Färdtjänst – ett mångtydigt begrepp



Raspens sockerlåda märkt ”Svenska Sockerfabriks Aktiebolaget SSA Bitsocker” kommer från Forssa bruk i Katrineholms kommun. Enligt beskrivningen har lådan använts till förvaring av glasplåtar. Från min barndom kommer jag ihåg en bitsockerlåda som var en väsentlig del av en fantastisk lådbil. Min kamrat Arne var bilbyggare och erbjöd färdtjänst i brant backe. Jag avböjde dock en åktur med hänvisning till att konstruktörens bromslösning inte uppfyllde rimliga säkerhetskrav.

Den färdtjänst som de flesta förknippar med ordet har inte mer än drygt 60 år på nacken.

Enligt uppgift var det Malmö brandförsvar som startade särskilt anordnade transporter för rörelsehindrade i sina brandbussar. Året var 1947 och åtagandet lär ha varit på frivillig basis. Välgörenhetsorganisationer som Röda Korset och Lions var också tidigt ute. I början av 60-talet var det endast fyra av landets 850 kommuner som hade organiserad färdtjänst för funktionshindrade. I slutet av 60-talet hade verksamheten ökat och bedrevs i ett hundratal kommuner. Riksfärdtjänst tillkom i början av 80-talet som en statlig försöksverksamhet med Transportrådet som huvudman. Nuvarande lagstiftning tillkom 1997. Det är kommunerna som har skyldighet att se till att funktionshindrade har möjlighet att förflytta sig. Verksamheten bedrivs med statsbidrag, är avgiftsbelagd och ses som en transportpolitisk insats och inte som tidigare ett socialpolitiskt bistånd. Detta ändrade synsätt var och är mycket viktigt för funktionshindrade som i vårt samhälle ges möjlighet att förflytta sig efter egna prioriteringar.

Slutligen en annan vinkling på begreppet färdtjänst.

En exminister i den svenska regeringen var utsatt för allvarliga hot. SÄPO bedömde under en period att ministerns säkerhet krävde livvaktsskydd. Det var naturligtvis mycket påfrestande för hela familjen att inte kunna röra sig fritt och att ständigt ha poliser omkring sig. Den enda fördelen, som ministern vid ett tillfälle med ett snett leende uttryckte saken, var att ha tillgång till ”färdtjänst” dygnet runt.

En alkoholförtjust partikamrat hade sin speciella syn på ministerns personliga situation.
- Det är ju tråkigt att du som organiserad helnykterist inte kan dra full fördel av SÄPOs transporttjänster, var hans kommentar.

/Lars-Eric Antonsson 


Färdtjänst - Färd i tjänsten


Objektet till dagens tema är inte ett gammalt föremål, men tillhör museets samling i alla fall. Som synes är det en "sparkcykel " och den används av personalen på museet att transportera sig i alla de gångar och rum som finns på Raspen.

Har själv använt mig av en liknande, också tillhörande Landstinget. Har ju som de flesta vet arbetat på sjukhuset och på psykiatriska kliniken. När det var bråttom med något ärende, som till exempel lämna prover på lab, då tog man cykeln. Eller hämta något, vad det månde vara, som behövdes snabbt på avdelningen, då tog man cykeln. Det gick undan i kulverterna kan jag lova. Det var inte helt lätt heller att köra kan jag säga. Kliniken öppnade 1972 och varje avdelning hade sin cykel. Väl märkt. Men efter några år och många körda mil blev det färre och färre cyklar som var i bruk. Nu för tiden är det nog inga kvar, skulle jag tro. Det är några år sedan jag lämnade huset.

Varför väljer jag sparkcykeln? Jo för på en sådan har jag tagit mången Färd i Tjänsten.


Färdtjänst - En kick för stora och små



40-talisternas favoritartist Peter Carlsson (med musikerna de Blå Grodorna) är laddad med mer eller mindre sanna skrönor om livet i södra Dalarna. Till den senare kategorin hör nog berättelsen om bilfärden till Nordafrika. På taket hade han surrat fast en spark, som skulle lämnas av ett par mil efter starten i Grängesberg. Men Peter glömde detta och fortsatte genom Europa med sparken på biltaket. När tulltjänstemännen i Marocko undrade vad det var för en underlig manick, så blev svaret: ”It is a kick”.

Och i någon mening stämmer det ju, även om personer som inte upplevt naturlig snö eller is  har svårt att förstå vitsen med ett  fordon av detta slag. Spark, eller det mer svåröversatta sparkstötting, är egentligen ett genialt och synnerligen miljövänligt redskap att ta sig fram med när underlaget är lämpligt. För små barn stimulerar en liten spark till roliga lekar, medan äldre medborgare åtminstone i norrländska byar i lugnt tempo tar sig till och från Konsum med en något större modell. 

Rent bokstavligt och byråkratiskt handlar det kanske inte om färdtjänst. Men nog gör sparken en god tjänst för den som färdas på den.


Färdtjänst - Sjuktransport, slavar, järnväg eller fantasi?


Färdtjänst, detta ord som i dag uppfattas som väntan på bil, samåkning med okända, rundturer på stan för att plocka upp eller lämna av passagerare. Är det sedan en sjuktransport så är det inte nog med rundturerna och samåkningen man skall dessutom sitta upprätt och trångt för minst en timmes landsvägstransport.

Färdtjänst har funnits i alla tider. Ordet betyder tillgång till tjänster i samband med färd. En gammal romare kommenderade ut ett antal slavar som skulle kånka på bärstolen. Inne i bärstolens skyddade rum kunde passageraren läsa eller skriva. Det skall till och med ha förekommit att man kunde bjuda in en gäst. Vår kung Fredrik I skall ha bjudit in dambekanta i sin stol och Fredrik var inte någon romare. Missionärer och upptäcktsresande använde sig av samma typ av färdtjänst. Efter romarna kunde man ha färdtjänst under långa resor ombord på skepp, som hade sina fasor. Diligensresor på knöliga vägar hade sina fasor. Mozart har i ett brev till sin syster beskrivit smärtor som gjorde att han knappt kunde sitta på pianopallen vid kvällens konsert.

Vår åldersklass har sluppit denna typ av fasor. Visst fanns det träbänkar i tredjeklass vagnarna på järnvägen och visst stank bussarna av gengas- eller bensinlukt. Men det hade tagits stora steg inom färdtjänstområdet i alla fall. Passagerare plockades upp på bestämda hållplatser och stationer och ofta i rätt tid. Buss och tåg vilka framsteg.

Hur många fantasiresor har gjorts med det lilla tåget på bilden. Tåget kommer från Nyköpings första kommunala daghem ”Klockberget” som öppnade 1954. Loket har inte lyktor utan ögon längst fram. Det gör att loket kan se och berätta om resan.

Einstein har sagt att inget kan färdas snabbare än ljuset men han har fel. Med fantasi når man till främmande galaxer på sekunden. Ljuset behöver miljarder av år för att ses. Fantasi är en underbar färdtjänst och snabb är den. Ingen väntetid.


Färdtjänst - Utförsåk på medar



 Visst var det kul att åka bob! Under första barnaåren - innan skidor och skridskor tog över – var det turerna i kälkbacken som lockade till vinterlek. Kälken med fasta medar utan manövermöjlighet styrde själv nerfärden efter markens ojämnheter och ibland slutade det med vådlig vurpa. Bobben kunde däremot någorlunda styras genom att främre delen av medarna vreds åt sidan med hjälp av kraftöverföring från en ratt.

Långt ifrån alla hade egen bob och ägaren till en blev därför särskilt populär. Den var nämligen vanligtvis fabrikstillverkad och inköpt medan en enklare kälke kunde vara hemsnickrad.

Backen blev en tummelplats för oss barn och bobben var roligast att åka på.

Så många som möjligt packades på för varje nerfärd.  Den som satt längst bak fick springande skjuta iväg från backens krön. Sedan bar det av. Om föraren satt fastklämd mot ratten försvårades styrmöjligheten och det kunde sluta med att ekipaget brakade in i videsnår som omgärdade backen. Klämda fötter, ben och armar var inte ovanligt, inte heller rispor i ansiktet med blodvite som följd. Någon kunde gråtande lämna backen och söka hemmet för tröst. Men skojigt var det! Och backade ur annat än för stunden gjorde ingen. Vuxna skulle säkert ha betraktat våra lekar som farliga men de fanns sällan med och kollade oss. Det är annorlunda idag då föräldrar ofta drar sina telningar på plan mark.

Boben på bilden fick Peter från Valla av sina föräldrarna 1961. Undrar om det gick lika vilt till för honom?

/Alf Lettesjö


Färdtjänst - för oss på vägen



Gamla tiders ryttare och körkarlar klarade sig med enkla vägvisare, uppresta stenar eller märkta träd. Vi, dagens trafikanter, kan skatta oss lyckliga över mer avancerad färdtjänst i form av vägmärken, skyltar och ljussignaler. Utan dem kom vi väl aldrig till vägs ände…

Det var svenskar och fransmän som redan i början av förra seklet ville styra upp trafiken på gator och vägar. De förstod att bilismen skulle öka och kanske bli problem.

1916 presenterade svenska Kungliga Automobil Klubben ett förslag på trekantiga skyltar. Frankrike valde runda former. De två idéerna kopplades samman och så småningom, 1931, fick Europa en enhetlig standard vad gällde varningsmärken, förbudsmärken och andra typer av vägledning. En del finns kvar, andra har tagits bort eller förändrats. Många är helt nya.

Skolplanschen från Västra skolan i Nyköping visar gamla, bekanta skyltar, men vet du hur dubbdäcksförbudet ser ut?

Trafiksignalerna har också en historia. Den första ”stolpen”, en gaslykta med rött och grönt glas, lär ha satts upp i London 1860, för hästdroskornas skull. Den drogs runt manuellt. Vilken lycka när den första elektriska varianten monterades upp i USA, 1914! Eller…


Färdtjänst - För små, i snö



När jag var sju år fick jag en ”rattkälke” i julklapp. Den var jag mycket glad för men den vintern var det dåligt med snö. Rattkälken fick stå i farstun mest halva vintern men i februari kom snön och då åkte jag mycket och länge. Det var så kul att med en gummisnodd sätta fast en ficklampa på kälken – då kunde man åka när det var mörkt också.

Fast färdtjänst blev det senare – när jag var tio år. Jag bröt vänsterbenet vid en cykelolycka i maj det året och fick vara gipsad fram till sommaren. Då byggde jag en lådbil och med den fick jag färdtjänst. Mina gulliga kompisar skjutsade mig i den där lådbilen – de hade en stång fastsatt bak på fordonet och jag fick styra vart jag ville. Jag minns att vi körde ut på skogsvägar och samlade svarta skogssniglar i lådbilens bagageutrymme och lekte med dem ibland. Men vi släppte ut dem efteråt.

Som tur är så har jag inte behövt använda mig av vanlig färdtjänst ännu men tids nog blir väl det också aktuellt.

Jag valde en kälke i museets samlingar. Det är en mycket speciell kälke. Den är tillverkad år 1890 och har ägts av Olof Palmes farmor. Medarna är utsirade och dekorerade bl a med smidda hjärtan. Den styrs med hjälp av en spak med svarvad träknopp och en remskiva som är kopplad till det bakre medparet. 

I museets samlingar finns många föremål från Olof Palmes farmor, Hanna Palme von Born. Du kan se dem här!


RSS 2.0