Bordskick: kan gå till överdrift

 

Den här fina träasken är avsedd för förvaring av tandpetare. Beskrivningen är kortfattad: ”Ask av furu med tandpetare. Stängs med skjutlock.”

 

Först kan konstateras att jag inte kommer från en uppväxtmiljö där bordskicket var satt i högsätet. Nog fick jag lära mig en del om hur man borde bete sig vid matbordet, hanterandet av kniv och gaffel, undvikande av rapande och andra opassande ljudligheter vid bordet och att maten ibland var underdimensionerad och skulle fördelas rättvist. Men att vänta med att börja äta till värdinnans startsignal och att skåla till höger och vänster ingick inte i hemmets grundkurs. Diskret tandpetning fick jag inte heller lära mig.

 

Som vuxen har jag ibland hamnat i sällskap där skålandet tillämpats in absurdum. Eftersom jag inte varit särskilt förtrogen med regelverket har skålandet ibland irriterat mig riktigt präktigt. Vän av ordning tycker säkert att jag borde lärt mig detta till synes enkla regelverk. Men icke!  Jag har satt en ära i att undvika kunskap på området då jag tycker att företeelsen är en kvarleva från ståndssamhällets dagar. Överklassmanér, kort och gott!

 

Vid ett tillfälle hade jag hamnat på ett konferenshotell i Mariehamn på Åland. Jag ingick i en valberedning, som under fyra dagar skulle vaska fram kandidater till olika förtroendeuppdrag i en förbundsstyrelse. Jag var en av de yngre i en seriös församling vars självbild andades överskattning av den egna betydelsen. Vid de många delikata måltiderna utmärkte sig en medelålders ”dame” från Tingsrätten i Göteborg. Hon orerade flitigt kring vikten av bordskick och anknytande umgängesregler. En del av hennes föreläsningar var riktigt intressanta men det blev bara för mycket av det goda. Så tyckte också en kamrat, som representerade universitetet i nyss nämnda stad. Vid den avslutande middagen, efter visst alkoholintag, vände han sig till ”fina damen” med kommentaren

 

- Om vi hade följt alla dina förnumstiga påpekanden denna vecka hade hela gänget  svultit ihjäl.

 


Bordsskick: jag såg aldrig mamma sitta och äta

 

Så här skrev min mor, Edith, år 1997 i Södermanlands museums skrift LIV – en historiebok om vardagen, livet och 1900-talet på sidan 11: Karlarna skulle jämt äta före oss kvinnliga, jag såg aldrig mamma sitta och äta tillsammans med pappa. Det var förresten bra för det luktade ladugård av vår dräng Johan, ohygglig. Edith, född 1905. Min tio år äldre bror har berättat att han aldrig såg mormor vid matbordet. Hon gick alltid omkring i köket under måltiden och såg till att inget fattades på bordet.

 

När jag hade gått ut sjunde klass i Folkskolan fick jag gå i fortsättningsskola några veckor på hösten 1950. Det var skolkök och vi fick lära oss laga mat på gammaldags vis. Vi lagade kålsoppa och stoppade korv, vi studerade näringslära och lärde oss att duka ett bord fint. De färdigheterna har jag fortfarande kvar. När jag dukar ett bord är jag fortfarande noga med att lägga knivar och gafflar rätt och att ställa glasen i god ordning. 

 

Till tema Bordsskick valde jag en laggad drickesstånka av grönmålad ek med skulpterat lock och hjärtformer vid pip och handtag. Givare är H Svensson, Jönåker. Jag äger faktiskt en nästan likadan stånka som står på ett skåp i farstun. Den är också laggad och försedd med fjorton band. Den har funnits i familjens ägo sedan jag var liten men den har aldrig använts vad jag kan minnas.

 

 


Bordsskick: Servettring och servetter

 

Bordsskick, för mig är det viktigt, något jag fick med mig hemifrån! Inte så att det var stelt och noga med allt utan att vi satt still på våra platser, pratade inte med mat i munnen och lite allmänt hyfs. Ibland när vi hade gäster åkte servettringarna fram ur skåpet med fin-porslin. Då fick vi barn hjälpa till att duka och sätts fram smöret som var snyggt upplagt på ett fat.

 

Servettringen som finns i museets förråd är gjord av mässing, så snygg. Det står ingraverat Emila på den. Servettringen är en gåva ifrån Wilhelm Bryde, Stockholm. Servettring började medelklassen att använda på 1800-talet. Man använde samma servett flera gånger. Bönder och arbetare använde inte alls någon servett!

 

Under medeltiden använde romarna seden att torka av händerna innan måltiden på ett handkläde, under själva måltiden använde man den nedersta delen av duken för att torka sig!

 

I våra skåp här hemma finns det ganska många servetter och servettringar - tror det är dags att ta fram dem igen och kunna njuta av både sköna linneservetter och vackra servettringar i olika former och material. Det är ju ett lätt sätt att sätta lite fest på vardagen!

 


Bordsskick: Kan du kniv och gaffel-språket?

 

Numera är det inte så petnoga med etiketten runt måltiden, men en viss ordning kan underlätta för värdar, värdinnor och eventuell serveringspersonal. Det internationella besticksreglerna behövs ibland. Den som avslutat sin middag ska lägga ihop sin kniv och gaffel med skaften åt höger och placera dem i urtavlans läge tjugo över fyra. Det är ett tecken som visar att man ätit klart, också om en del mat är kvar. Bestick brett isär betyder att du fortfarande vill tugga på och kanske till och med önskar påfyllning. Även om du faktiskt är mätt och belåten så törs ingen duka av!

 

  Kniven och gafflarna på bilden är av 1700-talstyp, men om de deltagit i några etikettstyngda middagar är okänt.

 

  Att plocka av från kalasbordet kan också vara förknippat med en del förbud, även om många nu blivit omoderna. En väninna berättade om hur stämningen vid ett avslutat kaffekalas förstördes då en gäst travade ihop koppar, fat och tårtassietter till en hög vid bordsänden. Han blev utskälld av sin hustru och anklagad för etikettsbrott! Det här var flera år sedan men så här skriver Magdalena Ribbing i Nya stora etikettboken: Borttagna tallrikar ska aldrig staplas på varandra så att gästerna ser det …eller rensas inom synhåll för gästerna utan hellre tas ut två i taget…

 

  Ingen ska behöva se någon matgegga!

 


Bordsskick: Vad som är fint skick beror på var man är

 

 

Redan när man dukar bordet så är skicket olika i olika länder. Hos oss ligger gaffeln med spetsarna uppåt och skeden med skålen. På en restaurang i Frankrike ligger ofta gaffeln med spetsarna neråt och skeden är också vänd. En anledning till att vi har vår gaffel med spetsarna uppåt är att vi inte vill förstöra linneduken. Fransmännen tycker att våra gafflar ser hotfulla ut, nästan som vapen. Om bordsskicket när man äter finns det mycket att skriva om. Yankees sätt att skära av en munsbit av maten, sedan lägga ner kniven, flytta gaffeln från vänster till höger och äta upp maten, flytta gaffeln från höger till vänster hand. Orsaken till detta skall vara att man inte skall sitta och vifta med ett vapen, kniven, vid matbordet. Om vi sen lämnar kniv- och gaffelkulturen gäller andra regler. Ta aldrig mat med vänster hand om du är i ett land där man äter med fingrarna. Att sörpla är ofint hemma men i Japan är det OK om man äter soppa med pinnar. Att ta i mat eller tillbehör till maten med fingrarna hos oss är ofint. Men nu kan man ta lite flingsalt med fingrarna utan att bli uttittad.

 

Saltkaret på bilden av finaste Kolmårdsmarmor. Det är som gjort för att ha flingsaltet i. Det är svårt att stjälpa omkull ett sådant saltkar.

 

Ät, drick och var glad åt att vissa saker som föreslagits av en romersk kejsare som helt OK för honom inte blivit accepterade som fint bordsskick.


Bordskick: ett ord med dubbel innebörd

 

Ordet ”bordsskick” kan väl med litet fantasi också tänkas ha innebörden att beskriva i vilket skick det aktuella bordet befinner sig. Åtskilliga utläggningar av Karl Knutsson i Antikrundan tar just fasta på möbelns konstruktion och rent fysiska status. Avlutning och andra ingrepp för att ”förbättra” utseendet får genomgående rött kort av honom. Däremot kan han nästan falla i trance över ett av tidens tand slitet matbord som någon känd stockholmsk snickare tillverkat i slutet av 1700-talet. Ovanstående slagbord från Café Bygdegården skulle nog knappast få godkänt, eftersom det enligt beskrivningen har ”sekundär målning i ljust grått”.

 

   Om sättet att uppföra sig vid matbord, alltså ”bordsskick” i dess andra betydelse, har mycket skrivits genom åren. Själv har jag indirekt bidragit till den ymniga floden av välmenande råd genom att engagera den på sin tid mycket kända journalisten Kid Severin i en bok med titeln ”På rätt sätt”. Året var 1965 och här är två smakprov:

 

   ”Man talar inte med mat i mun, dricker inte ´på tuggan´, tuggar med sluten mun. Man smackar och sörplar inte”.

 

   ”Vi äter på engelskt sätt. I USA skär man först isär mate, lägger kniven på tallriken, flyttar gaffeln över till höger han och äter med den. I Sverige gör man bara så åt små barn som inte kan skära själva.”

 

  Några år senare var det 1968 och då blev böcker av det här slaget helt ute. Men numera vimlar det åter av goda (?) råd, inte minst på nätet.

 


RSS 2.0