Djuriskt: fanan hejdar vargen

 

Bilden visar en vargfana, eller dukjakttyg som det också kallades. Den och andra fanor användes vid jakt efter varg, sattes på linor och spändes upp i terrängen för att styra rovdjuret mot en speciell plats.  I museets samlingar finns flera i storlek 580 x 800 mm. Hiskeliga monster har målats på vävbitarna. Det här exemplaret var med på en jaktutställning i Eskilstuna 1945.

 

Djuren vill ogärna passera lapptyg, vilket är den vanliga benämningen idag.  Det är inte mystiska figurer i sig som får dem att väja. Vargen har en rädsla och vaksamhet för nya saker i sin omgivning, tygremsor eller plastband ger samma effekt. Konstnärlig utsmyckning är inte nödvändig. Det viktiga är att föremålen hänger fritt och kan röra sig i vinden. Förr pryddes fanorna på de mest fantasifulla sätt, idag utgår man mer från objektiv naturkunskap. Man kan i vilket fall inte räkna med att skyggheten består. Hindret, linan och lapparna, genomskådas så småningom.

 

Vargens härjningar var en plåga för landsbygdsbefolkningen men upphörde i samband medatt rovdjuren blev färre. I Sörmland slutade man jaga dem under 1800-talets andra hälft.  Vid fridlysningen 1966 fanns mindre än tio individer kvar, då i Norrland.

 

Men den fruktade ulven är tillbaka. Det är 25 år sedan den första vargobservationen i vår tid gjordes i Sörmland.  Lapptyget behövs igen, nu som akutåtgärd efter ett överfall på exempelvis en fårbesättning. Man vill hindra återbesök i hagen. Ofta återvänder djuret till brottsplatsen och den enkla åtgärden kan endast temporärt avvärja nytt angrepp.

 

Nu finns också lapptyg för vattenyta. En simmande varg kan ju obehindrat ta sig in i en betesfålla utan staket mot exempelvis en sjö.  I höstas fick jag lära mig hur man lägger ut en sådan flytlina med färgade flytbojar och med flaggor fastsatta på vakare.  Men även detta ger i bästa fall några veckors frist. Ett permanent rovdjursavvisande stängsel måste till för att djurägare ska kunna sova lugnt om natten.

 


Djuriskt: En cape med hermelinsvansar

 

 

Man kan räkna till 36 svarta svansar! Så många djur och säkert fler har behövts för att pryda just den här capen, sydd i slutet av 1800-talet. Den har dubbelvikt krage, pälsklädda knappar och är fodrad med siden. Visst är den vacker!

 

  De här små mårddjuren har fångats under den kalla årstiden. Det syns på den vita färgen. Under sommaren är pälsen brun på ryggen och gulvit under, men svansens yttersta del är alltid svart.

 

  Hermelinens vinterpäls prydde förr kungar och andra dignitärer. Minns ni Oscar Björcks målning av Oscar II. Han står där i en mantel med bräm av äkta skinn. Ledamöterna i brittiska överhuset bar också sådana, fast betydligt enklare, och gör det fortfarande vid olika ceremonier. Men nu är det konstpäls som gäller!

 

  Hermelinen, som också kallas lekatt, är en symbol för renhet. Den dör hellre än smutsar ner sin päls. Kan det vara sant? Jag skulle behöva fråga Hermelin, Plupps goda vän uppe vid sjön Blåvattnet någonstans upp i norr. Du har väl läst Inga Borgs fantastiska böcker om ”osynlingen” med blått hår och röd näsa. Om inte, gör det - för dig själv, barn och barnbarn!

 


Djuriskt: Slaktar-Nisse inför tinget

 

Min vän och seniorbloggare Margareta föreslog vid vårt senaste möte temat Djuriskt och kom med ett avsågat hästben med vidhängande hästhov till mig. Jag tyckte det var ett trevligt initiativ så jag accepterade. Hoven hade suttit på en häst vid namn Docka. Den hästen, som ägdes av Carl Johan Eriksson, Sofielund, hade blivit gammal någon gång på 1920-talet. Hästen skulle avlivas men vid den här tiden var det mycket vanligt att slaktare piggade upp gamla hästar med arsenik och sålde dem vidare i smyg. För att vara säker på att Docka hade slaktats krävde Carl Johan att få hoven returnerad.

 

Jag noterade att Docka hade varit vinterskodd. Visserligen var de så kallade broddarna ganska nedslitna men troligen fullt dugliga. Detta förhållande hade inte noterats av museets personal så jag var glad att kunna komma med en kompletterande uppgift om föremålet. Jag kom då att tänka på några händelser som timade i Björnlunda under tidigt 1900-tal. Då kom en ung man vid pass 20 år till socknen och han kom att prägla folklivet i trakten under flera årtionden med sina otaliga upptåg. Han hette Nils Eriksson och kom ursprungligen från Östergötland. Han blev väl mottagen och snart inneboende och anställd hos en slaktare Fingal i Björnlunda.

 

Fingal lärde upp Nils till slaktare och han blev snart mycket yrkesskicklig. I socknen gick han under namnet Slaktar-Nisse. Dock hade han lite svårt att hålla sig i skinnet. Både hans svaghet för brännvin och hans oärlighet spelade honom stora spratt. Han fick avsked på så kallat grått papper från Fingals slakteri. I stället skaffade han sig ett eget slakteri som han drev med viss framgång. Men som sagt var han oärlig och kom många gånger i klammeri med rättvisan. Bland annat sålde han magert hästkött som han hade preparerat med älgragg och sålde det som prima älgkött. Polismakten kom naturligtvis på honom. De hade ett gott öga till Slaktar-Nisse och en gång blev han instämd till tinget för djurplågeri. Troligen var det en olyckshändelse när hans häst fläkte sig på en vinterhal väg. Nisse blev mycket upprörd över beskyllningen för han var mycket mån om sina djur. Men han blev stämd för att ha underlåtit att vintersko hästen och skulle infinna sig till tinget. Hästen som förorsakat det hela var sedan länge begraven. Men då grävde Slaktar-Nisse upp hästen och sågade av ett ben och skodde hoven enligt konstens alla regler. Han kom till tinget med hästbenet väl inslaget i gråpapper. Han öppnade paketet och där låg ett stinkande hästben med vidhängande hov, välskott med broddar och allt. Slaktar-Nisse vann på detta sätt målet. (Mycket mera om Slaktar-Nisses bravader finns att läsa i Björnlunda Hembygdsförenings krönika årgång 7-8 från 1990-1991).

 


Djuriskt: En populär tax

 

Den klassiska Brio-taxen av trä, med gula öron och svans, röda hjul och ett gult dragsnöre är synnerligen väluppfostrad. Redan som liten valp gör den precis som en lycklig husse eller matte säger i egenskap av flockledare. Caesar i TV behöver inte tillkallas för att korrigera felaktigt uppförande mot andra hundar, familjemedlemmar eller bilar. Den kissar inte på golvet och är inte särskilt kräsen i sina matvanor. Kort sagt – en drömhund som de flesta av dagens seniorer kom i kontakt med i sin barndom.  Och betraktar med återseendets glädje.

 

   Bröderna Ivarsson i Osby, dvs BRIO, har tillverkat många sorters trädjur.  Men det skulle förvåna mig om inte taxen genom åren toppat försäljningsstatistiken.

 

   En sådan placering hade även den levande taxen i Sverige i början av 1960-talet. Numera återfinns den inte ens på tioitopp-listan, i vars topp man i stället finner labrador, golden retriever och schäfer.

 

    Hur Brio-taxen klarar sig när pekplattorna blivit treåringars käraste leksak återstår att se. Prognosen är nog inte särskilt god.

 


Djuriskt: En mänsklig åkomma, eller?

 

Ett djur är ett djur och det beter sig som ett djur skall göra. En kanin äter kål och morot. Ett rovdjur äter ett annat djur men gör det inte för att det roar utan för att det är en nödvändighet. När vi säger djuriskt om en människas handlingssätt är det fel det är bara människan som för lust eller nöjes skull skadar och plågar. När vi säger djuriskt om en människas handlande borde vi egentligen säga att det är mänskligt omänskligt, inte djuriskt. Det är rent ut sagt svinaktigt att säga djuriskt. Det måste ha varit en hönshjärna som skapat uttrycket. Troligtvis var han dum som en åsna.

 

Att se djur röra sig i den miljö som de är skapta för är en ren ögonfröjd. En uppkäftig fjällämmel uppe på ett fjäll är en liten fin upplevelse. En fjällvråks--unge som gör sin första vingliga flygtur är inte bara imponerande utan det är lång väntan där man slår vad med sig själv, skall han krascha eller landa? När den landar med eller utan kullerbytta har man lust att applådera. Det vore dumt och djuriskt att applådera en krasch.

 

I Eskilstunahemmets samlingar finns en hel rad med djurfigurer i trä. Enligt den dokumentation som finns skall det vara givarens, Roger Alderstrand, farfar Karl Andersson som när han blev äldre roade sig med att kreta dessa figurer ur träämnen och sedan betsa dem. Djurfigurerna skall ha packats ner i en brudgumskista 1975 och de skall sedan ha legat orörda där till 2002. Synd på så trevliga figurer. Men modet från 1960-tal var omodernt redan på 1970-tal. Snart är liknande figurer inne igen och då får de pryda sin plats.
 
 

Djuriskt - Klok som en uggla


I TV-programmet Från A till Ö var Bert Åke Varg klok som en uggla. Han hjälpte den virriga Hedvig och hennes syster Harriet med ords betydelse. Olof Palme försökte förklara ordet demokrati, jag vet inte om han var klok som en uggla. Jag vet inte heller om Magnus Uggla är klok som en uggla och inte heller hur det står till med Caroline af Ugglas vishet.

Redan de gamla grekerna visste att det var något särskilt med ugglorna. Ugglan ingick i Pallas Atenas attribut, de andra attributen var lans, sköld och olivträd. Atena föddes ur Zeus huvud fullvuxen, iklädd rustning, sköld och lans och en uggla visade sig också. Man kan förstå att Zeus hade en fruktansvärd huvudvärk efter att ha haft detta innanför pannbenet. Atenas var vishetens gudinna men tråkigt nog även krigets. Efter några hundra år nåddes Rom av civilisationen och då var Atena en beståndsdel. För att inte grekerna skulle sträcka allt för mycket på sig döptes Atena om till Minerva och ugglan blev en minervauggla. På latin heter ugglan Glaucus efter det grekiska ordet glaux som betyder ”bländande ögon”. Minervas uggla representerade visheten, inte nog med att hon kunde se på dagen hon såg även på natten.

Det är inte bara i mytologin som ugglan är klok utan även i filmer. I Harry Potter fylls matsalen i Hogwarts av ugglor. Inom konsten finns det ugglor redan i grottmålningar som är 20 000 år gamla. Uggleupplagan av Nordisk Familjebok är det slutliga beviset för uttrycket klok som en uggla.


Djuriskt - Gärna hönshjärna


En grekisk fabel berättar om en törstig kråka, som ser en skvätt vatten i en djup tillbringare. Hon släpper ner stenar i kannan. Vattenytan stiger och fågeln får i sig vätska.  Kunde en höna göra likadant? Kanske. Ordet hönshjärna, med synonymer som dumbom och virrpanna, är nämligen helt orättvist mot djuret i fråga.

Rön under tio år som hönsmamma har lärt mig att en höna har social kompetens. Hon är oerhört sällskaplig. Med bra syn och hörsel kan och vill hon överblicka hela sin omgivning, ett tecken på nyfikenhet, vaksamhet och slutledningsförmåga om kommande faror. Bildens fåglar i målad celluloid och från förra sekelskiftet skulle uppträda likadant om de kunde.

En mer vetenskaplig studie visar också på hönssläktets klokhet och empati. Några skrockande damer matades med korn. En del av givan hade färgats blå, innehöll ett ämne som gav obehag och ratades ganska omgående. När så kycklingarna kom serverades liknande föda och hönsen lärde sina ungar att bara smaka på de ofärgade kornen!

I ett annat försök fick hönorna se en film om fjäderfän som åt ur en röd skål.  När de sedan själva serverades sin middag föredrog de ett liknande kärl. Maten i ett gult intill lämnades orörd. Att lära sig genom att betrakta andras beteenden tyder på en kognitiv förmåga. Hönan kan förstå, lagra och använda information, ja, lösa problem tack vare sin hönshjärna, även om den är liten.


Djuriskt - om människor


I fablernas värld får djur mänskliga egenskaper. Pratbubblor med skriftspråk visar att djur beter sig som mänskliga varelser, trots att djur kommunicerar på helt andra sätt. Människors sämre sidor och tillkortakommanden har överförts på djur.

Det finns sagofigurer som agerar med negativa mänskliga drag. Varulven är klassisk och ofta framställd som glupskt monster. King Kong, en jättegorilla i tidningsserier och ett flertal filmer med början 1933, blandar sig med människor men ses som en ond varelse och bekämpas. Serier och sagor görs mestadels – åtminstone i modern tid - för barn. Man undrar vad vuxna kan bära med sig efter att ha matats med dylika berättelser.

Hänvisning till djurriket kan förekomma inte minst under pressade situationer som i följande exempel. Winston Churchill lär i inledningen av ett möte med Eisenhower ha utropat - Är vi djur!  Han uttryckte frustration över hur de allierades bombräder omvandlade främst tyska städer till grushögar med fruktansvärt lidande för civilbefolkningen. Så kan väl inte människor bete sig! Det måste ha varit något djuriskt som åstadkom så grymma handlingar.

Våra arvsanlag har mycket gemensamt med djur enligt modern genetisk kartläggning. I extremt sällsynta fall kan barn faktiskt fortfarande födas med en liten svans eller päls som rester av forntida genetiskt arv. Och skulle vi vara helt fria från djuriska beteenden borde väl världen se annorlunda ut.

Vilka erfarenheter och tankar styrde skulptören Adolf Stern när han vid början av förra seklet formgav gipsfiguren på bilden? Intressant är att den tre decimeter höga statyetten är monstruös i kroppsform och har försetts med kraftiga hörntänder precis som apor har. Hörntänderna signalerar aggressivitet!


Djuriskt - Ett riktigt hästminne


Det sägs att hästar är utrustade med riktigt gott minne. Umgänge med bångstyriga hästar kan också skapa starka minnen hos kusk eller ryttare.

Att sela på en draghäst ser lätt ut – och är nog inte heller särskilt svårt när man kan det och vet var alla remmar ska sitta, hur hårt eller löst de ska dras åt och hur betslet förs in i munnen på bästa sätt.

Den kusk som är det minsta osäker i denna hantering hamnar snabbt i ett psykologiskt underläge gentemot hästen. Om kusken ifråga därtill tar seldon på fel sida av spiltan, ett seldon avsett för en betydligt större häst än den tilldelade, är katastrofen nära.

Jag vet, för jag har gjort det. Även om det snart är 60 år sedan detta inträffade, minns jag som igår hur den förhållandevis lilla hästen plötsligt under skrittandet hade så kallade lokorna hängande uppochned. Det blev som man säger åka av i betydligt raskare takt, ja till och med i rekordfart. Lyckligtvis slutade färden utan någon större incident. Men hästen ifråga kom säkert ihåg mig under hela sin återstående livstid.


Djuriskt - Svärmande


Det måste ha varit i juni 1943 när det kom en bisvärm och slog sig ned i ett träd utanför vår stuga. Bina flyttade snart in i takfoten på huset där de sedan bodde många år. Det var snälla bin och vi i familjen hade inga problem med dem. Tvärtom bidrog de säkert till att vi fick goda skördar på fruktträden i trädgården. 

Varje sommar svärmade bina. En morgon hängde en bisvärm stor som en fotboll på en låg trädgren vid stugknuten. Då fick jag order att cykla till Carl-August i Dalsjö för att be om hjälp. Han var kunnig med bin och snart hade han öst ner svärmen i en bikupa – en sådan som visas på bilden ovan. Far min snickrade en bikupa i trä och satte ovanpå halmkupan. Kupan placerades på en bänk under sötäppleträdet. Efter ett par år stod det fyra bikupor på bänken.

Men en dag hände något hemskt. En grissugga hade brutit sig ut från svinhuset och promenerade runt i trädgården. Hon fick syn på bänken med bikupor och tyckte väl att den var lämplig att klia sig emot. Suggan gick fram och gnuggade sig mot bänken så bikuporna ovanpå stod och hoppade. Då blev det svart av bin i luften omkring och bina anföll med stor kraft. Suggan stannade till, utstötte ett hemskt vrål och satte av mot en närbelägen halmdös.  Hon sprang in i dösen med huvudet före och mer än halva suggan försvann. Efter en stund drogs suggan ut och stängdes in i svinhuset igen. Efter några timmar var hon hemsk att skåda. Ryggen var illröd och öronen stora och enormt uppsvullna. Men efter några dagar hade hon dock återhämtat sig igen.

I mitten på 1970-talet blev det besvärligt med bina i takfoten. Hustaket började bli dåligt och var i stort behov av reparation. Eftersom snickarna rimligen inte kunde lägga om taket med en massa bin där så blev jag tvungen att tillkalla bitillsyningsmannen i Gnesta för att ta bort dem. Han kom och gjorde sitt jobb. Han liknade en rymdman i sin täta klädsel och använde sin rökpust för att lugna ner bina. Yngelkakorna brändes och honungskakorna lades i en balja som jag ställde in i tvättstugan. Där var fönstret öppet så bina hittade snart honungskakorna. Efter några timmar var det svart av bin i tvättstugan. Jag drog en stor papperspåse med titthål över huvudet och gick in och räddade honungen. Bina var jag tvungen att spruta gift på. Jag fick massor av honung och bivax och har fortfarande en burk med 35-årig honung och en hel del bivax kvar.


Djuriskt - om snabba ryck och starka skalbaggar


ARLA är ett företag med folkbildande ambitioner. När jag i veckan skulle inta min dagliga dos av lättyoghurt upptäckte jag på förpackningen en text under rubriken ”Zoo-Olympiaden: Människor mot djur”. Det var en intressant text där sprinterstjärnan Usain Bolt från Jamaica jämfördes med en gepard och en struts.

När Bolt i augusti 2009 kom till VM på olympiastadion i Berlin var han i kanonform. Inför fullsatt stadion flöt han fram på nylagt, läckert, medelshavsblått tartanunderlag och lämnade konkurrenterna efter sig i finalen på 100 meter. Tiden - 9,58 - var nytt världsrekord. En fantastisk prestation i en hastighet av ca 45 km/tim.

Ponera att en snabb gepard hade tillåtits att delta i finalen. Det hade blivit en djurisk utklassning under förutsättning att geparden varit motiverad! Geparden hade skåpat ut ”människodjuren” och nått målet på en tid under 4 sekunder – bortåt 100 knyck i timmen! Även en struts är supersnabb med ca 65 km/tim som toppfart.

På dagens yoghurtpaket läser jag om herkulesskalbaggen. Här talar vi om tyngdlyftning. Baggen påstås vara kapabel att lyfta bortåt 900 gånger sin egen kroppsvikt. De olympiska tyngdlyftarna klarar inte på långt när denna halsbrytande jämförelse.

Bilden kommer från olympiska spelen i Stockholm 1912. Jacob Westberg sprang marathon, och kom på 22:a plats. Inte riktigt som en geopard, men han hamnade ändå på ett vykort i museets samlingar.


Djuriskt - Rävspel



Rävspel..... 

Är ett brädspel för 2 personer.  Se bilden. Dylika spel är jag personligen helt kass på. De flesta har säkert spelat detta, så någon förklaring hur det går till väga tänker jag inte gå in på, det blir i alla fall fel eftersom jag
inte kan spela, det är likadant med China-shack, luffarshack o s v.

Rävspel kan ju förekomma på annat sätt också, inom politiken exempelvis, med intriger och ojusta handlingar. Räven är ett hunddjur och anses listig och slug, klipsk och kanske lite lömsk. Ett vackert djur med sin fina svans. Trots att jag vistas mycket i skogen är det väldigt sällan man får syn på den. Räven är helt enkel för smart för att visa sej.


RSS 2.0