Bröllop: Min Kerstin



Ett hett tema, speciellt aktuellt i juni 2010. Men vid åsynen av detta fina flickporträtt gick mina tankar till ett för mig mycket speciellt tillfälle. Det är nu för över 52 år sedan. Ett bröllop naturligtvis – Kerstins och mitt - i Nikolaikyrkan i Nyköping, den vackraste majdagen år 1958.


Hur kan jag associera till det när jag ser på konstnären A. Hoffstens sensuella porträtt i olja av en ung rödhårig, aningen fräknig, grönögd (?) flicka på några och tjugo? Målad 1919.

Jo , för min inre syn, har hon en viss likhet med min brud så som hon såg ut den dagen i maj. Det vill säga - innan hon klätt om till vitt och tagit på slöjan. Jag blir varm i hjärtat när jag ser bilden och tänker på min Kerstin.

Någon som liknar den nervöse yngling så som jag såg ut, i min något för stora, hyrda frack och hårt sittande krage, finns det ingen bild på. Inte vad jag kunnat se i föremålsarkivet. Och tur är väl det!

Målaren och tecknaren, Albert Hoffsten (1887-1927), kan man läsa om i Svenskt konstnärslexikon. Där står bl.a. att han studerade på Konstnärsförbundets skola i Stockholm, att han vistades i Paris åren 1911-1912, att han tillhörde sammanslutningen ”De unga”. Han var således en av dem som introducerade den moderna expressionismen i svenskt måleri.

Han har utfört många porträtt och i dem lägger han på de starka, lysande färgerna som understryker kompositionen och som är så typisk för hans generation.


Bröllop: Bala taklänges



Det var en gång – så börjar många sagor och det gör också den här.

Det var en gång en ung man som skulle gifta sig med sin käresta. Vigseln ägde rum i en röd liten landsortskyrka av trä. Brudgummen i svart kostym och bruden i lång, vit klänning. Hon hade en slöja över håret och högst upp en krona. Om det var en myrtenkrona får vara osagt.

Kyrkan var fullsatt för det var konfirmation före vigseln.

Ingångspsalmen började och paret skred sakta fram i kyrkgången. Nervositeten var påtaglig. Halvvägs upptäckte bruden att hon tappat näsduken som hon bar i handen. Hon vände och gick tillbaka och hämtade den. Hon återvände till brudgummen och intåget kunde fortsätta.

Framme vid altaret stod prästen. Han följde den vigselordning som gällde. Prästen läste före: Jag N.N. tager dig N.N. nu till min äkta hustru o s v. Brudgummen upprepade: Jag tager dig Unna Alla. Upptäckte att det blev fel och ändrade sig till Alla Unna. Bruden hette Ulla Anna. Till slut blev det rätt och de fick sitt vigselbevis och kunde tåga ut ur kyrkan som äkta makar.

Till saken hörde att den unge mannen ofta roade sig med att ”bala taklänges”.

Bröllopsgästerna hade svårt att hålla anletsdragen i ordning.

Bildens brudkrona bars av Märta Jansson när hon gifte sig med Oskar Axelsson i Vårdinge kyrka 1927. Det finns också ett foto av brudparet i Sörmlands museums samlingar.


Bröllop: En sak som kan ha oanade följder



Ute i den stora världen har det alltid varit förenat med stor fara att ingå äktenskap. Se bara på den stackars Ann Boleyn. Hon gifte sig med kung Henrik VIII och trodde att hon skulle få halva riket. Inte fick hon det, hon tappade huvudet två gånger kan man säga. Första gången när Henrik friade, andra gången när han såg till att hon halshöggs.

Bästa Daniel se vad som kan hända, tag lärdom. Om detta skulle ske hade det varit värt det bara för att få kalla kungen för ”Du svärfar”? Du får prinsessan men inte halva riket. Att dela riket har försökts förut men inte gick det. Sten Broman och Fritjof Nilsson Piraten började gräva ett dike mellan Småland och Skåne för att skilja Skåne från Sverige. Broman skulle bli president i kungariket Skåne. Inte blev det någon skilsmässa delarna hänger ihop fortfarande.

Eller kära Daniel betrakta bilden ovan. Sture har aldrig återhämtat sig efter sitt bröllop. Han har varit tvungen att tillbringa de senaste 25 åren på vårdskolan i Eskilstuna och Komvux. Han har aldrig kommit på fötter och nu har han hamnat på museum som en varning till alla unga män. Tänk att vårdas av flera hundra unga vackra flickor och kvinnor och ändå ligga där som ett kolli och aldrig resa sig, grymt mycket grymt.

Detta var ett grymt skämt Daniel. Sture har aldrig varit gift han har varit en vårddocka ända sedan han kom ur gjutformen.

Dessutom min bästa Daniel måste du komma ihåg vad Shakespeare säger om bröllop i Trettondagsafton. "Bättre väl hängd än illa gift".



Bröllop: Med vackra sötsaker!



Högtidskonfekt gavs till gästerna som minne vid dop, konfirmation eller begravningar. Och bröllop förstås!

I en monter i Sörmlands museums föremålsarkiv finns de mest förtjusande skapelser. Det är små godispaket, täckta med vit spets, i läckra färger, i silver och svart men också prydda med instrument, ringar, spädbarn och blommor.

  Undrar om kronprinsessan Victoria och Daniel får något godis efter sin vigsel. De skulle säkert uppskatta sådan här grannlåt, på bilden dekorerad med tyll, sidenband, en gyllene fontän och staket i guld.

  Traditionen med högtidskonfekt har sina anor från 1600-talet, då drottning Kristina, trött på frosseri och storsvulstiga fester, införde en ”överflödsförordning”. Från 1644 fick man bara servera vin och konfekt vid bjudningar. Det gav jobb åt de schweiziska sockerbagare som tagits hit efter 30-åriga kriget men inte blev ”småplocket” så särskilt billigt.

  Under 1800-talet och förra sekelskiftet spred sig bruket att servera högtidskonfekt vid viktiga tillställningar i herrskapskretsar, borgerskap och så småningom också hos vanligt folk. Innanför det konstnärligt utförda omslaget fanns en s k morsell, tjock glassyr av krossocker, vatten och någon essens. I dag är det många som har s k konfektbröllop. Efter en eftermiddagsvigsel serveras en buffé av läckra, vackert upplagda chokladbitar eller andra delikatesser. Söta viner, likörer eller saft hör till, liksom leve-ropen.


Bröllop: Typiskt typografiskt



Varje bransch har sina specialtermer, det må gälla sotare, målare, snickare eller it-specialister. Så även, förstås, den typografiska eller grafiska som man numera säger. De gamla yrkesstolta typograferna i form av hand- och maskinsättare finns ju knappast längre. De försvann efter stundom hårda fackliga strider med datorernas intåg på redaktionerna, där envar blev sin egen typograf och (dessvärre) korrekturläsare. Kaster, fackindelade lådor med blytyper för handsättning (som den på bilden räddad vid rivningen av Länstryckeriet i Nyköping 1966) eller sättmaskiner för löpande text har blivit museala föremål.

När dessa typografherrar (några damer fanns knappast) talade om bröllop så betydde det att ett ord felaktigt dubblerats i texten. Därav må inga förhastade slutsatser dras att mänskliga bröllop har något med felaktigheter att göra. Åtminstone inte som princip. Motsatsen till dubblering kan sägas vara att ett ord blivit överhoppat, vilket av någon anledning har benämningen lik.

Besynnerligt är också det typografiska fackordet horunge, som används när ett ensamt kort ord står överst i en spalt eller på en sida. Sådana misstag var strängeligen förbjudna hos dem som ville hålla den typografiska fanan högt.

Här är det nog dags att sätta punkt – ett ord som också är ett typografiskt mått. Det används ju faktiskt även i datorernas stilar, men den exakta innebörden torde vara obekant för de flesta. Låt oss därför konstatera att måttet är rågat för denna bloggomgång.



RSS 2.0