Favorit i repris: "Fadermördare"

Eva och Egon har hittat en gemensam favorit i Harriet Petersons blogginlägg från 28 november 2009.

 

Motivering

Denna blogg ger mig fortfarande frossrysningar, kallsvett och darrande händer. Jag skulle gifta mig och man hade tvingat in mig i en frack. Små och kortväxta skall inte vara klädda i frack. De ser ut som uppstoppade pingviner. Frackskjortan hade lös krage som hölls fast med kragknappar. Innan kragen var fast vid skjortan hade jag flera gånger funderat på att strunta i det hela. Harriet Petersons blogg; Mode ”Fadermördare” får mig att återfå frossbrytningarna men också att le åt minnet av Edvin Adolphsons bestyr att fästa sin krage. Harriets blogg publicerades 2009-11-18. /Egon Toft

 

Det är spännande och roligt med Seniorbloggen. Man får hela tiden lära sig något nytt. För två år sedan hjälpte jag till med en flytt av bl a gamla klädlådor. Där fanns en hel kartong med sådana här "mördare", tillvarataget från gamla Auktionskammaren i Nyköping. Marknaden är nu obefintlig för detta otäcka plagg. /Eva Sandström

 
 


Vad ska jag ta på mig? Den ständiga frågan när man skall gå bort. Garderoben är fullproppad med kläder men ingenting passar just nu. Det gäller oavsett om det gäller att gå till arbetet eller fest.


Männen tycks ha det lättare. Står det kavaj på inbjudan så är det kostym som gäller – helst i en mörk färg, aj, aj – manchesterkavaj duger inte. Allt enligt modeorakler. Och modellen på kostymer varierar inte särskilt mycket. Vid speciella tillfällen, tillexempel Nobelfesten, måste fracken på.


Oftast är den nog hyrd om man inte är en person som rör sig i kretsar med många storstilade fester. Klädseln kan se ganska lustig ut när 50-åringen med begynnande ölmage klämmer in sig i fracken som köptes under studenttiden i Uppsala. Och dessutom har den börjat anta en grönaktig färg på grund av åldern.


Stilen på männens kläder har ändå ändrats en del under årens lopp. Under 1800-talet började man använda lösa skjortbröst (så kallade ”söndagsblad”) med löskrage som syns på bilden. Då behövde inte skjortan vara så elegant.


Kragen kallas ”fadermördare”, inte utan orsak. Den är ju så stel och har mycket små knapphål. Det måste ha varit ett helvete att knäppa ihop den med stela mansfingrar. Knappen var liten och kunde lätt försvinna under en möbel. Det resulterade säkert i många familjegräl när feststassen skulle på.


Kommer du ihåg TV-serien “Markurells i Wadköping” med Edvin Adolphsson som Markurell själv? Svettig och smått hysterisk inför sonens studentexamen. Den scenen glömmer man nog aldrig. Missa den inte om tillfälle ges.


Harriet Peterson


Favorit i repris: "Då var jag bara 9 år"

Här är en av Stures favoriter. Skrivet av Karin Jansson 28 november 2009.
 
 
Stures motivering:

Jag tycker att det är en intressant och målande beskrivning av Karins farfar som var från Ockelbo och utbildade sig till präst. Han gifte sig med en syster till Delsbostintan och bedrev med stor omsorg en liten apoteksfilial som ”extraknäck”. 

 

Karin har även fått en kommentar till sin blogg. Den är från ”Sofie” som säger: ”Tack för en intressant artikel”.
 


Ett skrivställ var en praktisk tingest för skrivare av olika slag. Speciellt på 1800-talet tillverkades många och de var kanske lämpliga presenter till jubilarer.
   

 

Det var gjort i metall och skulle innehålla två glasdosor för bläck respektive sand, det senare för att suga upp överflödigt bläck innan läskpapper fanns. Dessutom brukade det finnas ett slags stöd i bakre kanten där man kunde hänga sitt fickur eller luta ett manuskript eller brev.


    Det här föremålet leder mina tankar till min farfar eftersom jag har ärvt hans skrivställ och har det framför mig just nu. Farfar var präst och fick denna pjäs vid sin prästvigning 1876, troligen efter insamling i släkten.
    Han härstammade från Ockelbo där fadern var kopparslagare och dessutom gjorde skogsaffärer. Farfar blev pastorsadjunkt och komminister i olika församlingar i Hälsingland och gifte sig med en syster till Delsbostintan. De flyttade söderut och till slut blev han kontraktsprost i Närtuna i Uppland.


    Familjen var stor, åtta barn och diverse släktingar fyllde upp den präktiga prästgården. Jordbruket var utarrenderat men farfar hade fullt upp ändå. Tidvis hade han hjälp av en pastorsadjunkt då han hade en annexförsamling också.


    Han hade dessutom ett "extraknäck" som ingen tidigare talat om, men som kom fram i hans efterlämnade papper; han hade ett slags apoteksfilial. Från apoteket levererades varor (enligt läkares ordination får man hoppas) som han sedan sålde till bygdens folk. Mycket noggrann bokföring hade han och det är roligt att föreställa sig honom sitta där och plita vid sitt skrivställ och föra in små summor. Givetvis satt han också där och skrev sina predikningar.


   Själv minns jag min farfar som en vithårig gubbe som man var lite rädd för, som satt i en stol och nickade. Han dog 1937, 84 år gammal. Då var jag bara 9 år, men små minnesfragment dyker upp när man ser dessa gamla skrivställ från 1800-talet som ingen förstår sig på längre!


Karin Janson


Favorit i repris: "Minns i november den ljuva september"

Här kommer en av Alfs favoriter, skriven av Harriet Peterson 3 december 2009.

 

Motivering

 Fyndig association på temat ljus - från en kartong Surf till företagets neonskylt och efter tvätt vitt skinande lakan. /Alf Lettesjö

 

 


I Första Moseboken står Gud sade: “Ljus, bli till”. Och ljuset blev till. Så står det i den nya bibelöversättningen. Tidigare hette det “Varde ljus”. Det låter på något sätt högtidligare.


Så här års undrar man om han lyckades helt. Var är solen? Endast mörka moln på himlen och gatlyktorna tänds tidigt på eftermiddagen. Finns det något vi längtar så mycket efter under den här årstiden som solen? Det påstås att vi behöver minst en kvart om dagen av ljus och då helst solljus.

 

När jag såg samlingen av tvättmedelspaket i museisamlingarna tänkte jag på hur privilegierad jag är som ser solljus dygnet runt från mitt fönster. Jag ser en stor, gul sol med en “svans” på och över alltihop står det Sunlight med blå bokstäver. Skylten sitter på taket till den stora, grå fabriksbyggnaden. På kvällen ser man skylten på långt håll. Ja, man får glädja sig åt det lilla!

 

Från den här fabriken spreds “ljus” i form av tvättmedlet Surf som gjorde tvätten bländande vit. Surf innehöll blå, gröna och röda kraftkorn som enligt reklamen förstärkte effekten. Oj, vad många skämt dem kornen ledde till. Till exempel när televisionen 1969 skulle anställa politiker från moderaterna, folkpartiet, centern och socialdemokraterna. Då fick dem öknamnet “Bröderna Surf”. Sen är frågan om TVn blev så mycket bättre.


Nu är fabriken nedlagd men ljus kan man få därifrån i form av solarieljus! Och vad brun man blir och man har “chans” att få cancer på köpet. Och det oavsett om det är den riktiga solen eller solariet som åstadkommer hudfärgen.


Harriet Peterson


Favorit i repris: "Allt ljus på mig"

Olle Hallberg’s text från 30/11 2009 - Ljus: ”Allt ljus på mig” kan väl passa bra så här i juletid med lite filosofi kring religiösa och profana ting. /Tommy Dahlgren
 
 
 


Glorian på ikonen skimrar i den svaga belysningen. Bilden av Maria – Gudsmodern med Jesusbarnet på armen är en ikon av sällan skådad lyskraft genom den stora glorian av silver.


Ett dyrbart material som täcker hela ikonen, men då med sirlig ornamentering. En gåva genom ett testamente upprättat av kyrkoherde Axel Haerberger, Strängnäs, en av många ryska ikoner i en stor samling beskriven på museets hemsida av fil. dr. Ulf Abel.

 

Den första tanken som slog mig är en smula hädisk. Här avbildas en Madonna med ett starkt ljusskimmer kring huvudet – på ett sätt som gör att menighetens blickar omedelbart dras till denna ikon. Det råder inget tvivel om till vem deras tillbedjan skall riktas. Kulten av Jungfru Maria – Madonnan – förandligas och stegras i ljuset i glorian omkring huvudet på henne. Hon som är Guds moder. Den heliga Madonnan.

 

Men stopp där!  MADONNA – Louise Ciccone – hon är ju också en ikon, en stilikon som tillbeds av många så världslig hon är. Och ett eget litet barn, en pojke, har hon skaffat fram på konstgjord väg, nåja adoption! Likheten blir ännu mer slående då världsturnén med MADONNA drar igång och instruktionen lämnas till medarbetarna inför hennes entré på scenen. Instruktionen lyder: ALLT LJUS PÅ MIG

 

Om ”ljus” i Notboken till Bibel 2000, uppslagsdelen – ”Ljus”: ”Ljuset är en av de vanligaste symbolerna i religionshistorien och nämns också ofta i bibeln. I GT förknippas ordet ljus i synnerhet med Gud. […] Symbolen används på liknande sätt i NT, men får också nya kristna betydelser. Den tillämpas på Kristus eller budskapet om honom”.

 

”Gloria” – ett glänsande sken eller en ljusring kring en persons huvud, helgonsken, strålglans. Glorian är en symbol för helighet i den kristna konsten.


Olle Hallberg


Favorit i repris: "Telefunken"

Christina har valt ut Olle Hallbergs inlägg från 31 december 2009 som favorit.

 

Motivering:

Inlägget beskriver tidsandan och stämningarna som rådde på ett levande vis. 40- och 50-talen framträder. Olle skriver om hur vi samlades kring lägerelden radion och fick gemensamma upplevelser och en kollektiv kunskap. Ett radioprogram som sändes på julafton var "Mossa mossa alla mänskobarn" med Nicke Lilltroll. Fyllde samma funktion som Kalle Anka gör idag. /Christina Skinnars Eriksson

 
 
Finns det något så övergivet som en radioapparat på julafton? För vem lyssnar på radio på julafton nuförtiden? Annat var det förr med ett riksprogram och i avsaknad av TV.
Ute föll julesnö – och inte litet heller. Det var i mitten av 1940-talet och vintrarna var legendariskt kalla och snörika även i Nyköpingstrakten. Vår familj – mamma, pappa och mors lilla Olle firade jul hos moster Elsa och morbror Nisse. De bodde i två rum och kök med matvrå i ett nybyggt HSB-hus på Gripsholmsjorden.
De hade en dotter, min kusin som var tio år äldre än jag. Det fanns plats att ta emot gästande syster och svåger för julaftonsmåltid, klapputdelning och gemenskap. Tidigare på dagen hade vi hälsat på min mormor och träffat min mammas och mosters alla syskon – sex bröder. Det var ett livligt sällskap!
Men nu var vi åter och när det blev ett litet avbrott efter kaffet och saften väntade eftermiddagens högtidsstund. Vi samlades i stora rummet och morbror Nisse knäppte på strömmen på den nyinköpta stora radioapparaten av märket Telefunken.
Jag kröp upp i soffan och stirrade fascinerat på ”det gröna ögat” som sakta förändrade sig och blev allt mindre då ljudet stabiliserades. Sven Jerrings sympatiska röst hördes – ”Stockholm/Motala”– nej, han sade faktiskt ”Sveriges radio” (nytt från 1 jan 1944).
Nu var det dags för ”Grammofonmusik” under en hel timme. Den inleddes som alltid med ”Svenskt festspel” av Söderman och avslutades programenligt med ”Tomtarnas vaktparad”, Sune Waldimirs orkester spelade. På väg dit sjöng Harry Brandelius ”Helgdagskväll i timmerkojan”.
Så var det julklappsutdelning och av den minns jag ingenting. Men eftersom det var en speciell kväll fick jag vara uppe länge och när timmen gick mot 22.15 var det dags för nästa höjdpunkt – ”Tomten i grammofonarkivet”. Intet öga var torrt när programmet avslutades med att Marion Andersen sjön ”Ave Maria”. Sedan följde Midnattsmässa och då gick vi hem i vinternatten. Så var den julaftonen över och den följdes av likadana under några år till.


Olle Hallberg

Favorit i repris: "Vass eller vässad penna"

En av Egons favoriter är Bo Tolanders inlägg från 24 november 2009.

 

Tack och lov att Josefine begränsade våra valmöjligheter till inlägg som skrivits under 2009. Att välja bland de mer än 1000 inlägg som skrivits under åren hade gjort det till ett Sisyfos jobb. Sisyfos rullade sin sten uppför backen och när stenen kommit till toppen rullade den ner igen. Att välja bland alla inläggen hade varit en omöjlighet. Det inlägg som jag har valt är Bo Tolanders; Kontor: ”Vass eller vässad penna”. Bosse gör där klart på skillnaden mellan vass och vässad penna. Dessutom att ett pennskaft kan vara något annat än den manick som läraren i första klass i småskolan använde till ge pennstumpar ett längre liv.

 

/Egon Toft

 

 


Det är långtifrån säkert att den skribent som anses ha en vass penna äger en pennvässare. Journalistiska ikoner som chefredaktören Herbert Tingsten, reportern Marianne Höök och kåsören Red Top knackade ner sina alster på skrivmaskin eller formulerade meningarna med reservoarpennans hjälp. Medan dagens motsvarigheter vässar argumenten i datorns internminne.


    Nej, med pennvässare spetsar man en blyertspenna av exempelvis märket Faber Castell för att smidigt kunna anteckna lösningen av diverse uppgifter eller skissa en teckning. Det första patentet för denna uppfinning söktes 1828. Vi pensionärer minns från skolan våra pennskrin med åtföljande pennvässare. Framme vid katedern satt en fast pennvässare. En sådan fanns även på alla kontor, och dess behållare behövde ofta tömmas som en följd av flitig användning.

 

    Man skulle kunna tro att behovet av pennvässare avtagit kraftig alltsedan kulspetspennan gjorde sitt intåg under 1950-talet. Men en dagsaktuell sökning av ordet pennvässare på Google ger över 25 000 träffar! Utbudet är enormt och fantasin flödar hos dem som formgivit nutidens pennvässare. Det finns till och med sådana som är knutna till datorns USB-minne. Vår barndoms lilla vässande jordglob, som skruvades isär, finns dock kvar fortfarande.


    Uppenbarligen nyttjas alltså blyertspennor alltjämt i hög grad på såväl kontor (inte bara arkitektdito), som i skolor vid sidan av datorerna. Men den finess som utmärker Föremålsarkivets amerikanska ”Giant Automatic Sharpener” från 1950 har jag faktiskt aldrig sett tidigare: En svängbar liten metallskiva med hål i olika storlekar, anpassade till pennor av varierande tjocklek.

 

    För övrigt hade tidigare decenniers ”vassa pennor” konkurrens av så kallade ”pennskaft”, av vilka författarinnan Elin Wägner var det mest kända.  Jag undrar om 2000-talets ungdom har en aning om vad detta ord betyder, i överförd eller direkt bemärkelse.


 

Bosse Tolander


Favorit i repris: "Det är något mellan 5,9 och 6,1"

Både Eva och Tommy har Egons text från 27 november 2009 som favorit.
 

Motivering:
På min första arbetsplats hade jag en räknesnurra på ena sidan att räkna multiplikation och division på, och en räknemaskin på andra sidan att summera på. Jag fakturerade virke och det var komplicerade beräkningar ibland. Denna artikel får mig att minnas denna svåra första arbetserfarenhet och hur tekniken nu rusat iväg. Det är nog bra att motionera hjärnan ibland också! /Eva Sandström

 

Egons inlägg är dels en rolig läsning men speglar dessutom den enormt snabba utvecklingen på området kalkylering. Vi som gått en teknisk utbildning har alla använt både räknesticka och dessa gamla räknemaskiner. Igenkänning bland äldre. /Tommy Dahlgren

 
 

Dessa apparater fanns för det mesta inne på kassakontoret. Kassören var en mycket betydande person, åtminstone i sina egna ögon.

 

Även om hans betydelse inte var så betydande måste han behandlas med artighet, vördnad och aktning. Han var den som kunde se till att en tom mage kunde fyllas med mat och inte vara lika tom som plånboken, han kunde betala ut ett förskott. Kassören hade förutom räknemaskin även fadermördare och svalrock.


Svalrocken var en tunn kavaj i satin eller liknande, på sommaren var den ljusgrå och på vintern svart. Ögonen på kassören sade alltid ett barskt ”nej” även om man bara skulle leverera in portföljen med pengar som hämtats på banken. Alla kassörer hade en Odhners räknesnurra utrustad med tre vevar. Allt kunde räknas på den med en massa vevande.


När nyare räknemaskiner kom behölls snurran för att man skulle kunna kontrollera att de nya maskinerna räknade rätt. Troligtvis har den tidens kassörer och räknesnurror försvunnit från vårt penninglösa samhälle.
En annan räkneapparat var räknestickan. Det var mestadels ingenjörer och andra tekniker som använde den. Då kunde följande utspelas i ett konferensrum där man diskuterade investeringar och avskrivningstid:


Rolle som var snabb i huvudräkning och med papper och kunde snabbt säga att det blir 6 år. Överingenjören plockar fram sin räknesticka och nu börjar ett frenetiskt flyttande av stav och slid. Efter en ganska lång stund och noggrann avläsning kommer ett utlåtande att, ”det är något mellan 5,9 och 6,1, vi kan nog säga 6”. Räknestickan dog under 1970-talet då det kom mindre och behändigare fickräknare.

 

Egon Toft


Favorit i repris: "Myggjagare och stilettklackar"

Både Sture och Alf har valt ut Egons inlägg från 21 november 2009 på temat Mode. Motivering:
 
Historien om tjusiga skor med vådliga effekter, briljant berättat med snudd på brutal humor. /Alf Lettesjö
 
 
Egon berättar med sin underfundiga och härliga humor om bruket av oxblodsfärgade myggjagare och sylvassa stilettklackar. Jag var själv innehavare av nämnda fotbeklädnader och har fått golv förstörda av stilettklackar. /Sture Larsson
 
 
 
Vad är detta? Jo, det är delar av det mode som hörde till början av 1960-talet. Myggjagaren en herrsko som var otroligt spetsig i tårna. Enligt ”expertisen” skulle en mygga fastna på spetsen om man sparkade den i rumpan.

Spetsig var skon och dessutom hade den ofta klackar som var högre än normalt för herrskor. För att vara riktigt inne skulle skon vara oxblodsfärgad, det fanns naturligtvis andra färger men de räknades inte. En herrfot som normalt passade in i en normal sko av storlek 40 fick nu en sko med en längd av storlek 44-46.

Köpte man myggjagare av samma längd som normalskon massakrerades tårna vid första försök att gå. Att hantera så långa skor var svårt i trånga situationer, till exempel i köer eller på dansgolv. Den tidens dans gick ju till så ett den manliga partnern höll den kvinnliga tätt intill sig, i dagens dans kan kvinnan vara på våning 2 medan mannen är i våning 1, detta kan ju bero på att baren är på detta våningsplan.

När man dansade en tryckare utrustad med myggjagare hände det understundom att flickan fick tårar i ögonen och sa med lidande röst ”det var mina tår som var underst”. Stilettklack fanns på damskor, namnet kom sig av att trampdelen på klacken var mindre än en halv 10-öring (6-7 mm), som en stilett alltså.

Klacken hade nog uppfunnits av en dam som blivit trampad av myggjagare. Denna hämndapparat placerades med stort eftertryck på herrns fot i dansens virvlar. Verkan av detta var direkt och total. Trycket från en 55-kilos flicka motsvarade trycket från en mindre elefant. Allt dansande för trampad kavaljer uppsköts till nästkommande lördag.

Opraktiskt och förenat med lidande, men så elegant och vackert det var. De hantverkare som slipade parkettgolv hade gyllene tider så länge som stilettklacken var inne. Trycket från den smala klacken gjorde stora märken i parketten.
 


Egon Toft

Favorit i repris: "Som små damer"

Seniorbloggen fyllde fem år denna hösttermin, 2014! Under fem år har våra seniorbloggare skrivit över 1330 inlägg om Sörmlands museums föremål och sin personliga vinkel och syn på historiska händelser och företeelser. 
 
Under två veckor publicerar vi inlägg från seniorbloggens första månader, från hösten 2009. Seniorbloggarna har valt ut sina favoriter!
 
Först ut är Christina som har valt ut Astrid Hjelms inlägg från 16 november 2009
 
Motivering
Astrids beskrivning, det målande ordspråket "Ska man vara fin fick man lida pin". Med stärkt tyllkjol under klänningen fick man helst inte sitta ner för då försvann fluffigheten och därför blev skopinan ännu värre i de spetsiga högklackade pumpsen där tårna inte fick plats. Till det sedan skoskavet. /Christina Skinnars Eriksson
 
 
 

För en ung flicka var modet i det närmaste perfekt i mitten av 1950-talet, då jag var en sådan. Vida kjolar, smal midja, ärmlöst. Klänningen jag såg på Raspen påminner om en liknande som jag själv hade. En som jag kände mig väldigt fin i. 
Hade också en stärkt tyllunderkjol till, som i och för sej inte var särskilt behaglig att bära. Vass och stel, men jag var inte ensam, det tillhörde liksom uniformen för tjejerna då. Tänk lördagskväll med dans i Parken. Vita sandaletter som gav skoskav, men vad gjorde det, nästa helg var det glömt, nya tillkom. 
Kjolar med volanger… även till dessa bars tyllunderkjolen. Söta små blusar i singoallamodell. Dräkter med rak kjol, kort jacka med markerad midja. Så fina vi var, som små damer. Kanske också en liten hatt på huvudet. Så var det då. Nu är nu, jag skulle inte vilja se mitt barnbarn (16 år), klädd som en dam, hon är så fin som hon är i dagens mode. 


Astrid Hjelm

Favorit i repris - Ljus: "Varde ljus"



Rubriken är lånad ur Bibeln 1:a Mos. 1: kapitlet vers 5-6. Men vad i all världen har det med en gammal bikupa att göra?

Förklaring följer efter en längre inledning som inte har ett dugg med ljus att göra men väl något om bikupor. Min farfar var en intresserad amatörbiodlare. På vintern när det inte fanns nektar fick bina sockerlag. På sommaren flög de omkring som yra höns och letade efter blommor, hittade de ingen blomma kunde det gå bra att sticka ett litet barn.

Ibland svärmade de, då fick farfar rota runt i svärmen för att leta upp drottningen eller visen som det heter. Det var hon som fått kupan att svärma. När hon var funnen gick hon en sorglig död till mötes och nu kunde de andra bina återföras till sin gamla kupa. Det hände också ibland att hela svärmen flög iväg så långt att man inte kunde hitta dem. Om det fanns en tom kupa kunde svärmen få bosätta sig där och då fick drottningen leva.

Fram mot hösten skattades bikuporna på all honung som de flitiga bina samlat ihop under våren och sommaren. Om man vet hur lite honungsämnen ett bi kan frakta hem på en flygtur blir man imponerad av deras arbete och energi.

Honungskakorna som samlats in skulle nu slungas. Slungan kan man kalla för en handdriven centrifug. För att honungen skulle komma ut från honungskakan var man tvungen att först skrapa bort förslutningen på cellerna som var gjord av bivax. Detta bivax samlades i en skål så att resthonungen kunde rinna av. För barnen var det godis att stoppa en bit av vaxet i munnen och suga i sig honungen. Sött och gott var det men det fanns ett visst problem med det. Om man råkade svälja ner lite halvsmält vax reagerade magen på det mest otroliga sätt. Det tog dagar innan den hade återhämtat sig.

Nu hade man alltså honung i slungan och i kannor och burkar. Bivaxet hade man samlat i en skål, ja inte det som ungarna hade lyckats svälja. Nu närmar vi oss ljuset, vi kan se ljuset i tunneln så att säga.

När vi var katoliker här i landet så fick det inte finnas andra ljus på altaret än vaxljus. Vaxljus görs av bivax och när de brinner luktar det varm honung om dem. Det fanns inte så många biodlare här i norden på den katolska tiden, så det var ont om vax och det som fanns var dyrt. Påvarna var emellertid ganska pragmatiska, så i brist på vaxljus kunde det få gå med talgljus eller tranlampor i allra yttersta fall dög även en pärtsticka.

Som ni ser så kan ljus och bikupor ha vissa anknytningspunkter och tack vare invånarna i kuporna så Varde Ljus.


Favorit i repris - Livets krydda: "En sådan här dag känns livet härligt"



Med den här utsökt vackra teaterkikaren i handen, själv uppklädd i en vacker aftonlänning och vackra smycken kan en operaföreställning vara en krydda i den vardagliga tillvaron. Kikaren är av pärlemor och ligger i ett svart läderfodral. På insidan av locket står det Stockholms Opera. Kikaren skulle nog användas mest för att kolla in andra damers toaletter och smycken, eventuellt också om det finns någon kändis bland publiken.

Det finns en annorlunda kikare som leder mig närmare livets krydda, nämligen tubkikaren. Det är den typ som man kan se entusiastiska ornitologer ställa upp för att beskåda någon stackars fågel som förirrat sig till en plats där den normalt inte brukar förekomma.

Toppen är att en tidig vårmorgon - helst något före soluppgången - bege sig till en slättsjö i Mellansverige. Klädseln är oöm och helst diskret grågrön för att kunna smälta in i naturen.

Bagaget är en tubkikare på stativ och en fältkikare av god kvalitet. Tungt att bära, men viktigt för att få god utdelning av utflykten.

Väl framme vid målet gäller det att välja en bra plats med god utsikt över såväl öppet vatten som vassar och åkrar och ängar runt sjön. Nu kan skådandet börja.

I den tidiga morgontimman hörs kväkanden och kvirranden från diverse sim- och dykänder.

Där ligger stora flockar som ibland kivas lite med varandra. Snart lyfter en brun kärrhök med ett gnälligt läte från sitt gömsle i vassen. Över ängen vid strandkanten vinglar några tofsvipor runt i solskenet. Efter någon timme sjuder hela sjön av liv.

Helt plötsligt lyfter alla fåglarna från vattnet under ett förfärligt skriande. En havsörn seglar in på sina mäktiga vingar på spaning efter ett lämpligt byte. Det blev inget den här gången men kanske när änderna återvänt ner på ytan igen. Han sätter sig på en vassrugge och väntar på rätt tillfälle att slå till.

Nu hörs ett kacklande från skyn. Det är gässen som vaknat och lämnar sin sovplats i någon sjö söderut. De fortsätter sin flytt mot norr. Flock efter flock ordnade i plogform passerar över sjön. Flyttsträcken fortsätter i flera timmar. Hur många gäss finns det egentligen?

En sådan här dag känns livet härligt. Detta är verkligen livets krydda.


Favorit i repris - Glas: "Innan Sverige bytte back"



En god vän till mig brukar hävda att en bygd utan bryggeri är en bygd utan kultur. Dessvärre har ju utvecklingen inom den branschen varit starkt centralistisk. Särskilt många bygder med eget bryggeri finns inte längre, och urvalet av inhemska ölsorter är tämligen begränsat.

   När de lokala bryggerierna levererade sina varor med häst och vagn, eller så småningom med stånkande motorfordon, förvarades öl- eller pilsnerflaskorna i hederliga kvadratiska backar av trä. Standarden var 5x5=25 flaskor i varje, men det lär ha funnits backar som rymde 50 flaskor. Ölutkörarna var starka farbröder som lätt langade över sina varor till specerihandlare, kaféägare och restauratörer.

   Även här gjorde emellertid den tåliga plasten sitt intåg och lättade bördan något. Dock rymdes fortfarande 25 flaskor öl eller läskedrycker i backen. Men tomma backar kom inte  tillbaka till bryggeriet i den omfattning som förväntats för nya leveranser. I heminredningstidningar kunde man nu se hur plastbackarna i stället användes för förvaring av allehanda ting. Särskilt populärt var det samla lp-skivor av vinyl i dem. Måttet var perfekt.

   I början på 90-talet kom en logistisk revolution, som skakade om i hela kedjan från bryggeri till ölkonsument. Sverige skulle byta back, förkunnade den omåttligt populäre ishockeyspelaren Roland Stoltz i en stor och uppmärksammad annonskampanj. I stället för den kvadratiska ölbacken med plats för 25 flaskor gick man över till en rektangulär för 20 flaskor. Möjligen till glädje för utkörarna, vars krafter kunde besparas. Men omställningen måste ha varit en gigantisk utmaning för dem som skulle hantera de praktiska konsekvenserna.

En helt annan historia är att allt mer öl numera dricks ur burkar som kan köpas på så kallade flak av papp.


Favorit i repris - Livets krydda: "Kaffetåren den bästa är"



Kaffet har en särskild plats i våra hjärtan. Det lugnar eller piggar upp och forskning visar nyttan av en lagom dos varje dag.  Sätt på pannan!

Av allt det goda som man förtär
bland alla jordiska drycker
ju kaffetåren den bästa är.
Den skingrar människans nycker.
Den styrker kroppen, den livar själen,
den känns från hjässan, ja - ned i hälen.


Versen visar hur kaffet hyllats i Sverige. Den framfördes 1846 i en revy av Mauritz Cramaer. Hundratjugo år senare skriver Tore Lagergren några rader om att Kaffekaffetåren den är bra, kaffekaffetåren varje dag... Harry Brandelius sjöng in dem på skiva.

I förmögna hem drack man kaffe redan på 1700-talet, men under vissa perioder fick inga bönor importeras. De styrande var rädda för att spekulationer skulle orsaka ekonomisk kris. Det sägs också att bönderna genom förbuden kunde hämnas inskränkningarna mot husbehovsbränningen. Det sista kaffeförbudet upphörde 1822.

Sedan 1800-talets mitt är kaffet en svensk nationaldryck, en allemansvara som många kan njuta av. Till en början rostades och maldes bönorna hemma i köket.  Kaffepannan tillverkades av koppar, senare i emaljerad plåt och aluminium. Somliga försågs med en fals. När några spisringar på järnspisen tagits bort kunde kaffet kokas över öppen eld. Kaffepannan på bilden har dock inga spår av lågor. Emaljen är rätt oskadad. 

Jag minns kaffedoften från min barndom, och förberedelserna … Det var vi barn som skötte malandet, när mormor skulle sätta på pannan. Man placerade kaffekvarnen stadigt mellan knäna och drog veven runt, runt i all oändlighet. Morfar drack sedan kaffet på fat. Han drog in den bruna drycken genom en sockerbit, placerad på kanten, och suckade belåtet. Och likadant gör väl vi när vi njuter av vår vuxenvälling (caffelatte) eller ”trollar fram” en kopp espresso ur kaffemaskinen.

När handeln började sälja både rostat och färdigmalet kaffe förenklades tillvaron. Vi fick nya tillagningssätt. Mamma och hennes syjunta pratade ofta om fördelen med att brygga - och om Melitta-filter. Melitta, som var gift Benz, var tyska. Hon tyckte illa om att få sump i munnen när hon drack kokkaffe. Efter många filtreringsförsök kom hon på lösningen - att borra små hål i botten på en behållare och sätta en bit läskpapper över. Så på med kaffe och hett vatten! Melitta fick patent på sin ”droppmetod” 1908, men var egentligen inte först. I Sverige testade kaffehandlare Grafström en pappersfodrad tratt redan 1850.

Carl von Linné ansåg att kaffet var ett gift. Och många håller med honom. Trots detta - en undersökning visar att tre till fem koppar kaffe per dag halverar risken för demens. Men man kan se spöken och få hallucinationer efter sju!


Favorit i repris - Skola: "Pling, pling, pling"



Skolklockan ringer. Lektionen kan börja.

På min tid när jag gick i skolan, på landet. B-skola. Fröken stod på trappan och ringde i klockan. I tamburen fick vi ställa upp i led och tåga in i klassrummet, stå kvar i  gången mellan bänkarna tills fröken sa till att vi fick sätta oss. Psalmsång (Din klara sol går åter upp). Bön. Givetvis stod vi upp under tiden. Sitta ner igen. Upprop, om alla var närvarande.

Dagens första lektion kanske var religion, då var det att vi (elever) kanske lärt oss en psalmvers utantill och fick redovisa genom att läsa upp den, givetvis stående bredvid sin bänk. Hade som barn lätt att lära mej utantill vilket var min bleka räddning när jag en gång läst på fel psalmvers. Fick börja läsa och läste vad jag trodde var rätt, men när jag läst färdigt säjer fröken, det var bra läst, men fel psalm jag lärt mej. Ja, ja det var bara att sätta sej ner och blyg och skamsen som jag var.

När sen alla läst upp den rätta versen, viftar jag och knäpper med fingrarna, ”fröken, fröken , nu kan jag den”. Fick tack och lov läsa den, helt rätt, hade lärt mej den under tiden mina kamrater läst upp sin version. När det sedan var dags för examen eller rättare sagt skolavslutning för terminen och föräldrar och överläraren var på plats, talade fröken om hur duktig jag varit och jag fick läsa psalmversen på nytt. Vem var stolt då??? Gissa 3 gånger. Min kära mor och jag. Ja, helt rätt. Kan den fortfarande. ”En dyr klenod en klar och ren, vi unnats här att äga.” Däremot har jag glömt den vi egentligen skulle lära oss, visst är det märkligt.

Skolan var inte så trevlig alla gånger, som jag tidigare sagt var jag blyg och ett bra offer för mobbning som var lika svårt då som nu, det var inte bättre förr. Ett ämne som jag var bra i var sång/musik, hur jag nu tordes detta. Andra ämnen var, svenska, uppsatsskrivning, välskrivning. Det värsta ämnet var lek/ idrott, hade astma och orkade inte som mina skolkamrater springa, spela brännboll, åka skidor eller vad det nu var. Jättejobbigt.

Det är också väldigt jobbigt när jag tänker tillbaka på den tiden. Träffade för cirka 20 år sedan en kamrat, han kände först inte igen mej när jag presenterade mej. När vi pratat en stund och jag refererat till vissa händelser känner han igen mej och ber om ursäkt att han med flera inte varit så snälla mot mej under skoltiden. Fick en form av bekräftelse och revansch då.

Skolklocka (handklocka) av brons, svarvat trähandtag. Metallknopp högst upp på handtaget. Gåva från Gripenskolan Nyköping. Förvärvsdatum 1966-09-01. Måste säja att den faktiskt är ganska tung, hur tung var den då inte för ett barn, för det var ju så att varje vecka var någon elev ordningsman och skötte om ringningen vid rasterna eller märke de inte det, ett förtroendeuppdrag som det var, det gick på tur att vara utnämnd som ordningsman och faktiskt var det jämställt, även flickorna blev utnämnda till uppdraget.

Har som vuxen gått en hel del kurser inom mitt yrke, men det är en annan historia.

Man blir aldrig för gammal att lära.


Favorit i repris - Grymt: "Kampen är avslutad"



Detalj av tavla, "Hök och nötskrika", Bruno Lijlefors (år 1895). Deposition från Nationalmuseum.

Vill man skämta om det grymma kan det redovisas hur kräftorna har det!

Hans ögon syntes tårar pressa,
då de i kitteln sprattlade.
”Nej, ingen dör så grymt som dessa”,
skrek han, ”ty de dör levande”.
(Kellgren: Dumboms leverne)

Men så fann jag bilden ovan och på museets registerlapp står att detta är en oljemålning från 1895 signerad Bruno Liljefors. Den ingår i Ester Lindahls samling som ägs av Nationalmuseum men i sin helhet är deponerad på Sörmlands museum.

Bruno Liljefors (1860-1939) var en erkänt skicklig djurmålare som kunde skildra bland annat fåglar i korrekt relation till deras miljö. Han var speciellt förtjust i att skildra djur i kamp där han fick avbilda våldsamma konfrontationer mellan predatorer (dvs. djur som dödar och äter andra djur) och bytesdjur. Det tilltalade hans fantasi och han har gjort många sådana målningar. En del vill hävda – alltför många.

På denna målning har en duvhök slagit ett byte, en hönsfågel(?), och börjat kalasandet så blodet färgar snön röd. Med kraftiga klor håller höken fast bytet och konstnären har fångat bilden när rovfågeln är säker på att livet är släckt och gör en paus i dödandet. Kampen är avslutad – det är obarmhärtigt – det är GRYMT!

Fotnot:
Fröken Ester Lindahl (1868-1920).  Hon ägde Norrby säteri i Sörmland och sammanförde under början av 1900-talet en konstsamling av mycket hög klass.


RSS 2.0