Filmminnen: Philomena Lee förlorade sin son

 

 

I förrådet fann jag bildens radband när jag sökte efter ett föremål som kan kopplas till

romersk katolska kyrkan. Det ingår i Samling: Ebba Frendin, Malmköping och lär vara från 1800-talet. Enligt beskrivningen består radbandet av ”bruna pärlor med utskuret cirkelmotiv. Metallkedja med krönt hjärta (tro, hopp och kärlek) samt kors med den korsfäste Jesus å ena sidan och Maria på den andra”.

 

Vad används då ett radband till?

Radband används i samband med bön och förekommer i alla världsreligioner (kristendom, islam, hinduism, buddism) utom judendomen. Inom den kristna kyrkan finns radbandet framförallt bland ortodoxa kristna och romerska katoliker. Gemensamt för de olika bönerna är att de är korta och upprepas gång på gång. Radbandet är till hjälp för fokusering och påminnelse.

 

Nyligen såg jag den verklighetsbaserade filmen Philomena – en film om tragisk barnhandel från ett irländskt kloster berättad med finess, överraskande vändningar och brittisk humor. Philomena” bygger på den brittiske journalisten Martin Sixsmiths uppmärksammade bok ”The lost child of Philomena Lee” (2009), och på arbetet bakom den.

 

Philomena hamnar som ogift, gravid och utstött 18-åring hos de irländska Magdalenasystrarna. Hon föder den 5 juli 1952 sonen Anthony, som mot hennes vilja bortadopteras till ett amerikanskt par tre år senare. Efter över 50 år avslöjar Philomena sin skuldtyngda hemlighet för sin dotter. Genom dotterns förmedling engageras journalisten Martin Sixsmith, som tillsammans med Philomena inleder sökandet efter sonen.

 

Mer än så tänker jag inte redogöra för handlingen i filmen.

 

Samspelet mellan filmens huvudrollsinnehavare är lysande. Judi Dench är makalöst bra i sin roll som den djupt troende Philomena. ”Hon äger varenda bild hon är med i och berättar långt mycket mer än vad hennes repliker gör”, som en lyrisk recensent formulerade sig. Steve Coogan (Martin) är den ateistiska, eller åtminstone den kyrkkritiska, publikens representant på duken. Denne fullblodscyniker och lyxlirare får bl a klämma ur sig den sköna kommentaren att det är den katolska kyrkan som borde bikta sig, inte de troende.

 

Jag får i filmen mina fördomar om religiöst hyckleri och ofattbara övergrepp bekräftade. Men jag får också en påminnelse om att ibland vara mindre kategorisk och fördömande, att kunna gå vidare med ett förlåtande sinnelag.

 

Gå och se den!

 

 

 


Filmminnen: Hets

 

På den tid då det inte fanns TV och radion bara hade en kanal och den tystnade redan klockan 22.00 med att nationalsången spelades, då var bio och film det stora nöjet för många. Var man rask i benen och det var intressanta filmer kunde man hinna med två föreställningar på en kväll. Ibland behövde det inte vara så bra film den gick att ses ändå. Namnen på några gamla filmer som har roat eller reta mig kommer nu. ”Förargelsens hus”, en helt absurd fransk film som gjorde att jag fick skrattkramp. ”Doktor Mabuses testamente”, en tysk skräckfilm, flickan som satt intill mig frågade om jag inte kunde följa henne hem. Vad filmen handlade om? Ja det var en bra fråga, men flickan var söt.

 

Under mina sista år som skolgosse kom en film som gjorde att läraren, klassföreståndaren, nästan fick ett helgonliknande skimmer över sig. Visst kunde Tryggve dela ut en och annan örfil eller lite ruskande i håret men jämfört med Caligula i filmen Hets var han ett helgon. Örfilen fick man ju för något rackartyg som hade avslöjats så det var liksom nästan något av betalning för vatten på stolen eller liknande. Manuskriptet till filmen hade en ung Ingmar Bergman skrivit. Bergman var också med som regiassistent och blev regissör för slutscenen i filmen. Enligt Bergman skulle det ha varit lite av hans egna upplevelser i skolan som skildrades i filmen. Hans gamla rektor uttalade sig efter premiären. Det fanns inga likheter mellan Bergmans film och Bergmans agerande som skolpojke. Bergman var ett intelligent problembarn och han var lat och kunde inte uppföra sig så som en skolelev skulle göra. Alltså, det skulle aldrig ha funnits någon lärare som liknade Caligula. De som hade en Caligula inom sig gömde nog honom ganska väl.

 

En skolelev skulle vara artig, ta av mössan inomhus, inte tugga tuggummi, svara på frågor, sitta stilla och tyst och vara vaket lyssnande och ha god hållning.

 

 

Filmminnen: Känslan av att sitta i en biograf

 
 
Filmminnen är veckans tema!

Inte så lätt för mig som inte är storförbrukare av film.

Men inne i C-hallen plats c:06:16.c finns en vacker gammal kamera.

Kameran är i plåt/läder och av märket Bausch&Lomb opt. Den är tillverkad i
början av 1900 talet och inlämnad som en gåva av Hugo Salling från Stenkulla i
Nyköping. Hugo har fått den av hans far Carl Hugo Salling ifrån Bollnäs.

Ett av mina första film minnen är när jag som barn såg Widjammer i
Vinterpalatset Norra Barntorget i Stockholm.

Premiären var 1958 och i över ett år var det fullsatt i salongen. Innan
Vinterpalatset blev biograf så var det en lokal för dans och konserter.

Förmodligen var det på reprisen 1963 då jag var 13 år.  Minns att det
var ett stort tillfälle-familjen var lite finklädd och min pappa tyckte att det
var ett stort mästerverk med tanke på hur man spelat in filmen.

På den tiden så var ju film inte samma "vardagsmat" som det är idag.
På vår Tv i hemmet kan vi dygnet runt välja mellan ett antal olika filmer.

Tycker vi inte att det går något bra så är det lätt att ladda hem något från
nätet. Allt kan man se i hemmets lugna vrå. Det är ju skönt när snön yr och
vinden piskar....

Men känslan att sitta i en skön stol på en biograf den är något helt annat!

Så det är väl dags och ta med mig "gubben" och njuta av några filmer
som visas i vår stad Nyköping-det kan inte bli annat än bra!

 

Filmminnen: UFO:n och marsianer

 
 

Filmisar, tänkte jag. Vad kul det var att samla, byta och räkna vem som hade flest av den mest populära skådisen. I skolan på rasterna gick kanske två Ester Williams mot en Elvis. Det finns samlingar med idolbilder av filmstjärnor i museéts arkiv. Jag har också en bunt kvar av mina egna.  

 

Men en liten docka föreställande en utomjording drog mitt intresse till sig. Den är tillverkad av plastad textil 1990 och inköpt som ett ”gosedjur” på något varuhus. UFO-filmer ska jag i stället skriva några ord om.

 

Det har gjorts en försvarlig massa science-fiction-filmer. Omkring 1950 kom de första. The Man From Planet X handlar om en utomjording, som tillsammans med en robot landar med ett ”flygande tefat” på jorden. Sen har det producerats åtskilliga filmer på det temat.

 

Begreppet flygande tefat kommer från beskrivningen som en amerikansk pilot, Kenneth Arnold, lämnade då han 1947 sett nio flygplan utan stjärtroder eller cockpit. ”Det såg ut som ett tefat som kastas över vatten”. De flög i formation och tycktes studsa upp och ner mot luftlagret. UFO eller unidentified flying objects har intresserat mig i många år.

 

I skolan spelade vi pjäser om gröna gubbar från Mars, marsianer. Pappa bidrog med det astronomiska intresset i form av en inköpt tubkikare. Vi lade den på en gren i äppelträdet och studerade ingående månen. Fantastiskt var det också att ligga på rygg i mörka natten och se hela stjärnhimlens enorma djup. Vi är säkert inte ensamma.

 

En populär TV-serie minns vi väl från 1980-talet, filmen V. I serien invaderas jorden av utomjordingar liknande vanliga människor men är under masken ödlor som äter levande föda. Serien gick i repris 2009.

 

En annan film, Independence Day, från 1996, är om ett rymdskepp, som svävar in över månen och skickar ut rymdskepp att landa över de stora städerna i världen. Vi försvarar oss men inte ens kärnvapen hjälper. Till sist skickar vi ett rymdskepp till deras moderfartyg och se där kommer dataviruset till nytta. Det förgör hela skeppet. En googling på UFO-filmer ger ca 50 träff.

 

I Sverige finns en riksorganisation som har till uppgift att ta emot berättelserna från allmänheten om oförklarade ljusfenomen. De granskar dem och gör kontroll mot flygets verksamhet, stjärnor, planeter och satteliters banor, försvarets verksamhet, m m. De nya thailändska papperslyktorna blir ibland rapporterade som UFO.

 

I Nyköping har också funnits en tvärvetenskaplig UFO-förening. De hade här en utställning kallad UFO-78. Många observationer har gjorts i våra trakter och de flesta har fått en naturlig förklaring. Man brukar säga att 5% blir över, oförklarade.

 

Sen får vi tycka och tro vad vi vill!                              

 

Eva Sandström


Filmminnen:Tarzan – apornas son

 

 

Bland de första minnesrika matinéerna för min del var Tarzan-filmer. Simmaren och skådisen Johnny Weissmüller var bäst i rollen som denne djungelman – apornas son. Schimpansen Cheeta, de kloka elefanterna och förstås hans fru (?) Jane tillhörde också favoriterna. Den mystiska men spännande djungeln utgjorde en lockelse och jag tror att det satte sina spår i mig. Afrika har förblivit exotisk.

 

Under en resa i höstas till Uganda fick jag tillfälle att vandra i afrikansk regnskog och spåra upp en schimpansflock - dessa djur som är så nära släkt med oss! Schimpansen delar 99 procent av sina gener med människan. Men innan dess gjordes ett besök i Entebbes botaniska trädgård, intill Victoriasjöns strand. Ett mindre parti inom parken var avsatt för friväxande djungelvegetation. Plötsligt svingar sig guiden upp i ett träd och berättar att scener till Tarzan-filmer med Johnny Weissmüller spelats in där. Hur det egentligen förhåller sig med den saken är jag inte säker på, men guiden var mycket entusiastisk.    

 

Tarzans klädsel var minimal. I museets samlingar fanns ett till filmhjälten näraliggande plagg – en leopardmönstrad badbyxa. Nu var det så att i filmerna hade han ett enfärgat brunt höftskynke, men däremot i tecknade serier något som liknade byxan på bilden.

 

Badbyxor i stil med museets exemplar i bommullstyg från 1960 var för sin tid inte direkt ovanliga. Jag har själv haft ett par.

 

 

 

Filmminne: Det förbjudna

 

 

När min svåger som ung ville gå in på barnförbjudna filmer stoppade han tidningspapper i pjäxorna för att bli längre och så bar han herrhatt i hopp om att lura biografvaktmästarna. Enligt egen utsago fick han se en hel del spännande långt före sin 15-årsdag. Själv lyckades jag, utan särskilda knep, komma in på visningen av ”Trapets” några månader för tidigt. Den blev min första vuxenfilm. Handlingen utspelas i cirkusmiljö, där två artister, Tony Curtis och Burt Lancaster, ska träna in ett mycket farligt trapetsnummer, en trippel saltomortal. Lola, Gina Lollobrigida, vill vara med och triangeldramat är ett faktum.

 

Mitt minne av den amerikanska filmen, regisserad av Carol Reed, är diffust, men bra var den – tyckte jag då. Männen var så stiliga och Gina fantastiskt vacker med sitt mörka hår. Jag imponerades inte av hennes yppiga former, däremot av den ”baddräkt” som hon bar på filmaffischen. Den var sydd i ett glänsande tyg, turkosblått runt höfter och midja, mörkt rosa över bysten.

 

I museets förråd finns en betydligt enklare variant, enfärgad och med kort kjol. Den glänser inte det minsta men kan i alla fall dateras 50-tal. Hillvid Edhager i Oxelösund köpte den inför en Spanienresa 1957, året efter att ”Trapets” hade premiär.

 

 

Filmminne: Stumfilm i spannmålsboden

 

 

Jag tänkte berätta om ett mycket gammalt filmminne. Min mor var född 1905 och växte upp på Lillgården i byn Axala. Hon tecknade ned sina barndomsminnen 1967 och här följer hennes filmminne.

 

”En dag hände något roligt, det kom en gubbe till Lillgården. Han hade en flicka med sig i min ålder och de bad att få ligga över natten. De ville visa bilder som rörde sig på väggen. Det blev en väldig brådska. Alla hjälptes åt att göra iordning i spannmålsboda. Vi sopa och greja och bar in bockar och plankor. Så sprang vi runt i byn och talade om att en gubbe skulle visa något som rörde sig på väggen. Det hette ”En drottnings jordafärd”. Det blev fullt hus. Det var underligt med den där apparaten, bilderna hoppa upp och ner och var otydliga, men vi såg i alla fall en massa människor och några som bar på en kista. Det var min första bio och jag var då i sjuårsåldern”. Detta hände således år 1913. 

 

Mitt val av föremål till detta tema är ett piano eftersom de gamla stumfilmerna ofta ackompanjerades av en pianist. Denna flygel är visserligen bara en leksak från samlingen Eskilstunahemmet men får ändå tjäna som symbol för stumfilmseran som varade från 1880 – 1900 fram till slutet av 1920-talet. Visningen av stumfilmerna inkluderade nästan alltid levande musik. Redan från början erkändes musiken som en viktig del av filmen, då den bidrog till atmosfären och gav publiken väsentliga minnesstunder. Småbiografer hade ofta en pianist men vid de större biograferna fanns duktiga organister eller hela orkestrar. Massiva biograforglar, som den berömda ”Mäktige Wurlitzer” i Amerika som fortfarande lär vara i bruk, kunde simulera orkestersljud och ett flertal ljudeffekter.  

 

Men i spannmålsboda vid Lillgården fanns det ingen pianist.

 

 
 

Filmminnen: Att angöra en brygga

 

 

”Hasseåtage”-filmen ”Att angöra en brygga” hade premiär annandag jul 1965 på biograferna Röda Kvarn och Draken i Stockholm. Svenska folket tog den omedelbart till sitt hjärta. Få svenska filmer har sedan dess visats så ofta och setts av så många som denna. SVT  har exempelvis kört den vid tolv tillfällen under åren 1993-2012.

 

Egentligen är handlingen enkel och närmast banal. Det ska bli kräftskiva på ön Ensamholmen i Stockholms skärgård. Där bor den asociale fiskargubben Garbo. Tre av festdeltagarna befinner sig redan på ön, medan de fyra andra ska anlända i segelbåt medförandes bland annat kräftsuparna. Men de klarar inte att lägga till vid bryggan, och gubben Garbo vill inte låna ut sin båt för att undsätta dem.

 

Fyra som det heter folkkära skådespelare agerar: Monica Zetterlund, Lars Ekborg, Birgitta Anderson och Gösta Ekman. Hasse Alfredson spelar den ilskne Garbo och Tage Danielsson finns som ”direktörn” bland gästerna (och var därtill regissör).

 

Själv har jag nog sett den här filmen åtminstone fyra gånger. Samma sak gäller Hasseåtages andra stora filmsuccé ”Änglamark”. Med tanke på att jag är en sällsynt gäst i biosalongerna kan det synas egendomligt.   Kanske är det en generationsfråga. Men kombinationen av vackert fotograferad svensk natur, utmärkta skådespelare, en tydlig historia och fin musik har säkert bidragit till att de fastnat i minnet.

 

 
 

 

   

 

RSS 2.0