Det är underligt att vi lever - så mycket vi sett

Kan bara hålla med Egon i allt han skriver, det är så bra.

Jag är så ringrostig att jag inte kommer på något exempel som gör det underligt att vi lever. När jag SÅG glasögonen i magasinet tänkte jag "så mycket som vi SETT är det underligt att vi lever", men sen tog det stopp när jag kom hem och fick SE datorn. Vad tusan, ska jag skriva om... Det finns bara inte just nu... Ursäkta mej...

Glasögonen är 1970-talet och har brukats av Marie-Louise Dahlström, som också har skänkt dem till museét. Är själv glasögonbärare och hade på 70-talet ett par liknande dessa.


Det är underligt att vi lever - ett farligt liv



Vi seniorer har levt ett farligt liv. När jag var tio år fyllda fick jag gå ensam till vår lilla sjö en bit in i skogen och fiska kräftor på egen hand från roddbåten. Flytväst hade jag aldrig hört talas om. Och när jag var elva år fick jag ett luftgevär av far min som jag gick runt med i byn sköt gråsparvar. När jag var nio år fick jag en stor damcykel av Pappa (se bilden ovan) och den körde jag vilt med - naturligtvis utan cykelhjälm för sådana fanns inte.

Men en gång gick det tokigt. På den gamla gropiga landsvägen skulle jag väja för en vattenpuss varvid jag körde rakt på en stor tall så att framgaffeln gick av. Gråtande gick jag hem med cykeln i ena handen och framhjulet i den andra. Men Pappa lagade cykeln åt mig.

Jag var nog en ganska nyfiken grabb. En gång tänkte jag tillverka en raket. Jag slog upp ordet i Bonniers konversationslexikon och läste. Jag tillverkade en kraftig rakethylsa av tidningspapper och lim enligt bilden i lexikonet. Sedan fyllde jag den med svartkrut som jag tillverkat av kemikalier från vår lanthandlare. Sist monterade jag en liten stubintråd och en tunn trästicka att fästa raketen vid.

Jag gick bakom grannens ladugård och stack ned stickan i marken. Antagligen satt stickan för hårt i marken för när jag tänt på stubintråden och det börjat fräsa ur raketen så stod den bara och viftade och sprutade eld. Det här var på våren och det tog eld i gräset under raketen men den orkade inte lyfta – tursamt nog! Raketen brann bara en liten stund och när jag släckt den lilla gräsbranden gick jag hem. Det blev ingen mer raket!

Vår älskade Astrid Lindgren har sagt något som jag har tagit till mig: ”Två ting hade vi som gjorde vår barndom till det den var – trygghet och frihet”. Hon lär också ha sagt: ”Vi lekte och lekte och lekte så det var underligt att vi inte lekte ihjäl oss”! 


Det är underligt att vi lever - ett förbud som inte hjälpte



I mellanmjölkens land är det förbjudet att bränna sin egen sprit. Det hjälper inte att förbudets motståndare påpekar att produkten är närproducerad och att sysselsättningen tillhör avdelningen för hushållsnära tjänster. Begrepp som numera i andra sammanhang är bland de mest respekterade och i takt med tiden.

Nyttjandet av brännvin sitter djupt i den svenska folksjälen. Under första delen av 1800-talet uppgick vuxna mäns alkoholkonsumtion till 107 liter per man och år, alltså 3 deciliter om dagen. Underligt att de trots allt kunde jobba och leva relativt länge. Och hembränningen är mytomspunnen. Allehanda uppfinnarjockar har ägnat avsevärd tankemöda åt att konstruera sinnrika apparater. Ett exempel syns på bilden ovan. Den 122 cm höga pjäsen ska placeras direkt på (ved)spisen och är utformad som en kastrull med uppåtgående rör och slangar samt en termometer. En gång i tiden togs den i beslag av polisen i Eskilstuna.

Saken var nämligen den att flera läkare under 1800-talet fann att den enorma spritkonsumtionen hotade folkhälsan. 1860 förbjöds därför den så kallade husbehovsbränningen. Men trots otaliga polisingripanden fortsatte hembrännandet i lönndom ända in i våra dagar. Utförliga instruktioner om tillvägagångssättet finns på nätet. Nu synes dock behovet ha minskat, främst beroende på de liberala importbestämmelser för alkohol som gäller inom EU. Varför lägga ner en massa eget arbete på en dryck som med mindre möda och med bättre kvalitet kan köpas för en överkomlig penning?

Men om denna import av brända och destillerade drycker tilltar, så får man kanske åter finna skäl att säga: Underligt att vi lever…


Det är underligt att vi lever - med så simpla leksaker



Barnbarnen förundras över hur mormor och farfar kunde växa upp utan My little Pony, Starwarsfigurer, Nintendo och andra datorspel. Men inte hade vi så särskilt påvert!? Min docka var mycket finare än Flisa Hedenhös, vars Veda bestod av ett stycke trä med smala rötter till ben och armar.  Och det fanns dyrgripar som bilar från Dinky Toys och byggsatsen Mekano.

Trådrullarna på bilden får symbolisera leksaker från förr, då för de mindre barnen. De kommer från Gripensskolan och har använts vid undervisning i barnavård. Hos mig väcker de minnen av hemmagjord filmvisning.

Två trådrullar behövdes för att allt skulle fungera, liksom ritpapper och ett tomt cornflakespaket. Man ritade spännande serier i långa smala remsor, figurerna ”rörde sig” lite åt gången på bild efter bild. När storyn var klar virades pappret runt en av rullarna. Framänden och hela filmen drogs genom den uppskurna kartongen och fångades upp på nytt, nu på den andra rullen. Allt skedde med handkraft och i god fart så att de tecknade varelserna verkligen hoppade eller slogs som tänkt var.

Testa idag! Jag slår vad om att dagens ungar gillar att göra egen film.

Känns ”inspelningssättet” lite gammaldags? Ett tips – låna ut mobiltelefonen, den kan ha filmfunktion.


Det är underligt att vi lever - mot rekommendationerna



Vi som har närmare till 100 än till 50 år är ett stort under enligt alla moderna regler, lagar och seder. Vi borde ha dött för längesen. Vi har aldrig gått i dagis eller förskola och har således aldrig blivit socialiserade. Vi valde själva vårt umgänge, vi var ute i friska luften dygnets alla ljusa timmar. Vi åt fel, smör och riktig mjölk bland annat, dagens näringscoacher tror det knappt men så var det.

Till och med våra första resor var helt emot rekommendationerna från socialstyrelse och trafiksäkerhetsverk. Inga bilbälten, ingen cykelhjälm och studera bilden av barnvagnen. Bädda ner ett barn i ett så djupt åkdon där barnet varken kunde se sol, måne eller den som körde måste vara skrämmande. Troligtvis hamnade jag i en sådan här monstervagn, vi har nämligen samma tillverkningsår liksom den här vagnens första passagerare. Anders Lybeck skall ha använt vagnen så han kan kanske ge lite information om hur det var att åka i den.

Ovanstående kan vara ett bevis på att det var bättre förr. Det fanns ingen mobil eller annan modern apparat som kunde användas i övervakningssyfte.

Att vi lever är inte underligt. Det är helt naturligt. Vi var fria, friska och inte överviktiga.



RSS 2.0