Bilder som berättar: Möte med Gnestapojkarna

Höstens första tema är Bilder som berättar, inspirerat av en fotoutställning med samma namn. Läs mer om fotoutställningen här!
 
 
Foto ur Frustuna hembygdsförenings arkiv, Arkiv Sörmland. Fotograf: Okänd.
 

Under sommaren har vi i seniorbloggsgruppen haft ett särskilt uppdrag. Sörmlands museum har under rubriken ”Bilder som berättar” ställt ut gamla och nyare bilder på tio platser i länet. Jag valde att studera bilderna i Gnesta. Av de 21 bilderna valde jag ett foto från ett möte med Gnestapojkarna taget av en okänd fotograf i mitten på 1950-talet. Under bilden fanns texten ”Föreningen Gnestapojkarna på en av sina sammankomster. Utflykter och olika festligheter förekom regelbundet för att stärka samhörighetskänslan och öka hembygdsintresset hos utflyttade Gnestapojkar. Från 1953 får även damer vara med”.

 

Under 1950-talet var det många som flyttade från landsbygden till städerna. Mina föräldrar flyttade 1953 från vårt lantställe Sandbäcken till Enebyberg norr om Stockholm tillsammans med mig och min syster. Det var även många av våra grannar som flyttade till Stockholmstrakten och efter hand så bildades en liten vänskapsförening som kallade sig ”Utvandrarna”. Det var omkring 10 medlemmar i föreningen och min far blev vald till sekreterare. Ändamålet med föreningsverksamheten var att träffas i trevlig gemenskap med mat och dryck i glada vänners lag samt att företa utflykter och resor.

 

Jag har fått överta protokollsboken och den är en mycket trevlig läsning. Under åren 1959 till 1964 hölls ett tjugotal möten hemma hos medlemmarna med god traditionsenlig mat samt lotterier, paketauktioner och kortspel. Här finns också berättelser från resor och teaterbesök tillsammans med en del goda historier och uppsluppna upptåg – en gång var det maskerad! Tyvärr gick min far bort i juni 1964 och jag tror att föreningsverksamheten upphörde då.

 

 

Bilder som berättar: Sankt Anna hospital

Höstens första tema är Bilder som berättar, inspirerat av en fotoutställning med samma namn. Läs mer om fotoutställningen här!
 
 
Foto ur Nyköpings kommuns bild- och företagsarkiv. Fotograf: Elin Lagerstam
 

För 40 år sedan flyttade jag från Solna med hustru och liten dotter till Nyköping.

Efter tips från vänner, studier av bostadsannonser och mäklarkontakter hade vi fått klart för oss att dåtidens medelklassdrömmar på bostadsfronten stavades Rosenkälla och Bryngelstorp. Jag minns att det poetiskt klingande Rosenkälla (obesett) verkade särskilt lockande.

Av olika skäl sköts villaboendet på framtiden och vi bosatte oss i hyreslägenhet på Hospitalsgatan 3. Med utsikt mot Sankt Anna, stadens då nedlagda mentalsjukhus.

 

När jag filosoferar kring bilden kommer en rad tankar, de flesta med negativ laddning.

Positiva Nyköping kan naturligtvis med viss stolthet framhålla att Sankt Anna numera är ett centralt beläget attraktivt bostadsområde, innehållande ett äldreboende och gränsande till en fint renoverad gammal industrimiljö i rött tegel.

Men mest går tankarna till psykvård. När jag växte upp var berättelser om dårar och dårhus  – dåtidens folkliga benämningar – något som var kittlande för barnaöron. Det var skrämmande och tydligt skuld- och skambelagt. Och då talar vi om en tid som låg 50-60 år efter fototillfället.

 

När det begav sig för över 100 år sedan förvarades många människor på dessa slutna mentalsjukhus utan att vara psykiskt sjuka. Det kunde vara tillräckligt att på något sätt vara avvikande. En populär diagnos för kvinnor var ”hysterika”. Det kunde t ex gälla för kvinnor som var sexuellt aktiva utanför äktenskapet eller inaktiva inom äktenskapet. Bildens läkare med svart hatt var en del av systemet – en makthavare, som tillämpade dåtidens vetenskap och beprövade erfarenhet.

 

För den som vill fördjupa sig i forna tiders psykiatri/kvinnoförtryck vill jag  rekommendera Karin Johannissons bok ”Den mörka kontinenten”. Den spränglärda Prof. emer. (idé- och lärdomshistoria)  behandlar här de medicinhistoriska hemskheterna engagerat och vetenskapligt. För läsaren är beskrivningen av behandlingsformer ett ofattbart och närmast outhärdligt tidsdokument.

 

 

Bilder som berättar: Skuldfrids långa hår

Höstens första tema är Bilder som berättar, inspirerat av en fotoutställning med samma namn. Läs mer om fotoutställningen här!
 
 Foto ur Oxelösundsarkivet. Foto: Okänd.

 

Dagens ungar har oftast eget rum med plats för lek, myshörna, säng och skrivbord, något som Skuldfrid Sjögren, född 1884, inte ens kunde drömma om. Huset där hon bodde var visserligen på 30 kvadrat men det fick hon dela med far, mor, 13 syskon – och en fyr.

 

  Fyrvaktarfamiljen bodde alltså på Ledskär, en bergig kobbe på norra sidan av Örsbaken, under 24 år. Tillvaron här kunde vara riktigt tuff, särskilt höst och vår när isen varken bar eller brast. Själva ön är så liten att den knappt syns i krabb sjö och här fanns inget dricksvatten. Det och andra förnödenheter hämtades på fastlandet, 5 km därifrån, många gånger efter en farofylld rodd, seglats eller vintervandring.  

 

  Skuldfrid blev berömd, inte för att hon bodde till havs utan för att hon hade så fint hårsvall. Ingen sax fick kapa av den minsta lilla bit!

 

  Skuldfrid lämnade Oxelösund och flyttade till Kanada 1920. Där borta, i en tävling, fastslogs att hon hade världens längsta hår, det var över 2 meter. (I dag lär en kinesiska ståta med 563 cm.) Bilden, vars fotograf är okänd, visar hur vacker Skuldfrid var i sina lockar, ringlande runt fötterna.

 

  I Håkan Noréns bok Strandhugg vid Sörmlandskusten kan man läsa om livet på Ledskär - och om att Skuldfrid drev egen damfrisering i Toronto.

 

 

Bilder som berättar: 27 april 1926

Höstens första tema är Bilder som berättar, inspirerat av en fotoutställning med samma namn. Läs mer om fotoutställningen här!
 
 
Foto från Landstingsarkivet i Sörmland. Foto: Okänd. 

 

Kortet är taget i Nyköpings Hospital denna dag. Jag undrar om någon av damerna, tjejer fanns inte då, hade hört talas om halvfabrikat eller färdigrätter. Lunchen lagades nog till stor del av råvaror som hade odlats av personal och patienter. En äldre person påstod att det även funnits grisar inom hospitalets område. På kortet ser det ut att vara en spartansk lunch, en kaffepetter och något som ser ut att vara gömt under bakdukar. Jag tror att damerna har serverat lunchen redan och håller på att förbereda eftermiddagens kaffe. Allt ser lugnt ut för att vara på ett hospital

 

Ordet hospital betyder från början lepra-, spetälske- sjukhus. De anlades på medeltiden utanför stadens hank och stör. Tänk nu på hur St. Anna ligger i förhållande till ”Åkroken” det medeltida Nyköpings centrum. Var hospitalet från början spetälske sjukhus? När Gustav Vasa förbjudit oss att vara katoliker blev ordet hospital helt enkelt sjukhus. I salarna blandades män, kvinnor, barn, åldringar, fysiskt sjuka och mentalpatienter i en och samma sal. Så där 40 – 50 i samma sal, ibland flera i samma säng. Någon gång under 1800-talet gjorde man en uppdelning i fysiskt sjuka och mentalt sjuka. De fysiskt sjuka hamnade på lasarett, de mentalt sjuka på hospitalet. Hospitalet blev ett sinnessjukhus. På en del av dessa hospital kunde man på söndagarna, mot en mindre avgift, få komma in och retas med tosingarna.

 

När damerna på kortet serverade sin lunch hade det blivit lite bättre tider. Nya behandlingar och mediciner hade kommit fram. En del av patienterna blev fast innanför hospitalets väggar för resten av sitt liv. I dag släpps patienten hem med en burk piller och får ta vård om sig själv.

 

 

Bilder som berättar: El i luften

Höstens första tema är Bilder som berättar, inspirerat av en fotoutställning med samma namn. Läs mer om fotoutställningen här!
 
 
Foto ur Nyköpings kommuns bild- och företagsarkiv. Fotograf: Elin Lagerstam

 

Få tekniska landvinningar har fått så stor betydelse som framställningen, distributionen och användningen av elektrisk ström. Eller som bondkomikerna Skånska Lasse/ Theodor Larsson från Mjölby skrev i sin Elektricitetsvisa (1977 återuppväckt av Tage Danielsson i 88-öresrevyn)

 

”Allt går ju med elektricitet

Elektriskt det är nå´t konstigt med det

Elektriskt, det strömmar ju som ni vet

härs och tvärs igenom tråden.”

 

Liksom många andra tätorter genomkorsades Nyköping vid 1900-talets början av luftburna el-ledningar från Elverket vid Nyköpingsån. Bilden visar hur det såg ut på Västra Kvarngatan. Metoden var givetvis sårbar och efterhand har den urbana eldistributionen flyttats till kablar under jord. Något som de stora kraftbolagen nu också -  efter hårda stormar och ilsken konsumentkritik - alltmer tvingas göra med de stora luftburna stomnäten ute på landsbygden.

 

Tänk om elektriciteten, i likhet med telefontrafiken, i framtiden kunde fungera trådlöst!

 

 

Bilder som berättar: Hos barnmorskan

Höstens första tema är Bilder som berättar, inspirerat av en fotoutställning med samma namn. Läs mer om fotoutställningen här!
 


Foto från Landstingsarkivet i Sörmland. Fotograf: Okänd.

 

Man ser på bilden att barnmorskans ansikte riktigt lyser av glädje och tillförsikt när hon lyssnar på ljud från barnet i den blivande moderns mage.  Säkert är det upplyftande att arbeta och vara ett stöd åt andra under den process som ett foster utvecklas till det att barnet föds. Hon använder här ett stetoskop av trä. Bilden är från landstingets arkiv men uppgift om tidpunkt och fotograf saknas.

 

Stetoskop används för att lyssna på ljud och rörelser från inre organ och just här efter fosterljud. Den medicinska termen för detta är auskultera . Ursprungligen var det bara ett trärör med en platta placerad mot kroppen, uppfunnet redan i början av 1800-talet. Hjälpmedlet förfinades och i mitten på 1960-talet patenterades det instrument som de flesta av oss kommit i kontakt med – åtminstone sett när det stuckit upp ur bröstfickan hos sjukvårdspersonal. Det är en platta med membran som fortplantar ljud via en kabel till hörlurar.

 

Min fru uppskattade hjälpen hon fick på mödravårdscentralen i Nyköping. Förutom att lyssna på fostrets hjärtljud så kontrollerades hennes viktutveckling och blodvärden. Hon fick också lära sig andningsteknik inför förlossningen.

 

Under den långa graviditeten byggdes förväntningar upp. Vi skulle få barn – en helt nyskapad människa! Förlossningen drog emellertid ut på tiden. Det var i senare delen av september 1969 och en hård storm drog fram under natten när hon låg på BB. Jag var på jobbet tre mil från staden och fruktade för att vägen hem kunde vara blockerad av kullfallna träd - men jag tog mig fram. Stämningen var tät - en blandning av spänning och förtjusning men övergick för min del i antiklimax. Jag blev tämligen bryskt hemmotad av en barnmorska! Dessbättre kunde inget förta lyckan när jag senare fick träffa min fru och vår dotter.

 

Kanske är inte samtliga barnmorskor själaglada i sitt arbete. Men vi kan ju alla ha en dålig dag ibland.

 

 

RSS 2.0