Byggnad - Residenset i Nyköping

Stora Torget och Residenset, 1967
 

I byggnaden på bilden, med vackra pyramidekar utanför torgfasaden, hade jag min arbetsplats 1973-2012. Huset uppfördes år 1806 på ”stadens förnämsta tomt” vid Stora torget av landshövding Fabian Ulfsparre af Broxvik. Bygget var storvulet och dyrbart och landshövding Ulfsparre fick därför överlåta huset till Kronan år 1815. Skrytbygget i sengustaviansk nyklassicism var överdimensionerat för länsstyrelsens dåvarande behov. Det kom under 1800-talet under några år att inrymma stadens första folkskola och senare hyrde bl a länets Brandstodsbolag in sig

 

Här är inte platsen för fullständig historieskrivning. Vill dock nämna några anmärkningsvärda händelser från 1900-talet. Byggnaden klassades år 1935 som byggnadsminne. Detta hindrade dock inte att representationsdelen under 70-talet styckades upp i kontorsmoduler. ”Kulturmord” ansåg en del medan andra tryckte på ”kostnadseffektiv lokalanvändning”.

 

Kontoriseringen var en konsekvens av att landshövding Mats Lemne vid tillträdet 1970 inte ville bo i Residenset. Han lyckades förmå regeringen att inköpa en villa på Stackebacken 48 som tjänstebostad. Denna konstruktion var unik – alla andra landshövdingar var (och är) skyldiga att bo i de slott och residens som staten tillhandahåller. Denna Nyköpingsbrovinkel avslutades år 2012 då landshövding Bo Könbergs förordnande upphörde.

 

En annan förändring ägde rum 1996-1997. Husets förvaltare - Statens fastighetsverk – slog då på stort. Kontorsmodulerna revs och den forna representationsdelen återställdes. För oss anställda var det mycket positivt att de vackra lokalerna kom till användning även i vardagen. Ofta kände jag mig privilegierad att få arbeta i denna anrika kulturmiljö.

 

Statens fastighetsverk har sedan september 2014 regeringens uppdrag att inrätta en tjänstebostad i residenset. Nuvarande landshövding Liselott Hagberg har sedan tillträdet 2012 varit befriad från bostadstvånget, då villan på Stackebacken bedömdes olämplig som fortsatt tjänstebostad. Men nästa år är det dags för henne att flytta in i en nybyggd lägenhet i residenset. I nämnda regeringsuppdrag motiveras lägenhetsbygget så här:

”Ett av huvudskälen till skyldigheten att bo i tjänstebostaden är att säkerställa ett levande residens som en del i ett viktigt kulturarv, tillsammans med att skapa en livaktig mötesplats. En viktig del i förändringen är att landshövdingen kan bo i residenset”. Statens fastighetsverk ska genomföra uppdraget i dialog med hyresgästen Länsstyrelsen. Uppdraget ska redovisas till Regeringskansliet (Socialdepartementet) senast den 30 juni 2016.

 

En drygt 45-årig parantes i Residensets historia kommer då att sättas.

 
 
 
 

Byggnad - torp

“SLM S14-87-34 - Torpet Marieberg,” Sörmlands museum,
http://sokisamlingar.sormlandsmuseum.se/items/show/387669.

 

Inom två kilometers avstånd från min bostad finns tre torp belägna. Idag sommarstugor men en gång i tiden en mindre gård och bostad för torparfamiljer. Små stugor som kunde hysa många familjemedlemmar som skulle försörja sig på en oftast utflyttad bosättning från en större gård eller by. Ordet torp kan härledas från tyskan och holländskan till just nyodling. Villkoren för torparfamiljen reglerades i torparkontrakt där dagsverksplikt ingick som ersättning för arrendet.

 

Södermanland har karaktäriserats som grevarnas och baronernas landskap varför förekomsten av torp troligen är så frekvent i landskapet.

 

Och kärt barn har många namn sägs det vilket illustreras av att ett torp kan beskrivas som dagsverkstorp, kronotorp, båtsmanstorp, kolartorp, skogstorp, soldattorp och ryttartorp utifrån variabler om vilken markägare som upplåtit marken och eller vilka skyldigheter som var förknippade med markupplåtelsen.

 

Dagsverksskyldigheten avskaffades 1943 då dagsverk förbjöds och torp miste sin betydelse som arrendeform. Men kvar står torpen, små röda hus på landet, många varsamt upprustade till modern standard och bekvämlighet för permanent boende eller fritid.

 

Om väggar kunde berätta!

 

 

 

Byggnad -Nyköpings hantverkare fick ”egen” fastighet

 

Det är tur att det fanns så många förnuftiga personer gammalt i tiden som förstod vikten av att bevara dåtiden till framtiden. Tänk så andefattigt det skulle ha varit att inte kunnat ta del av hur lilla Nyköping med sin drygt 6000 invånare i slutet på 1890-talet såg ut. Att inte få läsa om alla rejäla hantverkare som då fanns att anlita, hantverksyrken som i dag är ett minne blott, folk som samlade på saker som vi nu kan njuta av och förstå hur det en gång var. Tänk bara vad eldsjälen Pelle Nilsson med sina samlingar lyckades rädda till eftervärlden till beskådande bland annat i Pelles Lusthus.

 

Vi får heller inte glömma dem som bevarat gamla foton och där Bildgruppen i Nyköping ser till att så mycket som möjligt av det som dokumenterats på bild tas om hand, katalogiseras, visas för allmänheten och ges ut i ord och bild. Inte heller den mängd av foton som finns i Sörmlands Museums arkiv och samlingar.

 

Självklart går tankarna till alla författare av ett stort antal böcker, tidskrifter, årsböcker med mera och även fotografer som svarat för enastående kulturella gärningar genom sina alster. Ett bildverk att minnas är fotografen Göran Ekbloms bildbok ”Objektivt sett” med anledning av Nyköpings 800-årsjubileum. En sammanställning av bilder från Nyköping under 100 år. Det är inte möjligt att räkna upp dem alla men två författare som jag imponerats av genom åren är två journalistkollegor från SN och deras insatser på den litterärhistoriska – kan man uttrycka sig så? – banan. Per Klang, Flanören, som ju inte längre finns med oss men däremot hans uppskattade böcker och artiklar. Hans flanerande i Nyköping med omnejd med intressanta och spännande artiklar som följd är en viktig del av Nyköpings historia. Håkan Norén är den andre vars historiska intresse på ett förtjänstfullt sätt gett oss två intressanta och läsvärda praktverk om Nyköpings historia.

 

Meningen var att dagens ämne för Seniorbloggen var byggnader. Men det är inte alltid det blir som man tänkt sig när pekfingrarna börjar valsa över tangenterna. Av en händelse dock fick jag se boken Ett sekels hantverk – en jubileumsskrift till Nyköpings Fabriks- och Hantverksförenings 100-årsjubileum 1992 med Per Klang som författare.

 

 

 

Föreningen äger idag fastigheten vid Sankt Annegatan - Östra Rundgatan, snett emot gamla fängelset, vackert belägen vid Nyköpingsån med den vackra klockstapeln, Nicolaikyrkan och Culturum som intressanta blickfång. Där fastigheten, som i en första etapp byggdes 1965 och med en utbyggnad 1980, ligger fanns en gång en intressant bebyggelse.

 

 

Många Nyköpingsbor var ledsna över att det gamla fina huset, Blomsterfondens hus, uppfört 1879 skulle rivas. En vacker träbyggnad som föreningen inköpte redan 1948 med tanke att i framtiden bygga en fastighet med bostäder för hantverkare i Nyköping. Alldeles bakom huset sågs det imponerande och ståtliga kallbadhuset, ”Tioöresbadet” kallat, då det kostade 10 öre för att få bada där. För poliser! och barn var det däremot gratis.

 

 

Efter hela Sankt Annegatan från Storgatan och uppåt fanns och finns många stora fina hus men tidigare också ett och annat ”ruckel”. Där det gamla badhuset låg finns det idag bara några grundpelare som visar att där funnits en byggnad. I början på 1990-talet uppfördes parhus alldeles intill ån och de gamla bostadshusen ersattes med nya, moderna med Nyköpingshem som ägare.

 
Nyköping har många kulturella och historiska skatter att ta vara på och för den som vill läsa och lära sig mera om en av Sveriges äldsta städer är Nyköpings Hembygdsförenings ”Nyköping i våra hjärtan” en liten guldgruva för sig.
 
 
 

Byggnad - ”Punkthuset” på Hemgårdsområdet i Nyköping

“SLM 50-822-1 - Murning och gjutning,” Sörmlands museum, http://sokisamlingar.sormlandsmuseum.se/items/show/332761.

 

År 1949 fick mina föräldrar möjlighet att köpa en insatslägenhet på Ahlbergers väg 6 i Nyköping. Det nybyggda huset kallades  då som nu för ”Punkthuset” och var Nyköpings högsta hus vid den tiden.

 

Vi bodde då omodernt i hörnet av Brunnsgatan och Vattengränd i en mycket gammal och sliten fastighet. Där fanns ingen centralvärme utan köket fick värmas med en vedspis och ett av de två rummen hade en kakelugn. Huset var dessutom i princip oisolerat och mycket otätt. Med andra ord var det kallt på vintern. Toalett för flera familjer fanns i korridoren och dusch/badrum saknades helt. Det var balja på golvet i köket som gällde.

 

Mina föräldrar har efteråt berättat att det var som att komma till himmelriket när vi flyttade in i ”Punkthuset” med centralvärme, toalett och badrum. Ytan var hela 60 m2 fördelat på tre rum. Mina föräldrar tyckte att det var så stort att de kunde hyra ut ett rum. Min far arbetade på F11, så det var flera fältflygare som bodde hos oss innan de kunde få eget boende i Nyköping.

 

Jag var fyra år när vi flyttade till ”Punkthuset” och var van att bo i det mindre huset vid Vattengränd. I det nya huset fanns sex våningar med många dörrar på varje våning. Det var ett problem i början för alla oss barn att hitta rätt lägenhet när vi ville gå hem, så många föräldrar hade märkt ut dörrarna med något färgat band eller annat märke. På så vis hittade vi rätt dörr.

 

Eftersom huset hade hela sex våningar fanns där en hiss, som var en av få hissar i Nyköping vid denna tid. Det innebar att många ”ungdomar” kom från andra delar av staden för att provåka hissen. Portvakten i huset hette Håkansson och bodde på nedersta våningen. Han såg till att dessa ”provåkare” hölls i ”herrans tukt och förmaning”. Hans jobb var att sköta vårt hus samt de sex husen som fanns omkring - inklusive att elda den stora gemensamma kolpannan i källaren. Pannan var av typen fartygspanna. Kol tippades ned till ett förråd i källaren från lastbil via ett schakt i väggen. Därifrån körde portvakten kol till pannan med hjälp av skottkärra och fyllde på i toppen. Jag kan tänka mig att det var hårt arbete dygnet runt på vintern när det var kallt. Dessutom skulle alla trottoarer och gårdar hållas fria från snö. Det skedde med en stor plog som portvakten drog bakom sig med ett rep över axeln. På sommaren klippte han alla gräsmattor och skötte planteringarna. Vår portvakt höll dessutom ordning på oss barn (vi var många) som bodde i husen och såg till att vi skötte oss och inte sprang på gräsmattorna eller tog genvägar genom planteringar och häckar. Men han var en snäll man och vi gillade honom.

 

På bilden ser vi ”Punkthuset” i bakgrunden och byggnation av husen vid Industrigatan i förgrunden. Min mor bodde kvar i huset till sin bortgång år 2000.

 

 

 

Byggnad - Tiggesta och Täckhammars gård

“SLM S35-86-6 - Bostäder,” Sörmlands museum, http://sokisamlingar.sormlandsmuseum.se/items/show/390108
 
 

Bilden föreställer ett torp vid Tiggesta i Stigtomta. Här har bott en skalmejblåsare. Dennes uppgift var från början att tillsammans med trumslagare underhålla i regementet. Han var alltså militärmusikant. Skalmejan var ett träblåsinstrument som sedan genom årens lopp utvecklades till oboen. Varje regemente skulle enligt beslut under 1600-talets sista hälft ha fyra blåsare.

 

Detta vackra hus vid gården restaurerades 1986 och Sörmlands Museum medverkade med antikvarisk expertis. Man lagade timringen och taket mm. Plåten runt skorstenarna togs bort och även tegelpannorna för att kunna lägga ett nytt underlag. Pannorna lades sedan tillbaka igen.

 

 “SLM P2013-957 - Byggnadsutrustning/byggnadsdet,”Sörmlands museum, http://sokisamlingar.sormlandsmuseum.se/items/show/421256.
 

På detta sätt kan museet hjälpa till med kunskap när någon vill reparera ett gammalt hus på rätt sätt. Med gamla metoder och material så att den historiska bilden kvarstår. Under flera år har museet också haft kurser i just byggnadsvård. Här har både proffs och amatörer kunnat vara med.

 

 

 

 
 Vid Täckhammars gård i Bärbo gamla socken har man haft en stor ekonomibyggnad som objekt. Där har varit bostadsrum för gårdens arbetare, mejeri, stall och andra utrymmen för olika verksamheter. Kulturarvsrundan var där på besök i maj 2015 och då fick vi en guidning av en antikvarie. Mycket intressant.

 

 

 

 


RSS 2.0