En egen favorit - Pilsnerflaska med energihistoria

 

Med över 60 000 föremål i samlingarna är uppgiften att plocka fram en favoritpryl i princip en omöjlighet. Det finns t ex fantastiskt fina silverpjäser, en högklassig klädsamling och en samling från polisen,  som väl speglar brottslingars kreativa talanger. Ölflaskan, som jag råkade få syn på, är en udda favorit av flera skäl. För det första gillar jag etiketter. Dessutom minner den om en teknikhistorisk parantes, som är av stort intresse såväl nationellt som lokalt.

 

AB Atomenergi bildades 1947 av staten och industrin för utveckling och introduktion av kärnkraft som energikälla. Parallellt pågick verksamhet inom FOA för att förse det svenska försvaret med kärnvapen. Men det tar vi inte den här gången.

Atomenergis anläggning i Studsvik, vid Östersjökusten ca tre mil från Nyköping, byggdes i slutet av 1950-talet. Forskningsreaktorerna R2 och R2-0 togs i bruk 1960. R2an användes mot slutet mest för bestrålning och tester av kärnbränsle samt bestrålning av material. Företaget var en stor arbetsgivare med över 1500 anställda 1963 och ca 1000 anställda i mitten av 70-talet. Sedan såg statsminister Fälldin, efter olyckan i Harrisburg och inte minst resultatet av folkomröstningen i mars 1980, till att verksamheten förändrades. Studsviks AB bildades 1987 och är i dag en internationell koncern främst inriktad på avfallshantering. Företaget har fortfarande ett par hundra anställda i Studsvik.

 

Det här var en mycket kort bakgrund till det gravöl över forskningsreaktorerna R2 och R2-0 som ägde rum den 16 juni 2005.. Texten på etikettens baksida lyder som följer:

 

” Nu ska vi följa den stolta damen och hennes pigga lillasyster till sin sista vila. Unga och vitala, vid nyss uppnådd pensionsålder, TRANS-RAMP, DEFEX och INCA  är blott dunkla minnen. Med vilken stolthet knäckte vi inte den ena rampstaven efter den andra! Vem kommer nu längre att minnas BNCT, JANUS och KIBE? Vad stod egentligen Gd-153, I-125 och Ir-192 för? Av betong är du kommen, avvecklas skall du, SSI friklassar dig på den yttersta dagen.”

 

Att formulera sig enligt begravningsritual kan i sammanhanget uppfattas som stötande. Vi får väl se det som ett uttryck för den besvikelse som berörd personal kände när forskningsreaktorerna avvecklades. Säkert tyckte de flesta att statsmakterna och allmänheten inte begrep sig på frågan. Sverige borde i stället satsat på fortsatt forskning och utbyggnad av den ”rena” kärnkraften.

 

 
 

En egen favorit

 
“SLM 25724 1 - Pall,” Sörmlands museum,
http://sokisamlingar.sormlandsmuseum.se/items/show/306817.

 

Det är svårt att välja ut en favorit ur museets stora samling. Blicken föll på en galonklädd röd pall från samlingen Eskilstunahemmet. Den fanns i de flesta hem under min uppväxt på 1950-talet.

 

Pallen hade många funktioner, extra sittplats, något att klättra upp på när man skulle ha något ur överskåpen och leksak! Jag själv kröp ner i den upp-och nervända pallen och sen var jag på resa. Ofta åktes det båt till något fantasiland. Pippi-böckerna hade kommit och med dem fanns Söderhavet som en utopi. Vi barn kopplade ofta ihop stolar och pallar i en lång rad till ett tåg och turades om att vara den som körde loket och bestämde vart färden skulle gå. Så kunde man ju bygga koja med filtar mellan stolar eller spela teater för föräldrarna. En pall lever vidare i mitt hem. Klädseln är numera ett par sammetsbyxor som klippts sönder och sytts ihop till rätt mått. I min uppfostran ingick att ta tillvara allt och inte kasta bort något, alltså gick byxorna att använda även om jag växt ur dem. Vackert mörkblå pryder pallen sin plats.

 

Barnen idag har väl sina fantasilekar också, men nu har en helt ny värld öppnat sig med datorns intåg.

 

Uttrycket ”att stå pall” är ganska lätt att förstå, man klarar av något eller står emot och tål något. Men eftersom uttrycket är lite udda så kollade jag upp varifrån ordet pall kommer.  Det är som en del andra ord tagna från sjöfarten. Pall är en slags broms. Enligt ”Ordbok över svenska språket” som kom ut på 1850-talet så är pallar ”de under varandra i en på förkant stående ekbjälke fästade tjocka järnplåtar, som hindrar ett bråspel (ankarspel) att under vindningen återgå”. Uttrycket stå pall kommer från lågtyskans hålla emot, dvs ”pall stan”.

 

Ja, alltid lär man sig något vid vandringarna i Sörmlands Museums arkiv. Skojigt är det också att lyssna på P4 Sörmland där Lotten Bergman, språkpolis enligt sig själv, tar upp ord och uttryck med de mest udda förklaringar. Titta gärna in på hennes hemsida lotten.se för där kan man få sig en glad stund i eftertankens tecken.

 

 

En egen favorit - Vilken guldgruva!

 Det var först när jag kom med i det skrivglada gänget Seniorbloggarna som jag upptäckte vilken fantastisk ”guldgruva” som finns i Sörmlands museums bildarkiv. Allt mellan himmel och jord och faktum är – har man väl en gång tittat in i gömmorna är man såld. För mig som gammal journalist med stort intresse för bilar, flyg, krigsmakten och inte minst det polisiära finns det massor att ”gotta” sig i. Men även intressanta levnadsöden, släktsagor och sanna berättelser ur levande livet.

 

 

En sådan är förre busschauffören Olle Brennius i Oxelösunds berättelse om sitt FN-uppdrag 1956 i Suezbataljonen. Sina upplevelser och farliga uppdrag har han berättat om i sin skrift ”176 dagar i Suezbataljonen”.

 

 

 

 

 

På tal om bussar hittade jag en bild på Nils ”Buss-Nisse” Karlsson som fyller på gengaskol. Bussen tillhörde Ivan Thors Trafik AB. Gengas var oftast det alternativa bränslet under andra världskriget och det var främst inom yrkestrafiken som det var den viktigaste drivkällan.

 

“SLM SB-T-25 - Fordon,” Sörmlands museum http://sokisamlingar.sormlandsmuseum.se/items/show/411935.

 

Vi kan också läsa om länets första omnibusslinje. ”År 1920 startade lantbrukaren Gustav Jansson Sörmlands första omnibusslinje. Han hade på egen hand byggt om sin omnibuss för passagerartrafik mellan Björkvik och Nyköping. Omnibussen avgick onsdagar och lördagar kl 07.00 till Nyköping. Återresan startade vid 14.00-tiden. Eftersom bussen bara var utrustad med karbid- och fotogenlyktor var det angeläget att köra under dagens ljusa timmar. Omnibussens maxhastighet var 30km/tim.

 

En riktigt härlig dikt, ”Dunderekipaget”, om just bussen skrevs 1921 av en dam vid namn Astrid Bengtsson i Hagbyberga.

 

”På vägen kom ett hus så stort

det rulla fram förfärligt fort.

Förskräckt jag ut på gärdet sprang

ej förut jag sett en slik tyrann.

Odjuret  närma´sej med hast

i baken rök det som en kvast…

en gubbe, en häst, en stut, en kråka

i samma förskräckelse som jag de råka.

De sprungo hit och flögo dit och sprallade och skrek

aldrig maken vi sett till ett sånt åbäk.

Mitt mod dock steg en liten smul

i skyddet av ett gammalt skjul.

Jag såg att huset var en bil så grann

Från Björkviks socken i Södermanland.”

 

 
En rolig upptäckt när jag kollade på fordon var upptäckten av en av mina chefer under Saab- och Scaniaåren – informationsdirektören Hans Törnqvist på Saab Personbilsdivisionen – sittande i en ovanligt trevlig ”lådbil”. Han deltog i en rad backtävlingar under åren 1943-45 med som han själv beskriver det som en av Sveriges snyggaste pojkracer.

 

 

“SLM P09-465 - Lådbilstävling i Lasarettsbacken,” Sörmlands museum, http://sokisamlingar.sormlandsmuseum.se/items/show/413338.

 

 

 Apropå Saab – det är lite svårt i våra dagar att förstå att den i mitten av 1950-talet ”bara” kostade strax under 7000 kronor. För den andra svenska bilmodellen, t ex en Volvo PV 444 fick man lägga på ytterligare 1500 kronor. Tänk hur penningvärdet har förändrats.

 

När tiden så medger går jag gärna in på Sörmlands Museums sidor och lever mig in i historien och det har blivit något av en favorit vad gäller avkopplande stunder. Gå gärna in själva på http://www.sormlandsmuseum.se och ta del av allt det fantastiska som finns att ta del av!

 

 

 


En egen favorit - Skolbänken

 

Sedan 1842, i snart 175 år, har varje år ett antal barn intagit sin obligatoriska plats i skolbänken i Sverige och i många år i en skolbänk med lock som på bilden. I bänken förvarade eleven allt sitt material som behövdes för skolarbetet och för skolväskan fanns en krok på bänkens ena sida.

 

Först på 1950-talet ersattes skolbänken, som än idag utgör en symbol för skolan, med separata stolar och bord. Anledningen var att många elever hade svårt att nå fram till bänkbordet med sin skrivyta och ränna med plats för pennor och bläckhorn. Från en plats på en långbänk utan ryggstöd via en egen skolbänk till en plats på någon stol med ett bord och förvaring i separata skåp. Så kan också skolhistoria tecknas och beskrivas.

 

Ambitionen, oavsett elevens plats och utrustning, har varit och är att eleven ska ges och få möjligheter att göra sitt bästa i en trygg miljö. Om långbänken, skolbänken och elevens arbetsyta kunde berätta, vilken berättelse!

 

 

En egen favorit - Alla föremål förändras inte med tiden....

 

 

Att välja en favorit i museets samlingar är inte lätt. Det finns många saker jag skulle benämna som favoriter. Jag valde efter moget övervägande en gammal träsvarv. Det som är spännande med detta föremål är att moderna träsvarvar inte skiljer sig rent principiellt från detta gamla exemplar. Svarven på bilden kommer enligt dokumentationen från ett snickeri vid Strömgatan i Nyköping och är märkt ”437”.

 

Redan på medeltiden fanns det träsvarvar – så kallade stångsvarvar. De bestod av en elastisk gren av björk eller gran, som hade ett ”snöre” spänt som en pilbåge. Snöret lindades om svarvämnet och på så vis kunde man rotera ämnet fram och åter med ena handen. Bearbetningen skedde med hjälp av slipade järn som man höll i den andra handen.

 

För att kunna svarva effektivt utan uppehåll behövde träämnet rotera åt samma håll hela tiden och därför ersattes stångsvarven av trampsvarven. Det gav dessutom möjligheten att hålla skärverktyget med båda händerna. Principen för drivningen är densamma som på en trampdriven spinnrock. Efter en del ”utveckling” dröjde det ända till slutet av 1800-talet innan trampsvarven blev vanligt förekommande. Träsvarven på bilden är en trampsvarv. Tyvärr framgår inte åldern av dokumentationen.

 

På vår tids träsvarvar har trampan ersatts av en elmotor – eventuellt med en växel för olika svarvhastighet. Man fäster träämnet mot en drivdubb eller med hjälp av backar. Sedan sker svarvningen med hjälp av olika svarvstål. Inledningsvis måste träämnet jämnas till, vilket ofta sker med någon typ av ”skrubbskölp”. Vid träsvarvning används många speciella svarvstål som ”skrapjärn”, ”ringstål” eller ”kulstål” för att passa i olika sammanhang.

 

I grunden har inte träsvarvningen förändrats väsentligt sedan medeltiden. Drivningen har utvecklats till elmotordrift och det finns en större mängd specialanpassade svarvstål, men grundprincipen är fortfarande densamma.

 

 

RSS 2.0