Förvaring: "Korset, hjärtat och ankaret"



En sjöman älskar havets våg, ja vågornas brus.
När stormen skakar mast och tåg, hör stormarnas sus!
Farväl, farväl förtjusande mö! Vi komma väl snart igen.

Det är första strofen i Ålandsvisan från 1875. I sökandet efter något objekt på temat ”Förvaring” spanade jag in denna sjömankista som jag visste fanns sedan en tidigare visning.

Sjömanskistan är en liten kista med större botten än lock, snedställda sidor samt handtag av rep. Locket är plant och vanligen klätt med tjärat läder. Formen betingas av att kistan skulle stå stadigt även vid sjögång. (Tunander: Ill. Antiklexikon. cop. 1986). På bilden en kista från 1900 som tidigare har förvarats på Café Bygdegården i Oxelösund.

Just den här kistan har ett svart lock men det är inte läderklätt. Det som gör den så speciell är däremot lockets insida som är rikt bemålat med flaggor och nakna damer. Ja, vad skulle matrosen A. Svensson från Norrköping göra ombord i ensamheten under en frivakt då han saknade sin ”förtjusande mö”. Han fick väl ta sig en titt i kistan och spana in tjejerna som står där, sedesamt draperade med ett badlakan, flankerande symbolerna - korset, hjärtat och ankaret. Tron, hoppet och kärleken. Observera kisthandtagens tågvirke och knopar.

Förresten vet jag ju inte om Svensson var matros, men han seglade säkert jorden runt i svensk-norska handelsflottan – det borgar flaggorna för. Unionsflaggan (före 1905) och den amerikanska med färre stjärnor än nu, samt även tricoloren. Kanske hade han mönstrat på som maskinist på en ångare och tillhörde befälet ombord – åt i speciell matsal med betjäning av mässpojken?

Men kistan den följde med på alla resor. Vad kan han ha förvarat i den? Jo, i lilla speciallådan som syns uppe till vänster i bild – där hade han kanske breven hemifrån och skrivdonen. Kanske mönstringsboken, pipan och tobaken - nej, ”tuggbussen” förstås.

Men i stora utrymmet förvarades ombytet av kläder som behövdes: bussarong, utåtsvängda byxor, sjömansmössa (platt, rund utan brätte) med fartygsnamnet. Kanske fanns rejäla högskaftade stövlar som stod emot störtsjöarna på Skagerack.

”Land i sikte! Vinga fyr om babord, gör klart för angöring i Göteborgs hamn om en halvtimma.”


Förvaring: "Nattlig förvaring"



Praktpjäsen ovan är en säng. En säng skall användas till nattlig förvaring. Även sömngångare återvänder oftast för vidare förvaring till sängen. Sömngångare behöver inte nödvändigtvis vara en som avbryter sin sömn för att knalla runt, det kan även vara en person som tar sig fram som om han hade lim under skorna, sakta, säkert och mycket eftertänksamt.

Sängen är en parsäng. Den är rikt snidad med grevlig vapensköld och akantusslingor. Högst upp finns en ställning för sänghimmelen, ja det där högst upp hänger inte fritt utan vilar på fyra svarvade stolpar. En som har sovit i den här sängen är Augusta Posse.

Augusta skall ha kommit från Vagnhärad och ha varit vacker som en dag. Ett rykte säger att hon skall ha varit ”modell” för Strindbergs ”Fröken Julie”. Augusta var en dam med skinn på näsan. Hon bestämde hur tågen skulle gå och hur järnvägarna skulle byggas. Det här var på den tiden när man byggde järnvägar lite här och var landet. Den aktuella järnvägen skulle gå från Eskilstuna till Södertälje.

Men Augusta såg till att järnvägen inte gick in till Strängnäs och Mariefred, utan i stället passerade små orter där Augusta hade privata intressen. Augustas man var en betydande herre på sin tid. Statsminister, riksdagsledamot i både första och andra kammaren, dessutom var han också verksam inom ståndsriksdagen. Äktenskapskorruption vet jag inte om det finns något som heter, men hur järnvägen skulle dras kanske bestämdes under sänghimlen?

Efter dessa prövningar förstår man att Augusta behövde något rejält att förvara sin lekamen i inför morgondagens prövningar. Järnvägen byggdes faktiskt enligt Augustas önskemål och den invigdes av Oscar II. Undras om Oscar sov i den här sängen efter invigningsfesten? Oscar hade ju en viss förmåga att hamna i fel säng. En natt i fel säng är inte förvaring utan gästspel. Förvaring blir det när sängen varit äkta i så där 30-40 år med samma förvaringsobjekt vilande i den varje natt då de ej gästspelat i en annan säng.

Augusta var en riktig ”kanongumma”, hon ägde halva Åkers Styckebruk och där det tillverkades kanoner, stycken.

Ja, inte var det så mycket om förvaring om nu inte Augusta förvarade sina pengar i madrassen. Jag tror att hon förvarade sin greve Posse i sängen ibland.


Förvaring: "Den som spar han har"



Det här kassaskrinet i trä har vackra järnbeslag och detaljer. Vem har ägt det? Hur användes mynten som stoppades ner i springan på locket?

  Sörmlands museum har placerat föremålet i avdelningen för ”penning och bankväsen”, men frågorna blir obesvarade. Klart är i alla fall att det använts till pengaförvaring.

    Spara, den duktiga flickan i vår barndom, hade en rosa spargris. Hennes motsats Slösa hade också en, men den var mager och ledsen, ja helt utsvulten. Både flickorna och grisarna tecknades 1926–1963 av Birgitta Lilliehöök och var en serie i tidningen Lyckoslanten. Den skulle lära barn att handskas med pengar och att handla klokt. Spara och Slösa finns kvar idag men har moderniserats, liksom tidningen.

  Ordspråk kan ha samma sedelärande syfte, åtminstone lite grand. Vad sägs om:

·        De rika rida, de fattiga gå, till domedag hinna de lika fort ändå. (tyskt ordspråk)

·        Den som spar han har, fast inte särskilt roligt. (norskt ordspråk)

·        Pengar gör ingen lycklig, men de lugnar nerverna. (amerikanskt ordspråk)

   De flesta av oss vill väl ha lagom mycket på kistbotten, men tycker också att andra ska ha det bra. Här ett exempel: En dam i släkten var en gång gift med en högt avlönad amerikan. Hon förklarade det svenska ordet Skål för honom och menade att man via den hälsningen önskade sina vänner både Skönhet, Kärlek, Ålderdom och Lycka.

   Maken stirrade på henne och sa: ”But where is the money?”. Ska vi kanske säga Skålp?


Förvaring: "Multimedia från 1950-talet"



När televisionen var ny i Sverige på 1950-talet fanns det kretsar som inte tyckte att det var riktigt fint att titta på programmen. TV-apparaten kallades då dumburken. Jag minns från sommaren 1958, då fotbolls-VM arrangerades i Sverige, att officersmässen på mitt regemente saknade TV av just den anledningen.

   Intresserade fänrikar, löjtnanter, kaptener och majorer smög då försiktigt in till underofficersmässen för att på den svartvita TV-rutan bevittna hur Nacka, Liedholm, Hamrin och andra blågula hjältar kämpade sig till en meriterande silvermedalj. Sergeanter och fanjunkare mumlade spydiga kommentarer om sina överordnade.

   Hos merparten av folkhemmets familjer intog dock TVn en given plats framför soffan i vardagsrummet. Man hade dock inte riktigt vant sig vid möbeln ifråga, varför allehanda kluriga lösningar lanserades. Det här skåpet från Dux i teak dolde inte bara TVn utan även såväl radioapparat som grammofon. Ett praktiskt arrangemang, även om ljudkvalitén från de två sistnämnda knappast skulle få godkänt betyg av 2000-talets ungdomar.

   Grammofonen fungerade bäst för 78 varvs stenkakor med Louis Armstrong och Thore Ehrling, men den kunde ställas om till 45 varv per minut för EP och 33 varv för LP-skivor i vinyl med Elvis Presley eller Little Gerhard. Det finns till och med 16 varvs-läge, men skivor för denna låga hastighet har jag aldrig sett eller hört.

   Radion täckte långvåg, mellanvåg, kortvåg och FM med ett stort antal utländska stationer angivna på frontglaset. Bland de populäraste var Radio Luxembourg.

    Numera döljer ingen sin TV i ett skåp. I stället växer ägarens status ju större platt-TV han har monterat på bästa väggen. Intill finns ofta en superanläggning för musikaliska upplevelser förmedlade från CD-skivor med högklassig ljudåtergivning.  Även detta arrangemang torde dock snart ha tjänat ut – i framtiden lär hela klabbet mixas ihop i en dator. Eller i mobilen, som ju också kan ses som en förvaringspjäs för allehanda mediala ting.


Förvaring: "Fästmöskrin"



Skåp, lådor, hyllor, askar, påsar, burkar, väskor och kistor är några exempel på förvaring.

Det finns en uppsjö av förvaringsmöjligheter för alla tänkbara ting, så också på Raspen (Sörmlands museums föremålsarkiv). Mitt val föll på ett fästmöskrin, från 1924, det ser äldre ut än så.

Träskrinet är 330 mm långt, 150 mm högt och 270 mm djupt. Inredning, en låda med lock, 3 utdragslådor. Träslag furu. Dekor i form av blommor och blad i mörkgrönt, rött och vitt. Låsbart.

Vad har man ett fästmöskrin till? Inte vet jag, har aldrig ägt något. Om jag skulle fått ett dylikt av min fästman 1957, då skulle jag förvarat smycken, kärleksbrev, foton på oss, små saker av minnen som vi upplevt tillsammans bara vi två. Vad då, undrar Ni? ”Väl förvarat i mitt fästmöskrin”, blir svaret.

Ett fästmöskrin som tillverkats under kanske lång tid på lediga stunder, med stor möda, vilken fin gåva det måste ha varit från fästmannen. Tror inte det fanns att köpa färdigt, det hade nog inte haft samma syfte eller känsla som ett egentillverkat. Kan bara gå till mej själv.

Att skrinet var låsbart tror jag är viktigt, det finns för övrigt flera låsbara förvaringsmöjligheter. Tänker då:

MINNET, så länge man har det i behåll.
HJÄRTAT, har man hela livet.

Ibland kan man låsa upp och delge någon något.


Förvaring: "Vi disponerar vår tid och gör vad vi vill"



Den här necessären har tillhört en man och den användes på resor. Den innehåller spegel, tandborstfodral, borste, tvålkopp, rakvattensflaska, rakborste i hållare, raktvål i hållare samt en kam.

Necessär kommer från franskans “nécessaire” som betyder nödvändig och det innehåll som räknas upp är alltså för en man nödvändiga artiklar för att sköta sin hygien på resa. Allt är praktiskt förpackat och väl förvarat i necessären. Risken att sakna något är minimal. Underligt nog finns det ingen rakhyvel eller rakkniv med. Det finns ett litet utrymme i locket där en rakkniv skulle kunna förvaras. Det finns många sätt att ordna en praktisk förvaring av materiella ting t ex köksinredningar, garderober, verktygslådor med mera.

Jag slog upp ordet förvaring i “Lilla uppslagsboken”(1957). Där betyder förvaring “straffpåföljd avsedd närmast för s k förminskat tillräkneliga förbrytare, vilka förövat brott av viss svårighetsgrad och som är straffoemottagliga och vådliga för annans säkerhet till person eller egendom”.

Man behöver inte vara straffoemottaglig för att ibland uppleva livet som en lång period av förvaring. Det börjar redan på dagis. Stora barngrupper och knappt med personal kan eventuellt upplevas som en form av förvaring.

Sedan kommer skolan som av en del elever säkert uppfattas mer som förvaring än någon lustfylld kreativ tillvaro.

I arbetslivet förekommer väl ingen förvaring? Instängd i ett kontorsrum eller möjligen i ett kontorslandskap kan nog ordet förvaring komma i tankarna. Det beror givetvis på arbetsuppgifternas karaktär. Ett rutinarbete som upprepas dag efter dag - då är tanken på förvaring snubblande nära.

Vad händer sedan i livet - jo, nu kommer ålderdomen med sjukdomar och demens. Då är det dags för nästa förvaring inom åldringsvården.

Usch, vad pessimistiskt det här blev. Då kan jag konstatera att som något så när friska och krya seniorer är vi i en period i livet då vi slipper känslan av förvaring. Vi disponerar vår tid och gör vad vi vill. Hurra!


RSS 2.0