Tema Djur: "Horn som klädhängare"



Ibland kan man avgöra på hornen vilket djur det suttit på. Men med denna montering kan man ta miste. Därför känns det tryggt att veta att enligt inregistreringen är det ett par horn från en oxe.

Den som tillverkat denna klädhängare uppges vara slaktaren Josef Sundberg. Okänt om han haft sin gärning i Nyköping. Som givare (1965) står emellertid Nyköpings stad! Har denna klädhängare varit uppsatt i en lokal som staden ägt?

En oxe är ju ett kastrerat, tamt nötkreatur, av hankön. Avsikten med ingreppet var att få ett lugnare och mer lätthanterligt djur som dragare. Ett par oxar kunde uträtta många sysslor som krävde dragkraft utöver vad hästar kunde prestera.

Men så småningom hade oxen tjänat ut och gick till slakt. Men varför kasta de präktiga hornen? Sagt och gjort – de blir till en praktisk klädhängare som väcker ett visst uppseende i entréhallen till någon av stadens byggnader där besökare skall hänga av sig ytterkläderna.

Att använda horn som klädhängare var bara ett av de oändligt många sätt man i gamla tider tillvaratog horn på. Läs mer därom i Håkan Libys artikel: ”Djurmaterial i slöjd och hantverk” som ingår i Människan och faunan (Etnobiologi i Sverige 3, 2007).


Tema Djur: "Råttfällan"



Det är höst nu. Alla försöker vi förbereda oss så gott det går inför den jobbiga annalkande vintern. Så gör också de råttor och möss som jag bor granne med i skogen. Energiska möss gräver hålor i matkällarens farstugolv för att nå de åtråvärda morrötterna och potatisen där inne i matkällaren.

Jag försöker gjuta cement i gångarna men snart hittar de nya anfallsvägar. Andra förråd blir också attackerade och till och med bilen har invaderats. Jag springer omkring med musfällor och gillrar med härligt frestande ost som bete.

Vår katt ”Rosa” borde hjälpa mig i mina strävanden men hon har en egen syn på musjakt. Många gånger har hon kommit in i stugan genom kattluckan medförande en levande skogsmus. Den bär hon sedan försiktigt upp på övervåningen där den naturligtvis rymmer. En vild jakt uppstår men katten har inte en chans. Musen är för kvick. Jag får sedan försöka fånga musen med en musfälla med en uppgillrad balja över så att inte katten ska fastna i fällan.

Den konstruktion som visas på bilden här intill är jag sugen på. Det är en självgillrande råttfälla med tyskt ursprung från 1800-talet. Fällan betas med en ostbit i förrummet. När råttan kommit in i det utrymmet faller en lucka ned bakom råttan. Den försöker naturligtvis ta sig ur sin besvärliga situation men reträtten är spärrad. Framåt har råttan möjlighet att klättra upp till en övre våning av fällan.

Där finns en vippanordning som råttan måste passera. Anordningen vippar och råttan faller ned genom en tratt som mynnar i en vattenfylld hink. Samtidigt påverkar råttan en ny anordning som är förbunden med ingångsluckan. Den dras nu upp av råttans tyngd när hon faller och fällan är åter gillrad för nästa råtta.

Vad jag inte tycker om med den här konstruktionen är att råttorna avlivas på ett förfärligt grymt sätt så jag får nog fortsätta att fånga möss med musfällor.

Sture Larsson

Tema Djur: "Horribel krokodil"



Minns du Gena i SVTs dockserie Drutten och krokodilen från 1973 och framåt? Många barn älskade honom högt och rent, också om han var en riktig besserwisser i den milda könsrollssatir som vi då fick se. I Sovjet, där figurerna föddes, kritiserades samhällsskicket.

  Idag frågar knappast någon efter krokodildockor, vad jag vet. Däremot finns det folk som efterlyser och annonserar ut klockarmband, skor, väskor, fåtöljer och bilklädslar i krokodilskinn!!! Ve och fasa – det kan väl inte vara våra nu vuxna barn som minns sin favorit och ännu fascineras. I så fall gäller det att ta en diskussion om utrotningshotade djur, export- och importregler!

  För mer än 100 år sedan hade man heller inga skrupler. Titta på damväskan på bilden. Den är tillverkad av en krokodilfot och visades på världsutställningen i Chicago 1893, en av de största utanför Europa och arrangerad till 400-årsminnet av Columbus upptäckt av Amerika.

  På locket finns en silverplåt och därintill en kedja och bygel så att väskan ska kunna fästas vid ett skärp. Men den är liten. Enligt Viktor Einarsson, en av museets ungdomsbloggare, rymmer den bara två karameller. Läs hans blogginlägg på youthhood här: http://youthhood.blogg.se/2009/march/utkast-viktor-einarsson-1.html


Tema Djur: "Skönsång"



Bättre en fågel i handen än tio i skogen
är ett talesätt.  Fågeln vill nog inte sitta en längre stund i handen och då är det bra att ha en bur att sätta den i. Den här buren har tillhört Martin Nilsson i Nyköping. Det finns ingen uppgift om vilken fågel som bott i buren. Kanske en kanariefågel – en omtyckt burfågel.

Kanariefågeln (Serinus canaria forma domestica) härstammar från kanariesiskan (Serinus canaria) på Kanarieöarna. Spanjorerna erövrade öarna 1496 och då tog de med sig fågeln till Europa. De startade ett avelsprogram och för att behålla monopolet så sålde man bara hanar. Fågelns vackra sång gjorde att den blev mycket populär och blev symbol för lyx hos adelsdamer och det rika borgerskapet.

Omkring 1550 lyckades italienarna få tag på kanariefågelhonor och bröt med detta spanjorernas monopol. Modet med kanariefåglar spred sig över Europa och runt år 1600 anställde Drottning Elisabeth I tjänstemän för att sköta och avla hennes fåglar.

I Tyrolen använde gruvarbetarna kanariefåglarna som ”larm”. När syrehalten i gruvan sjönk till för låg nivå blev fåglarna oroliga och arbetarna måste avbryta arbetet för att undvika kvävning. Ända till 1986 fanns det 2000 kanariefåglar ”anställda” i kolgruveindustrin i England. Det var fåglarnas känslighet för kolmonoxid och metan som utnyttjades.

Kanariefåglarna finns i flera färgvarianter. ”Kanariegula” är vanligast men det finns också vita, röda bruna och ljusbruna. Aveln har också lett till fåglar med tofs eller fjäderfrisyrer. Det är ändå sången som gör fåglarna omtyckta som burfåglar.


Tema Djur: "Gripen"



Detta kommer att handla om osedda och overkliga djur. Gripen är Sörmlands vapendjur.

Det var något som vi begåvades med innan vi fick politiker som grep omkring sig. Det där är kanske inte helt sant, vi hade ju Bo Jonsson Grip under medeltiden. Den Gripen han kunde verkligen gripa tag både i makt och rikedomar. När han lämnade denna jämmerdal ägde han Finland, Norrland, stora delar av Södermanland och dessutom massor av gårdar. Tänk om det funnits kvällstidningar på den tiden?

En av orsakerna till att kunde bli så rik var att han mutade kungen, Erik av Pommern, med stora lån. Det var en riktig politiker, han blev inte avslöjad på flera hundra år.

Sagodjuret Grip har ofta en ovandel som skall se ut som en örn, nedre delen skall vara en lejonkropp med svans och tassar. Gripen på bilden ser något tilltufsad ut. Av andra sagodjur är Basilisken det hemskaste. Dess andedräkt sveder jorden och dess blick dödar. Det är bara tuppar som klarar sig, Basilisken står inte ut med deras galande.

Draken kallas Kung Drake i Kina, hos oss är det svärmor eller styvmor som benämns så. En stor morgondrake på två bokstäver finns ofta med i korsord. Ovan nämnda Basilisk finns i en annan variant i Mellanamerika. Det är en ödla som också kallas Jesusödla. Den kan nämligen springa på en vattenyta.


Tema Djur: "Är grisar svinaktiga?"



Den här skolplanschen ur serien Svenska djur trycktes 1927 åt Norstedt & Söner av Victor Petterssons Bokindustri i Stockholm och har hängt på Västra skolan i Nyköping. Bildtexten är kort och gott: Svin. Ett substantiv som är grund för ord som svinaktig (är verkligen grisen det?) och svindyr (trots att bönderna brukar klaga på att de får dåligt betalt för fläsket…)

   Man kan undra om 1920-talets barn verkligen behövde titta på en stor och färgglad plansch för att lära sig känna igen leverantören av fläskkotletter och julskinkor. De allra flesta hade nog haft tillfälle att på nära håll studera griskultingar, suggor och galtar. Däremot borde kanske 2010-talets elever få se hur det var på den tiden när grisar levde ganska lyckliga (happy pigs!) istället för att under stordrift växa till sig i smala bås i väntan på slakt. Dessa elever har nog inte heller hört talas om Särimner, galten på Valhall som slaktades varje dag och blev uppäten för att återuppstå nästa morgon.

   För den som vill veta mera om grisar (och människor!) rekommenderas George Orwells magnifika bok Djurfarmen från 1945. En strålande drift med diktaturstaten, där de tre präktiga gödgrisarna Snöbollen, Napoleon och Skrikhalsen slåss om makten.

   Ett citat ur boken är värt att erinra om: ”Alla djur är jämlika, men några är jämlikare än andra.” Kanske är vissa grisar svinaktiga??


Tema Djur: "Vetten"



Om djur tycker jag. Mycket. Speciellt hundar och katter. Det finns dock några djur som jag inte tycker om och det är kräldjur. Kan inte ens se dem på TV:n utan att få rysningar i hela kroppen. Och att se dem ”live” ska vi inte ens tala om. Så det gör vi inte.

Däremot ska vi tala om, eller rättare sagt skriva om, vette. Vette = naturtrogen attrapp som används vid jakt på vilda änder och gäss. De äldsta kända vettarna var gjorda av växtdelar. På 1700-talet skars vettarna i trä och lämnades ofta omålade. Även döda djur och levande fastsnarade fåglar har använts som vettar. Idag är vetten oftast tillverkad av plast eller trä och målad som den fågel den ska likna.

Jakt med vettar går till så att jägaren sitter i ett gömsle vid stranden, eller på en kobbe, med vettarna utlagda och förankrade i vattnet cirka 15-20 meter från gömslet. När fåglarna kommer sträckande lockas de att gå ner och landat vid vettarna. Sen kan man ju räkna ut vad som sker. ”Pang, pang” och där var måltiden av sjöfågel räddad.

Tillvägagångssättet vill jag inte yttra mig om, så mycket kan jag dock säga att en måltid ,ed sjöfågel tycker jag inte om. Ingen höjdare, men smaken är som baken – delad. Vetten på bilden är en knipa (bucephala clangula) och ingår i de av mästerlotsen Karl-Gustav Sundström från Oxelösund, insamlade föremål till Skärgårdssamlingen.


RSS 2.0