Bygga: Samhällsangelägenhet men också en aktivitet för statusjägare

 
 

När seniorbloggarna under fikastunden beslutade att välja ”bygga” som tema var min entusiasm över ämnesvalet något begränsat. Mina tankar vindlade snabbt iväg mot negativismens avgrundsdjup. Komplexfylld avundsjuka visavi händiga fritidsbyggare blandades med aversioner mot lyxboende. Jakten på det perfekta boendet involverar alltför många och husdrömmarna stimuleras dessutom av ett otal antal TV-produktioner. Slopad fastighetsskatt, extremt lågt ränteläge, havererad bostadspolitik med eftersatt nyproduktion har drivit fram en i längden ohållbar situation. I kontrast till berikande bostadskarriärer har många unga vuxna svårt att etablera sig med det första egna boendet. Och bostadskostnaderna slukar en alltför stor andel av många hushålls disponibla inkomster. Bostaden som en social rättighet är nog dessvärre ett minne blott.

 

Bildens Nyköpingshus, så som det tedde sig före branden 1665, är ett fint exempel på ett dåtida tvivelaktigt skrytbygge. Hertig Karl, som senare blev kung Karl IX, lät med start på 1570-talet bygga om Nyköpingshus till ett magnifikt renässansslott med hjälp av arkitekterna Christoffer Pahr (från år 1573), och senare Herkules Mida. Så kan det gå när någon har mycket makt och disponerar statens stora kassakista.

 

Friherre Hans Ramel var en annan stor byggare. ”Bygge-Hans” lät på 1700-talet uppföra slottsbyggnaderna Övedskloster, Löberöd, Maltesholm och Tullesbo i Skåne. Här var det främst pappas pengar, som möjliggjorde den överdådiga byggverksamheten.

 

Runt om i Sörmland finns arkitektoniska praktbyggnader, hundratals slott och herresäten som påminner oss om svunna tiders makt och rikedomar. Nutidens palatsbyggare har svårt att konkurrera. Men hur smaklösa nutidens skrytbyggen än kan te sig är det rent av sannolikt att en del i framtiden kommer att betraktas som kulturhistoriska klenoder. För att inte framstå som en alltigenom gnällnegativ gubbe måste jag trots allt tillstå att mången byggare gör en insats för samhällsekonomin. I undantagsfall kan till och med ett och annat drömhus komma att betecknas som särskilt värdefullt i ett byggnadshistoriskt perspektiv.

 

 

Bygga: Att bygga sommarstuga av ANA-lådor på 1950-talet

 

 

Bilden visar en ramsåg som lämnats in av Lars Eriksson i Trosa. På ena sidan finns ett tvinnat snöre som kan spännas med en trähake. Haken snurras för att därigenom spänna snöret och hakas slutligen fast när spänningen på sågbladet är lämpligt. Sågblad finns av olika typer. Till exempel sågblad för att klyva eller sågblad för att kapa. Dessutom kan det vara olika antal sågtänder per centimeter.

 

År 1951 började min far bygga en sommarstuga utanför Nyköping. Familjen cyklade till området för att välja en tomt att hyra. Tomten var en ren skogstomt utan el eller vatten. Det första som behövde göras var att fälla träd för hand för att skapa en plats där det gick att bygga ett litet sommarhus på cirka 30 kvadratmeter. Plinthål skulle grävas och en grund för skorsten och spis behövde muras. Det visade sig vara en rullstensås som tomten befann sig på, vilket innebar att grävarbetet egentligen bestod i att med spett eller med så kallad korp ta upp mer eller mindre stora stenar ur marken. Familjen bodde under byggtiden i ett tält på tomten alternativt cyklade cirka en mil till Nyköping.

 

På grund av en begränsad ekonomi gällde det att skaffa billigt material att bygga med. När pengarna var slut fick man vänta till nästa år för att fortsätta. Att låna pengar till bygget fanns inte i sinnevärlden. Min far spelade dansmusik vid sidan av sitt vanliga arbete och  pengarna från spelningen fick finansiera bygget.

 

Ett billigt byggnadsmaterial var att köpa en billast med så kallade ANA-lådor. ANA importerade bilar och bildelar i stora trälådor som skeppades med båt till Nyköping. Dessa trälådor blev avfall efter fullgjort värv. Det gick då att köpa lådorna för nästan bara transportkostnaden.

 

Last från Amerika till Anas Automobilfabrik i Nyköping, 1948. Fotograf okänd, ur Sörmlands museum samlingar.

 

Problemet var att lådorna hade tagits isär i form av hela sidor. Det första som behövde göras var därför att demontera brädorna från  ramvirket. Till detta, som oftast var  barnens och de äldres  jobb, behövdes en spikurdragare som kan liknas vid en stor hovtång med en vikt på skaftet. Vi knackade ner tångens käftar i träet omkring spikskallen och drog sedan ur densamma. Det var mycket spik i dessa lådor. På så vis  frigjordes bräda för bräda. Spikarna togs också tillvara och rätades för att sedan användas vid bygget av stugan. Varefter vi demonterade brädor och spik använde min far materialet för att bygga upp stugan med. Det var bara fasader och en del andra synliga delar som bestod av nytt virke. Många sommarstugor och garage i Nyköpingstrakten är byggda av dessa ANA-lådor. Fönster, skåp och inredning tillverkades sedan under vintern i det hobbyrum som fanns i vårt liksom i många andra hyreshus vid den här tiden.

 

Idag har troligen mycket få personer det tålamod som krävs för att bygga sommarstuga på detta miljövänliga men arbets- och tidskrävande sätt.

 

 

Bygga: Ett intresse i tidiga år

 

 

Tydligen började jag rätt tidigt att intressera mig för att bygga. Vi fick besök av Faster Brita och Farbror Algot från Dammstugan och de hittade mig som satt och donade lite på bergknallen vid syrenbersån. Farbror Algot frågade vad jag gjorde och jag svarade: ”Ja’ pital”. Jag var väl cirka tre år då och hade redan börjat hantera hammare och spik. Den där historien berättade faster och farbror för mig många år senare. Den hammare som jag använde som liten såg väl ut ungefär som den på bilden ovan. Den kommer från slöjdsalen i Sigridslunds skola i Flens kommun.

 

Och byggandet har fortsatt. Som grabb byggde jag en koja uppe på Rävberget i kohagen och den var byggd i en cirkel runt en liten öppen plats. Där var man skyddad för alla inkräktare! 1960 byggde jag om pappas gamla hönshus till sommarstuga. Jag rev ut all gammal dynga och öppnade upp huset genom att såga av ett par bärande bjälkar i mellangolvet. Lite nervöst var det – skulle huset fläka sig och rasa ihop? Men det höll för det fungerar fortfarande som sommarbostad och jag ser det just nu genom fönstret på andra sidan åkern. Erik, som var sommargäst och bodde i det hus jag nu bebor, gav mig många goda råd. Han försåg mig också med färg, spackel och penslar och det blev faktiskt riktigt fint. Övrigt byggmaterial köpte jag för mina studiebidrag. Sommarbostaden kallade vi sedan för ”Hönnsuse” vilket naturligtvis inte hade något hönshus att göra.

 

Det stora bygget genomförde jag 1976 till 1977. Då bestämde vi, min fru och jag, att flytta från Bergshammar utanför Nyköping till mitt gamla föräldrahem, Sandbäcken. Den gamla byggnaden, ett vinkelhus med brutet tak, fick en utbyggnad med källare, badrum och två sovrum samt en jordkällare med ingång från källarfarstun. Då hade vi hantverkare som skötte det mesta av jobbet. Där bodde vi i 27 år medan barnen växte upp och blev självgående.

 

Sonen Martin med fru bestämds sig 1996 för att bosätta sig i det lilla torp vi nu bebor. Han och jag byggde ut huset på längden och familjen kunde sedan med ett avbrott på ett år bo här i sju år med sina fyra barn. Men 2004 blev stugan för trång och vi bytte bostad helt enkelt och torpet räcker väl till för min fru och mig.

 

Här har jag sedan byggt garage och vedbod samt ett ”stall” till min nya flakmoppe ”Grålle” och rustat ett utedass. Mitt senaste bygge var att rusta taket på den fina gamla jordkällaren vid Sandbrink som uppfördes år 1890. Det är kul att bygga.

 

 

Bygga: Knuttimmer

 

Denna enkla yxa är handsmidd och stämplad:W.E.L. Den är av rätt storlek för att hugga fram timmer till knuttimring. Det finns inget mer angivet om yxan än att den kommer från Lilla Stensäter, utan sockenangivelse.

 

Minst tre olika sätt att timra knutar finns. Rännknut, dubbelhaksknut och laxknut. Rännknut är den äldsta och enklaste oftast med rundtimmer. Även på 1700-talets slut användes den till enklare byggnader. Man hade då övergått till planbilat timmer med dubbelhaksknut så timringen blev tätare. Timringen utvecklades och på 1800-talet blev laxknuten vanlig. Det kallas för sinkning och knutarna blev då släta. Samma laxning/sinkning används också då man gör lådorna till en byrå.

 

Det äldsta bevarade knuttimrade profana huset anses vara ett kyrkhärbre i Älvdalen. Huset finns registrerat i Riksantikvarieämbetets register.Älvdalens kyrkby 23:6. Byggnadsminnesförklarat 1985. Det är från 1280-talet och har använts som tiondebod och sockenmagasin. En loftbod finns också och är från 1570-talet. Båda är i två våningar. På bägge husen finns s k dalruneskrift bevarad.

 

 

Rännknut är det troligen på ett hemlighus från Spatorp i Kila. Det vackraste dass jag sett med vida utsikt över Kiladalen. Här kan man sitta i lugn och ro och titta på pappersbonad av Oskar II med hela släkten av kungliga personer. Tidningspappersbitar eller telefonkatalog i stället för toapapper var det förr. Man tömde dasset några gånger om året och grävde ner i åkern, kanske blev det till gödning och nytta. Farfar föddes vid Spatorp i en stor barnaskara. Jag har besökt gården ett par gånger för att känna av atmosfären. Numera bor ingen permanent här. Den har varit sommarbostad och även jaktstuga.

 

Vi hört om hur vårt vackra hav, Österjön, används till att tömma toaletter och avlopp från stora kryssningsfartyg, orenat!!. Man blir alldeles matt, när lagen säger att småbåtar med toaletter ska gå in i hamnarna och tömma. Och Medelhavet med den stora befolkningen är väl i ännu sämre skick.

 

 

Bygga: Egnahemsföreningen Nyköpings Villastad

 


Nyköpings villastad är ett utmärkt exempel på en bostadsplanering och försörjning i samarbete mellan kommun, företag och ”egnahemmare” från tidigt 1900-tal som saknas i dagens samhälle och som skulle kunna vara en förebild för bostadsplanering i 2000-talets Sverige.

 

NK:s verkstäder behövde kvalificerad arbetskraft men bostadsbrist försvårade rekryteringen varför NK beslöt att medverka till bildandet av ett särskilt bolag för byggande av 1 och 2-rumslägenheter i hyreshus, sk  arbetarbostäder. Ambitionen hos företagets anställda var högre och många ville bygga egna hem och 1908 bildades Egnahemsföreningen Nyköpings Villastad. Föreningen byggde och ägde husen, medlemmarna hyrde och förvaltade dem, Sparbanken lånade ut kapital och NK erbjöd ett topplån.

 

Husmodellen på fotot är ett exempel på vad samarbetet resulterade i; en gul trävilla på Runebergsgatan i Nyköping.

 

Ytterligare ett exempel på hur NK, genom sin dotterfabrik ANA, Nyköpings automobilfabrik, medverkat till bebyggelse i Nyköping är den sk garagebyn på Hemgården. Bilfabriken importerade bilar från bl a USA. Bilarna kom som byggsatser i stora trälådor och trälådorna blev till byggnadsmaterial i uppförandet av 52 faluröda garage mellan åren 1954 0ch 1955. Dåvarande stadsarkitekten Torbjörn Haglund tog fram en typritning efter vilken garagen monterades med papptak och jordgolv. Virket i transportlådorna var av god kavalité, redwood, och därför eftertraktade av fabrikens personal som med stigande levnadsstandard fick råd att skaffa bil och bilen skulle ha ett hus. Också lösvirke av hög kvalité från sågen i Buskhyttan användes.

 

Idag står nästan samtliga hus kvar och utgör ett pittoreskt inslag för trafikanter på E4:an på väg mot Stockholm som kan beskåda anläggningen på Hemgården väster om motorvägen. Ytterligare ett exempel på hur enskilda, företag och kommun har samverkat i ett lyckat projekt.


Igår, den 26 maj, presenterades långtidsutredningen 2015 där tre rapportförfattare betonar bostadsmarknadens betydelse för framtidens ekonomiska utveckling i Sverige. Strategin som man förespråkar är experimentell där olika åtgärder föreslås testas i mindre skala. Något förändrade ränteavdrag, en liten skärpning av amorteringskraven, friare hyressättning i delar av beståndet, sänkta transaktionsskatter och mindre höjningar av fastighetsskatten samt regeljusteringar som sätter mer press på kommunerna att planlägga mark.


För att citera rapportförfattarna: ”Med många små steg som alla drar åt samma håll kan vi få en bostadsmarknad som i högre grad stöder den ekonomiska utvecklingen utan att hota hushållens välfärd.” Berövad metod i Nyköping. NK fick arbetskraft som fick lön och bostäder och kunde köpa bil och bygga hus till bilen av återanvänt virke från USA och kommunen skattepengar till skola vård och omsorg.

 

 

Bygga – ett nedärvt intresse?

 

Väldigt många människor tycks ha en inneboende drift att vilja skapa något med sina händer. Redan under jägar-/samlarstadiet tillverkades vapen och andra redskap.  Vid utvandring till områden med kyligare klimat behövdes bosättningar som skydd mot klimatets påfrestningar. Sen har det bara snurrat på under civilisationens framväxt – hantverk kan idag resultera i snart sagt vad som helst.

 

Naturligtvis är vi också starkt miljöpåverkade. Lekande barn bygger, fortsätter i skolans allmänna undervisning i praktiska ämnen och för en del blir det också specialinriktad yrkesutbildning till hantverksmässiga branscher. Mitt byggande som barn skedde med material som plockades direkt i naturen – det handlade inte om köpleksaker. Jag är övertygad om att skolslöjden grundmurade ett intresse hos mig för snickeri och bilden av arbetet på skolplanschen väcker minnen från den tiden. Slöjdlärare fanns med i mina tankar om yrkesval, men ännu närmare kom jag byggsvängen. Det var på håret att jag drogs med i följet av hantverkare för att bygga ut Märsta och Arlanda. Snickeriarbete har likväl tidvis varit en rolig och nyttig fritidssyssla.

 

Frågan är hur det ska gå i fortsättningen med rekrytering av folk till hantverksyrken och inte minst till byggbranschen. Det tycks vara svårt att få tillräckligt många unga att välja sådana utbildningar. Kanske är invandrande hantverkare räddningen. Barn börjar numer sin lek med surfplattor och liknande prylar och det stimulerar knappast någon inre drift till praktiskt byggande.

 

 

RSS 2.0