Fiske: På arbetsplatsen

 

Tänk att ordens betydelse och syfte kan vara så olika... Veckans ord är Fiska....

 

När jag var i Museets magasin såg jag en skyltdocka som fick mig att tänka på vikten av att vi vet vad vi säger och när.... Dockan har löstagbara armar och händer och är gjord av plast. Den har stått i herrarnas omklädningsrum i Strängnäs fabriken och där "roade" sig någon med att måla dockan med en tuschpenna. Den första skyltdocka som man tror sig hittat är från 1398 och då avsedd för utbildningen av sjuksköterskor. Den första skyltdockan med huvud kom någon gång på 1830-talet.

 

Mina tankar gick förstås direkt till min pappas morfar som var skräddare under 1800-talets senare del i Västra Nyköping och Linköping, undrar om han hade en skyltdocka att prova kläderna på??? Kanske skulle han bli förvånad om han såg min moderna docka, den som man lätt kan ändra storleken och måtten på??

 

Fiska var ju veckans ord.... Direkt när jag såg dockan och dess mun kom jag att tänka på en artikel jag läst i tidningen. Den ansvarige chefen inom en offentlig vårdverksamhet hade försökt att få reda på vem, av de anställda som informerat pressen om bristerna på arbetsplatsen...

 

Chefen liksom "fiskade" och frågade ut de anställda och journalisten, om vem som hade berättat om de rådande förhållandena på arbetsplatsen! Anställda inom offentlig förvaltning har en sk. meddelandefrihet som innebär att de anställda kan berätta för tex media, anonymt om ev brister inom arbetsplatsen mm. Journalisten är då skyldig att skydda identiteten på källan. Arbetsgivaren å sin sida är förbjuden att försöka efterforska efter vem källan är, alltså är det enligt vår lag förbjudet att som arbetsgivarrepresentant försöka "fiska" efter vem som är källan.

 

Meddelandefriheten gäller endast de offentligt anställda. I dagens Sverige bedrivs ju många privata vårdinrättningar, skolor mm och de anställda där har inte alls samma sk meddelarfrihet. Så allt som kan hända inom den privata vården, skolor mm kanske de anställda inte vågar berätta om??? För alla privat anställda har ju en skyldighet att vara lojala mot sin arbetsgivare och kan tom bli avskedade om de brister i det avseendet.

 

En viktig fråga att diskutera och våga lyfta fram tycker jag - allra helst när det i dagens Sverige, har blivit så många privata aktörer inom det som förr alltid bedrevs av olika statliga myndigheter.

 


Fiske – ett njutbart tidsfördriv

 

Bildens bambumetspö är hämtat från den del av samlingarna som benämns Eskilstunahemmet. Det här är helt klart en pryl, som jag har en nära relation till.

 

 Som barn ägnade jag många timmar åt fiske med metspö i sjön Åsunden i Västergötland.  Jag brukade under sommarlovet ställa väckarklockan för tidig väckning för att kunna utnyttja den del av dygnet, som ansågs ge bäst förutsättningar för god fiskelycka. Antingen fiskade jag från familjens roddbåt eller också metade jag från den stora eller den lilla bron vilka utgjorde en del av Boråsvägen.

 

Fick jag några napp? Absolut! Nästan alltid kom jag hem med mört som slukades av huskatten och hönsen. Ibland fick jag också abborrar, som blev uppskattad middagsmat. För att få ihop tillräcklig fångst kunde det krävas ett sextimmarspass – från soluppgång till tidig förmiddag.

 

Vid några tillfällen har jag upplevt extraordinär fiskelycka. När man råkar befinna sig på rätt plats, vid rätt tillfälle och med metspö försedd. När glupska abborrar jagar småfisk och hugger på allt i betesväg. En gång i Blekinge fick jag dela denna upplevelse med mina två yngsta barn – vilken lycka för småttingar och inte minst för en euforisk barnafader!  

 

Nu för tiden är det inte ofta som jag ägnar mig åt fiske. En anledning kan vara att det finns så mycket annat som lockar. En annan är troligen att jag är mätt på goda fiskeupplevelser Men när tillfälle bjuds passar jag på att njuta av den spänning som uppstår när fisken nappar och snabbt drar ner det rödvita flötet under vattenytan.

                                                           


Fiske: Nätassociationer

 

 

Ett fiskenät i bomull är ganska vackert, men maskorna 1,5 x 1,5 cm stora, sänken av järnringar och flöten av korkskivor, gör det till ett osnyggt fångsredskap. Strömmingen har inte en chans! Att som amatör lägga ut nät anses därför inte vara riktigt schyst, särskilt inte av dagens sportfiskare som kör trolling med flera beten efter en båt. De jagar stora laxar och tänker inte på hur gott det är med stekt strömming på hårt knäckebröd!

 

Fiske med nät för tanken till tuffa, väderbitna karlakarlar, men inte bara … När jag såg den brunsvarta väven, skänkt av Carl-Eric Hedin från Kärrboda, for mina tankar till två olika kvinnor, fast ingen av dem fiskade, vad jag vet.

 

  Den första var den sköna Kraka eller Aslög från nordisk mytologi. Hennes listighet skulle prövas av blivande maken Ragnar Lodbrok. - Kom varken klädd eller oklädd, begärde han och hon kom – i ett nät! Klurigt!

 

  Som äldre föredrar jag förstås Ungmön på Käringön, schlagern skriven av Kai Gullmar, Gurli Maria Bergström 1905-1982. I verkligheten stavas ön med ett enda r, så också i låten då Daniel Hertzman spelade in den 1929. Det var Harry Brandelius version från 1940 som gav den två!  Nåväl, den gamle fiskaren sitter och lappar nät och tänker på sin ungdom. Och på henne som från att vara öns vackraste ungmö blev hans hustru, sjubarnsmor och öns fulaste gamla kärring – ”ja, hon är min hon men hon är blåögd och tänk jag tycker att hon är skön”.

 

  Visst är det rart!

 


Fiske: Är det fiske att gå med håven?

Av det som jag skrev om i förra bloggen framgår det klart och tydligt att jag inte är någon jägare. Mina försök som fiskare har varit något framgångsrikare. Att jag skulle kunna överleva på den fisk jag fångat och kommer att fånga är lika osannolikt som att jag skulle kunna skriva en manual om ”Hur man finner lyckan”.

 

I min grönaste ungdom var vi, några arbetskamrater, som skulle följa med en båt ut på Skälderviken för att dra upp lite makrill. Jag fick upp några, det kunde kanske ha räckt till en lunch för en mindre familj, en mycket liten familj. Helt plötsligt säger Kaparen att han nog fått bottennapp. Fiskargubben som ägde båten kom och kände på reven och sa att havsbotten inte brukar att flytta sig. Efter en kamp på nästan en timme får Kaparen upp en hälleflundra på över 30 kilo. Där står jag med mina ynkliga makrillar och Kaparen säljer sin hälleflundra till en restaurang för 25 kronor, en halv veckolön vid den tiden.

 

Förutom fiske efter fisk så kommer vi inom ett år att var offer för politiskt röst- fiske. I kyrkan går man med håven varje söndag men jag tror inte att de fått någon fisk i den håven. Bland den insamlade kollekten kan det ha funnits en och annan knapp som utfyllnad till pengarna.

 


Fiske: min bästa fritidssysselsättning

 

Fiske har varit min bästa fritidssysselsättning ända sedan jag var liten. Jag hade en bra läromästare i min tio år äldre bror Arne. Han lärde mig att sätt gäddsaxar från vinterisen eller på störar i strandkanten vid öppet vatten. Då köpte jag mört av Carl-August som var en avlägsen släkting till mig och en kunnig fiskare i sjön Likstammen. Jag fick då ett dussin levande mörtar för 25 öre. När jag nu ska ut och fiska gädda får jag ge 3 kr per styck för mörtarna men det är det värt.

 

En dag berättade vår magister i folkskolan om hur trålning går till. En stor strut med ett par fångstarmar på sidorna. Jag var väl tio-elva år och då bestämde mig för att prova denna form av fiske och byggde en fyrkantig bur i kycklingnät ungefär som en liten mjärde och satte på ett par bra stora nätbitar på sidorna. Fångstarmarna hölls ut av några smala björkslanor. Sedan bar jag åbäket till sjön och lastade alltsammans i roddbåten.  Längst bort i sjön vid gungflyna ”satte jag trålen”. Med hjälp av fyra långa linor tänkte jag bogsera min fångsapparat över sjön. Jag rodde som besatt för tungt gick det och inte särskilt fort. Efter att ha rott gott och väl över halva sjön drog jag upp ”trålen”. Vilket stolleprov! Mjärden var full av dy, näckrosrötter, vass och tallkottar! Naturligtvis inte någon fisk! Då tog jag fram kniven och skar av bogserlinorna strax bakom aktern. Där mitt i sjön fick mitt misslyckande ligga kvar. Tursamt nog var det ingen som såg mina dumheter.

 

Det föremål jag valde i museets samlingar är en relativt stor ryssja. Den har använts av Folke Eriksson från Tullgarn och den ingår i de av mästerlotsen Karl-Gustav Sundström, Oxelösund, insamlade föremålen i samlingen Skärgården. Själv har jag fiskat en del med ryssja. En vår för några år sedan fiskade jag lekgädda som jag torkade uppspilad och hängande på ladugårdsväggen och sedan gjorde jag lutfisk av den torkade gäddan. Det var gott.

 

Ett spektakulärt fiske som jag minns var när min bror och jag rodde drag ute på Likstammen.  Mitt ute på sjön fick jag ett kraftfullt napp. Fisken gick genast ner på djupet och höll emot med full kraft. Kampen pågick närmare en halvtimme men då hade den stora fisken tröttnat. Det måste ju vara en mycket stor gädda trodde jag men upp kom en braxen på dryga två kilo. Den hade haft otur för min krok hade fastnat i ryggfenen på fisken. Med hjälp av en håv fick vi upp den i båten och tog sedan hem den. Kära Mor kokade in fisken och sedan dess är jag väldigt förtjust i inkokt braxen.

 


Fiske: kräftor

 

På bilden syns en så kallad beteshåv. Den är tillverkad för hand, skaftet ungefär en meter långt och själva nätdelen är en grund kasse bara 16 centimeter i diameter. Hur man använt den är jag osäker på. I vilket fall har den brukats av Evert Isaksson, Sand, Sjösafjärden och ingår i de av Carl-Eric Hedin, Bergshammar, insamlade föremålen. 

 

Håven är mycket lik min egen hemgjorda, som jag i ungdomen använde under mina första trevande kräftfisketurer. Jag fick ett brinnande intresse för att söka efter det märkliga djuret – flodkräftan som kröp bland stenar på bäckbottnen.

 

Mörkret föll när jag med ficklampan i ena handen och håven i den andra vadade ut i den grunda bäcken med stenig botten. Där rörde sig makligt mörkbruna kräftor. Med ljuskäglan riktad mot sig stannade kräftan till, blev närmast paralyserad. Men vid minsta beröring simmade den iväg ett stycke – baklänges – och försökte gömma sig under stenar. Håven blev då det fiffiga fångstredskapet. Man fick placera den försiktigt bakom kräftan som bländats av ljusstrålen, peta lätt framför varvid djuret snärtigt simmande bakåt - in i håven. Så var det bara att lyfta upp. En sagolikt rolig fångst för en äventyrlig yngling.

 

Jag utvecklade kräftfisket och skaffade så småningom mjärdar. Vid fjorton års ålder hade jag moped och fiskade i en avsides belägen sjö ett par mil hemifrån. Ibland var det riktigt spännande. Man fick gå en kilometerlång obanad stig genom skogen för att komma fram. En gång gick jag vilse och fick ofrivilligt övernatta i skogen. Vid ett annat tillfälle, under hemfärd på morgonkulan, somnade jag på mopeden, körde ut på en plöjd åker och vurpade. Kräftorna i pappkartongen på packhållaren flög ur. Jag och min bror kröp i plogtiltorna och letade skaldjur med samma färg som jorden.

 

Än idag får jag en gång om året uppleva glädjen att lyfta välfyllda burar med – ja, numer handlar det om signalkräftor.

 


RSS 2.0