Film: "Som Victor Mature"



Vid åsynen av ett par kolonner i Raspenmagasinet, räfflade i guld och grågrönt, fantiserade jag om två jättestora pelare som jag sett i någon film för länge sedan. Men vad hette filmen? Var det ”Simson och Delila” – en mastodontfilm från Hollywoods glansdagar?

Att berättelser i Bibelns Gamla testamente givit underlag för mången storfilm är ett känt faktum. Bäst att kolla vad som står i den nya översättningen av Domarboken där ”Simson” finns med.

I kapitlet om Simsons födelse berättas att Herren givit israeliterna i filisteernas våld i fyrtio år. Men Manoachs hustru skall föda en son med följande förmaning: ”Ingen rakkniv får någonsin vidröra hans huvud. Pojken skall vara en Guds nasir redan från moderlivet. Med honom inleds Israels befrielse från filisteerna.”

AHA - styrkan sitter i håret – det var hemligheten som Delila – kvinnan från Sorekdalen - i sinom tid och efter mycken tjat fick veta. ”Delila vaggade Simson till söms i sitt knä, sedan kallade hon in en man (en filistee) som skar av hans sju flätor”. Så började Simsons förnedring.

Man hånade och pinade honom å det grymmaste i förvissning om att han förlorat sina fruktansvärda krafter. Men hår växer ut och när så filisteernas hövdingar samlades för att fira en stor glädjefest och offra åt sin gud Dagon såg Simson sin chans.

Han stod fjättrad vid pelarna som bar upp huset och han tryckte till med sådan kraft att huset störtade samman över hövdingarna och allt folket därinne – men också över Simson själv!

Vilken maffig berättelse att göra en film på! Den fick namnet ”Samson and Delilah” (1949) och gick upp på svenska biografer 15 maj 1951. Det var Hedy Lamarr och Victor Mature som spelade huvudrollerna. Demonproducenten Cecil B. DeMille genomförde inspelningen och filmen fick 2 Oscars.

På bilden ovan försöker jag efterlikna Victor Mature, men jag lyckas nog inte helt måste jag erkänna!


Film: "Djävulen bär Prada"



Titta på stilettklacken! Den tillhör en sko från 1960, märkt Bally of England. Röd och avslutad med en treudd vore den ett signum för filmen Djävulen bär Prada.

Filmen handlar om journalisten Andrea, assistent åt den fruktade chefredaktören Miranda Priestly på modemagasinet Runway. Miranda, spelad av Meryl Streep, har stor makt och kräver nästan heldygnsjobb. Andrea försakar både käresta och vänner.

Kan det vara så här i verkligheten? Nja. Lauren Weisberger, som skrivit den filmatiserade romanen, arbetade själv på Vogue i New York. Själv minns jag 60-talet och ett kort vikariat på Svensk Damtidnings moderedaktion. Chefen där blev precis som Miranda behandlad med stor respekt. Stilig och en smula oåtkomlig var hon ett orakel när det gällde kommande trender. Elak? Absolut inte, däremot en smula ”sträng” och otroligt noga med detaljer, nästan petig.

En av mina uppgifter var att skaffa accessoarer till de kläder som skulle fotograferas och sedan presenteras i tidningen. Plaggen beställdes från klädtillverkare eller grossister, de fanns ju ännu inte i handeln, men smycken och väskor måste lånas ihop, på NK, Åhléns eller från andra stockholmsbutiker.

Vid ett tillfälle behövdes blå halsband. De var svåra att hitta – vi hade ju ännu inte aktualiserat den ”nya” färgen!  Efter flera timmars letande kunde jag, stressad men stolt, plocka fram ett antal inför moderedaktörens kritiska ögon. Hon kastade en blick, suckade och knyckte irriterat på nacken. Jag hade varit borta väldigt länge och trots detta - ingen blå nyans var exakt rätt! Precis som det skulle synas när tidningen tryckts!


Film: "Säg det i toner..."



Undras om bröderna Lumiére hade en aning om vad som skulle hända när de byggde sin ”cinématograf”, en kombinerad filmkamera och projektor.

Stumfilmen var nu ett faktum och strax dök det upp filmstjärnor av båda könen. Det var hela världens lilla fästmö och alla kvinnors dröm Rudolf Valentino. Som döende tjurfäktare fick han kvinnor ur alla samhällskategorier att gråta. Förutom filmstjärnor och demonregissörer kom det cineaster, Oscars och Guldbaggar.

Stumfilmen var mer internationell än ljudfilmen. Varje land kunde skriva text på sina egna språk och man slapp ifrån smattrande italienska och släpande amerikanska. Biograflokalen fick en pianist som ledsagade handlingen med mer eller mindre dramatiskt klink. Filmerna kom även till skolorna och användes i undervisningssyfte. Prins Wilhelm dök upp och berättade saker om Sverige, både känt och okänt. Roligt blev det när läraren tappade filmrullen på golvet eller satte upp en rulle som ej spolats tillbaka.

Cineasterna har ända sedan förra seklets början utnämnt världens bästa film men de kan nästan aldrig bli sams. Doktor Mabuses testamente var en bra film. Flickan som satt vid sidan om mig vågade inte gå hem själv och som den borne gentleman man är följde jag henne hem. Om filmen var bra vet jag inte men flickan var trevlig så det blev flera biobesök men nu skulle det var Doris Day.

Den första svenska ljudfilmen hette ”Säg det i toner”. Det fanns en sång med samma namn inspelad på en stenkaka och som om det inte var nog så sjöng farsgubben den minst en gång varje dag.

Filmens titel och grammofonen på bilden hör ihop. Egentligen skulle det ha varit en resegrammofon utan tratt men den här ser mycket pampigare ut.


Film: "Spänningen var ooolidlig"



Detalj av tavla, Hök och nötskrika, Bruno Lijlefors år 1895. Deposition från Nationalmuseum.

Hur kan man välja en detalj från en Liljeforstavla som föreställer en duvhök som slagit ett byte när ämnet för dagen är ”film”? Jo, duvhöken ser ganska skrämmande ut och då går tanken till Hitchcock som är skräckfilmens mästare. Ta till exempel ”Spiraltrappan” och ”Fåglarna”.

Spiraltrappan handlar om en mördare som specialiserat sig på att attackera handikappade kvinnor. Hela filmen var ruskig. Det jag minns mest av den filmen är en sekvens där man ser tåspetsarna på ett par svarta skor i spiraltrappan. Spänningen var ooolidlig. Då kröp jag ner i knäet på den unge man som bjudit mig på bion. Han blev sedan min äkta man. Så kan det gå!

I ”Fåglarna” ser man hur en mängd fåglar angriper människorna i en by. Det är otroligt starka scener och filmljudet bidrar hög grad till skräckupplevelsen. Tack och lov låter inte skriet från Nyköpings kajor lika otäckt. Men ibland när de jättelika flockarna kommer inflygande från fälten runt omkring kommer känslan att vilja huka sig ner för att undkomma ett anfall.

Kajorna är egentligen ganska trevliga fåglar. Det är intressant att iaktta deras sociala liv. Paren håller ihop hela livet. Det ser verkligen gulligt ut när de sitter tillsammans och plockar på varandra. Och som de pysslar om sitt bo och sina ungar. Då spirar familjelyckan.


Film: "Ingen utmaning för Sickan"



Kassaskåp får inte vara kassa skåp. Kassaskåpskonstruktörer världen runt försöker att alltid ligga minst ett steg före brottsligheten.

   I Charles-Ingvar ”Sickan” Jönsson har de dock sin överman. Denne ledare för Jönsson-ligan klarar de svåraste kombinationslås med hjälp av stetoskop, talk, sämskskinn och plasthandskar. Kampen mellan honom och den skumme finanskungen Wall-Enberg har förnöjt den svenska biopubliken med åtta filmer, producerade mellan 1981 och 2000. Sickans planer för att komma åt de komplicerade kassaskåpens värdefulla innehåll är förvisso både djärva och fantasifulla, men slutar i regel inte på det sätt som planen avsåg. Hans specialitet är skåp av märket Franz Jaeger.

   Kompanjonen Ragnar Vanheden har också viss insikt i konsten att ljudlöst ta sig in i ett kassaskåp, gärna av märket Marshall. Ligans tredje medlem, Dynamit-Harry Kruth, tillämpar som framgår av namnet en något mer våldsam metod med i regel tveksamt resultat.

   Ovanstående vackra kassaskåp, tillverkat av Arbrå kassaskåpsfabrik i början av 1940-talet, hör knappast hemma i Jönsson-ligans avancerade värld. Sickan vill ha större utmaningar. Snarare passar det in på kontoret hos någon av de direktörer som Thor Modén spelade så lysande i sina så kallade pilsnerfilmer för en tidigare generation.


RSS 2.0