensamt bolag, som efter en tid fick namnet Telefunken. Bolaget arbetade sedan nästan hela 1900 – talet med att utveckla radio – och TV – apparater.

 

I början av 1950 – talet hade vi i mitt barndomshem en gammal radio, som bara kunde ta in radiosändningar på långvågs-, mellanvågs- och kortvågsbanden. Den tog emot så kallade amplitudmodulerade radiosignaler (AM). Ljudkvaliteten blev inte den allra bästa. Man hade vid denna tidpunkt även börjat sända rundradio i Sverige med frekvensmodulerade radiosignaler (FM) på ultrakortvågsbandet (UKW). Dessa sändningar hade en mycket bättre ljudkvalitet. Idag är det i stort bara FM / UKW som gäller för traditionella  radiosändningar i Sverige.

 

Det var en stor händelse, att vi skulle skaffa en ny radio och därigenom förbättra både radiomottagning och ljud. Dessutom skulle det köpas en separat ”modern” grammofon av märket Philips med både 45 varvs hastighet för EP-skivor och 33 varv för LP-skivor. Innan radion och grammofonen köptes, behövde min far bygga en ny möbel till nyförvärven. Möbeln fick mahognyfaner samt lackades och polerades för att få en högglansig yta, som skulle matcha den nya fina radion och grammofonen.

 

Allt detta tog tid, men när allt var klart, kunde vi njuta av ett i våra öron fantastiskt välljud. Det blev så bra, att min far snickrade och anslöt en extra högtalare, som placerades i köket. Nu kunde vi ta del av välljudet även där. Därefter köptes det även in en grammofonskiva. Den spelades sedan tills den var nästan utsliten. Så småningom blev det flera skivor – men de flesta var EP-skivor – eftersom LP-skivorna hade ett mycket högre pris.

 

Jag kan inte låta bli att tänka på vilken skillnad det är, när vi idag – ca 60 år senare – köper saker till hemmet. Vi skaffar snabbt och enkelt det vi vill ha och byter sedan ut utrustningen efter en relativt kort tid, för att det kommit något bättre.

 

 

Barndom: Ett strykjärn

 

 

Veckans ämne är Barndom! Det kan ju vara hur mycket olika saker som helst! I museets förråd Raspen A-hallen fanns många strykjärn. Min blick fastnade för ett strykjärn med placering A:24:02:E. Ett gammalt strykjärn som är inlämnat av Carl-Gustaf Blomberg i Nyköping 1953.



Tankarna gick direkt till både min mormor och min pappas morfar. Båda sydde mycket och under många år så fick de värma upp sina strykjärn på vedspisen. Min pappas morfar bodde långt ut i skogen och hur han kunde försörja sig och sina 8 barn som skräddare är för mig en gåta. Det var fattigt och el fanns förstås inte.



Min mormor hade det lite bättre ,men hon fick jobba hårt och för att tjäna extra pengar sydde hon kragar till damfrisörer. Hon var född ca 20 år efter min pappas morfar och hann med att uppleva när strykjärnen blev elektriska. Skillnaden är så stor - jag använder mitt strykjärn för att stryka kläder eller hemtextilier, inte för att försörja mig! Mitt ångstrykjärn gör mina kläder fina och släta på noll tid!

 

Barndom: Min stämplande far

 
 
 

 

Min pappa jobbade på en stämpelfabrik i centrala Stockholm, först som springpojke, sedan blev det ”löpande bandet” och slutligen fick han erbjudande om att bli verkmästare.

 

Föremålet på bilden är en lämplig symbol för min far. Datumstämpeln, använd av  Försäkringskassan i Nyköping, har graverat stålhjul för år, månad och dag. Tillblivelse av en sådan här tingest kräver en hel del kunskap och det pappa inte visste om stämplarnas utformning, symboler, siffror, bokstäver, dynor och handtag är inte värt att veta. Lägg så till hans unika detaljminne - han var en skicklig yrkesman. 

 

På fritiden tittade pappa hellre på folk och flärd. Nästan varje kväll under middagen hemma fick vi övriga familjemedlemmar en rapport om de olika slags hattar hans kvinnliga medresenärer haft på sig under kollektivresan hem. Och efter en fest kunde han recensera samtliga damers mer eller mindre klädsamma kreationer. Som barn väntade jag mest på avslutningen, den om att mamma var finast. Detta blev ett outplånligt barndomsminne, permanent som en bra stämpelfärg.

 


Barndom: första minnet

 

 

En sängplats kan innebära trygghet för ett litet barn. De allra första minnena kan rentav vara förknippade med en liggplats. Till inventarierna i ett dockskåp hör ofta en säng och den på bilden tillhör Familjen Liepes dockskåp, som är tillverkat 1940.

 

Mitt första minne hänger faktiskt ihop med en säng, egentligen bara som ett par bilder och jag är inte helt säker på att de lagrades i hjärnan vid den aktuella händelsen eller om de tillkommit genom efterföljande berättelser. Jag var då nämligen bara två och ett halvt år.

 

Julen 1946 hamnar jag på ett epidemisjukhus tillsammans med en syster som är knappt två år äldre än mig. Orsaken är scharlakansfeber. På julaftonen utspelar sig en skräckinjagande episod - en storvuxen skäggig figur dyker upp! Det påstås att jag strax innan kaxigt sprungit omkring på golvet. Av detta minns jag inget.  Men när tomten träder in i rummet slår det till; här har jag en ”töckenbild” av det gråa, toviga skägget! Livrädd kastar jag mig upp i min systers säng som stod närmast och jag gömmer mig bakom henne. Sängen och tomten blev minnesbilder.

 

En stor del av dagens minnesforskning handlar om enklare experiment med små barn. Resultat visar att barn kan komma ihåg saker i mycket tidig ålder, men då handlar det om kortare tid. Den stora svårigheten ligger i att kunna göra uppföljande studier från barn till vuxen. Det sägs också att långtidsminnet stöds när den språkliga förmågan startar. Min syster har berättat att jag på sjukhuset lekte vedkap med en upp-och nedvänd bil och sa; kap, kap, kap. Kanske var det inledning till mitt språk och att minnesfunktionen då startade.

 

 

 


Barndom: Tidigt minne, ha händerna på ryggen.

 

 

Min fars yngsta bror är bara 11 år äldre än jag. Han hade en ångmaskin och ibland så körde han igång den. Som alla andra barn var jag nyfiken och skulle peta på maskinen. Resultatet blev en brännblåsa på ett finger. Efter denna händelse hette det alltid när Sture tog fram ångmaskinen, ”ha händerna på ryggen”. Stures ångmaskin var absolut inte jämförbar med den på bilden, den var liten så som leksaksmaskiner var. Om maskinen på bilden kan följande berättas.

 

För det första. Det skall vara Sveriges äldsta fungerande ångmaskin. Ångmaskinen är enligt James Watts modell, med cylinder och kondensor. Den skall ha kunnat rotera med 300 varv i minuten. Det kan också vara den första ångmaskin som byggts av en svensk. Greve Hamilton på Yxtaholm skänkte maskinen till läroverket i Nyköping 1872. Enligt donatorn skulle den ha byggts av överstekammarjunkare C E Gyldenstolpe 1833. Men den kan vara byggd redan 1816. En metallurg, Gustaf Broling skriver i sin, ”Bref om ångbåtar”.

 

”Det finnes här i Stockholm en ångmaskin gjord af en förmögen och snillrik dilletant i mechaniken med egen hand, så i miniatyr, att dess cylinder är blott en tum i diameter och att den stående på ett Théebord, och medelst spiritus vini som antändes, sätts i rörelse, till åskådarnas förundran kan den gå i en hel timme”. Vem den snillrike dilletanten var vet man inte säkert. Bergsrådet J E Norberg är en av de som blivit beskylld.

 

Ångmaskinen är monterad på ett bord. Den har använts för att underhålla gästerna vid middagsbjudningar, ungefär som när radio och TV var nyheter. En stilla undran. Spiritus vini är ju vanlig etanol. Kan det vara så att man eldade upp sista skvätten i flaskan som innehållit suparna till sillbordet?

 

 

RSS 2.0