Bilar: Bilar som samlarobjekt

 

 

Höstens utflykt med seniorbloggarna hade Sparreholms slott och dess bilmuseum med ca 100 utställda veteranbilar som attraktivt besöksmål. En god tradition förknippad med dessa utflykter är att vädret ska vara särskilt vackert. Så också denna gång. Att sitta vid det dukade bordet inne i slottet, med utsikt mot en vacker och solig park i höstskrud, var en riktig höjdare.

 

Tack Sörmlands museum för utsökt miljöupplevelse och en mycket god lunch!

 

Bland alla klenoder, i det som anses vara ett av Europas främsta privata bilmuseer, har jag valt en SAAB 92 A från 1950. Den har chassienummer 77. Historien bakom denna bilmodell är mycket intressant. Svenska Aeroplan Aktiebolaget (SAAB) hade efter andra världskriget problem med att få kunder till sin omfattande flygplansproduktion. Företaget satsade då på biltillverkning. År 1947 hade man i Linköping utvecklat och presenterat  den s. k. ”Ur-Saaben” – en för den tiden ovanlig bilmodell med god aerodynamik, framhjulsdrift, tvåtaktsmotor från DKW, treväxlad växellåda och frihjul. Det dröjde dock till december 1949 innan serieproduktion av SAAB 92, årsmodell 1950, som den kom att kallas, startade i Trollhättan.

 

Mycket mera finns att anföra om SAAB 92. Jag nöjer mig med lite kuriosa:

 

- För att minimera tillverkningskostnaderna hade SAAB 92  till en början ingen bagagelucka – den kom på årsmodell 1953

 

- 1950 - 1956 tillverkades över 20 000 SAAB 92-bilar.

 

På webbsighten SAAB92.dk finns följande notering angående produktionsvolymen 1950:

                       

”Hvis man søger lidt i historien om Saab på nettet ser man ofte to versioner af produktionstal. Én hvor man det første år producerede 700 biler og én hvor man producerede 1246. Jeg har valgt den med 1246 fordi man i Saabs personale blad VIPS nr. 1 fra januar 1951 skriver en lille artikel om produktionen af bil nummer 1000 i november måned. Man må formode at de på daværende tidspunkt har haft styr på produktions tallene”

 

”Världens dyraste bil” enligt en rubrik i tidningen Affärsvärlden. Under den tid holländska Spyker Cars ägde företaget var förlusten per tillverkad bil minst 120 000 kronor. Bouppteckningen efter konkursen den 19 december 2011 visade skulder på 13 miljarder medan tillgångarna beräknades till 3,6 miljarder. Under drygt 60 år med olika ägarkonstellationer visade företaget vinstsiffror endast ett fåtal år.

I sanning ett ovanligt utdraget företagsfiasko!

 

 Nöjd ägare till en SAAB 9-3 av 2004 års modell

Bilen: En av våra värsta miljöbovar

 

Under 1940-talet ägde hovstallet ett antal limousiner av märket Cadillac. Denna bil är en av dessa och just den bil som gett namn åt Kungens Kurva. I september 1946 var Kung Gustav V, hans hovstallmästare och två jägare på väg hem från en jakt på Tullgarns slott när chauffören körde av vägen strax söder om Stockholm. 

 

Bilar har alltid fascinerat oss och på 1940-talet var de inte så talrika. Vi har med åren blivit mer och mer beroende av dessa transportmedel. Biltätheten utgör dock numera en av våra värsta miljöbovar och den tär svårt på våra naturresurser. Jag läste för en tid sedan att antalet bilar här i världen nu är uppe i över en miljard. Om vi antar att två av 100 bilar rullar på världens vägnät dygnet runt så har vi 20 miljoner bilar i drift hela tiden. Om bensinförbrukningen kan antas vara cirka 5 liter i timmen så gör varje bil i drift av med 120 liter per dygn och världsförbrukningen blir då 2,4 miljoner kubikmeter per dygn eller 28 kubikmeter per sekund.

 

Bensin tillverkas genom raffinering av råolja eller petroleum som den också kallas. Råoljan har bildats från uråldrig biomassa av förhistoriska djur, plankton och alger vilka samlats i stora mängder på sjö- och havsbottnar och där skyddats mot oxidation och förmultning av syrefattigt vatten. Över mycket långa tidsrymder har det organiska materialet blandats med lera och begravts under tunga lager av sediment varvid materialet omvandlats. Det har således tagit många årmiljoner att skapa det vi kallar råolja. Nu förbrukar vi tanklösa människor denna fantastiska naturprodukt under några hundratal år i en förödande takt. Nyköpingsån, som rinner genom Nyköping har en normal medelvattenföring på 25 kubikmeter per sekund alltså ungefär världsförbrukningen av bensin. Det är något att tänka på när vi vandrar över Nyköpings broar!

 

 

Bilar: Ångvagn i Sparreholms fordonspark

 
 
 
 

Bilmärket IFA fanns inte i stallet – jag hade hoppats att få se den.  Ted Larsson, som visade runt i den annars fullproppade utställningslokalen, berättade  att den bilen tillverkades I DDR under efterkrigstiden. Sverige var ett stort importland. Min bror köpte en begagnad IFA  i slutet av 50-talet. Tvåtaktaren var läcker med sin treväxlade låda och krycka till växelspak som stack ut från en instrumentbräda med trädetaljer.  

 

Nu fanns ett enormt utbud av andra bilmodeller att titta på. Vid ingången i bilhallen stod något som påminde om en hästvagn, en sådan typ med kuskbock som jag själv suttit på och styrt häst med tömmarna.  Men det här exemplaret saknade skaklar och hade dessutom en motor under framsätet. Det visade sig vara en locomobil, en ”ångvagn” tillverkad 1899. Upphovet till sådana fordon var en amerikansk bilproducent.

 

Den ångdrivna bilen var spartanskt, i stort sett bara ett chassi med motor och säten för förare och passagerare. Bränsle till ångmotorn var bensin och fordonet medförde en vattentank som rymde 60 liter. Styrning skedde med en spak kopplad till framhjulsaxel. Maxhastighet 40 kilometer i timmen och samma fart kunde uppnås i backläge. Det enkla utförande stod sig tidsmässigt inte länge, efter något år fick nya modeller både påbyggd kaross och en bensindriven motor.

 

Samtidigt med titten på den här bilen nämnde Ted Larsson, mer som kuriosa, om en historia från Booerkriget i Sydafrika 1899-1902. När brittiska soldater krigade mot booerna använde man sig av just sådana här fordon - den första bil som använts i krig. Framkomligheten var säkert inte imponerande, men den hade en annan fördel nämligen att engelsmän kunde brygga en kopp te med ångmotorns hjälp.

 

Chassiet till detta fordon var hämtat från England, medan motorn var ihopsatt i Sverige. Detta berättade Helge Karinen själv om, han som skapat detta museum i Sparreholm med en fantastisk bilsamling.

 

 

Bilar: För vått och torrt

 

För den som har onödigt mycket pengar kan det naturligtvis vara roligt att unna sig en amfibiebil för semesterfärder i både vått och torrt. Under åren 1961-1968 tillverkades denna Amphicar i Tyskland i 3 700 exemplar, varav drygt 3 000 exporterades till USA. Upplagan är således begränsad och priset därmed sannolikt högt uppdrivet av folk som samlar på besynnerliga ting.

 

För pengarna får man en serietillverkad tysk småbil med motor och mekanik från engelska  Triumph Herald. Den har 38 hästkrafter med bakhjulsdrift och uppges på bra landsväg komma upp i 120 km/tim. När propellern tar över i vattnet blir farten beskedliga 6 knop, varför risken för buskörning och strandsvall är försumbar.

 

”Ubåt till salu” var rubriken i en annons som en gång inspirerade Ulf Peder Olrog till visan som inleds med orden ”Att segla uppå Fyrisån i undervattensbåt…”. Synd att han inte fick tillfälle att göra något liknande om en Amphicar.

 

 

Bilar: Stämplad som ful, men fin ändå

 

 

Inte duga, vara fel – så kan vi människor känna oss ibland. Om bilar var som vi skulle Volvos första renodlade sportbil, P1900, ha drabbats av samma bristande självförtroende. Den ansågs för ful för att tillverkas.

 

Allt började med att företagets direktör Assar Gabrielsson fick syn på sportvagnen Corvette från Chevrolet år 1953. Han blev förtjust. Volvo måste ha en liknande! Glasspar i Kalifornien tog fram en glasfiberkaross. De svenska teknikerna fixade chassit och flera delar hämtades från Volvo PV444. Resultatet blev en bil med en motoreffekt på 70 hk och en toppfart på 175 km/timme. Men den blev ful, tyckte Volvos nye VD Gunnar Engelau och stoppade tillverkningen, bara ett år efter starten 1956.

 

Totalt gjordes cirka 70 bilar, inklusive prototyperna. Ett 30-tal gick på export till bland annat USA, Venezuela och Brasilien. Fordonet på bilden finns på Sparreholms slott, på ett av Europas bästa bilmuseer. Mannen bakom denna turistattraktion är 83-årige Helge Karinen från Lovikka i Norrbotten. Hans dotter driver konferensverksamheten på slottet.   

 

Helge, som började samla bilar för cirka 50 år sedan, har nu cirka 150 dyrgripar. Knappt hälften visas för allmänheten. De är alla i körbart skick, också den ratade P1900:an. Det är ju insidan som räknas…

 

 

Bilar: En knallröd T-Ford

Den här veckan bloggar seniorbloggarna på temat bilar efter ett besök på Bilmuseet på Sparreholms slott. Bilmuseet visar bilutvecklingen från slutet av 1800-talet fram till våra dagar och innehåller en av Europas finaste bilsamlingar.
 
 
 

När vi var på besök på Sparreholms bilmuseum hittade jag en knallröd T-Ford. Henry Ford måste rotera i sin grav, han sa att man kunde få vilken färg som helst på sin bil, bara den var svart. Det fanns nog ingen som hörde Ford säga det, det är hans spökskrivare som påstår det i memoarerna. T-Forden var inte den första bilen den var inte heller den första som byggdes på ett löpande band, men Ford var den förste som byggde hela bilen i ett svep på det löpande bandet. De som var först med löpande band byggde vissa delar på bandet och lyfte sedan bort bilen från bandet och byggde resten på golvet.

 

Man brukar säga att T-Forden var den bil som satte världen på hjul. Bilen byggdes mellan 1908 – 1927. 15 miljoner bilar av denna typplockades ihop. När bilen lanserades kostade den 750 dollar men med hjälp av bandet kostade 1927 års bil bara 250 dollar.

 

Inom min släkt fanns en T-Ford den skall ha hämtat mor och mig från BB, jag har inget minne av detta. T-Forden efterträddes av en Ford modell A, den lyckades min kusin Ingrid och jag att få i rullning med en trasig garagedörr som följd. På bilen fanns ingen skada. Det var rejäla grejer på den tiden.

 

Sveriges första bilfartdåre skall ha blivit bötfälld i Stockholm någon gång i början av 1900-talet. Hastigheten i stan var begränsad till 20 km. En poliskonstapel tyckte att fartdåren körde alldeles för fort och ropade att han skulle minska hastigheten. Fartdåren lydde inte polisen som blev arg, sur, ilsken och sprang ifatt bilen och stoppade föraren. Sanningshalten i denna historia kan jag inte garantera utan hänvisar intresserade till SvD.

 

 

RSS 2.0