Fadäser: En personlig specialitet

 

 

 

Bildens handspegel med träram har ett trasigt handtag som är ihopbundet med rep. Dessutom är ramen spräckt i nederkant och folien i överkant har släppt på flera ställen.Tidens tand har gjort sitt och det är väl ganska normalt för en handspegel som hängt med fyra generationer sedan 1920-talet. Det trasiga handtaget kan nog kopplas till någon fadäs - troligen oavsiktlig.

 

Den skrockfulle undviker att krossa en spegel för det lär betyda sju års olycka. Som fadässpecialist borde även jag någon gång ha haft sönder en spegel. Men icke! Hur som helst hade jag inte i min okunskap slängt salt över axeln för att skrämma bort oturen.

 

I tidigare publicerade blogginlägg, bl a om vådan av att lägga nycklar och plånböcker på biltak, har jag berättat om personliga tillkortakommanden och episoder i livet då jag gjort bort mig. Det går väl an med en eller annan fadäs så länge det hela inte påverkar andra. Men det finns gränser! En skräckupplevelse som dyker upp tilldrog sig på sörmländsk landsväg. Det var Kyrkstafett med start och mål i Tystberga. Och min uppgift var att joggande föra stafettpinnen från Bälinge kyrka till Lästringe kyrka vid E 4an. Där stod hustrun beredd att springa vidare till Bogsta kyrka. Min sträcka blev en utdragen plåga. En ömmande hälsena gjorde att 10 km kändes minst som en halvmara. I slutet fick jag linka fram och var vid växlingen given jumbo, minst 10 minuter efter det lag som växlade näst sist. Hade det funnits en handspegel på plats hade den visat en skamsen, rödmosig, trött och ytterst besviken man i 48-årsåldern. Varför hade jag låtit mig övertalas att ta hand om den längsta sträckan? Att bryta loppet hade varit klokt men det fanns inte då för tiden på min mentala karta.

 

Naturligtvis blev mitt lag sist i Kyrkstafetten. Till historien hör att det var året då arrangörerna  tvingades senarelägga prisutdelningen efter att förgäves ha efterlyst Länsstyrelsens eftersläntrare. En del stressputtar i övriga lag ogillade denna longör och antydde att ”blåbärslag” borde bannlysas. Det var en fadäsdag som sent skall glömmas!

 

 

Fadäser: Fadäsen

 

 

Inträffade i höstas när båten och snurran skulle upp på land för vinterförvaring. Båten, en drygt fyr meter lång tungrodd plastbåt med höga bord, och motorn, en 6 hästars tung utombordare, skulle flyttas från bryggan till torra land.


Sagt och gjort.


Maken förbereder på land och undertecknad kliver i båten, gör loss, börjar ro mot land men kommer plötsligt på att motorn måste lyftas av innan båten går att dra upp. Uppmärksammar maken på problemet och påbörjar återfärden till bryggan. Maken ansluter, kliver i båten, gör loss motorn och uppmanar mig att angöra båten igen vilket jag inte tycker är nödvändigt. Svarar att jag orkar hålla båten intill bryggan utan att angöra.
Motorn är som sagt tung, och avståndet upp till bryggavsatsen högt så allt eftersom motorn närmar sig bryggan och får bryggkontakt utan att riktigt landa ger den i stället aktern en skjuts bort från bryggan och avståndet bara ökar och ökar.

 

Nu gäller det. Vem skall offras? Maken eller motorn?
Maken gillar inte kallt vatten så motorn får ta kallduschen.

 

Jaha vad gör vi nu då? Motorn kan ju inte ligga på havsbotten över vintern. Maken vägrar. Anser nog också att hustrun är orsaken till fadäsen. Så jag blir en vinterbadare och snurräddare och tycker att jag gör en heroisk insats med snudd på livet som insats. Följande dag går färden till båtfirman och berättelsen om vad som har hänt med snurran förmedlas till mottagande båtmekaniker som frankt konstaterar: Det hade varit bättre för motorn om ni låtit den ligga kvar på havsbotten. Något som också maken har påstått dagen innan men som hustrun endast betraktar som ett utslag av makens vägran att vinterbada.

 

Christina Skinnars Eriksson


Fadäs: Försvunnen handväska

 

 

I mitten av 70-talet skjutsade jag min svägerska till Arlanda. Hon och hennes dotter, 6 år, skulle till Gran Canaria på charterresa. Hon hade sparat länge. Jag och vår dotter, 7 år, reste i god tid med bil från Nyköping, kom igenom den täta trafiken i Stockholm. Väl på andra sidan stan hade vi god tid på oss till flyget och beslöt att stanna vid Obs i Rotebro. Vi gick runt i varuhuset en timma och åkte sen, fortfarande i god tid, till Arlanda. In på parkeringen för avgående och plockade ut väskorna. Men vi hittade inte handväskan med pengar, pass och biljetter.

 

Hjälp! Hade den blivit kvar i Rotebro, snabbt beslut, jag åker tillbaka. Svägerskan tar båda flickorna och väskorna med in till charterhallen och väntar där. Detta är före mobiltelefonens intåg.

 

Jag åker tillbaka till Rotebro, jättekö in till parkeringen, kopplingen på min SAAB, (frihjulsdrift) hakar upp sig, jag får sitta med foten på bromsen för att den inte ska åka framåt trots urkoppling, paniken växer, det går framåt i snigelfart, jag får fatt i en p-plats precis utanför varuhuset, rusar in till informationsdisken, den hjälpsamma damen ropar ut ett meddelande i hela varuhuset om en försvunnen väska, vi går runt till samtliga ställen där vi varit, konstaterar att den INTE FINNS. Så säger hon något lugnt och bestämt, om att ni har väl sökt igenom bilen NOGA, kom så går vi ut och tittar igen. Hon hittar den förbaskade väskan som åkt in under framsätet på passagerarsidan...

 

Mina tankar då. Här har jag åkt omkring med en handväska i flera timmar och de har missat sin resa. Jag sätter mig gråtfärdig i bilen och åker tillbaka till Arlanda, fortfarande har man inte uppfunnit mobiltelefonen...

 

Vid Arlanda utspelar sig följande:

Svägerskan rusar ut med flickorna i handen,

-HAR DU HITTAT VÄSKAN? Planet har fel på en motor och står kvar på plattan.

-Den låg i bilen hela tiden säger jag.

-Hon uppfattar nog inte det jag säger när hon springer iväg, personalen hjälper till att bära ut allt direkt till planet uppför flygplanstrappan och de kommer iväg. Vilken fadäs som fick ett lyckligt slut. Håll reda på handväskan, den lever ibland sitt eget liv!

 

På bilden en lite större handväska ur Kerstin Lindhs samling i föremålsarkivet. Hon bar även hatt till denna.

 

Eva Sandström


Fadäser: Udda kängor ger långt liv

 

Först när vi kom till barn och barnbarn, 13 mil bort, såg jag det – jag hade omaka kängor, en med högt skaft och en med lågt! Men, inte kunde vi åka tillbaka hem… Nej, de udda skodonen fick följa med runt om bland Stockholms förorter, till Solna, Norrtälje och Öregrund, medan jag förskräcktes över hur tankspridd jag varit. Aldrig mer ska jag ställa skorna slarvigt i hyllan eller göra avbrott i påklädningen.

 

Jag gjorde inget för dölja min fadäs. I stället fick mina vänner var sitt gott livsförlängande skratt. Det kändes bra.

 

Kängorna på bilden, från år 1920 respektive 1900, hör heller inte ihop, detta för att illustrera mitt tillkortakommande. Men - båda är högerskor, det såg jag inte vid fotograferingen! Ännu en fadäs. Materialet är skinn med tygfoder och klackhöjden 45 mm. De har metallskodda snörhål med genomdraget sk kängsnöre. Den högskaftade är rätt anonym, men den andra har tillhört Alli Andersson i Bjurkärr.  Läs mer om henne och hennes föremål på http://www.sormlandsmuseum.se/Sormlandsmuseum/Utstallningar/Webbutstallningar/Titta-in/Skor/ eller här http://www.sormlandsmuseum.se/Sormlandsmuseum/Utstallningar/Webbutstallningar/Titta-in/Skor/Galoscher-pampuscher-bottiner/.

 

Utseendet på damstövlar, kängor och stövletter har följt gällande mode med dekorsömmar, knappar och andra detaljer. Under förra sekelskiftet var det exempelvis mycket populärt med just snörkängor, både till vardag och fest. Tänk dig en kavaljer som, knäböjande på golvet, knyter dem kring den älskades vrister. Liknande modeller finns idag. Ett dolt blixtlås gör dem lätta att ta på och av!

 


Fadäser: Fadäser som kostar...

 

 

Mina fadäser handlar mera om bilar än om pengar. Ja, mina bilfadäser har naturligtvis haft en del ekonomiska konsekvenser men jag har aldrig behövt skaffa medel på olagliga vägar. Tavlan på bilden ovan är ett kollage med förfalskade sedlar på en målad masonitskiva. Den är skänkt till museet av Polismyndigheten i Södermanland och har visats på Polismuseet i Eskilstuna.

 

Mina bilfadäser har oftast inträffat i samband med backning med bilen. Ett par skottkärror har jag vält, plåthinkar plattats till, cyklar kommit i kläm och en trädgårdssoffa har jag knäckt totalt. Jag är ägare till en minimal gammal bilkärra att hänga på dragkulan bak på bilen. Kärran är så liten så att den inte syns i backspeglarna och ett par gånger har jag glömt min släpkärra när jag backat. Dessa manövrer har förorsakat avsevärda plåtskador och en hel del onödiga utgifter. Efter den senaste fadäsen skrev jag en papperslapp och lade i bilen med texten: ”Lägg aldrig i backen”! I Arvika på tjänsteresa backade jag nästan på en dam med barnvagn med min nedlastade Volvo Duett och på väg till Gnesta backade jag på och skrynklade till grillen på en Mercedes. ”Se till att det är något billigt du backar på”! sa bilföraren men vi gjorde ändå lätt upp i godo.

 

Värst var det väl när jag backade på vår hund Sara, en ljus Golden retriver. Jag hade varit ute med bilen och hunden satt bak i bagageutrymmet på min SSAB 95 V4. Just när jag hade släppt ut hunden fick jag order om en ny körning. Jag hoppade in i bilen och backade. Hunden hann inte undan utan blev påkörd och kom att rulla under karossen. Jag hörde något konstigt under bilen och stannade. Där låg Sara inklämd under bilen och gnydde. Efter en stund kom hon dock framkrypande helt oskadad men grön till färgen för gräsmattan var nyklippt. Efter den fadäsen flydde hunden i vild panik så snart hon hörde mig lägga in backen på bilen.

 

Att jag sedan vid en ouppmärksam körning på en mindre väg körde på en vägbom och knäckte motorhuven, att jag i ishalka slirade över på vägens vänstra sida och rammade en Mercedes och att jag knäckt både en barnvagn och en sparkstöttning placerade på takräcket när jag skulle köra in i garaget det är andra klantiga fadäser. Det har kostat en del i reparation av plåtskadorna men trots allt och tursamt nog så har varken människor eller djur kommit till skada. Men jag saknar sparkstöttningen.

 

 

Fadäser: På gränsen till fadäser

 

 

Pekpinnen i skolan hade dubbel funktion. Först och främst som förlängd arm åt läraren, som kunde stå längre ifrån det skrivna på tavlan och undvika att skymma elever. Smart! Tveksamt däremot var användningen som bestraffningsredskap. Undrar om någon elev i Västra småskolan i Nyköping blivit smiskad med den här pekpinnen?  

 

I skolan lekte vi ”bolltatten” på raster. Leken går ut på att en person med boll jagar en grupp. Den i gruppen som blir träffad av bollen får i sin tur fortsatta att jaga. Det var inte tillåtet att bolla mot väggarna, det hade vaktmästaren strängeligen deklarerat, men vi kunde springa runt byggnaden. Jag kom på idén att kasta bollen i samma ögonblick som jag var framme vid husknuten för att de andra inte skulle hinna runda nästa hörn. Vid ett tillfälle bar det sig inte bättre än att jag vid ett kast krossade ett fönster som just öppnats.

 

Redan innan rastens slut var jag inkallad för räfst och rättarting. Någon närmare utredning blev det inte, däremot omedelbar bestraffning. Lärarinnan gav mig ett rapp med pekpinnen över fingrarna – men bara ett! Hon kompletterade istället med att vrida om ett öra. Kanske hade hon av tidigare erfarenhet lärt sig att elev efter fingeraga fått svårt att använda penna.

 

Hur karaktäriserar man egentligen detta missöde? Så här efteråt inser jag att det åtminstone gränsar till en fadäs att jag inte räknade med att ett fönster plötsligt kunde öppnas.  Samtidigt kan jag tycka liknande om lärarinnans agerande att inte mer undersöka saken. Jag vill ju ha det till ”olyckliga omständigheter”. Detta sagt mot bakgrund av den utomordentliga betydelse lekar har i skolan för barns utveckling. Om detta kan man läsa t.ex. i ett examensarbete av Åsa Andersson vid SLU 2010.

 

 

Fadäser: Något man gör och sedan förbannar sin dumhet.

 

 

Antalet halvstora fadäser är nog lika många som antalet levnadsår, antalet mindre är oändligt mycket större jag skulle tro att det händer minst en gång i veckan. Alltså i mitt fall någonstans runt 4000. När man ser denna siffra börjar man fundera över om man har en hjärna eller om det är enbart gips man har innanför pannbenet. Fadäs betyder om man härleder ordet långt tillbaka i tiden enbart dumhet. I mitt fall har det oftast betytt jag har öppnat munnen utan att ha hjärnan inkopplad, alltså bevis på att det är gips innanför pannbenet.  Många fadäser är ganska oförargliga det gäller bara att kunna skratta åt sig själv.

 

Fadäs 1: Egentligen skulle jag ha varit på väg till jobbet för länge sen. När jag är på väg ut med påsen med frukostmackan i vänster hand säger frun kasta soporna när du går. OK. När man kommer till jobbet har man inga mackor men man har en påse sopor. Var F gör jag av soporna?

 

Fadäs 2: Motorvägen skall invigas av kungen klockan 11.00. 10.45 när jag kommer har de plockat bort avspärrningarna så jag vänder in och åker glatt vidare på den ny fina motorvägen. Ett par kilometer bort är det några gubbar som lastar avspärrningsstaket på en lastbil. De vinkar glatt när jag åker förbi. Efter ytterligare ett par kilometer blir jag stoppad och bortmotad. Jag har invigt motorvägen, kungen blir bara 2:a. Jag var först!

 

Fadäs 3: På väg till en kurs i ledaskap. I Hallsberg kommer en trevlig kvinna in i samma kupé som jag och min arbetskamrat sitter i. Det blir prat och det visar sig att hon skall till samma kursgård som vi. Hjärnan totalt bortkopplad. Jag ondgör mig över psykologer och optimistkonsulter. Dagen efter är kursen igång men den där kvinnan syns inte till. Efter lunch dyker hon upp och presenterar sig som ”en sådan där allvetande optimistkonsult som tror att hon dessutom är en allvis psykolog”.

 

Jag skulle kunna fortsätta länge till men avslutar med ett gammalt ordstäv. Tala är silver men tiga är guld. En ny fadäs blir, hur skall jag få med datorn i detta?

 

 

 


RSS 2.0