Bra att ha: Tänk om jag hade haft åror

 

Båten på fotot ovan har inget att göra med det som följer. Den båten är bara med för att det inte fanns några åror i föremålsarkivet. Det som följer nu är en sann berättelse om vad som hände mig vintern 1977. Tänk om jag hade haft åror.

 

En sång från den här tiden hade en text som var något liknande citatet

 

”Jag hade en gång en båt. Med segel och ruff och köl.”

 

På grund av en ständigt uppskjuten resa till USA låg båten kvar i sjön till dagarna före Luciadagen. Men nu skulle den upp. Transport var beställd till morgonen före Lucia. Båten skulle flyttas till mastkranen och mastas av och sedan till stora kranen för att lyftas upp i vaggan och transporteras till uppläggningsplatsen.

 

Ett ryck i startsnöret och motorn startade. Kasta loss och åka till mastkranen. Motoreländet lägger av halvvägs till kranen. Vinden gör att jag håller på att driva in i Femörekanalen. Jag tar för- och aktertamp i handen och skall göra ett hopp i land. Den förbaskade båten glider åt sidan och jag hamnar i vattnet, vatten upp till hakans höjd i december är en upplevelse. Efter en del krångel kommer jag i land, får av masten och får båten in under stora kranen. Jag fryser som en hund men bilen har blivit varmkörd. Jag kan ju inte blöta ner sätena i bilen med våta kläder så jag tar av mig nästan allt. Hoppar in i bilen och kör hem. När jag parkerar hemma vid garaget så kommer tanken. Tänk om polisen varit ute och haffat en medelålders gubbe iklädd bara kalsingar och alla andra kläder genomblöta en blåsig, kall och tjurig kväll i december.

 

Tänk om jag haft åror. De hade varit ”bra att ha”.

 


Bra att ha: vargskydd

 

Det är bra att ha skydd till hunden om den blir angripen av varg. Lindgren från Tunaberg har lämnat in ett brett hundhalsband av läder med två rader spikar, vilket ska förhindra svåra bettskador mot halsen. Frågan är om, var och när halsbandet har använts och under vilka förhållanden. Fakta saknas, men det bör rimligen ha tillverkats när det fanns verkliga problem - vargarna försvann under andra halvan av 1800-talet.  Det är i varje fall tillverkat långt före vargens återkomst i Mellansverige i början av 1980-talet.

 

Jakthundar är mest utsatta. När vargstammen var som störst under 1830-talet användes också ”broddband”, en järnring med taggar som sattes på halsen. För att förstärka skyddet smörjdes hunden ibland med björktjära.

 

Även i dagens vargområden är risken för angrepp på hundar ett reellt problem. Dock ska det inte överdrivas. Viltskadecenter beräknar att antalet angripna hundar per år i stort motsvarar de som körs på i trafiken. Givetvis kan vargangreppens omfattning relateras till antalet jaktdagar. Och situationen är den att många jägare i vargtrakter minskar sin jaktliga aktivitet med hund på grund av rädslan att få den dödad eller skadad. Jag har som Länsstyrelsens besiktningsman än så länge sluppit undersöka hund – det vore säkerligen obehagligt att möta någon som bara kan visa upp enstaka kroppsdelar från en uppskattad följeslagare, kanske rentav betraktad som familjemedlem.

 

Dessvärre räcker det inte med att enbart skydda hundens hals. Vid en vargattack kan hundar bli svårt sargade både i rygg och bakdel. Därför pågår utvecklingsarbete i några svenska företag för att få fram mer kompletta hjälpmedel. Västar med el, pepparutlösning eller sammanfogade spikband prövas.

 

Faran för vargangrepp på hund i Sörmland är knappast överhängande, men västen kan också skydda mot skada av vildsvin!

 


Bra att ha: koll på vädret

 

Besynnerligt nog har Föremålsarkivets förträffliga databas om de 60 000 prylarna inget att säga om denna fina barometer. Faktabladet är helt tomt -  inga upplysningar om dess konstruktion, tillverkare, ålder eller tidigare ägare. Och ändå representerar den en typ föremål som spelar en viktig roll i vårt dagliga liv.

 

    Alla (?) vill vi veta hur vädret är eller kommer att bli, antingen vi är stadsbor som ska ut i naturen eller bönder som planerar veckans sysslor. Vid sidan av matlagning (och Melodifestival) tycks den svenska televisionens ansvariga tro att medborgarnas största intresse är att bli uppdaterade om kommande hög- eller lågtryck.

 

   Jag har förstått att det finns olika tekniska lösningar för en barometers funktion. Hur de ser ut förklarade säkert fysikmagistern på gymnasiet, en kunskap som i min egen hjärnas databas numera för en tämligen undanskymd tillvaro. Det viktiga är, precis som med datorn, att den fungerar och är helt tillförlitlig. Om barometern utlovat vackert väder, medan den bistra verkligheten presenterar isande kallt störtregn på badstranden sjunker onekligen humöret.

 

   Men i de flesta fall går det faktiskt att lita på en barometer  och ha egen koll på vädret. Då är den bra att ha.

 


Bra att ha: lås på dörren

 

Det föremål som jag valde i samlingarna är ett så kallat polhemslås, ett hänglås som konstruerades av Christopher Polhem i början av 1700-talet. Det tillverkades och förekom i handeln ända i på 1950-talet. Låset får symbolisera behovet av att låsa in sina saker – lås är bra att ha!

 

”Bra att ha” är ett tema som passar mig. Jag är som ekorren och samlar på det mesta och har väldigt svårt för att kasta bort saker även om de inte använts på många år. Många av de föremål som jag gjorde i skolslöjden har jag sparat. Gamla verktyg har jag många liksom upphittade fällhorn från älg och en komplett utrustning för upptagning av is från sjön. Dock fick jag lite hjälp att rensa upp i samlingarna i maj 1968. Då använde vi torpet som sommarstuga. Det blev inbrott och tjuvarna tog det mesta som fanns. De hade tur för de hittade min kofot och den tyckte de tydligen var bra att ha att bryta sig in med. De tog allt porslin ur skåpen, kläder och linne, verktyg och till och med en stor fläskbit som låg i saltlake för kommande rökning. Ägg, begagnade tvålar, tändstickor, ja huset var tomt när vi kom dit med några vänner för att plantera skog. Lådorna i en byrå hade de tagit och packat stöldgods i. Polis tillkallades förstås och de gjorde en brottsplatsundersökning. Bland annat mätte de och fotograferade bilspåren till stugan. Stölden blev naturligtvis aldrig uppklarad men försäkringsbolaget skötte sig bra så jag fick en slant som plåster på såren.

 

En annan gång långt senare var det också bra att ha lås i dörrarna. Det var en lördagsmorgon i början av maj vid halv sextiden som en bil började köra runt på vår tomt kring huset. Den körde ett par varv lugnt och fint. Själv sov jag på övre våningen och min fru låg och lyssnade till ”Förklädd Gud” på radio. Hon ville inte bli störd så hon brydde sig inte om bilen.  Efter en stund hördes dock ett par kraftiga smällar på nedre våningen och frun sprang ut i hallen. Där höll just en mansperson på att kliva in genom ett uppbrutet fönster. Mannen blev rädd och flydde ut till sin bil där en kvinna väntade. De körde skyndsamt iväg från huset utan att vi hade lyckats se bilnumret.

 

Tjuven hade brutit upp ett fönster på nedre våningen med en skruvmejsel och det var när fönsterlåsen gick av som det small. Vi tillkallade polis som kom redan efter en kvart.  Men polisen kunde ju inget göra utan for efter att ha gjort några rutinkontroller. På måndagen efter läste vi en liten artikel i Södermanlands Nyheter att det hade varit ett inbrott i en sommarstuga i Björnlunda och att förövarna kvaddat sin bil i Flen varvid en man omkommit. Min spontana hädiska tanke var: Somliga straffar Gud genast! Något stött blev jag dock att de kallade vårt fina hus för sommarstuga!

 


Bra att ha: när du vill komma in

 

Plastlådans alla nycklar och nyckelknippor är hittegods från Eskilstuna. Det är ca 800 nycklar som inlämnades till Polisen år 1987. Lådan ingår i museets samlingar och har erhållits som gåva från Polismuseet i Eskilstuna.

 

När man betraktar denna nyckelsamling leds tankarna lätt iväg mot all frustration och allt letande som de försvunna nycklarna lär ha utlöst. Och alla komplikationer som det hela medförde. Hur många fick nattetid stå och frysa flera timmar innan nyckelfrågan kunde lösas? Hur många barn fick bannor och veckopengsavdrag när låsfirmans faktura skulle betalas? Och hur gick det för Volkswagen-ägaren när bilnyckeln var borta?

 

Nu får det vara nog med alla spekulationer. Över till det självupplevda. Mina tidigare nyckelfadäser har ofta kunnat härledas till hjärnsläpp när stressen slagit rot. En morgon i september 1996 skulle jag något försenad ta bilen till Katrineholm för att åka vidare med tåg västerut. När jag vid hemkomsten saknade mina nycklar kom jag snabbt fram till följande: Jag hade vid inlastningen lagt nyckelknippan på biltaket och kört iväg. Där kan den inte ha stannat kvar särskilt länge, tänkte jag. Ringde så till Polisen.

 

Jo då, nyckelknipan var upphittad. Den hade glidit av i första gathörn ca 100 meter efter rivstart, inlämnats av empatisk samhällsmedborgare och kunde direkt hämtas ut av sin försumlige innehavare. Nu får jag skärpa mig, tänkte jag.

 

För några månader sedan stod jag på Stockholms Central efter att ha letat igenom alla fickor och vänt ut och in på min ryggsäck ett antal gånger. Motvilligt insåg jag att min lägenhetsnyckel sannolikt var kvarglömd i Uppsala. Jo då, det löste sig den gången också. Ett telefonsamtal till svärmor i Nyköping som hade såväl reservnyckel som middagsmat i beredskap.

 


Bra att ha: Ett längdmått

 

 

Dagens kroppsfixering är inget nytt, den fanns förr – men på annat sätt. Vår lekamen gav oss en mängd olika längdmått. En famn mättes mellan utsträckta armar och händer. En tvärhand var bredden över handens fyra fingar och en aln, en tredjedels famn, räckte från armbågen till lillfingerspetsen, knappt 60 cm.

 

  Måttstickan på bilden håller just det måttet. Den ger mig associationer till tyg och till bomullsspinneriet vid Nyköpingsån. Men något känns fel… Spinneriet startade i slutet av 1800-talet. På stickan står 1813, den tid då Perioden var pappersbruk och tillverkade papper av lump, gammalt linne. Men det var väl inte det man mätte upp? Kunde det vara viraduken av metall? Den finns fortfarande med, nu i plast, när pappersmassa ska avvattnas.

 

  Hur som helst pratar ingen om en aln idag, det är metern som gäller. Dess längd beräknades en gång som en liten liten del av sträckan nordpolen till ekvatorn. Man tog fram en ”arkivmeter” – som blev 0,2 mm för kort!  Idag får man säkrare mått med hjälp av ny teknik. Men tänk – 100 meterslöparen Usian Bolt springer aningen längre än vad Jesse Owens gjorde 1936? Och det snabbare!

 


RSS 2.0