En perfekt människa?: Att ta sig fram i livet

 
En väckarklocka för blinda

 

När ämnet för en kommande blogg sattes på ett fredagsmöte blev jag lite fundersam. Finns hen över huvud taget? Men sedan antikvarie Helena Wärnhjelm, som var morgonens ”gäst”, berättat om museets pågående projektet att med hjälp av intervjuer lyfta fram människor som levt eller lever med funktionsnedsättning klarnade det. Resultatet kommer att presenteras i form av en utställning senare i höst. Läs mer på museets hemsida.

 

Världen har varit och är full av människor vars handikapp oftast inneburit ett tufft, tungt liv och där mobbning varit en del av vardagen. Många har levt sitt liv på institutioner och vi har hört det mest fruktansvärda historier om hur de behandlats. 

 

Samtidigt har vi sett prov på vilka fantastiska bragder som personer med funktionsnedsättning svarat för. Jag tänker på alla idrottare, Svenska Dagbladets bragdguldmedaljör Jonas Jacobsson med sina fyra guldmedaljer i Paralympics är bara ett exempel. Målande konstnärer utan händer och fötter som skapar underbara konstverk. Ja, det finns nästan hur många exempel som helst på hur människor med det som vi idag kallar funktionsnedsättning har förmåga att klara.

 

Jag har ingen erfarenhet av detta i min närhet frånsett att jag känner några som jag beundrar för deras förmåga at ta sig fram här i livet med sina handikapp. Däremot har jag ett minne, som trots att det nu är snart 70 år sedan det inträffade, fortfarande lever kvar.

 

Det var i vår sommarstuga utanför Östersund en vårdag.  Pappa hade beslutat att borra efter vatten på tomten. Vi släpade alltid med oss kärl med vatten från stan och kunde också få hämta vatten hos en granne en bra bit därifrån.

 

Upp på tomten kom en ombyggd lastbil försedd med någon form av borraggregat. Den var också lastad med en massa rör och borrar. Ut ur bilen klev en inte allt för storvuxen farbror. Men det var något som inte stämde. Jag kom ihåg att jag glodde storögt på en sak – han hade bara en arm.  Kunde man arbeta med bara en arm? Såg att pappa verkade lite fundersam också. Snart skulle det visa sig att trots sitt handikapp var han en baddare att jobba.

 

Med en arm och en liten, knappt märkbar stump på ena axeln, hanterade han de tunga grejorna på ett fantastiskt sätt. Bytte borrar hur lätt som helst – såg det ut som - och det var en imponerande syn. Jag minns att jag var så fascinerad att jag satt i timmar och bara tittade på.

 

Tänk att kunna jobba så med bara en funktionsduglig arm!

 

När pappa, sedan det första vattnet började spruta upp ur borrhålet, frågade honom hur det var möjligt att ha ett så tungt jobb svarade han: Ingenting är omöjligt bara man tror på sin egen förmåga!

 

 

En perfekt människa?: Den anpassningsbara människan

 

 

Rubriken ”En perfekt människa?” antyder kanske att det är få förunnat att vara perfekta, men en del människor har större svårigheter att övervinna än andra. Det är dock så vist ordnat att många människor kan kompensera sina handikapp genom både uppfinningsrikedom och ett stort mått av envishet.

 

Jag tänker på en människa jag kom i kontakt med för länge sedan, nämligen Spel-Arvid Karlsson. Han började spela fiol som mycket ung och fick tidigt kontakt med spelmän som Axel Fredrik Bergström i Tystberga ( känd för bland annat Tystbergavisan). Han reste även runt på dansbanorna i Södermanland med Swings Kapell – ett jazz-dansband. Efterhand tog intresset för folkmusik överhanden och Spel-Arvid fick spela med legendarer som Jon-Erik Öst. Det var inte alla som fick den äran att spela med honom. Kanske bidrog det till ett allt mer ökat intresse för spelmansmusik. Spel-Arvid blev så småningom förärad titeln Riksspelman.

 

Spel-Arvid hade säkert önskat ägna sig åt musiken på heltid, men de ekonomiska förutsättningarna gjorde att han behövde en försörjning. Han började på Bröderna Anderssons snickeri i Tystberga. Ödets ironi gjorde att han som snickare förlorade ett finger på vänster hand. En inte ovanlig skada för maskinsnickare på den tiden. Spel-Arvid trodde då att det var slutspelat på fiolen och började traktera nyckelharpa, eftersom det är lite lättare att få rena toner med hjälp av knapparna på harpan än med fingrarna på fiolen. Han blev med tiden mycket duktig även på nyckelharpa.

Önskan att fortsätta med fiolspelet kvarstod. Ett försök att spela spegelvänt med högerhanden på strängarna visade sig inte vara så enkelt. Spel-Arvid lärde då om så att han kunde spela på fiolen med sin skadade hand. Han hade ett finger mindre, så det var troligen inte lätt att spela på detta vis.

Han blev en mästare på att spela understämmor inom spelmansmusiken. Vid en spelmansstämma jämfördes han med Pål-Olle från Dalarna som var en av de största inom området.

 

Eftersom jag själv försökt lära mig spela fiol och vet hur svårt det är även om man har alla fingrar i behåll, förstår jag den utmaning som Spel-Arvid antog med den äran. Jag tycker det visar att det finns möjlighet att anpassa sig även till svåra handikapp och dessutom i detta fall driva sitt fiolspel till fulländning.

 

 

En perfekt människa: bedömning av begåvning

 

 

Temat för veckans blogginlägg är ganska provocerande. Många strävar mot att bli bäst på olika områden. Få lyckas och på vägen eftersätts ofta andra viktiga delar av personlig utveckling. Den ”perfekta” människan med stort ego är ofta auktoritärt nedlåtande och behöver en mindre perfekt omgivning för att vara riktigt tillfreds. Även om en del tycks anse sig själva som allvetande, oumbärliga och perfekta i arbetslivet, som outstanding vad gäller föräldraskap, som fantastiska sällskapsmänniskor etc etc finns det alltid någon spricka i kristallen. Det är min åsikt baserad på mångårig insikt. Somliga tycker säkert att mitt tyckande är allmänt obstinat och fördomsfullt – det bjuder jag på!

 

Bildens 70-talsväska från Mälarsjukhuset i Eskilstuna innehåller testmaterial, som användes vid neuropsykologiska bedömningar av barn i åldern 4 – 7 år. Tre häften med information, en bildbok, ett fotoalbum och 6 plastburkar. Här finns en plansch med geometriska former, plastpåsar med barnfoton i Sv/V och färg. Röda plastlådor och genomskinliga plastlådor med diverse figurer.

 

Det skulle vara intressant att fördjupa sig i nutida bedömningar av barn som i något avseende inte följer normen. Det är helt klart att min egen kunskap på området är närmast rudimentär. ”Utvecklingsrelaterade Kognitiva Funktionshinder” är den internationella benämningen av området medan vi i Sverige kallar funktionsnedsättningen ”Neuropsykiatriska tillstånd”. Uppmärksamhets- och hyperaktivitetsproblem (ADHD, Attention Deficit Hyperactivity Disorder), Aspergers syndrom, autism och Tourettes syndrom brukar i Sverige kallas för neuropsykiatriska tillstånd. Generella och specifika inlärningsstörningar brukar räknas till denna grupp. (Fakta hämtade från www.psykologiguiden.se)

 

Min egen erfarenhet av begåvningstest/IQ- och personlighetstest är inte särskilt omfattande. I arbetslivet genomgick jag vid ett tillfälle ett amatörmässigt genomfört personlighetstest. Det var ingen direkt nyhet för mig att jag hamnade i den extroverta gruppen, var en energisk men något flegmatisk ”rådgivartyp” med blygsamma ledaregenskaper.

 

För sex år sedan genomgick jag ett snabbhets- och koncentrationstest, som är 
en annan typ av begåvningstest. Jag hade haft körförbud i tre månader efter en s k TIA-attack (förstadie till stroke). Nu skulle jag testas för att återfå min status som legitimerad bilförare. Som tur var klarade jag att snabbt och tillräckligt korrekt lösa de enkla uppgifterna. Det kändes oerhört befriande!

 

Någon perfekt bilförare är jag dock inte. Men jag gör mitt bästa och intar i regel en ödmjuk attityd bakom ratten. Ibland kan jag dock inte undvika att bli upprörd när ”perfekta”  medtrafikanter struntar i fartgränser och dessutom har mage att markera missnöje med min lagstadgade framfart.

 

 

En perfekt människa?: eller den perfektibla människan

 


Skollagen reglerar att elever som inte klarar den vanliga skolan, på grund av en utvecklingsstörning eller en förvärvad hjärnskada som medfört en betydande begåvningsnedsättning, har alternativ till vanliga skolan i form av grundsärskola/träningsskola och senare i livet också gymnasiesärskola och särvux. Utbildningen ska bland annat ge kunskaper och värden, bidra till personlig utveckling, social gemenskap och ge en god grund för ett aktivt deltagande i samhället.


För elever i särskolan finns ett flertal pedagogiska hjälpmedel av olika slag. Avancerade elektroniska hjälpmedel, t.ex. datorer, handdatorer och timstockar men också enklare hjälpmedel som bilder, kalendrar och symboler. Syftet med bilder är att eleven ska kunna ta emot och ge information av olika slag men syftar också till att eleven själv ska kunna berätta om saker och känna en trygghet och förståelse och för dem som inte kan läsa och skriva ersätter bilder och symboler ofta skriven text. Ett exempel på ett sådant pedagogiskt kognitivt hjälpmedel är tårtspelet som fotot illustrerar. Det har använts av elever i särskolan på Rosenkällaskolan i Nyköping och kommunicerar med både bilder och symboler. Det består av fyra spel med olika teman, leksaker, skogen, havet och staden som alla presenteras på den runda spelbrickan i spelets mitt. Varje tema har sedan sex tillhörande spelbrickor som har anknytning till temat.

 

Många elever med kognitiva funktionsnedsättningar har problem med att kommunicera och förstå sin omgivning och då kan ett enkelt tårtspel bli en betydelsefull nyckel till kommunikation och förståelse.
Idag finns mycket kunskap om och erfarenhet av att det går att ersätta eller arbeta upp en nedsatt kognitiv förmåga individuellt och undervisningen ska anpassas efter varje elevs förutsättningar. Den perfekta människan existerar inte även om möjligheten att kunna beställa en deCODEme Gen-.scan nu finns och DNA-kartläggningen har fött drömmen. Däremot finns den perfektibla, utvecklingsbara, människan. Och det är med den kunskapen och på den värdegrunden som Sveriges skollag och läroplaner för samtliga skolformer är utformade.

 

En bomullstops och några musklick kan ge berättelsen om dig själv, biologi blir identitet. En anpassad pedagogik berättelsen om hur en enskild elev kan finna sin egenart och sitt sätt att kommunicera. Personlig utveckling ger identitet.

 

 

En perfekt människa?: är svårfunnen...

 

 

Den perfekta människan är svårfunnen.

Mänskliga beteenden varierar. Det normativa är långt ifrån solklart. Vår hjärna är utomordentligt komplex och oanad kartläggning återstår. Med ökad kunskap följer att t.ex. diagnoser förändras över tid och det gäller inte minst inom psykiatrin.

 

Otto Brundin var överläkare och chef vid Sankta Anna sjukhus 1933-58. Utöver professionell psykiatri hade han också ett brett naturintresse – ett sympatiskt drag tycker jag. I början av 1940-talet tog han initiativ till Naturvetenskapliga sällskapet i Nyköping, som 1953 blev Nyköpings Biologiska förening, i vilken jag blev medlem 1964.

 

Enligt egen utsago möttes han vid sitt tillträde till sjukhuset av en med höga träplank inhägnad, nersliten och föråldrad anstalt. I allmänhetens ögon satt tokiga människor inspärrade där. Otto Brundin såg det hela som vanvård och var besjälad av att åstadkomma ett mer humant omhändertagande av patienter. Bl.a. lyckades han få till så att de intagna med buss kunde komma ner till Strandstuguviken för utomhusbad. Han ansåg att detta förbättrade patienternas hälsa. Idag bedrivs på Nynäs slott trädgårdsterapeutisk rehabilitering för personer med utmattningssyndrom. Min svärfar, som var vän med Otto Brundin, berättade om en episod på sjukhuset. En patient hade ställt en fråga – säg doktorn är det inte konstigt att greven vill ha sin egen avföring serverad på ett silverfat? Svaret blev – ja, men han är ju bara en människa! Ett utslag av tolerant syn på avvikande beteende?! Intresse för silvergods kunde även en intagen person ha, men knytningen till avföringen kan ju betraktas som speciell.

 

Bilden visar ett ovalt presenterfat med ciselerad dekor. Museet har en rikhaltig samling föremål i silver – en riktig guldgruva!

 

Brundin genomförde 1969-70 på uppdrag av socialstyrelsen en rättspsykriatrisk undersökning av Thomas Quick (Sture Bergvall). Han ställde diagnosen ”sexuell perversitet i form av pedofili med sadistiska drag”. Socialstyrelsens egen expert sågade diagnosen och den höll heller inte i domstol. Frågan är om någon person kan vara perfekt i alla situationer livet igenom.

 

 

En perfekt människa? Blinda Kalle

 
 

För bara sextiotalet år sedan fanns i kyrkoböckerna en fördelning på friska sockenmedlemmar och på de människor som av ett eller annat skäl avvek. Man kunde betecknas som blind, ser illa, hör intet, menlös eller t o m idiot. Carl Johan, senare kallad Blinda Kalle, föddes den 12 mars 1838 vid Helgesta  i Stigtomta. Hans far var dräng där, samma år flyttar de till granngården Skåra.

 

När Kalle är liten lär han sig läsa men får noteringen i husförhörslängderna: ”ser illa”, ”nästan blind”. Det är intressant att se att han är med vid husförhören. 1854 den 25 juni, 16 år gammal, får han nattvarden första gången och deltar sen noggrant i förhör och nattvard under hela livet. Noterat 1871 att han läser Luthers katekes, förklaringar och förstår; trots anteckningen ”nära blind”.

 

En sägen berättar att Kalle satt vid Nölstabäcken och där trodde att han lärde sig av näcken att spela fiol. Kalle blev väldigt duktig och med tiden skrev han egna melodier och visor. 1857 fick Kalle kontrakt som orgeltrampare i Stigtomta kyrka. Och ett år senare flyttade Kalle och hans föräldrar in i fattighuset. Huset var nybyggt och mycket fint för tiden. Det var vanligt att även barn, som hade något handikapp, fick bo i fattighuset då föräldrarna blev gamla och orkeslösa. Modern Brita Stina dog 1863, 67 år gammal och fadern Eric 1867, 75 år. Kalle blev bygdespelman och spelade vid bröllop, högtidsdagar och begravningar. En slant fick han och kunde på så sätt försörja sig. Kalle bodde nära kyrkan och  beskriver sig själv ”Jag bor i en kammare, nära kyrkan, är orgeltrampare och fiolinist samt ringer storklockan naturligtvis”.

 

Kalle var så duktig att bygdens musikälskande ungdomar gick till honom för att lära sig konsten att trolla fram toner ur fiolen. Många är de elever som senare i livet blivit framstående musiker och bygdespelmän. Bygdens folk kallade honom Blinda Kalle och han var mycket omtyckt. Det är härligt att se att en liten pojke med nästan ingen syn alls kan lära sig spela fiol och också lära upp andra. Många verk finns kvar efter honom och han spelas fortfarande vid träffar med spelmansgillen. Den 28 oktober 2011 hade vi en minnesafton i Stigtomta med anledning av att det var 100 år sedan Kalle slutade sina dagar. Det kunde han nog inte ana under sin livstid att han skulle bli ihågkommen så långt efter sin död.

 

Det berättas ”att i slutet av 1800-talet, då Kalle fortfarande hade sitt arbete kvar som orgeltrampare slumpade det sig så, att både dödgrävare och kyrkovaktare av någon anledning förlorat var sitt öga. På så vis uppstod det unika att tre kyrktjänare i Stigtomta kyrka tillsammans ägde endast två ögon. Men sitt arbete i kyrkans tjänst skötte de dock med den äran.”

 

Orgeln på bilden är en skolorgel från 1940, ett stränginstrument, och har stått på Västra Småskolan i Nyköping. Alltså inte alls att jämföras med den trampade kyrkorgeln med pipor som finns i kyrkan. Där står man bakom orgeln och trampar in luft i piporna, ett nog så slitsamt och viktigt arbete.

 

Kalle bodde kvar i Fattighuset till sin död den 20 april 1911, men han hade vistats på Nyköpings Hospital sedan 4 januari 1911. Dödsorsaken var lunginflammation enligt dödsattest därifrån av sjukhuspredikanten.

Carl Johan Eriksson (Ersson), ”Blinda Kalle”, begravdes 30 april 1911. Han blev alltså 73 år.

 

 

En perfekt människa?: Min blinda morfar

 

 

Inte var väl kanske min morfar någon perfekt människa men jag beundrade honom ändå. Han ägde Lillgården i byn och var nog en duktig jordbrukare. Många pigor och drängar fanns på gården och ladugården var full med kor och i stallet fanns flera ardennerhästar. I yngre år var han en glad lax som gärna deltog i allehanda upptåg såsom att byta hästar med någon annan bonde vid marknaden. Det var inte alla gånger han kom hem med en bättre häst än den bortbytta!

 

Men vid trettioårsåldern förlorade han sin syn. Han fick något synnervsfel och kunde efter hand inte urskilja om det var natt eller dag. Det måste ha varit ett hårt slag för familjen. Men han lät sig ingalunda slås ned av sitt handikapp. Efter att hans son hade tagit över gården deltog han mycket aktivt i dess skötsel. Han hade det fulla ansvaret för hästarna i stallet, och vedhuggningen till alla spisar och kakelugnar skötte han helt på egen hand. Han var även duktig på att binda korgar av kluvna granrötter och han kunde till och med räta ut gammal spik. Men värst det var väl när han insisterade på att mata tröskverket när säden skulle tröskas. Min far försökte få honom att låta bli för tröskverksmatning är en mycket farlig syssla. Men min morbror sa: ”Låt’en hållas för dä går inte å få dän gubben”! Och allt gick bra.

 

Jag kan än se honom sitta framför radion i den gamla knarriga rottingstolen och skruva på rattarna. Han hade en klocka med borttagen ruta framför urtavlan och den kände han på när han ville veta vad tid det var. Och så kunde han spela på näver. Han hade en liten näverbit under duken på kommoden och den tog han fram ibland och spelade på. Jag lärde mig aldrig den konsten av honom och det sörjer jag ännu. Fiol spelade han också och hans fiol finns ännu i bruk hos mitt äldsta barnbarn.

 

Kanske har jag fått mitt intresse för att dikta visor av honom. Han rimmade visor till födelsedagar och andra fester och jag har några av dem bevarade. Men han kunde ju inte skriva ned sina rim så ibland väckte han min mor på nätterna och bad henne skriva ned vad han kommit på. Hon var måttligt förtjust i det.

 

Som jag sa i början så var väl min morfar inte någon perfekt människa men jag tror att han trots sitt handikapp levde ett någorlunda gott liv. Anledningen till att jag valde ett par glasögon i museets samlingar är att jag som liten oförstående pilt föreslog mina föräldrar att köpa glasögon till morfar så att han skulle kunna se. Glasögonen är skänkta av Harald Wahlström i Nyköping.

 

 

RSS 2.0