Coolt: Inne med broddar ute

 

 Snö- och ishalkan på stadens trottoarer tryggar inte bara sysselsättningen på lasarettets avdelning för arm- och benbrott, alltså ortopedkliniken. Även tillverkare av skobroddar har haft ett par goda vintrar, då allt fler fotgängare upptäcker fördelen med små spikar under fotsulorna för att oskadd ta sig fram på shoppingrundan eller till jobbet.

 

   Broddar hade för inte länge sedan en töntstämpel och ansågs främst vara ett lustig accessoar för ängsliga pensionärer. Men här har pendeln svängt, från lustigt till coolt (i kylan…). Kanske är det rent av så att yngre medborgare tittar litet avundsjukt på dem som snört på sig ett par nyinköpta broddar.

 

   Idén är dock ingalunda ny. I Föremålsarkivet finns ovanstående bastanta doningar, broddskor med 29 cm lång fotplatta av trä och en högsta höjd på de fastnitade broddarna på 65 mm. De har tillhört Otto Söderlund, som föddes 1867 och var verksam på Krampö från 1911. Han avled 1963 och blev sålunda 96 år. Det var nog inte broddarnas förtjänst. Men nog känns det coolt att en så gammal man tog sig fram ute på isarna vid Krampö utan att halka med dessa tämligen primitiva skodon.

 


Coolt: Kan detta modeord även betyda hett?

 

Lördagen 19 januari 2013 var det Coolt kallt när man stack ut näsan utanför dörren. Minus 19 grader och isande vind är coolt i sin verkliga betydelse. När man i ungdomen hade lärt sig att tycka om jazzstilen Bebop då kommer det några då okända gubbar med något de kallade för Cool Jazz. Det tog lite tid innan det tillhörde det man lyssnade på. Jazz skall vara hot inte cool.

 

Dagens barn och ungdomar använder ordet Coolt i de mest udda sammanhang. Barnbarnet Frida påstod när hon var yngre att jag var ”grymt cool” när vi ute på stan och hon hade fått något hon önskat. Nu när hon snart är 17 säger hon inte något sådant. Jag tror inte heller att hon säger ”shit happens” längre om hon skulle tappa en glasskula på gatan. Detta uttryck hade hon lärt sig på dagis. Fridas pappa hade översatt detta numera svengelska uttryck till, det är sånt som händer.

 

Något som inte var coolt det var att veva runt en sådan glassmaskin som den på bilden, det var enbart tråkigt. Arbetet var urtråkigt resultatet blev gott. Något som jag hade vissa svårigheter med att förstå var att det kunde bli glass av ”vaniljsåsen” i innerburken när man blandade salt och is i ytterburken. Trots fysik- och kemilektioner tycker jag fortfarande att det är trolleri eller coolt. Glassmaskinen är tillverkad i Huskvarna runt 1900 och fungerar än i dag enligt muséets dokumentation. Hur vet man det? Det är väl aldrig så att personalen på Raspen gör glass på arbetstid?

 


Coolt: med litterära odågor?

 

 

Här syns en solkig sammetsjacka från 1890, en gång buren av gossen Carl Gustaf Åkerhielm. Han växte upp på Ökna säteri i Floda, i en miljö som säkert vimlade av tillfällen till mer eller mindre tillåtna upptåg. Var han ett busfrö så känns associationen till William Brown helt naturlig. Ni minns Bill-böckerna om odågan i kavaj och kortbyxor som på 1920- talet härjade i Storbritannien men också blev populär i Sverige? För oss blyga och rädda på 40-50-talet var hans påhitt spännande och häftiga, riktigt coola, fast ganska oförargliga. De 38 böckerna skrevs av Richmal Crompton Lamburn (1890-1969).

 

 The Katzenjammer Kids, på svenska mer kända som Knoll och Tott eller Pigge och Gnidde, handlade om mer hänsynslösa slynglar. Serien om dem anses vara en av världens äldsta och den första med pratbubbla. Den startade i New York Journal 1897. Rudolph Dirk (1877-1968) lär ha hämtat inspiration från en världsberömd bildberättelse från Tyskland.

 

  Det handlar då Max och Moritz, den ene finurlig, den andre våldsam. Upphovsmannen Wilhelm Busch (1832-1908), som var en stor humorist, ironiserade över sin tids barnlitteratur, den som mest handlade om onaturligt lydiga dygdemönster. Han lät pojkarna stoppa krut i lärarens pipa, döda höns och lura änkor. Men synden straffar sig… När Max och Moritz sticker hål på bondens sädessäckar hamnar de själva där, mals till korn – och äts upp av ankorna!

 


Coolt: klädhängare

 

Galgar att hänga kläder på är för det mesta likformiga och synnerligen triviala ting. Massproducerade klädhängare i långa rader på ställningar i butiker är knappast något man blir upphetsad av. Ibland heller inte ens av kläderna som hängts upp. Men klädgalgen är ett praktiskt föremål och i högsta grad användbar för sitt ändamål.

 

Nu är det så att jag faktiskt äger ett par galgar som faller mig särskilt i smaken. De är vackert snidade i trä med figursågade granar mellan den övre bågen och den undre raka delen. I mitten på den ena hängaren finns också ett vildsvin och i den andra en björn. Dessa två pikanta men likväl robusta klädhängare är gåvor i samband med föreläsningar om viltförvaltning i värmländska bygdegårdar. Trevliga minnen!

 

Också längre tillbaka i tiden har människor velat smycka vardagliga föremål, till och med den enklaste typ av galgar. Anita, min fru, har några efter sin mormor. Ett enormt arbete är nedlagt på dekoration. Bågen och järnkroken är lindade med vackert rött garn. Under detta finns på bågen längsgående svarta trådar som i ett mönster lyfts fram ovan garnet varvid namn och tillverkningsåret 1937 framträder vackert i svart mot det röda. I ändarna finns virkade hättor – också i rött.

 

En person som gjort en egen typ av klädhängare är slaktaren Josef Sundberg, Oxelösund, en gång verkmästare i Konsums charkuteri, enligt museiarkivets källor. Han har monterat ihop oxhorn (bilden) på en sammetsklädd träskiva. Den är verkligen cool! Men det lär knappast vara en kostymhängare. Snarare något att hänga slaktrockar på, eftersom flera metallkrokar är fastsatta på träskivan. Kanske ville han med anordningen förgylla vardagen.

 


Coolt: ett ord som kan användas om det mesta

 

 

Som självutnämnd expert på långsökta associationer var det inte svårt att denna gång hitta ett föremål. Nattkärlet kommer från den samling som en gång fanns på Rönnebo pensionat i Trosa. Själva pottan minner om den tid som var. Ett föremål gjort för att undvika nattliga besök på kylslagna utedass. En cool föregångare till dagens standardiserade sanitetsporslin!

 

Jag kom att tänka på en berättelse om en äldre dams pensionatsvistelse. Damen ifråga beskrevs som en över 90 år gammal s.k. änkenåd från ”öfre” Östermalm i Stockholm. Sedan många år hade hon för vana att årligen tillbringa minst en vecka på ett sörmländskt pensionat – numera benämnt ”kulturpärla” – inte långt från centrala Katrineholm. I slutet av 1900-talet hade pensionatet/värdshuset rustats upp. Bl a hade rummen försetts med toalett och dusch. Denna standardhöjning var efterlängtad och en förutsättning för en blomstrande konferensverksamhet och marknadsföringen av romantiska weekendpaket. Gäster och ägarfamilj var mäkta nöjda. Det anrika värdshuset hade tidsanpassats på ett pietetsfullt sätt och lockade allt fler gäster.

 

Sommaren kom och därmed den gamla damen från Stockholm. Hon fick enligt beställning samma rum som hon haft de senaste 25 åren. Allt tycktes vara frid och fröjd. Men första natten upptäckte damen att rummets potta var försvunnen. Och hon blev himla upprörd. Enligt ägarens måleriska beskrivning ”kom hon på morgonen jagande över gårdsplanen med käppen i högsta hugg, klagade rent allmänt på moderniseringen och krävde framför allt en omedelbar återplacering av rumspottan”.

 

Enligt min mening finns flera ”coola” ingredienser i denna lilla betraktelse. För det första en mycket god berättare, som hade förmåga att förmedla en kul historia med finess – säkert inte helt sanningsenlig men väl sannolik. Dessutom med en huvudperson, född i början av 1900-talet, som bestämt värnade det anrika pensionatets gamla standard.

 


Coolt: Lavoar

 

När temat ”coolt” blev bestämt vid senaste bloggmötet kom jag att tänka på att det skulle vara häftigt med en lavoar i vårt nya gästrum som jag byggt i anslutning till garaget. Tänk att en solig vårmorgon stå framför det öppna fönstret i gästrummet med utsikt över ängen utanför och göra sin morgontoalett till tonerna av bofinkens drillar och de ropande tranornas tutande! Coolt!

 

Enligt Wikipedia är en lavoar en typ av tvättställ och förvaringsmöbel som förr ofta fanns i tvättrummen i finare hem. Den bestod av en överdel, ofta gjord av en stenskiva med ett underskåp. I lavoaren fanns ett vattenkrus, ett tvättfat och olika hygienartiklar. Tvättfatet togs fram när man skulle tvätta sig om ansikte och händer.

 

Jag har faktiskt en lavoar av den här typen. Den står undangömd i tvättstugan. Stenskivan är av vit marmor, helt felfri och försedd med en fint utsirad hylla för hygienartiklarna. Underskåpet i trä är intakt med två luckor framtill. Tyvärr är det målat i blått i två nyanser men det går ju att ändra på. Jag tror att handfatet och handkannan som jag hittade i museets samlingar skulle göra sig bra på min lavoar. De kommer förresten från Rönnebo Pensionat och har donerats av Eira Samuelsson, Trosa. När jag var och letade efter min lavoar hittade jag även ett handfat i vitt porslin så jag behöver bara skaffa en handkanna. Jag har visserligen en handkanna också med den är gul och av emaljerad plåt och det är ju inte så coolt!

 

Möjligen är rummet för smalt för att få plats med den här möbeln. Den är 60 gånger 80 cm och 95 cm hög och gästrummet är smalt. Kanske kunder jag istället ta den andra ”hygienmöbeln” som jag har i mina samlingar. Det är en plåtcylinder målad som träimitation med ett lock på och den är bara dryga 30 cm i diameter och 90 cm hög. Den är dock i stort behov av upprustning. Till våren ska jag ta ställning i denna fråga.

 


RSS 2.0