Försvar: en liten medicinburk i brunt glas

 
 
Tänk att en liten medicinburk i brunt glas från 1970 kan väcka ett försvar... Burken som har innehållit Confortid 25 mg har tillhört Vårdskolan i Eskilstuna och Sörmlands Museum har fått den i gåva av landstinget. Confortid var en smärtstillande, inflammationshämande och febersänkande medicin som avregisterades  2009.
 

Den av registrerades eftersom många fick svåra biverkningar. Liknande mediciner som förhoppningsvis har mindre biverkningar är andra NSAID preparat som Diklofenake och Voltaren. Confortid användes oftast vid reumatiska sjukdomar, inflammationer och smärta/värk.

Tyvärr är vi många i dagens samhälle som drabbats av värk, ingen vill väl ha ont och äta mediciner som faktiskt oftast har biverkningar-men till vårt försvar så, ger värktabletter många en möjlighet till ett drägligt liv.
Chans att kunna arbeta och ha ett fungerande liv!! Forskningen går framåt och även människors medvetenhet om hur kost, motion och åter hämtning påverka våra liv-så förhoppningsvis kommer det i framtiden finnas betydligt fler som inte drabbas av värk och inflammationer mm. En dröm om ett liv fritt från smärta och värk tror jag de flesta önskar sig! Till dess att den värk fria  tillvaron är en verklighet, så kommer nog många som äter värktabletter säga till sitt försvar: Idag har jag inget alternativ!


Försvar: slitna skor ett gott tecken

 

 

Skorna på bilden ingick i en utställning som uppmärksammade ungdomslivet i Gnesta. Det är ”Mannes” flitigt använda skor från studielådan ”Anna och Manne”, som beskriver två ungdomar av år 1995. Av beskrivningen i övrigt finns ingen ledtråd, som indikerar den aktivitet som lett fram till de svårt slitna skorna.

 

Min spekulation är att ynglingen ”Manne” i lilla Gnesta tillhörde den generation som fortfarande ägnade sig åt spontanidrott. Han ägnade troligen en betydande del av fritiden åt fotbollsspel. I ur och skur användes dojorna och skovården var i stort sett obefintlig. Ibland hade nog slarvige ”Manne” för vana att promenera utan att ta på sig skorna ordentligt. Nedtrampade bakkappor bidrog till förfallet!

 

I ett antal tidigare blogginlägg har jag sjungit motionens höga visa. Den här gången inget undantag. Kloke ”Manne” var sannolikt omedveten om att det flitiga bollspelandet  hade flera positiva effekter. Spontanmatcherna utan domare utvecklade förmågor som konflikthantering och diplomatisk färdighet. Dessutom byggde all motion upp uthållighet, styrka och snabbhet –helt enkelt en investering för framtiden och ett försvar mot för tidigt åldrande.

 


Försvar: Kemiskt anfall

 

Doften av (anti)malmedel är fortfarande välbekant för oss seniorer, som växte upp i mitten av förra århundradet. Klädesmalen var då en fruktad insekt i de svenska hemmen, där plaggen mestadels var gjorda av ylle eller bomull. Försvaret mot den bestod av så kallade malkulor med naftalin som främsta ingrediens. Skämtsamma personer brukade påpeka svårigheten att träffa malen med kulorna. I själva verket genomfördes en sorts kemisk krigföring i mindre skala mot odjuren. Kampen slutade i regel oavgjord.

 

   I Sörmlands museums samlingar finns ovanstående rödbruna handspruta med glasbehållare för Pregmal Malskyddsmedel från 1940.  Enligt den fastklistrade etiketten så var medlet luktfritt, vilket jag har svårt att tro.  Därtill anges att tillverkaren lämnar två års garanti, vilket gör mig än mer misstänksam. Kan någon verkligen garantera att sprutans innehåll under minst två år bekämpar alla uppdykande malar?  (Att garantera själva sprutfunktionen under två år motsvarar nog inte köparens förväntningar…)

 

  Sprutan besannar kanske det gamla talesättet att anfall är bästa försvar. Det får mig att minnas när äldste sonen i början av sina tonår funderade över varför alla länder har ett försvar när ingen påstår sig ha ett anfall.

 


Försvar: Militärövningar i närheten

 

Det var 1940-tal och världen stod i brand. Andra världskriget gjorde sig påmint på många vis. Nyhetssändningarna på radio var heliga. Då gällde det för lillgrabben att vara tyst.

 

Men kriget var lite spännande också för en liten pilt. Då och då ordnades militärövningar i närheten av vår gård. Tydligen var terrängen lämplig för sådana övningar eftersom skogspartierna var genomkorsade av småvägar och den gamla Eriksgatan mellan Strängnäs och Nyköping gick genom området. Hit kom ibland militära lastbilar och personbilar och även stridsvagnar med manskap och allt. Militärtälten slogs upp och skyddsgropar grävdes. Bilarna kamouflerades med trädruskor och parkerades inne bland träden.  

 

Jag tyckte det var jätteroligt att springa runt bland militärtälten. Jag minns särskilt hur man grävde skyddsgropar kring tälten. Det var lätt att gräva för hela området ligger på en ås med fin sand.

 

Dessa skyddsgropar som fortfarande syns i terrängen har enligt min mening ställt till en del missförstånd. De har av Länsstyrelsen och Sörmlands museum uppmärksammats som rester efter en begravningsplats för koleraoffer under 1800-talet. Enligt traditionen så ordnades nämligen en så kallad ”kolerakörrgård” i det här området men när jag var liten var den utpekade platsen belägen cirka 200 m norr om de här groparna. På en skylt vid den här platsen står det:

 

KULTURMINNE

KOLERAKYRKOGÅRD

 

Under 1800-talet drog fem koleraepidemier över hela eller stora delar av Europa. Sjukdomen spreds med återvändande pilgrimer och andra sjöfarande från främre Orienten. Sverige drabbades 1834, 1850,1866 och 1872 av koleraepidemier av vilka den första var häftigast. På många ställen anlades speciella begravningsplatser för dem som avled i kolera. På denna plats ligger koleraoffer från de omkringliggande byarna begravda. Fornlämningar är skyddade enligt lag.

 

LÄNSSTYRELSEN/SÖDERMANLANDS MUSEUM

 

Enligt min mening har fel plats utpekats som kolerakyrkogård. Några koleraoffer blev aldrig begravda här. Det framgår av anteckningar skrivna 1925 av Amalia Kleen, född Wattrang på Jacobsberg. I dessa anteckningar beskriver Amalia hur begravningsplatsen vid Axala blev invigd av präst och klockare från Björnlunda och att ett antal personer från Jacobsberg deltog. Avlutningsvis skriver hon: Lyckligtvis behövde kyrkogården aldrig tagas i anspråk för sitt ändamål, och det nutida släktet har väl knappast reda på att den existerar.  

 


Försvar: Ingen kyss under svajig hatt?

 

 

Så läcker! Överdel av rosa siden, spetsmönstrad tyll under och till det två långa rosa sidenband. Hatten är handsydd och från Magasin Continental, som låg i Stockholm under förra seklet. Den skänktes till museet av Ann-Marie de Dardel 1967. Då var den solkig och trasig – förhoppningsvis väl använd.

 

  Kan det här kallas en kyss-mig-om-du-kan hatt? De stora brättena borde försvåra vissa ömhetsbetygelser. Fast ännu mer effektiv var bahytten, hättan med ”skygglappar” runt ansiktet. Den var modern på 1800-talet och bars av exempelvis tant Grön, tant Brun och tant Gredelin, Elsa Beskows berömda sagofigurer.

 

  Stora svajiga hattar har nog också klätt dem, åtminstone till fest. Det sägs att prinsessan Ingrid bar sådana när hon firade bröllop med den danske kronprinsen Frederik 1935. Dessa fantastiska huvudbonader gjorde henne till stilikon. Min svärmor Ester var också stilig och den här tiden skaffade hon ny hatt varje vår. Jag hade velat vara med då – i en knallröd skapelse med brätten som gav ansiktet en vacker ton och gjorde mig lite gåtfull. Kom mina drömmars prins, ja då kunde jag lätt ta av den!

 


Försvar: Höga murar är dåligt försvar

 

Att bygga murar har i alla tider varit en sorts försvar. Idag byggs det inte murar av sten och murbruk. En mental mur kan vara ett bra skydd mot idéer som man inte tycker om. Men mentala murar är nästan lika dåligt försvar som de gamla stenmurarna. När man uppfunnit kanoner och sprängmedel var stenmurarnas saga all. Ett leende eller ett par ord kan riva en mental mur. Där behövs det ingen dynamit. Om man istället för leende eller vänliga ord utsätts för motsatsen då blir muren starkare och högre än någonsin. Den eller det som försökte angripa är utestängt för lång tid, kanske för alltid. Det är då man kallar det för försvar när det kanske var ett missförstånd att muren blev så hög och stark.

 

Planschen som illustrerar ett försvar har använts i Sigfridlunds skola i Flen. Som nyköpingsinvånare inbillar jag mig att bilden visar hur hertigarna Erik och Valdemars supporters försöker att ta sig in på Nyköpings Hus efter gästabudet. Trots att det inte fanns några kanoner vid den här tiden så blev kung Birger tvungen att fly till sin svåger i Danmark. Murarna var inte bra försvar där heller.

 

Av det jag skrivit kanske man tror att vi alltid är försvarslösa. Jag tror inte det, men det finns försvarsmetoder som är bättre än murar. Se bara i bibeln i Gamla Testamentet där finns beskrivet hur staden Jerikos murar rasade ihop när angriparna stampade i marken och blåste trumpet.

 


Försvar: Målvakter skyddar – eller!?

 

Till de mest otacksamma spelarpositionerna inom idrotten hör väl målvaktssysslan. Omvänt kan den försvararen betraktas som lagets stora hjälte. Inte minst gäller det fotboll. Enligt mitt tyckande är dethelt galet att anfallsspelarna får kuta fram och skjuta så nära det någonsin går. Detsamma gäller i ishockey. Även om målburen är betydligt mindre kan motståndarna likväl dribbla och smasha ända in på mål. Om det rasar in någon puck mer än lagledaren beräknat så riskerar burväktaren dessutom att bli utbytt! I handboll ser bollmotaren i aktion närmast komisk ut – som en sprattelgubbe (eller gumma).  Det verkar vara en ren sinkadus om bollen stoppas. Målvakten är i klart underläge.Förvisso finns det försvarsspelare även ute på plan, men keepern är likväl sist i ledet.

 

Fotbollsspelet på bilden är tillverkat 1960 och tillhör samlingarna från Rosenkällaskolan. Tillverkaren tycks ha haft samma tankegångar som jag, anfallarna kommer härinte ända fram till mållinjen! Också i verklig fotboll borde det vara en zon utanför målet, ett område som utespelare inte får överträda. Jag tycker dessutom att straffspark får läggas på allt för kort avstånd – målvakten är nära nog chanslös.

 

Om nu sportens väktare kan hyllas för ädla, ibland närmast heroiska insatser, torde väl det rakt motsatta gälla för målvakter i samband med ekonomisk eller annan brottslighet. Dessa människor ärminsann inga bragdmän. En viss person kan exempelvis ta på sig ansvar för ett ”luftföretag” som andra sedan tömmer på tillgångar och sätter i konkurs.”Hjälparen” i dessa sammanhang är vanligen sedan tidigare utstraffad från samhället, han eller hon har inte något mer att förlora. Skurkar som utnyttjar personer så här, cyniskt och kriminellt, förtjänar inget försvar.

 


RSS 2.0