En garderob 1955: "Den satt som en smäck"

 

Jag har vid flera tillfällen skrivit om min uppväxt i tygriket Sjuhäradsbygden i Västergötland.

 

När vi nu ska försöka minnas vad som fanns i garderoben i mitten på femtiotalet är det många minnesbilder som rullar fram. Många är av det oangenäma slaget. Det var stickiga ylletröjor och vita trikåkalsonger med obefintlig passform. Och det var måttsydda kostymer, som min far skräddaren och småföretagaren hade sytt upp. Problemet var dock att passformen raskt försämrades i takt med mitt okontrollerade matintag. En bild från en skolavslutning visar en pojke i en illasittande kostym. Alltför ofta ledde min övervikt till att kläderna var åtsittande. Jag brukar säga att jag både kände mig och såg ut som "en stoppad korv". Förutom obehagliga ylletröjor fanns i skräckkabinettet nylonskjortor och polotröjor i banlon. Men det var nog i början av 60-talet. Alltså mest negativt laddade minnen. Positivt var dock de behagliga bomullsskjortor, som letade sig in i min garderob.

 

Bildens prydliga kostym med väst i glencheck är från 70-talet. Jag valde den i museiförrådet eftersom jag fick en liknande år 1964. Då var jag vältränad och normalviktig och kostymen "satt som en smäck". Jag kommer ihåg hur välklädd jag kände mig. Och jag kan ibland känna att det vore kul att ha "underverket" i min nutida garderob.

 

 

En garderob 1955: Innehöll...

 

 


En garderob i en studentlägenhet I Uppsala vid mitten av 1960-talet innehöll

poplinrock
mockajacka
lodenrock
mörk kostym
manchesterkavaj
clubblazer
terylenbyxor
jeans
nylonskjortor
lammullströjor med läderlappar som armbågsskydd
lammullskoftor med läderlappar som arnbågsskydd
stickade smala och raka slipsar
boxershorts
strumpor
myggjagare
träskor

och
studentmössan

 

inte att förglömma

 

 

En garderob 1955: ”Tomt” i garderoben


 

 

När temat för nästa blogginslag dök upp i samband med att Anna Hedtjärn Wester från Sörmlands museum berättade om ett nytt intressant projekt – Koll på kläder - och kommande utställningar fick jag inga direkta ”vibbar”. Ämnet var ”I min garderob” med anknytning till 50-60-tal.

 

I min garderob fanns inget att hämta i klädväg men däremot några gamla klädgalgar från butiker i min hemstad Östersund. En del av trägalgarna har firmanamnet väl synligt och andra med lite mer slitna och suddiga i trycket – Lalanders, Wickbergs, Westvalls, StockholmsMagasinet, Linnemagasinet, Laves med flera.

 

Tänk om här hade hängt någon av mina gamla ”äppelknyckarbyxor” eller den första kostymen ”Peppar och salt”!

 

Golfbyxorna kommer jag eller rättare sagt min kära hustru väl ihåg. Det var den 16 maj 1954 som jag iförd golfbyxa och gympaskor mötte Gertrud i snöoväder vid Frösötornet där jag jobbade som någon slags allt i allo. Hon skulle dit för att arbeta i serveringen under sommaren. Att bära golfbyxor på den tiden var poppis. Att de även kallades äppelknyckarbyxor berodde på att det var enkelt att gömma pallade äpplen i byxbenen. I varje fall för dem som ägnade sig åt den ”sporten”. I dag är väl benämningen knickerbockers för dessa ganska praktiska byxor.

 

Kostymer har aldrig direkt varit min starka sida. Visserligen har genom åren ett antal modeller passerat revyn men något vardagsplagg har det inte varit. På en av galgarna kunde det ha hängt en kostym – peppar-och salt kallad – som var den första jag ägde. Den var inköpt på Wickbergs Herrkläder och varför just där har sin egen lilla historia.

 

I butiken jobbade en alltid glad och servicevänlig man vid namn Arvid Hudberg. Han var god vän med min pappa. Båda med intresse i musiken och framför allt Arvid som dessutom var en omtyckt och populär revyartist och sångare i en sånggrupp, ”Trio Sov i ro”, som under 1930- och 40-talet gjorde sig kända som uppskattade radiounderhållare. De hann också med att turnera i folkparker i såväl Sverige som Danmark och gjorde massor av grammofoninspelningar.

 

Under en sommar jobbade jag som springgrabb hos Wickbergs och för lönen köpte jag min första kostym. 14 år gammal tror jag att jag var. Varför det blev just den kostymen är ett minne blott.

 

Tyvärr såg jag ingen av den här sortens kostymer bland mängden av intressanta kläder i Sörmlands museums samlingar så det här inlägget får jag illustrerar med en av de gamla galgarna i garderoben. Den fina lädervästen som hänger på den är också av tidigare datum men vet inte när.

 

 
 

En garderob 1955: Innehöll mest hemsytt

 

 

Vår konsumtion av kläder har rusat iväg sedan mitten av femtiotalet. Det var väl ungefär då som vårt samhälle hade kommit ikapp efter kriget och man började köpa saker igen. Fortfarande var det väldigt viktigt att spara, spara och åter spara pengar för framtida inköp. T ex gick stora pengar till att köpa första bilen. Vi sydde gärna våra kläder själva och i vårt lilla samhälle fanns en ”sybehörsaffär” där Nanny huserade. Vi skolbarn fick köpa tyg och sy i skolan. Det var nog de roligaste ämnet vi hade.

 

Min garderob innehöll alltså mest hemsytt. Under Uppfinning-stofferingsmaskin har jag skrivit lite om det förut. Vi tre hemma, far, mor och jag hade gemensam garderob. Det fanns ytterligare en garderob och det var i farstun där man hängde av sig arbetskläderna, de luktade ofta ”lagård”. Men i den stora sovrumsgarderoben hängde mammas fina klänningar och blusar, kanske hade hon skaffat ett par vita sommar-byxor också. En långklänning hade hon också, vacker men användes nog bara en gång, på ett bröllop.

 

Pappa hade en begravningskostym eller högtidskostym kan man kalla den, men den var sällan framme, svart och dyster som den var. Till den bars vit skjorta och svart sorgband, vilket alla vuxna hade då någon dött. Sorgbandet bars också på andra kläder långt efter dödsfallet. Jeanstyg hade inte introducerats i vuxengarderoben. Det finaste man hade var ofta kläder av konstmaterial, nymodigt!

 

I min garderob fanns bl a en brudnäbbsklänning som var fantasiskt vacker. Puffärmar, rynkad kjol och stor rosett på ryggen. Två gånger hade jag fått vara brudnäbb, till min moster och till min pappas kusin. Kusinen, nu 87 år, träffar jag fortfarande på stan och då presenterar hon mig som sin brudnäbb för sina vänner, jag som är 69 år. Jag hade också klänning med bolero, mjuka långbyxor, kappa och en jacka. En byrå fanns i sovrummet och där hade vi varsin låda med underkläder, jumprar och strumpor.

 

Nu till den vackra gröna klänningen som är på bilden. Den är i grönt siden med långa sydda band fastsatta vid axlarna och knutna till slips. Klänningen får extra vidd av de isydda blanka och matta kilarna nedtill. En liten jacka hör till. Den är från 1930 och hör till samlingen Familjen Ahlstrand. Zarah Leander klädde sig i liknande klänningar och var en fantastisk primadonna. Under 50- och 60-talet var föreningen Gammaldansens Vänner mycket livaktiga i Stigtomta och ordnade teaterstycken och soaréer. Pappa uppträdde som Zarah med en grön sidenklänning och sjöng ”vill ni se en stjärna...” med stor inlevelse. Vi hade sytt den smala sidenklänningen och stoppat upp honom både här och där. Succé.

 

Vi ungar fick vara med och lära oss dansa både gamla och moderna danser. ”Lärarna” var gamla farbröder som ofta dansat sig svettiga och jag minns hur man fick hålla sin hand på den våta nylonskjortan. Men dansa lärde vi oss. Jag gick bet på sprätt-mazurka, där man svänger baklänges i ett visst steg, svårt och näst intill omöjligt. 

 

 

En garderob 1955: Trenchcoaten hade sin givna plats

 

 

I museets klädsamling hittar jag en trenchcoat som var köpt 1959 på Annerstedts i Nyköping. Jag minns att jag hade en sådan rock. Varje välklädd ung man skulle givetvis ha en  trenchcoat vid uppklädda tillfällen. Det skulle förvåna mig om inte min trenchcoat också var köpt på Annerstedts – möjligen några år senare än museets exemplar.

 

Trenchcoat eller ”skyttegravsrock” var den rock som brittiska och franska soldater bar under första världskriget. Det var Thomas Burberry som skapade designen och presenterade den som en regnrock för arméofficerare för brittiska försvarsdepartementet år 1901. Thomas Burberry var även ”uppfinnare” av gabardintyget. Man modifierade designen något för att passa skyttegravssoldaterna under första världskriget och det var också skyttegravssoldaterna som kallade rocken trenchcoat. Rocken hade diverse ringar och remmar för att fästa utrustning vid. Så småningom bars den av de flesta allierade soldater. I början av andra världskriget användes rocken av många länders militärer, men ersattes så småningom av lämpligare militära kläder.

 

Trenchcoaten på bilden är sydd av diagonalvävtyg, tetoron ( 65% polyester och 35% viscose).

De syntetiska tygerna hade börjat användas i stor omfattning vid denna tid. Rocken är beige och har ett löstagbart teddyfoder.

Den klassiska trenchcoaten var vanligen tillverkad av grovt bomullstyg eller poplin också den med löstagbart foder. Färgerna kan variera från svart till brun eller beige.

Från senare tid finns rockar som saknar skärp och ringar och som dessutom har flera fickor. Längden har också kortats. De klassiska modellerna var nästan fotsida.

 

Trenchcoaten har behållit sin popularitet runt om i världen under cirka etthundra år med associationer till figurer inom både film och litteratur. Inspector Clouseau, Fantomen och Dick Tracy är bara några av de figurer vi förknippar med trenchcoaten. Även äldre tiders filmdeckare måste givetvis ha en sådan rock med uppfälld krage.

 

Jag är inte  tillräckligt bevandrad i dagens modevärld för att kunna avgöra om en ung man med trenchcoat kan betraktas som uppklädd eller utklädd.

 

 

 


En garderob 1955: från hemsytt till köpkläder

 

 

Det känns närmast ärofyllt att på temat garderob få se en kavaj som tillhört sörmlänningen Björn von Rosen. Samtal med en nötväcka och Mitt hundliv är två av hans klassiker bland naturböcker, som för mig blev inspirationskällor - vi hade något själsligt gemensamt. Men där stannar liknelsen. Han var greve, poet, konstnär och en prisbelönt författare. På bilder av honom får man uppfattningen att kavaj eller blazer - om än i olika typsnitt- var standardklädsel såväl vid nobla tillfällen som i fält. Exemplaret på bilden är en skräddarsydd safarimodell i kraftigt mörkbeige bomullstyg. Björn von Rosen vistades en hel del i Etiopien.

 

Under efterkrigstiden var fattigdom alltjämt ganska utbredd. In på 50-talet var det säkerligen fortfarande stora skillnader i garderobernas innehåll hos arbetare, bönder och borgare. Men decenniet präglades av framtidstro, välståndet ökade och det märktes inte minst genom klädseln på människorna inom arbetarklassen där jag växte upp. Far hade en mörk kostym som var inköpt i klädbutik och mor hade likaledes minst en finklänning. Tidigare var en stor del hemsytt - inte minst gällde det för oss barn. Plagg cirkulerade runt i släkten och en del gick i arv mellan syskonen. Jag bar kläder som mor sytt av tyger från gamla persedlar så långt upp i åldern att jag stundom skämdes.  

 

Men vid tio eller elva års ålder, dvs i mitten av 50-talet fick jag en blazer och för första gången kände jag  mig riktigt finklädd. Visserligen var det ett arvegods men ändå, det var ett lyckligt ögonblick.

 

 

En garderob 1955: Mjuk och sladdrig yllekostym

 

 

Året var 1952. Jag hade fått nog av att arbeta som dräng vid min fars torp med tre kor, en häst och flera hundra höns. Min kära mor hade bestämt att jag skulle studera. Så jag for med tåget till Katrineholm och började läsa på realexamen där på Enskilda läroverket. Det var intensiva studier för man skulle ta realexamen på tre terminer.

 

Jag bodde i ett hyresrum tillsammans med en kille från Dalsjöfors som var son till en ägare av en textilindustri där. Han var mycket trevlig att dela rum med och vi pluggade som besatta. Han var alltid mycket välklädd så det märktes att han hade en ”skräddare” till far. Han hade bland annat ett par mörka kostymer i sin garderob. Det var väl inte så ofta som vi hade anledning att ”klä upp oss” men det hände ibland. Jag hade också en kostym. Det var en grön yllekostym som pappa hade köpt hos Erik Ohlsson i Gnesta. Den var mjuk och sladdrig och pressvecken var omöjliga att få till. Då kände jag av skillnaden mellan torparpojken och fabrikörsonen.

 

Efter ett år, 1953, flyttade familjen till Enebyberg norr om Stockholm. Här var klädsnobberiet ganska omfattande så det gällde att hänga med. Då steg nog klädkontot en del för man skulle alltid vara fin och välpressad – och det var jag. Bland annat så minns jag att jag köpte ett par fina oxblodsfärgade "myggjagare”, det vill säga blodröda spetsiga skor tillverkade i Örebro. När det var riktigt högtidligt lånade jag min fars frack med ”fadermördare” och allt och med svarta lackskor därtill.

 

Hatt var ju ett måste redan i 20-årsåldern. Jag har ett foto taget på Kungsgatan i Stockholm där jag promenerade med mina vänner och iförd hatt. Med på bilden fanns också min då blivande hustru. Vi promenerade lugnt och fint där på trottoaren när jag plötsligen råkade stöta emot en mötande kille. Han vände sig om och så väste han ”Gubbjävel” till mig. Jag tänkte på min hatt och blev naturligtvis lite paff men min flickvän tycktes då inte ha tagit intryck av händelsen. Dock har hon vid ett senare tillfälle bränt upp den där hatten.

 

Till föremål för denna blogg valde jag en fabriksny grön kostym i ylle tillverkad av Widengrens i Vingåker.  

 

 

RSS 2.0