Flytt: Förflyttning i tid och rum

 

 

I museets stora arkiv finns en resväska från 1940, tillverkad av Aristo AB i Falköping. Väskan är tillverkad av pressad papp och är inlämnad till museet av Karl Ivar Karlsson i Långmaren. Jag känner väl igen typen av resväska från min egen barndom. En resväska kan ju användas både vid kortare resor och vid definitiv förflyttning.

 

Vid släktforskning hittade jag långt tillbaka i tiden familjen Audar (Oudart) i Abbortorp. De var valloner och flyttade till Sverige från södra Belgien på 1630-talet. Nicolas Audar var kolare och skrev den 20 januari 1630 kontrakt med Laurent Gerard, som arbetade för Louis de Geer. Kontraktet innebar att Nicolas skulle arbeta som kolare i Finspång i tre år för Louis de Geer, mot fast ersättning plus ersättning för varje kolleverans. Originalkontraktet finns bevarat i det så kallade Leufsta-arkivet.

 

Utresan till det nya landet Sverige gjordes troligen med båt från Amsterdam, där Louis de Geer hade rekryteringsverksamhet. Kontraktet reglerade även, att om Nicolas med familj återvände, skulle eventuella besparingar vara användbara i Holland. (Med all sannolikhet fanns även en valutaklausul.) Nicolas var antagligen inte läs-/skrivkunnig för kontraktet är undertecknat med bomärke.

 

Familjen Audar återvände aldrig hem utan stannade kvar vid Abbortorp i Tunaberg. Om familjen kom direkt till Tunaberg eller om de först landade i  Finspång framgår inte av de fåtaliga dokument som finns bevarade. Det blev i alla fall så att Nicolas med familj kom att hamna i Abbortorp och fick där ytterligare barn. Ett av dessa barn var Gabriel Niclasson/Audar, som är en anfader till mig. Nicolas släkt fanns kvar i Aborrtorp i nära tvåhundra år. Så efter att ha gjort en stor flytt till ett helt okänt land blev de mycket trogna den nya platsen.

 

Tack vare idogt forskningsarbete av L O Ericson, presenterat i en årgång av Tunabergsbygden, underlättades min släktforskning och jag kunde få tillgång till  alla dessa fakta.

 

Jag kan inte annat än imponeras av den tidens människor, som gjorde den långa och säkert farofyllda flytten till ett avlägset och okänt land. Bosatte sig i obygd och skapade där genom hårt arbete ett bra liv för sig själva och kommande släkter.

 

 

Flytt: Lumpen. Från mönstring till muck...

 
 
 
...heter en utställning som just nu visas på Armémuseum i Stockholm och som följer värnpliktsproceduren från kallelse och mönstring, över livet på luckan och i fält fram till nedräkning och muck. Utställningen är ett resultat av att Armémuseum för några år sedan började rädda den just avskaffade värnplikten undan glömskan genom att samla in personliga berättelser från dem som varit med. Och med om värnplikten har miljontals svenska män och några kvinnor varit mellan åren 1901, då den allmänna värnplikten infördes, och 2009 då den avskaffades. Tjänstgöringsplikten omfattade varje vapenför man mellan 18 och 47 år och innebar för de flesta 240 dagars tjänstgöring och flytt till någon kasern i en stad ibland långt från bostadsorten. Längtan efter att lumpartillvaron skulle ta slut och känslor av hemlängtan beskrivs av soldaterna i breven hem, bort från tålamod inför prövande omständigheter och utdragen väntan.
 

Glädjen inför muck går att läsa in på bilden från Södermanlands flygflottilj F11. Flottiljen var förlagd till Nyköping mellan åren 1941 0ch 1980 och vid nedläggelsen skänktes inventarierna till Stiftelsen Södermanlands museum, däribland planschen som skildrar tre flygplan i luften och 20 foton av unga män i flygvapnets uniform. Texten i rött och svart: ”793 MUCK. DE SISTA TAPPRA. IN 23/7 UT 18/6-27/6”. Äntligen!
 

F11 museum på Skavsta i Nyköping invigdes 15 oktober 1991, på dagen 50 år efter flottiljens invigning - och 11 år efter dess nedläggning. Cirka 15000 rekryter gjorde sin värnplikt på F11 under åren och Tunnan, Lansen, Draken och Viggen är alla namn på olika spaningsplan som är bekanta även för många civila.
Värnpliktens avskaffande sammanfaller med upptäckten att Sverige inte längre har ett fungerande försvar. Men allvarligare är nog att det gamla samhällskontrakt som de värnpliktiga utgjorde inte har ersatts av ett nytt civilt samhällskontrakt med plats för möten mellan annars åtskilda grupper, en samhällstjänst för något gemensamt värt att försvara. Ett samhälle!

 

 

Flytt: Flyttlassen går

 

 

Första gången jag såg ordet Fardagen trodde jag det var en felstavning. Skulle naturligtvis vara Fars dag. Men kommen en bit in i texten betydde det något helt annat – för många en tid av elände men också hopp. Att komma från en miserabel miljö till något som kanske kunde betyda en ny start på ett slitsamt liv.

 

Fardagen var nämligen den dag då 10 000-tals statare, pigor, drängar och arrendatorer sågs på vägarna flyttandes sitt bohag i kärror dragna av oxar och hästar och en bra bit in på 1900-talet lastvagnar. Framför sig och sin ofta stora familj väntade ovissheten men där fanns också hoppet på att få det bättre, både i form av arbete, mat och husrum. Kanske slapp man även en och annat elak förvaltare eller rättare.

 

Visst känns det lite märkligt att det var staten som hade bestämt att det skulle ske en viss dag när flyttlassen skulle gå – kring Mickelsmäss, den helige Mikaels dag. Från och med år 1723 skulle en gemensam Fardag gälla från vilket datum alla kontrakt skulle gälla. Oavsett om det handlade om arrende, hyra eller anställning. Inte bara på landet utan även om någon hyrde lägenhet i en stad.

 

Det skulle dröja nästan 100 år, till år 1819, innan det beslutades att Fardagen skulle vara den 24 oktober.

 

Så här säger bland annat etnologen och släktforskaren Ingela Martenius i programmet Släktband i P1 som sändes i november 2011.

 

”Det verkar vara en udda dag, men i själva verket hade man en vecka på sig att genomföra flytten. Det var en slags semester utan lön, så den dagen brukade med tiden kallas för ”slankveckan”. 

Det fanns fler yrkesgrupper än statarna som flyttade ofta. Drängar och pigor bytte också de jobb och bostad den här dagen. De bytte jobb i hopp om att få det bättre, men det fanns nog också andra skäl. Väldigt många drängar och pigor hade en period om ungefär tio år mellan tiden i det egna föräldrahemmet och tiden då de satte eget bo, då de skulle försöka få ihop så mycket pengar och saker som möjligt. Detta var också den tid då de kunde utbilda sig”.

 

Allt det elände, men i vissa fall också glädje över att få ett bättre liv och levende, har väl de flesta av oss i vår generation fått uppleva i de fantastiska skönlitterära verken av åtminstone tre författare i en klass för sig och som alla hämtat sina berättelser från egen erfarenhet  –  jag tänker då på Ivar Lo-Johansson, Jan Fridegård och Moa Martinsson 

 

 

Flytt: Auktion på arrendegården

 

 

Den 14 mars har nyligen passerat. Det var vanligt förr att arrendatorerna vid de stora godsen och gårdarna flyttade den dagen. Arrendekontrakten brukade skivas så att de gällde från den 14 mars. Det var en stor händelse när en sådan flytt skulle ske. Ofta föregicks den här flytten av en auktion där alla inventarier på arrendegården i form av redskap, maskiner och övrig jordbruksutrustning såldes. Även djuren såldes.  Auktionen handhades av en auktionsfirma och det gällde att ha en bra auktionsropare. Själv minns jag den legendariske Herbert Karlsson i Björnlunda som ropade på de flesta auktioner i trakten. Jag kan fortfarande höra hans genomträngande stämma: ”Den går bort för hundra kroner” , där han särskilt höjde rösten på orden bort. Och han var rolig också så det var fest när Herbert höll i auktionsklubban. Och så fanns där ofta en varmkorvgubbe med låda på magen. Hos honom kunde man köpa en korv med senap för en 25-öring.

 

Det föremål som jag valde i museets samlingar är en ordförandeklubba som tillverkats av Yngve Blomgren och sedan använts och skänkts av Sörmlands museum. Den här klubban är egentligen lite för stor för att passa till en auktionsropare. Ibland hände det ju att roparen i samband med utropen knackade med sin klubba direkt på någon nyss inropad vacker vas och då fick ju inte vasen gå i bitar!

 

Jag minns ett flertal auktioner i min barndom. Bäst minns jag den som hölls när Petrus flyttade från granngården och Herbert ropade förstås. Petrus var snäll och trevlig och så var han en duktig så kallad hästkarl. Men hästarna hade väl farit omilt fram med honom för han haltade ganska kraftig när han gick. Jag minns att jag ropade in en bjällerkrans till en hästsele där på Petrus’ auktion och den hade jag mycket roligt med. Jag satte den på selen till vår gamle hingst Max och han blev riktigt yster av ljudet. Annars var han ganska lat och tråkig häst.

 

 

Flytt: Exempel ur min flytthistoria

 

När vi seniorbloggare enades om "tema flytt" tänkte jag att det skulle bli en enkel match att få till veckans inlägg. En mängd minnen av varierande kaliber spelades upp för min inre syn. Här följer några exempel ur min personliga flytthistoria från den första till den senaste.

 

Min första flytt ägde rum år 1966. På den tiden blev man myndig vid 21 års ålder. Just fyllda 21 kände jag mig oerhört vuxen. Nu var det äntligen fritt fram för ett självständigt liv och legalt att inhandla alkohol på Systembolaget. Strax efter myndighetsdagen drog jag iväg till Stockholm för universitetsstudier. Flytten av ett begränsat bohag rymdes i min SAAB och målet för fyrtiomilaresan var Strandvägen 1 i Djursholm. Här hade jag obesett hyrt ett rum i en jättevilla. Det var ingen lämplig studiemiljö med otaliga störningsmoment från några av bortåt tio inneboende. Efter lite drygt två månader flyttade jag vidare till Lidingö för ett väsentligt bättre och lugnare boende.

 

Nästa exempel kommer från år 1973. Jag hade fått ett vikariat på Länsstyrelsen i Södermanlands län. Flytten till Nyköping skedde på statens bekostnad. Jag skulle tillträda en högre tjänst vilket var förenat med flyttförmån. Allt var noga avtalsreglerat - packning, uppackning, gardinbidrag och ersättning för dubbelhyra etc. Det var en mycket behändig flytt!

 

Min senaste flytt ägde rum år 2008. Den var kort - ca 125 meter från norr till söder om Repslagaregatan i Nyköping.

Nu hade jag god hjälp av mina ungdomar som såg till att farsgubben fick ändan ur vagnen. Ett bestående minne är en mycket aktiv gallringsverksamhet. Det är här som termosen kommer in i handlingen. Förvisso inte en termos av den kulturhistoriska dignitet, som finns i museets förråd. Utan en modern termos, som för mig hade ett visst affektionsvärde. Jag hade föreläst om jämställdhetspolitik för deltagare i ett socialfondsprojekt och fått en liten EU-termos som belöning.

I samband med flytten tyckte mina ungdomar att jag inte behövde tre små termosar. Självsvåldigt såg de till att två gallrades ut och därmed var den blå EU-termosen borta för alltid.

Långsint har jag ältat försvinnandet. Med tiden har det blivit en gimmick, som för min del främst syftar till att minnas flyttstrapatserna för gammal man och hans nära och kära.

 

 

 


Flytt: av tvång eller fri vilja

 

 

Under barn- och ungdomstiden bodde jag på samma ställe med mina föräldrar och syskon. Efter skolan jobbade jag några år, men blev kvar hemma hos föräldrarna. Först vid 20-års ålder kom uppbrottet. Det fanns möjligheter till fortsatt skolgång och till arbetstillfällen på hemorten. Ändå blev det avflyttning mot en okänd framtid. Var det helt av fri vilja eller fanns det något underliggande tvång? Jag upplevde aldrig att föräldrarna ville sparka ut mig! Sannolikt var det nedärvd instinkt att dra iväg, det skulle nog ge större utsikter till ett framgångsrikt leverne jämfört med att klamra sig kvar i den nära uppväxtmiljön. Utvandring gav möjlighet att finna och pinka in ett eget revir, även om det innebar att flytta till okänd ort och konkurrera med främmande människor.

 

Något flyttlass med bohag blev det inte. Blombord som flyttpojken på bilden bär med sig var absolut inte aktuellt, det ville mamma ha kvar. I själva verket skulle jag till skola på internat och hade inte mer än lite kläder och en gammal portfölj i bagaget. Fortsättningen var oviss. Även om flyttavståndet inte var mer än 20 mil blev det inte helt fritt från kulturkrockar med de ”nya” människorna, dock inte värre än att anpassning till tolerans kunde ske.

 

Efterföljande förflyttningar av bohag med egen familj, som förekommit några gånger inom Nyköping, har varit planerade, gjorda i samförstånd och helt saknat dramatik.

 

Om en eventuell ytterligare flytt kommer att kännas tvångsmässig, eller tvärtom befriande, är nog skrivet i stjärnorna.

 

 

Flytt: 14 mars skulle arrendet tecknas om

 
 

En säng, en skåpsäng av det ovanliga slaget. Jag har aldrig sett en sådan förut. Kanske var det en flicka som fick den av sin far då hon skulle till sitt första arbete. Kanske var det det första möblemanget när hon flyttade hemifrån. Här kunde hon ha sin egen vrå i pigkammaren med sängen att sova i, skåpets hyllor att ställa porslin på och lägga sina kläder i. Den ena hyllan var för att hänga upp skedar på. Skåpsängen är till vissa delar marmorerad i gröna färger. På ena dörrens insida kan man svagt urskilja ”....den 20 september 1893”. Sängen är i alla fall 184 cm lång så den är för en vuxen person. Muséet har fått den från Sorunda socken, det är den enda information som finns om den.

 

En vanlig dag för flytt var förr den 14 mars då arrendet skulle tecknas/tecknas om. Arrende-kontrakten var ofta på fem år och då flyttade man inte lika ofta som jordbruksarbetare, pigor och statare gjorde. De hade sin flyttvecka på hösten. Den var också den enda ledighet de fick, förutom lite runt helgerna.

 

Mina föräldrars arrende slutade 1979 och då såldes alla inventarier på gården, en gammaldags auktion med alla föremål ute på gräset. Gårdens kor hade sålts redan 1964 och sedan var det höns och spannmålsdrift till 1979. Ett kapitel av slit, bittida och sent, men också den glädje det var att ha sitt eget att sköta om, var slut. Det var en stor och betydelsefull dag för dem. Flytt till en villa med alla bekvämligheter och fortfarande en trädgård att odla i gjorde att de gladdes åt det nya och lite enklare livet.

 

På gården följde man naturen under alla årstider, ibland blev skörden knapp och då var det inte så lätt att få ihop pengar till arrendet. Jag minns hur de visade mig alla stora sedlar de hade med sig när de, gemensamt med övriga arrendebönder, åkte med bil till slottet för att lämna sina tungt ihoparbetade pengar. Det var den 14 mars och den 14 oktober. Jag tror att det var för ett halvt år i taget man betalade.

 

Minnet av den elaka greven i filmen ”Den enfaldige mördaren” dyker upp för mitt inre. Greven tog emot de hopsparade pengarna från arrendatorn, som t o m fått sälja hästen för att kunna betala arrendet. Så brände greven upp pengarna framför ögonen på bonden! Greven på vårt slott var en god och omtänksam ägare och ej att jämföra med filmens tyrann.

 

Pigor och drängar flyttade i regel varje år. Deras hopp stod till att de skulle få det bättre på nästa gård. I min släktforskning har jag funnit att min farfars far flyttade från Tunaberg till Bärbo och tre av hans syskon flyttade också dit för att arbeta. Det verkar som det rekommenderat varandra och kanske hade de bra bönder i Bärbo att arbeta för.

 

Min egen flytt hemifrån gick 1964 då jag fått mitt första arbete. Det var till ett vindsrum med vedspis. Om det ska jag berätta en annan gång.

 

 

RSS 2.0