behag: Korseletter för kvinnliga behag

 


Under antiken och den grekiska kulturens tid ansågs nakna bröst som något heltnaturligt. Brösten ansågs vara en symbol för gudomligheten. På olika symboler och avgudabilder från tiden ser man att brösten är blottade fria och att de var fruktbarhetens symbol. Trots att kvinnan visade sina bröst, betraktades detta inte sexuellt utmanande.

 

Den 17 November 1920 öppnades den svenska Spirellafabriken i Malmö för tillverkning av formande damunderkläder. Bröstformare var en tidig betäckning på dagens bh-bysthållare. Ordet ”brassiére”, bysthållare på svenska, dök inte upp förrän år 1907 i Amerikanska Vouge. Spirellafabriken, som fanns både i Sverige och England, fick sitt namn av en gördelmodell med insydda skenor av tillplattade spiraler i stället för, som i tidigare modeller, skenor av bandstål.


I Stockholm, Göteborg och Malmö fanns spirellasalonger för måttagning men för att nå den kvinnliga befolkningen i stort fanns också speciella Spirella-corsetlerer som mätte svenska kvinnor i hemmen för att sedan kunna leverera hem ett figursytt plagg. 1950 fanns det 2,200 Spirella-corsetlerer i Sverige, 1957 3,388 corsetlerer. Nu kunde man få sin BH både toppig eller med rundad bystskärning, hellång, 3/4 lång eller kort och därtill i ett flertal olika ljuvliga färger och material, även i nylon med måttet taget efter just ”din figur”.

 

Inledningsvis har behån introducerats för att täcka nakna bröst, snarare än att ge bröstet stöd. Behån var ett annat alternativ till linnet. Efter krigstiden kom brösten i fokus. Kvinnoidealet fick ha kurvor och bysten skulle vara kraftigt markerade. Bysten fick sträva åt var sitt håll som två kulor. Antikens bara kvinnliga bröst som symbol för fruktbarhet har blivit en symbol för sexuell utstrålning vilket dagens avgudabilder, underklädesannonserna, talar sitt tydliga språk om. Trots att brösten idag är beklädda. Mer eller mindre.

 

 

Behag: En portmonä av musselskal

 

 

Att behaga sig själv och det man tror sig ha behov av är en av drivkrafterna för handel. Vi köper och köper. Den här lilla portmonnän är vacker och väldigt behaglig att hålla i och mycket vacker att titta på. Insidan är klädd med violett linne, indelat i tre fack. Det är en börs tillverkad av två musselskal med mässingsgångjärn och lås. Tillverkningstiden är angiven till  1800-talet. Det är ett tillbehör till dräkten och har använts till penningförvaring. Föremålet inköptes för 2 kronor till muséet.

 

Min kärlek till havet har följt mig genom åren. Att vandra i strandbrynet och leta snäckor och musslor. Lyssna till havets slag mot sanden eller stenar som rasslar i vattenbrynet. Kanske gå ut lite och känna på den av vattnet randade bottnen. På en gotländsk strand skrämde vi upp små skäddor som legat gömda i bottensedimentet.

 

Vid strandvallarna i Holland har jag plockat mycket snäckor, bl. a. en knivbladsmusslor. Det är långsmala musslor på ca 1 dm. De står nedkörda i sanden med sin mun upp i vattenytan och där silar de in smådjur och plankton. Vid Tylösands vackra stränder samlas drivor av snäckor, ett paradis att gå och leta i. Stränderna fylls många gånger av skräp och annat som flutit iland. Det känns som varje strandfynd kan ha sin egen historia. En brädbit som legat länge och formats efter vågorna, en glasbit som slipats ner och fått mjuka kanter och lyser i solen. En bit av en kakelplatta har jag hittat nere på Capri och den finns fortfarande i mina samlingar.

 

Ja, många minnen ryms i föremål. Kanske har ägaren till denna börs samlat små ”biljetter” från kavaljerer i den - låt fantasin spela.

 

 

 


Behag: Olika former av behag

 

 

Visst är väl den här lilla figurinen i porslin behaglig att se på? Benämningen i museets dokumentation är ”Kvinna på vinberg” och den föreställer en kvinna liggande vid ett träd på ett vinberg och ätande druvor ur en korg. Figurinen är skänkt av Hilda Österman i Stockholm år 1947.

 

Vad är då en figurin? Jo, det är en diminutivform av ordet figur och hänvisar vanligen till ett litet konstgjort föremål som representerar någon typ av varelse. Diminutivformen antyder att föremålet är en förminskad avbildning. Figuriner representerar vanligen människor, gudar eller djur som är gjorda för att visuellt likna dessa. Figuriner har hittats från många tidiga kulturer i Europa, Kina och Mexiko. I många fall tros dessa figuriner ha haft religiös eller ceremoniell betydelse. I Skandinavien finns figuriner av djur och människor från stenåldern och framåt.

 

För att återgå till temat ”Behag” så kan väl den årstid vi nu upplever betraktas som väldigt behaglig. Våren är på gång och hela naturen sjuder av växtkraft och fruktbarhet. Gräset spirar och fågelsången är intensiv. En märklig händelse inträffade här för några dagar sedan. Det kom en varg fram ur skogen på en plats som jag ser från mitt fönster här i stugan. Den vargen har varit synlig i flera dagar här i och kring Björnlunda. Men är det inte obehagligt att ha en varg inpå knuten? Nej, alls inte! Jag tycker faktiskt att det var avundsvärt då min granne som på sin tidiga morgonpromenad med hundarna fick tillfälle att beskåda denna varg. Vilken tur!!! Då är vildsvinen som huserar i trakten mycket obehagligare.

 

Vad är det i övrigt som kan upplevas med behag? Ja, till exempel samvaron med barn och barnbarn. När mitt äldsta barnbarn spelade härlig folkmusik på min morfars gamla fiol tillsammans med hennes spel- och danskompisar på Elektron i Gnesta, det gav en minst sagt behaglig känsla – nästan klump i halsen! Då citerade jag min egen gamla mor när hon sa: ”Jag har inte levat förgäves”!

 

Ett annat sätt att uppleva något behagligt är att gå till vila efter väl förrättat värv. Att efter en arbetsam dag med vedhuggning i skogen med motorsåg koppla av och inta en god middag och sedan en stunds vila det är behagligt. 

 

 

Behag: Kan fyllesvinet vara behagligt?

 

 

Ämnet är ”behag” i motsats till ”obehag” som var förra veckans rubrik. När jag tittade i museets rika samlingar fastnade jag för den här fina glasgrisen, som brukar kallas för ett ”fyllesvin”. Hur får man till något behagligt kring ett fyllesvin?

 

Den här typen av brännvinsflaskor tillverkades av glasblåsarna på flera olika glasbruk. En del var säkert fritidsarbeten. De jag känner till kommer från Rejmyre glasbruk i närheten av Finspång. Glasbruket grundades 1810 och är ett av de äldsta bruken som fortfarande är i drift.

 

Anledningen till att glasbruket etablerades vid Rejmyre var att det fanns god tillgång på skog och kvartssand i trakten. Det behövdes även en duktig glasblåsare. Carl Houbbert anställdes för att uppföra glasugnen och kunde snabbt etablera Rejmyre som ett av de främsta glasbruken i landet.

 

Glas framställs genom att smälta kvartssand och för att sänka smälttemperaturen till hanterbara nivåer tillsätts ett flussmedel i form av soda eller pottaska. Dessutom behöver man tillsätta en stabilisator, som kan vara kalksten, för att öka den kemiska resistensen, så att inte glaset skall lösas upp av t ex vatten. Om man tillför ett stort mått av kunskap och hantverksskicklighet blir allt detta slutligen till en glasgris som på bilden.

 

Innehållet i form av ädla drycker kan framställas genom fermentering av potatis. Efter destillering erhålls ren alkohol, som kan fyllas i grisen så att det blir ett komplett ”fyllesvin”. Inom parantes ser själva etanolmolekylen ut som en liten hund och kallas av kemister allmänt för ”den lille fyllehunden”.

 

Det kan väl betraktas som ett behagligt resultat, om man med hjälp av enkla råvaror, som lite sand, lite potatis plus lite tillsatser samt inte minst en stor mängd kunskap och hantverksskicklighet, kan åstadkomma en så fin glasgris med ”ädelt” innehåll.

 

Om man däremot inmundigar för mycket av innehållet, så passar grisen bättre under förra veckans rubrik – obehagligt.

 

 

Behag: Litteraturen

 

 

Läskonsten är en välsignelse - jag tackar skolan för det. Fast jag vill förstås helst välja lektyr själv. Plugget i läxböcker gav inte alltid saliga stunder. Numer är det eget val - kanske är det så i skolan också! Läsning är lisa för själen. Lyckan ligger i omväxlingen från det vardagliga. Att i handlingen fara iväg på en sprakande resa in i något okänt.

 

Litteratur söker man i samklang med egna intressen. Man kan också bli styrd av andra, ja, rent av manipulerad genom ett underliggande budskap. Hur gick det egentligen för Bertil Nyman, Eskilstunapojken som växte upp i Nyköping. I museets dokument framgår att han vid flytt till Stockholm uppmanades läsa boken ”På farliga vägar” av författaren Marie Egland Drangsholt, utgiven 1941. Bertils frireligiösa mor såg nämligen innehållet som en varning för storstadens frestelser. Boken är sliten och vältummad!

 

Vad innehållet betytt för Bertil Nyman framgår möjligen i hans egna berättelser i boken ”Pojken som lockades av världen utanför”. Den behandlar i alla fall hans hjälparbete i Jerusalem och hemliga tågtransporter av skadade tyska soldater från Finland genom Sverige till Norge under åren 1941-1943.

 

Det senare kan man också läsa om i en rapport från Linköpings universitet 2003. Nyman höll ett tysthetslöfte i 50 år om det hemliga uppdraget. Därefter släppte hans sin berättelse och bidrog till stoffet i faktaredogörelsen. Det är intressant läsning om Sveriges hållning som neutralt land under kriget. Transiteringen av sjuka och skadade förklarades enbart som humanitär insats.

 

Romaner såväl som dokumentärer och faktaböcker ger stunder av välbehag.

 

 

Behag: Vackrast under en stråhatt

 

 

Charm och lockelse lär vara synonymer till veckans ämne ”behag”, och till det hör en stråhatt, under vars brätten hyn får lyster och ögonen glans. Huvudbonaden kan vara stor och svajig med blommor på, likt den Elisabeth-Louise Vigee-Le Brun bär på sitt

 
 

självporträtt från början av 1770-talet. Hon var hovmålare hos Marie Antoinette, men flydde under den franska revolutionen för att över huvud taget få ha huvudet kvar. Googla och hitta henne och den omnämnda kreationen.

 

Mindre och mer vardaglig är den här hatten, ägd och buren av Hanna Palme på Ånga (Olofs farmor). Den är från förra sekelskiftet och prydd med stråblommor och konstgjorda luktärter. Fler modeller finns här>>

 

Stråhattar kom från många håll i landet. Mest berömda var de dalsländska.  Upphovskvinnan Märta Stina Gottman från Ärtemark hade tjänat piga i Norge under mitten av 1800-talet och lärt sig hattflätning av en sjöman som seglat på Centralamerika. Hemma igen glömmer hon grannlandet för kärlekens skull och gifter sig med Jan Andersson från Håbol. En dag kallas byborna till husförhör, men ve och fasa - maken saknar hatt! Märta Stina går ut i ladan, plockar fina långa glansiga strån av råg och – ja, ni förstår …  Ärtemarkshatten blir succé  och början till en mycket lyckad hemtilllverkning i trakten. Mer om detta och om halmslöjd finns i Halmens hus utanför Bengtsfors, väl värt ett besök!

 

 

 

Behag: Att få vila på en Paneldivan

 

.

 

När vi fått ämnet för denna blogg, Behag, började jag fundera på vad i all världen finns det på Raspen som kan illustrera detta. Jag hittade denna urtjusiga Paneldivan. Efter som jag är en människa som gärna intar horisontellt läge när jag funderar över vilka frågor som vi skall ta upp till behandling i riksdag och i FN var valet helt naturligt. Armstöden på denna divan ser något obekväma ut när man skall ligga. Men det finns en lösning även på detta problem.

 

Det heter Paneldivan på grund av det höga ryggstödet. Högst upp finns en hylla där man kan placera diverse skrytobjekt. Alla paneldivaner är utförda i en stil som kallas Nyrenässans. Den höga ryggen och hyllan skall föreställa en panelvägg med hylla och väggfasta bänkar. I möbelkataloger från tidigt 1800-tal kallas divanen även för inventionssoffa. Nu kommer en förklaring till varför den heter så. Man kan fälla ut armstöden, vända sittdynan ett halvt varv och se då dyker det upp en madrass som inbjuder till horisontellt läge.

 

Paneldivanen på bilden hör egentligen hemma i Oscarianska rummet på Gamla Residenset.

 

 

RSS 2.0