Finesser: Simdyna av kork var en gång en finess

 

 

Det här blogginlägget ska handla om något som säkert på sin tid betraktades som en finess. I vart fall av producenter och försäljare när de marknadsförde ett nytt smart flythjälpmedel i simundervisningens tjänst. Dynan, som placerades på bröstet, var ett alternativ till två runda korkplattor förbundna med ett brett band. Användande barn var inte särskilt nöjda då korkdynan lätt kom ur läge. Det gällde att få hjälp av någon som kunde knyta till snöret ordentligt.

 

Bildens väl bibehållna simdyna kommer från de fyra syskonen Segelbergs lägenhet på Borgaregatan 13 i Nyköping. (Inom parantes en del av Bostadsrättsföreningen Konduktören – den äldsta bostadsrättsföreningen i Nyköping, grundad redan 1934. Här hade undertecknad en liten lägenhet i slutet av 1970-talet. Utan att ha en aning om syskonen Segelberg.)

 

Korksimdynor framkallar hos mig starka känslor av obehag. Det var kallt insjövatten, det var simdynor som åkte på sniskan, det var opedagogiska simlärare och en överbeskyddande mamma. Hon fann alltför ofta väder- och hälsorelaterade anledningar att hindra sitt barn från att delta i simskolan. Om jag minns rätt gick jag tre somrar utan större framsteg och byggde under tiden upp en stark känsla av tillkortakommande. Men den ovanligt varma sommaren 1955 lärde jag mig äntligen att simma. Vilken lycka att ta kommando över sin kropp, att kunna simma och flyta omkring som en kork på vattnet!

 

 

Finesser: Chokladkonst

 

 

Föremålet på bilden ovan är en chokladform i form av en tupp som använts vid Konditori Bern i Nyköping. Visst måste det betraktas som finesser detta med konditorns alster. I formen, som är 20 cm hög och delad i två halvor, gjöts tuppar i choklad till Nyköpingsbornas förtjusning. Konditor Axel Bernhard Johansson från Hultsfred startade ett konditori år 1912 på Västra Storgatan 29 men efter det att sonen Uno övertagit konditoriet 1939 flyttade företaget 1942 till Östra Storgatan 2. När Uno övertog Bern började han snart utvidga rörelsen. Han startade Konditori Ideal vid Slottsgatan och en andra filial startades på Borgargatan ett par hundra meter från Centralstationen i Nyköping.

 

Efter 1976 drevs företaget av Göran Johansson, son till Uno och den tredje generatioen ägare av Bern. Dessvärre gick företaget omkull våren 1986. Det som många minns är deras fantastiska utställning som bestod i att visa upp någon av stadens byggnader i marsipan till skyltsöndagen under sent 1960-tal och tidigt 1970-tal. De fanns länge kvar och visades upp på de utställningar som Södermanlands museum hade under 1980-talet.

 

I Culturums foajé finns två stora smidda grindar med motiv från Nyköping. De tillverkades på beställning från ägaren till Bern och satt vid infarten till porten från Östra Storgatan in till innergården där Berns varubil hämtade varorna som skulle ut till filialerna och till konditoriets kunder.

 

 

 

Finesser: Hållare som ingen vill ha?

 

 

Vilka klurig föremål är inte mugghållarna för den som vill bjuda många på varm glögg! De håller dryckeskärlen av engångstyp i ett säkert grepp och örat i sidan gör att man sällan skvimpar ut den goda drycken. Men … den fina prylen tycks ha förlorat sin attraktionskraft. Åtminstone om man ska tro de olika internetauktioner som finns. Ett exempel är de färgglada föremålen på bilden från JiHå Plast, tillverkade omkring 1970 och behäftade med viss retrokänsla, men …   

 

Likadana, 58 stycken, bjöds i höst ut för 50 kronor och ingen ville ha dem!  Hade de sålt bättre ihop med ett lager slit-och slängkoppar?

 

Mugghållarna leder tankarna till mitt jobb på ICA-kurirens redaktion och till kamraterna på Hem & Fritid som bodde vägg i vägg. Så här års hade vi gemensam glöggfest. Sverker var häxmästaren som blandade rödvin, portvin, brännvin, sockerlag och apotekets aromatiska tinktur. Efter mycket tjat gav han ut receptet. Jag har kvar det svagt gula manusbladet, där texten är maskinskriven med två kuggars radavstånd. Här finns en notis om att ingredienserna till 2,25 liter glögg gick på 137 kronor. Detta var 1985.

 

 

 


Finesser: En enkel finess kan vara den bästa finessen

 

Det finns finesser inom de flesta områden av våra liv. Det finns tekniska finesser inbyggda i många av de apparater som vi använder oss av. Radion skiftar station om hörbarheten på den inställda stationen i radion minskar. Det låter ju ganska bra, men åker man bil mellan Nyköping och Norrköping kan det hända att man har 10 byten mellan P4 Sörmland och P4 Östergötland. Det kan ju vara en finess att blanda om eländet som man hör.

 

En annan finess som har retat mig är att det på en del elvispar finns ett läge där visparna frigörs från maskinen. Det är samma knapp som man reglerar hastigheten med. Man flyttar knappen och plopp så står man där med en tom maskin medan visparna sjunker ner i det som skulle vispats.

 

Nu undrar ni kanske vad det är för finess med en liten luftpump. Har ni någon gång försökt att enbart med mun och lungor fylla en luftmadrass med så mycket luft att man kan ligga på madrassen. Har ni gjort det och sedan fått använda luftpumpen nästa gång madrassen skulle blåsas upp, då vet ni att denna lilla enkla grej är i sig själv en finess som hindrar huvudvärk, hosta och sönderblåsta lungor.

 

Det har funnits massor av finessrika finesser före elektronik och IT-epoken.

 

 

Finesser: En gång och aldrig mera (?)

 

Sov, slit och släng står det på (engångs)förpackningen till dessa reselakan i format 140x240 cm av specialbehandlad rayon i diverse kulörer. Naturligtvis en finess för den som ska resa bort över en weekend och inte vill släpa hem hela nattutrustningen, utan behöver plats i resväskan för fynd från shoppingrundan.

 

Huruvida ett sådant förfarande är ekonomiskt eller miljömässigt försvarbart har nog engångslakansinnehavaren (krystat ord!) inte tagit slutgiltig ställning till. Kanske har hen inhandlat sina lakan på Clas Ohlson, som saluför komposterbara lakan av viskos och därmed reducerat frågeställningen till hälften.

 

En annan kategori som också gärna nyttjar engångslakan är småbarnsföräldrar, vilka som bekant säger sig ha svårt att få livspusslet att gå ihop. När lilla pyret oförsiktigt nog gjort underlakanet onjutbart att sova på, är det skönt att slänga eländet bland soporna och bara ta fram en ny engångs-omgång i stället för att boka tvättstugan.

 

Sparsamma innehavare av engångslakan avråds på förpackningarna att använda dem mer än ett par gånger. Och man ska absolut inte försöka tvätta dem.

 

Salig Lena Larssons slit och släng-samhälle lever alltjämt.

 

 

 


RSS 2.0