Bortglömt: "Snörliv"



Skönt att användandet av detta , för oss kvinnor, tortyrredskap är bortglömt. SNÖRLIV, vem var det som uppfann det, allt för en smal midja. Visst, ska inte förneka att det kan vara snyggt och fint och att kläderna sitter bättre, men det kan inte vara bra för inälvor och andra till kvinnokroppen hörande delar.

AJ, AJ vad ont det skulle göra att bli fångad i snörliv. Kan man andas? Kan man röra sej? Mycket tveksamt. Vet ju hur det kan kännas om något favoritplagg hängt i garderoben för länge och krympt, som det tyvärr gör ibland. Det är nog en kvinnlig företeelse, eller har männen också samma problem. Skulle de sätta på sej ett snörliv. Nej tror inte det, de är nog klokare än oss kvinnor. I det fallet. Vad kallas sådana tankar? Vi lämnar det.

Nu till SNÖRLIVET igen. Tänk att ryggen på detta ”plagg” är kantat med 2 rader valfiskben. Hur hårt är inte det. Valfiskben, (nu känner jag smärtan igen) och sen ska det snöras och dras åt i de 13x2 metallringarna på var sida om valfiskbenen. Plagget jag refererar till är tillverkat under andra hälften av 1800-talet.

Nej, släpp valkarna loss och trivs med din kropp kvinna och låt snörlivet vara bortglömt för evigt.


Bortglömt: "Laterna Magica och Camera Obscura"



Detta är två saker, som om de inte är bortglömda så är de helt passé. Eftersom Camera Obscura är den äldsta saken så tar vi den först. Camera Obscura är latin och betyder ”mörkt rum”. Det är ett ljustätt rum med ett litet hål i väggen. Om det i ett mörkt rum faller in ljus genom ett litet hål i väggen kan det på den motsatta väggen bildas en svag uppochnedvänd bild av det som finns utanför hålet. Principen beskrevs redan på 1000-talet av araben Ibn Al-Haitham.

På 300-talet f.Kr. beskrevs ett liknande fenomen av Aristoteles. Tekniken användes av konstnärer som hjälpmedel när de gjorde skisser. På 1600- och 1700-talet monterades linser i hålet och man fick då en större, skarpare och rättvänd bild. Canaletto och Jan Vermeer påstås ha hållit på med detta ”konstskojeri”.

Laterna Magica, inte att förväxla med Ingmar Bergmans självbiografi ”Lanterna Magica”, är en tidig typ av bildprojektor som utvecklades på 1700-talet. Ljuskällan till den Laterna som finns på bilden var stearinljus eller oljelampa, det blev bättre ljus med tiden. Med ljuset och inbyggda linser kunde man visa bilder på en vägg. Från början var det målade glasskivor man använde för visning men det blev också bättre med tiden. Genom att framställa bildband kunde man visa ”rörliga bilder”.

Runt 1850 fanns det i Wien en gubbe som ordnade visningar mot entré. Laternan var monterad på en vagn som kunde kördas fram och åter. Det som visades var bl. a. spöken, djävulen och samtal med avlidna släktingar och andra hemskheter. Myndigheterna blev tvungna att stoppa dessa visningar då åskådarna började visa mentala skador.

Laterna Magica har under senare tider använts av magiker ända fram till 1920-talet. Franska bilder fanns också som visades mot betalning, de fanns företrädesvis på turnerande tivoli. Det var annat stuk på detta än på dagens actionfilmer.

Jag var tvungen att skriva detta direkt annars hade jag glömt bort det och då hade det varit bortglömt.


Bortglömt: "Viktigt vanligt vatten"



Först en liten undring: Varför heter denna tingest brandspruta?  Den kan ju knappast, likt sagans drakar, spruta ur sig några eldslågor och ge upphov till brand. En mer korrekt benämning vore väl brandsläckare, även om man betvivla att denna lilla pyts på 10-15 liter med vatten och tillhörande pump från förra sekelskiftet förmår släcka någon större eldsvåda.

   För inte alltför länge sedan kunde man i hotellkorridorer se denna variant i brandberedskapens tjänst. Men anmärkningsvärt ofta hade man glömt en viktig detalj - att fylla pytsen med vatten. Numera är den ersatt med en effektivare pulversläckare, som dock många inte har en aning om hur den ska hanteras. Kanske var det lättare med pytssprutan?

   På mitt gamla regemente hände det sig att mannarna i brandberedskapen fick i uppdrag att elda upp ett gammalt skjul som var rivningsfärdigt. Olyckligtvis blåste det hårt den aktuella dagen, varför den så kallade röde hanen hoppade över till en betydligt större lada. I denna fanns regementets samlade bestånd av tjärvallade träskidor, en synnerligen eldfängd materia. Den magnifika brasa som därvid uppstod kunde nog ha hindrats om inte brandberedskapen glömt en viktig detalj: Nyckeln till den vattenpost som skulle förse brandslangen och sprutan med nödvändig ”ammunition”, alltså vatten.

   För att citera Peter Dalles uppfinnare från Sundbyberg: Tänkte inte på det!


Bortglömt: "En lykta under kjolen"



Lyktan på bilden ger dåligt ljus. Vad gör det? Det är värmen som är viktigast.

  Vad folk måste ha frusit i kyrkan förr i tiden! Gudstjänsterna var långa och bänkarna iskalla. Då behövdes verkligen en spiklykta eller kjolvärmare. Den här är av bleckplåt med hållare för ett ljus.

  Kvinnorna placerade de tända lyktorna på golvet, under sina vida kjolar.  Men… eldfaran då? Kanske den inte var så stor, de mönstrade urtagningarna i plåten är ganska små.

  Både herrskapsfolk och pigor blev säkert dåsiga när värmen spred sig upp längs benen. Många var trötta efter veckans slit, så också männen. Karlarna smusslade med snuset för att hålla sig vakna medan kvinnorna tog hjälp av doftande örter. I kyrkobuketten fanns exempelvis salvia, isop, mynta, citronmeliss, lavendel och timjan. Gärna också åbrodd som skyddade mot trolldom. Eller lammöra, vars kraft förhindrade åsknedslag. Vem bryr sig om det idag. Nu sätter man upp åskledare.

  Tidigare fanns också en mänsklig väckarklocka i kyrkan – kyrkvaktaren med sin käpp eller stav. Kyrkstöten var lång och nådde längst in i bänkraden. Också den är bortglömd. I Bredareds kyrka i Skara stift är den till och med omgjord till ljusstake!

  Vad har då hänt med kjolvärmarna? Jo, en del av dem har blivit myslyktor och gjort klassresor ända upp till fönsterbrädan.


Bortglömt: "Istället för 1400 varv/min"



Tack och lov är klappträt ett bortglömt föremål som hör hemma på museum. Det är ett föremål som förknippas med tungt arbete. Att tvätta/byka var förr i tiden ett tungt kvinnoarbete.

Arbetet började dagen före tvättdagen. Då lades tvätten i blöt. På tvättdagen flyttades plaggen till tvättbaljan och där gnuggades och skurades de mot en tvättbräda. Efter den proceduren kunde det ”randiga”- det vill säga den kulörta tvätten - sköljas.

Vittvätten bearbetades vidare genom att kokas i en gryta med lutvatten, en mycket stark lösning. När det var klart lyftes tvätten över till en bänk och så klappades lutvattnet ur med ett klappträ.

Sedan återstod sköljningen som skedde direkt från bryggan vid sjön eller i ån. Urvridningen fick ske för hand. Förhoppningsvis kändes tvättarbetet lättare med hjälp av det här klappträt som är så vackert utsmyckat med karvsnitt daterat 1851. Gissningsvis en fästmansgåva.

Uppskattar en brud idag en tvättmaskin med 1400 varvs centrifugering (nutidens klappträ) som fästmansgåva?  Kanske – kanske inte.


Bortglömt: "Krusare"



I en låda hos många ättlingar till mödrar som var födda i början av 1900-talet ligger kanske en sådan här pryl bortglömd. Det är inte en ”pryl” i den egentliga meningen utan bara slarvigt benämnt så - utan en ”krusare”.

Alltså ett ”tångliknande verktyg med skalkar av stål, överdragna med grönt plastmaterial. Smala vita plastrullar som skall rullas mot varandra under press”. Så står det på inregistreringslappen som även omtalar att föremålet har använts i tvätteriet på Jacobsbergs herrgård (adliga släkten Wattrangs gods i Björnlunda sn i  Södermanland).

Men varför krusade man och vad krusade man? Jo, örngottsband ! Och om någon nu inte sett ett ”örngott” = kuddöverdrag med band så beror det på att man numera använder istoppsdito! Men gissa vad viktigt det var på 1940- och 50-talen med krusade örngottsband. Min mor (född 1898) använde tidigare en bordskniv för att krusa banden och hon blev överlycklig när denna krusare kom i hemmet. Den kunde även hennes lille son få hantera då han ville ”hjälpa till” med tvättens efterarbete.

Om det är något som är ”bortglömt” så är det väl en sådan här örngottskrusare och så även tvånget att krusa just örngottsbanden bara för att känna stoltheten som en ansvarskännande husmor.


RSS 2.0