Ekonomi: "Apparat som håller ordning på pengarna"



Det här eldrivna kassaregistret i svartmålad metall har donerats till Föremålsarkivet av Försäkringskassan i Nyköping. Det minner om den tid när sjukpenningen fick kvitteras ut kontant vid personligt besök av den som på grund av mer eller mindre tillfällig ohälsa inte kunnat jobba för sin försörjning. Prövningen var noggrann innan beloppet slogs in på apparaten och kronorna kunde lämnas rakt över disk.

    Från början var sjukkassorna, som de då hette, helt frivilliga föreningar. Men så småningom blev de statligt reglerade och sammanslagna till länskassor. 1962 års lag om allmän försäkring ändrade namnet ”allmän centralsjukkassa” till ”allmän försäkringskassa”. Samtidigt tog denna kassa över folkpensionerna från de kommunala pensionsnämnderna.

   Om Försäkringskassans arbete och politikernas benägenhet att ändra i de så kallade trygghetssystemen har debatten av och till varit livlig, inte minst sistlidna höst. Men några kontanta pengar över disk är det inte tal om längre, varför bildens apparat blivit museiföremål.

   Kassaapparater behövs däremot på många andra ställen i samhället. Vissa tillverkare har som ”extrautrustning” levererat möjlighet att manipulera apparaten så att en del av dagsinkomsten i företaget ”försvunnit” och därmed undanhållits från beskattning.  För att sätta P för detta infördes vid årsskiftet nya regler: Alla företagare som säljer mot kontant betalning för över 170 000 kronor om året måste skaffa en ny och godkänd kassaapparat och en ”svart låda” som registrerar allt som säljs.

   Skatteverket tror att detta kan dra in några extra miljarder till statskassan. Pengar som exempelvis skulle kunna användas av Försäkringskassan?


Ekonomi: "Tombola"



Denna lotteritombola från 1920 ingår i en stor materialsamling från IOGT-logen ”Alphyddan” som verkade i Bettna (2268 IOGT).

Var och en som deltagit i en föreningssammankomst vet att när alla tagit plats så går numera någon, ibland kassören, runt med en lottring och söker förmå de närvarande att köpa så många lotter som möjligt. Vinsterna finns till beskådande och dragningen förrättas efter kaffet. Populära vinster är ett antal flaskor rött eller vitt, inköpta i därför avsedd affär.

Det är ofta av stor vikt att alla lotter går åt, ty då blir nettot som bäst. Och detta är ekonomi det handlar om – föreningens ekonomi. Det finns i varje föreningsbudget en ingående och en utgående post för lotteriinkomst respektive utgift (= vinsterna, som måste stå i rimlig proportion till lottpriset).

Men nu handlar det om IOGT:s lotteritombola och då var det inga starka drycker som utgjorde vinster – var så säker! De utgjordes troligen av syföreningens vackra alster som arbetats fram under många flitiga sammankomster och oegennyttigt skänkts till logens lotteri. Därmed förstärkande ekonomin som i övrigt byggde på ideella insatser, hembakt och rena penninggåvor från bättre bemedlade.

Men för att ta en titt på den aktuella tombolan så var den självfallet föregångare till lottringen som ju är en modern företeelse. Den har någon plåt- och lödkunnig medlem tillverkat av en begagnad burk av något slag (brödburk ?) och klippt upp ett rektangulärt hål i, gjort ett lock till detta hål med en säker förslutningsanordning som har träknopp. Viktigt detta med säker förslutningsanordning, det inser alla som glömt att stänga luckan och satt igång att veva runt varvid alla lotter ramlade ur till stor förtrytelse för försäljaren!

Tombolan måste vevas runt varje gång innan ny lottköpare fick sticka ned handen i luckan och hämta upp sin lott. Annars kunde det uppstå tvivel på slumpen!

Men den händige IOGT-medlemmen har inte nöjt sig med lucka och vev utan han (troligen) har målat tombolan i en vacker blågrön färg. Och tillverkat en smart träställning som tombolan vilar i – som gjorde det lätt att dra runt den.

Citat:
Tombola” it. (af  ”tombolare”, tumla, stupa kullerbytta). Italienskt nummerlotterispel; hjulet eller trumman , hvarur lotterinumren dragas.) Ur Nordisk familjebok, 2 uppl. D. 29, utg. 1919


Ekonomi: "Tänk om föremålen kunde tala"



Denna lilla plånbok är av vitt siden med rosa sidenfoder broderad med bårder och blommor av silke. Monogrammet L,T, talar om att den tillhört givaren Thérèse Lundwall från Edesta. Kan denna tingest verkligen tjänstgjort som plånbok i vår bemärkelse med mynt och sedlar? Knappast troligt. Då skulle det fina sidenfodret ha varit utnött. Hur mycket behövde ägarinnan bekymra sig om ekonomin i sitt hushåll? Tänk om föremålen kunde tala.

”Ekonomi” kommer från grekiskans oikos (hus) och nomos (lag) och handlar om att hushålla med resurser under knapphet. Det vill säga tillgängliga resurser är begränsade i förhållande till totala önskemål och behov.

Förr var de tillgängliga resurserna verkligt påtagliga en eller två gånger i månaden när lönen betalades ut i form av sedlar och mynt i ett kuvert som också innehöll en liten remsa med löneuträkning och avdrag. Man blev verkligen uppmärksammad på att resurserna var i minsta laget för att tillfredsställa alla önskemål och behov. Man kunde vara lycklig om de viktigaste behoven kunde uppfyllas men önskemålen fick kanske anstå.

Idag ser man lönen som några siffror på ett bankkonto. Det är inte lika påtagligt att resurserna faktiskt är begränsade. Har banken medgivit överdragsrätt kan det åtråvärda ändå inhandlas men det kommer ju surt efter.

Privatekonomi är definitionsmässigt färdigheten att hantera sitt hushålls ekonomiska resurser.

Den färdigheten sätts verkligen på prov i december när julhandeln är igång. Skyltfönster lockar med mängder av mer eller mindre onyttiga och/eller obehövliga prylar. Köp, köp - och plånboken behöver varken innehålla sedlar eller mynt. Huvudsaken är ett bra kontokort. I januari kommer eftertankens kranka blekhet.


Ekonomi: "Stämpelur"



Stämpeluret som registrerar arbetstiden är en naturlig och självklar tingest för den som jobbar på större företag. Andra, som inte upplevt registrering av det här slaget, kan tycka att stämpeluret är ett gissel. Tänk vilket hallå det blev i höstas då Piteå kommun ville införa flexklockor för lärarna i kommunens skolor.

  Stämpeluret på bilden är från Försäkringskassan i Nyköping, dit det kom i början av 70 talet. Materialet är metall och plast. Tidkorten, små personliga plastkort med namn på, lästes av varje månad inför löneutbetalningen. Uppgifterna där skulle stämma med andra rapporter om sjukfrånvaro och semesterdagar så att lönesumman blev den absolut rätta.

  Datortekniken har i många fall förändrat och förenklat sättet att mäta arbetstid, trots att den idag påverkas av flextid, vård av sjukt barn och mycket annat.

  Bilden av stämpelklockan väcker en del minnen. Vid 14 års ålder fick jag ett sommarjobb på Förenade tvätt i Ulvsunda, ett av Stockholms största kemtvätterier. Året var 1957 och timlönen var 2 kronor, en hög summa för sommarjobb vad jag minns. I dag motsvarar den 23,65 kronor.

  Stämpeluret var i grågrön metall och placerad på vägggen utanför själva arbetsplatsen. Efter ett par dagar kändes det helt naturligt att ta fram tidkortet ur facket intill och stoppa ner det i apparaten. Jag minns hur man kastade en blick på klockslaget som stod på det brunvita pappret, svart om man kommit i tid, rött om man missat någon minut. Själva stämplingen skedde automatiskt. Många fick tidigare dra i ett speciellt handtag för att få tiden registrerad.

   Min pappa jobbade på Centraltryckeriets stämpelfabrik, Esselte. Också där hade man stämpelklocka. Jag förknippar den med den grå arbetsrock han bar som arbetsledare och en särskild doft av metall och stämpelfärg. I ett stort rum ett stycke från hans bur stod ”Gävle”, ”Bigge” och de andra arbetarna vid sina bänkar. En i gänget var ”Brollan”. Han hade svårt att komma i gång om morgnarna och ofta fick röda siffror på sitt tidkort. En dag bestämde han sig för att vara mer än punktlig. Han skulle komma först, långt före sina mer tidsmedvetna kamrater. Sagt och gjort. Men fabriken kändes öde när han anlände dit. Den var låst. Han väntade en stund, började sedan banka och rycka i dörren, men förgäves.. Det var söndag!


Ekonomi: "Ett rum fullt av pärmar"



På den tiden då jag arbetade gjorde jag massor av besök i ekonomichefers rum.

Jag tillhörde den första generationen av superintelligenta datasnillen som hade svar på alla världens frågor. Det var i den egenskapen som jag fick avlägga besök i dessa hemliga kammare. En del besök var ganska trevliga, men motsatsen var vanligare. Något som jag lade märke till under årens lopp var följande:

En sommar, 1949 eller 1950, jobbade jag som springpojke på ett kontor. Det där med spring var det inte så mycket av. Vissa ord har med tiden fått ändrat värde.

Ekonomichefen på detta företag hade ett rum som var fyllt med pärmar från golv till tak och dessutom fanns dörren till kassavalvet i hennes rum och det var också fullt med pärmar och böcker. Detta kommer ingen att tro men ekonomichefen på detta företag var en kvinna med namnet Böcker. Hon skulle tilltalas som fröken Böcker, alltid, försökte man enbart med Böcker blev det en sträng förebrående blick och ännu värre var det att säga tant Böcker. 

Moderna ekonomichefer drunknar inte i pärmar. De drunknar istället i datalistor. På deras skrivbord finns det senaste dygnets ekonomiuppgifter framställda av någon central dator. I en bokhylla vid sidan av skrivbordet finns det inte några böcker eller pärmar, hyllan är totalt översvämmad av gamla inaktuella datalistor. Terminal eller PC uppkopplad till företagets datasystem studeras ingående mellan olika spelpass. Allt är mycket enklare nu, ett tryck på knappen och när det säger pling så är allt klart. Naturligtvis har någon underhuggare skrivit in alla uppgifter som behövts. 

Fröken Böcker skulle aldrig ha gått med på att en maskin skulle ha gjort de beräkningar som har behövts för att framställa listorna. Nej, de skulle ha skrivits för hand med en otroligt vacker och jämn skrivstil. Fröken Böcker skulle nog rotera i sin grav om hon vetat hur det går till nu för tiden.


RSS 2.0