Friherrinnan: Drack inte Latte

 

Svenska folket är nog världens kokbokstokigaste folk. Det utkommer visst en ny kokbok varje dag. GI, LCHF, 5:2, Nyaste kokboken, Konsten att koka sönder söndagssteken, det är bara att välja. Inte nog med att vi är kokbokstokiga vi börjar också bli specialdietsgalningar. Annat var det med friherrinnan. Hon åt sin sill och potatis. Någon, kanske ganska ofta satte hon tänderna i en köttbit, men inte var det vardagsmat för henne och ännu mindre för hennes underlydande. När det var något speciellt på gång kallade hon till sig husfru och kokerskan och plockade fram någon kokbok och så blev det en genomgång av vad som skulle bjudas på vid nästa bjudning. Menyn anpassades efter årstid och kunde ha haft följande utseende.

 

-          Hummerbåtar

-          Kalvbrässkroketter

-          Kalla järpar i gelé

-          Äppeltårta

 

Men det saknades mycket av det som vi i dag kan stoppa i oss. Friherrinnan hade inte bananer, inte pasta, inte parmaskinka, ingen avokado, ingen kiwi och inte drack hon bryggt kaffe. Den stackars friherrinnan fick stå ut med kokkaffe. Konsten att brygga kaffe var ganska okänd norr om Hallandsåsen ända fram till mitten av 1900-talet.

 

Jag flyttade till Eskilstuna 1952 och jag hade aldrig druckit kokkaffe. Nu fick jag det och blev nästan vaccinerad mot denna dryck. Jag ringde hem till föräldrarna och bad dem skicka upp en bryggkanna och ett par bryggpåsar. Efter ett par dagar kom det önskade tillsammans med ¼ kg kaffe. Som jag njöt, men ¼ kg kaffe varar inte så länge. Nu startade jakten på brygg-malet kaffe. Efter resultatlösa besök på EPA, Konsum och flera andra affärer gick jag till en ”specialaffär” och frågade. Jo de kunde mala och finmala kaffe men som gubben i affären sa det går inte att koka kaffe som är så finmalet. Jag berättade att jag skulle brygga. Gubben sa att vid nästa besök kunde jag väl ta med mig min utrustning och bjuda på en kopp. Jag gjorde så och gubbens fru fick också smaka. Hennes kommentar kunde kanske ha sagts av friherrinnan. ”Usch det här är inte kaffe det är starkt och beskt, jag tror inte det har någon framtid här. Det duger till skåningar”. Detta var Sverige 1952 före Espresso, Cappuccino och Latte. Friherrinnan drack absolut inte Latte.

 

 

 


Apropå Nynäsutställningen ”Friherrinnan hade inga bananer”

 

 

Som seniorbloggare är det en höjdpunkt när vi en gång per termin åker iväg från residensstaden till något intressant besöksmål. I maj var det så dags för Nynäs och den superintressanta miniutställningen ”Friherrinnan hade inga bananer”. En minimalistisk och elegant presentation med utgångspunkt från friherrinnan Ebba Gripenstedts tid på godset. Temat är mat ur ett kulturhistoriskt perspektiv där t ex kaffenördarna kan ta del av dryckens ”evolutionstrappa”. Och där den miljömedvetne besökaren troligen får en kick av underrubriken ”Friherrinnans middag hade färdats 2 km”. Sörmlands Museum genom Ingegerd Wachtmeister har skapat en utställning som jag hoppas kommer att locka många besökare.

 

Bland utställda föremål valde jag bildens köttkvarn. När jag växte upp inköpte familjen årligen närproducerad, gårdsslaktad gris. Vad jag vill minnas var det i regel en fjärdedels fullvuxet svin som skulle tas om hand. Till saken hör att kyl och frys saknades varför arbetet med konservering (hermetisk inkokning) blev ett synnerligen tidspressat och omfattande arbete. Hela familjen engagerades. Som barn var jag lätt exalterad av det som pågick. Det var kul att kunna göra en insats, att känna sig som en kugge i processen. Särskilt road var jag av att veva runt köttkvarnen och mala fram färs. Att sedan delta i korvtillverkningen var om möjligt ännu mer spännande.

 

I dag ca 60 år senare ingår köttkvarn och konservering i minnesbanken. Att påminnas omdetta är ren nostalgi. Mitt nutida förhållande till ovannämnda grisprodukter är dock något ambivalent. Jag äter förvisso skinka och ibland även grillat griskött. Men fläskfärs och fläskkotlett finns aldrig på min inköpslista. Vad är väl grisprodukterna mot sörmländskt viltkött, fisk och grönsaker?

 

 

Friherrinnan hade inga bananer: Potatis

 
 
Vilken härlig dag vi bloggare fick på Nynäs slott. Det är fint att gammal odling uppmärksammas i trädgården. Guidning på utställningarna och god lunch. Nu ska vi göra lite reklam för detta.
 
Utställningen i slottet, gjord av Ingegerd Wachtmeister, gav oss alla en tankeställare om hur vi använder jordens resurser. Under rubriken ”friherinnan åt inte pasta” kan man läsa att hon åt potatis som de flesta andra för hundra år sedan. Före det var det rovor som var vanligast. Potatisen kom till Sverige på 1600-talet och då var det Olof Rudbeck som hade den som blomma i sin trädgård. Vi har väl alla lärt oss att det var Jonas Alströmer som sen på 1700-talet lärde oss ta till vara knölarna.
 
Mina föräldrar odlade mycket potatis på sin gård. Det var fin sandjord och där skördades mängder. Sättning gjordes av familjen själv, men när den skulle upp fanns det ett stort arbetslag som hjälpte till. Mor hade förmiddagskaffe, middag och eftermiddagskaffe till allihop. Jag vet att hon gruvade sig för vad hon skulle bjuda på ibland. I början körde pappa upp potatisen med årder, vilket betydde att potatisen låg kvar i sin blast och plockaren fick skaka av den och sortera i en hink för matpotatis och en för småpotatis. Så småningom skaffades en potatisupptagare, en plog kopplad med en stående stor korg efter, i vilken potatisen slogs bort från blasten. Så lastades den i jutesäckar, kördes på vagn till källare eller potatisgrop. En potatisgrop var en 2,5 meter djup utgrävning i mosand. Väggarna var stabila och där tömdes potatisen i. Man hade ett innerlock, sen isolerande halm och sist ett ytterlock. Här låg potatisen bra till vinter och vår då den skulle upp igen. Då var det till att gå ner i gropen, oftast var det mamma, fylla en hink och sen hissade pappa upp den och tömde åter i säckar som kördes hem. Den såldes till privatkunder eller på torget. Vår häst Maja var med och drog lassen.
 
Härligt att minnas sin barndom ibland, fastän jag nog tyckte det var både kallt och tråkigt att ta upp potatis ibland. Dessutom plockade vi potatis som extraknäck till klasskassan i skolan på flera andra gårdar. Nu har jag i alla fall satt några ”plugg” på min koloni och gläds åt att själv kunna gräva upp min färskpotatis.
 
 
 

Friherrinnan hade inga bananer: Melitta

 
 
FURFURYLMERKAPTAN är namnet på det ämne som bildar den typiska kaffedoften. För att kaffet ska bli riktigt gott ska vattnet värmas, få sjuda men inte koka upp och nå temperaturen 92-96 grader Celcius. I nästa moment ska kaffet doseras i en Melittatratt direkt på kannan, filtret och kaffet fuktas med det varma vattnet och kaffet få svälla i 20 sekunder. Därefter ska resterande vatten långsamt hällas över bryggkaffet i melittatratten och FURFURYLMERKAPTANET börjar egga smaklökarna. Ett riktigt gott kaffe kan avnjutas och kaffetörsten släckas.
 
Njöt av gott kaffe gjorde säkerligen friherrinnan på Nynäs slott men hur det tillagades förtäljer inte utställningen. Melittatratten representerar en epok i utställningens belysande beskrivning av kaffets genom tiderna olika tillagningsmetoder och tillbehör och kanske användes den av friherrinnans hushåll för att brygga ett riktigt gott kaffe. Bryggt kaffe anses vara hälsosammare än kokt kaffe då det filtrerar bort kaffesumpen och i utställningen förmedlas ett miljö- och hälsotänk i friherrinnans hushåll. Man hade inga bananer men riklig tillgång till andra nyttiga produkter.
 
Melitta Bentz var en tysk hemmafru som uppfann metoden att brygga kaffe med hjälp av pappersfilter Hon ville bjuda sin familj på bättre kaffe och borrade därför små hål i botten på en behållare, klippte ut en rund bit läskpapper som hon hämtade från barnens skolböcker och placerade det i botten på behållaren. Därefter satte hon behållaren på kaffekannan, lade kaffe i och hällde över kokande vatten. Det blev ett utmärkt resultat och melittafiltret var uppfunnet. Samma år, 1908, startade hon tillsammans med maken Hugo Bentz företaget Melitta-Werke Bentz i Dresden.
 
Kaffe, som härstammar från Etiopien, introducerades i Sverige 1685 och från 1687 kunde man köpa det som medicin på apoteken. Kaffet var mycket dyrt och dracks till en början bara av förmöget folk och framför allt av män. Kaffet blev emellertid snabbt en stor handelsvara i landet vilket störde den övriga handeln. Kaffet var en lyxartikel som ansågs onödigt belasta den övriga importen. Kaffeförbud infördes i landet. Det första 1756 följdes av ytterligare fyra och 1822 upphävdes det sista. Trots förbuden ökade konsumtionen och kaffedrickningen var vid 1800-talets mitt utbredd också bland lantbefolkningen. Det var under det sista förbudet som vårt ”kaffegille” uppstod. Folket gick helt enkelt ut i skogen och drack sitt kaffe i hemlighet.
 
Den person som satte fart på kaffedrickandet var Karl XII som under fälttågen i Turkiet lärde sig tycka om kaffe och som också tog med sig en turkisk kaffekokningsapparat till Lund 1716 lite drygt hundra år innan kaffedrickandet blev var mans egendom. Melitta Benz fick aldrig uppleva hus hennes namn kom att användas för att beskriva ett hattmode som blev populärt i Sverige under 1970- och 80-talen. ”Lidingömelittan” blev slanguttrycket för den mössa/hatt som bäst kan beskrivas som en upp och nedvänd tratt. Povel Ramel, som för övrigt var bosatt på Lidingö, och Beppe Wolgers är två herrar som ofta hade lidingömelittan på sin kala hjässa.
 
Under 1900-talet har kaffet varit ransonerat i Sverige under 1:a och 2:a världskrigen.
 
 
 

Friherrinnan hade inga bananer:... och inte heller något kylskåp

 

 

När vi i seniorbloggsgruppen besökte Nynäs slott fick vi tillfälle att se den trevliga utställningen ”Friherrinnan hade inga bananer”. Ingegerd Wachtmeister, som varit projektledare för utställningen, var vår ciceron. Friherrinnan Ebba Gripenstedt ägde Nynäs från 1918 då hennes man dog och fram till sin död 1927. Utställningen handlar om mat under 100 år.

 

Friherrinnan hade heller inget kylskåp så de matvaror och annat som måste kylas fick läggas i isskåp. Ett isskåp bestod av ett isolerat träskåp med en plåtlåda upptill under ett lock för isen. Det kalla smältvattnet fick sedan rinna på plåtar utmed skåpsidorna och ner i en uppsamlingslåda nertill i skåpet med en tappkran för tömning. Isen till denna hantering hämtades vintertid från någon sjö i närheten och staplades upp i så kallade isdösar och täcktes med tjocka lager av sågspån. Is som förvaras på detta sätt kan ligga hela sommaren utan att smälta.

 

Jag har starka minnen från isupptagningen på min föräldragård under 1940-talet. Far min hade en isdös som han skötte om med stor omsorg. För att isen på sjön skulle växa sig tjock och bli glasklar skulle platsen för isupptagningen skottas efter varje snöfall under vintern. Så kallad stöpis ville man inte ha. Mitten av februari var lämplig tid för isupptagning. Då gjordes all nödvändig utrustning klar för användning. Det var isbillen, issågen (en stocksåg med ena handtaget bortmonterat), båtshaken, isskaket på ett par skogskälkar efter hästen, isgrinden för att dra upp isarna ur vaken och iskrokarna för att dra upp isbitarna på isgrinden för att placeras på isskaket.

 

Den första isen skulle sågas på ett särskilt sätt. Tre hål höggs med isbill i sjöisen med ett avstånd av cirka en meter. Hålen placerades i vinkel så att en fyrkantig isbit kunde sågas loss. Issågen måste vinklas lite snett mot isytan så att isbiten blev något konisk med den större ytan nedåt. När isbiten sågats loss trycktes den ner under sjöisen. Sedan vidtog sågandet av de isbitar som skulle tas upp. De var ungefär 60 gånger 100 cm och med en istjocklek på 2,5 dm så vägde varje isbit cirka 150 kg. Med hjälp av isgrind och iskrokar drogs isarna upp på skaket för färd mot isdösen. Där byggdes en pyramidformad hög av isbitarna varefter sågspånet lades över.

 

Jag har faktiskt i mina samlingar en komplett utrustning för isupptagning inklusive ett gammalt isskåp och jag har tagit upp is från vår lilla skogssjö vid ett flertal tillfällen.

 

 

 


Friherrinnan hade inga bananer: …men hon hade kaffe

 

 

 

Vid seniorbloggarnas besök på Nynäs slott, fick vi en intressant förevisning av den nya utställningen, som fått namnet ”Friherrinnan hade inga bananer”. Bland annat fanns en monter med kaffets historia – från gamla föremål fram till dagens kapslar för kaffemaskiner.

 

Om vi går ännu längre tillbaka i tiden, så kommer kaffet ursprungligen från den del av Afrika som idag är Etiopien. Enligt historien såg en herde att getterna uppförde sig konstigt efter att de ätit av några röda bär från en buske. De blev pigga och glada och hoppade omkring. Herden prövade bären och fann samma effekt på sig själv. Så småningom började man rosta bären over eld för att sedan krossa dem och koka i vatten. Det blev en förtida version av det kaffe vi dricker idag.

 

Till Europa och närmare bestämt Venedig, kom kaffet först på 1600-talet och användes då till en början som medicinsk och religiös dryck. Där öppnades också det första europeiska ”kaffehuset”, som kom att bli våra caféer.Till Sverige kom kaffet i slutet av 1600-talet och till en början såldes det på apotek. Kaffet var en lyxprodukt och användes främst av rika män. Redan några årtionden efter färdigställandet av Nynäs slott borde de alltså haft tillgång till kaffe på slottet.

 

I början av 1900-talet kom kaffet huvudsakligen från Sydamerika och man började även köpa färdigrostat kaffe. I utställningen på Nynäs finns äldre utrustning för rostning av kaffebönor i hemmet.Kokkaffe var länge den enda formen av kaffe. Ville man vara sparsam kokades kaffet flera gånger på samma kaffesump. Det gav en ganska frän smak på kaffet. Idag finns en mängd former av kaffe – framför allt inspirerade av södra Europa.

 

En god ”manuell” cappuccino till frukosten kan ex vis framställas genom att själv finmala espressokaffe från en blandning av Arabica- och Robustabönor. Det malda kaffet skall sedan pressas hårt i en sil som därefter sätts i en espressomaskin. Varmt vatten trycks med högt tryck genom silen, så att man får en liten mängd koncentrerat espressokaffe i koppen. Mjölk skummas med ånga från espressomaskinen och hälls på kaffet. En skicklig barista kan även få till figurer av mjölkskummet i kaffet.

 

På  friherrinnans tid fanns antagligen bara kokkaffe. Hon skulle troligen ha blivit ganska förvånad över dagens kaffekultur.

 

 

Friherrinnan hade inga bananer: Birger i orangeriet

 
 
 
Han fanns på ett foto i utställningen om mat under 100 år. Jag blev en smula överraskad även om jag visste att han arbetat på Nynäs. Tog jag möjligen miste? Tommy Dahlgren fotade av bilden på väggen och mejlade mig direkt efteråt. Det blev ett rotande i gammalt bildarkiv för jämförelse. Jo, på ett litet foto taget i orangeriet ses han i samma kläder. Han lyfter ett bänkfönster och vattnar. Identifikationen är klar - det var Birger Pettersson, född i Råby norr om Nyköping.
 
I likhet med andra gods och herresäten i Sörmland hade man på Nynäs också odlingar i trädgård och växthus. Birger hade börjat sin bana inom trädgårdsmästaryrket som elev på Marieberg, Bönsta och Tynnelsö innan han kom till Nynäs som trädgårdsbiträde. Dit kom han hösten 1929.
 
Inriktningen på Nynäs var odling av produkter för avsalu och frukt var en väsentlig del. Följande har jag letat fram i Birgers skrivna ”Minnen”. Den huvudsakliga försäljningen var vid torghandel i Tystberga. En del produkter såldes till Stockholm såsom persikor, vin, fikon, växthusodlade jordgubbar och sparris. Persikorna köptes av NK. Det var de mest utsökta persikor som gått att få, något liknande har jag sedan dess inte smakat på. De var stora, saftiga och skalen släppte lätt. Förpackning gjordes noggrant. Varje persika lades i täckvadd och endast ett lager i varje kartong tilläts. Historien stämmer med det som Ingegerd Wachtmeister berättade för oss seniorbloggare. Nu är det här bara ett brottstycke av Birgers rikhaltiga och detaljerade dokumentation av sin tid i orangeriet. Och arbetsplatsen var uppskattad, Birger fortsätter: mäster (Robert Lexell) var gemytlig och rejäl och det rådde alltid ett gott förhållande oss emellan.
 
Flytten av de stora lagerträden från rotundan i orangeriet till uteplatser var ett särskilt kapitel. Fyra av lagerträden tillhörde då Nordens största exemplar och var planterade i stora träbaljor. Kronans diameter var sex meter. De forslades på en specialkonstruerad transportdrög, en låg arbetssläde med flak vilande direkt på medarna. Den drogs på rullar och transporten tog tid!
 
Birger Pettersson började arbeta i Nyköpings stads planteringar 1937 och kom sedermera under många år att förestå växthusanläggningen i Marieberg. Den vilda floran var också ett intresse som följde honom livet ut. Han var också min svärfar. Det blev en synnerligen givande och trevlig dag på Nynäs. Stort tack till Helena Wärnhjelm och Sylvia Fargo som ordnade detta. Viltbiffar serverades till lunch i restaurangen och som extra grädde på moset fick jag hälsa på den nye kökschefen Staffan Lindström, tidigare kökschef på Öster Malma. Avslut med besök i utställningen Träsmak.
 
 
 
 
 

Friherrinnan hade inga bananer: Hon åt äpplen


 
 
I orangeriet på Nynäs slott odlades oliver, persikor, fikon, vindruvor och citrusfrukter – men i trädgården mognade flera sorters äpplen, Gyllen, Hampus, Gyllenkroks astrakan och inte minst Åkerö, Sörmlands landskapsäpple. Kanske var det just det som friherrinnan Ebba Gripenstedt tyckte bäst om…
 
Enligt medeltida europeiskt sagoberättande så ”kvävdes” Snövit av en äppelbit. Dess sort är okänd, men man kan helt säkert utesluta vårt eget populära vinteräpple från Åkerö säteri i Bettna. Moderträdet lär ha vuxit upp från en kärna, hämtad från en importerad holländsk frukt och sådd först i mitten på 1700-talet. Idag är det få privatpersoner som planterar Åkerö. Det tar nämligen 6-7 år innan trädet sätter frukt. Den tålmodige blir dock rikt belönad - äpplet är sött och aromatiskt. Var det just sådant fruktkött man skrapade loss med en liten sked och gav till minstingarna i familjen? Jag minns inte.
 
I Sverige odlas många bra äppelsorter, vars råa ”mos” aldrig fastnar i halsen. Ebba måste ha matat sin son på samma vis, men det var förstås innan hon flyttade till Nynäs. Hon kom dit tillsammans med maken Johan 1910, då utan barn. Pojken dog 1883, bara sex år gammal. Han fick aldrig smaka de äpplen som växte i parken.
 
 
 
 
 
 

RSS 2.0