Friluftsliv: Blir roligare med bra utrustning och tak över huvudet

 

Den här bilden från 1961 har tagits av fotograf Olle Hagelroth, Nyköping. Tycker mig se att de tältande ynglingarna väntar på bättre tider. Två personer hukar i tältet medan kamraten i full regnmundering fixar disken. I övrigt noteras att de valt ett sjönära läge för sin tältning.

Mattan i tältöppningen och det provisoriska lådbordet indikerar också att vi här ser erfarna uteliggare. De har lärt sig att friluftsliv kräver en noggrann planering för att fungera. Dåligt väder kan emellertid snabbt lägga sordin på förväntansfulla sinnelag.

 

Mina egna erfarenheter av denna typ av uteliv är inte särskilt positiva. Som barn var det förvisso jättespännande att leka i ett gammalt tält modell kåta. I tonåren hände det sig några gånger att familjen reste på tältsemester. Sommaren 1963 hade tältet slagits upp på Bohuskusten. Mycket kallt regn, läckande tält, all utrustning fuktig – det blev ett oplanerat snabbt återtåg till inlandet efter en kort inköpstur till andra sidan gränsen. Norge lockade på den tiden med lågpris på socker och margarin, om jag nu minns rätt.

 

Från vuxen ålder har jag ett tältminne daterat början av 90-talet. Och jag kan nästan lova att det också blev sista gången jag försökte hyckla entusiasm för friluftsliv med primitivt boende. Förutsättningarna var denna gång en välorganiserad aktivitet med bra utrustning för en strövargrupp inom Friluftsfrämjandet. Om vädret skulle störa friden fanns t o m reträttmöjlighet i närbelägen sportstuga. Det fungerade mycket bra ända till ca kl 02.30. Då blev det min uppgift att försöka förmå sonen och hans pigga kamrat att inse det olämpliga i att vid denna tidpunkt väcka upp hela tältlägret. Efter många om och men lyckades missionen.

Då var vi säkert inne i vargtimmen. Och mitt humör var allt annat än gott. Jag minns naturligtvis endast fragment av incidenten. Att komma på benen och ta sig ut i den kalla natten var ett företag i sig. Att huta åt och fånga in pojkarna var en svår prövning. Att vakna upp med sömnskuld och värkande rygg ledde till ett livslångt beslut. Aldrig mer!

 

 

Friluftsliv: Fjällfiske

 

 

Det var sommaren 1952 som min bror Arne och hans fru Hjördis och jag reste till Jämtland för att fiska. Vi åkte tåg upp till Ulriksfors nära Strömsund dit vi i förväg hade sänt våra mopeder med tågtransport. Det var så kallade påhängsmopeder med en liten motordriven rulle som gick mot bakhjulet. Det första som hände när vi kvitterat ut packningen och mopederna var att Arnes gasreglage hakade upp sig varför han med bra fart rände in i en husvägg där vid järnvägssationen. Tursamt nog klarade sig både han och mopeden utan skador. På våra mopeder for vi sedan norrut vid Alanäs till en liten by som hette Harrsjön. Där vid en liten bäck slog vi läger och började fiska. Fiskelyckan var väl ganska måttlig men några bäcköringar lyckades vi lura.

 

Andra dagen fick jag ett rejält napp där i bäcken på mitt spinnspö. Fisken drog och sprattlade och jag fick trötta ut den en god stund. Himmel vilken öring det här måste vara, tänkte jag. Så småningom fick jag upp fisken som visade sig vara en bra stor gädda. Besvikelsen var påtaglig för här ville man ju ha ädelfisk! På det foto som togs ser jag ändå ganska nöjd ut. 

 

På kvällen kom det en ortsbo och hälsade på oss. Han berättade om de bästa fiskeplatserna och gav oss flera goda tips. ”Men att ni vågar tälta här”, sa han. ”Det är ganska gott om björn här i trakterna”. Det var inte bra – jag undrar om han inte hade en räv bakom vardera örat när han berättade om faran med björnarna. Min kära svägerska blev rädd och resten av övernattningarna fick bror min och jag sitta vakt vid brasan större delen av natten.

 

Efter en vecka var vi nöjda på fjällfiske så då tog vi våra mopeder och for hem. Resan tog oss tre dagar och när vi kom hem var vi bra nog möra i rumpan.

 

Bilden till den här bloggen är tagen 1965 av Gerda Rotefalk, Nyköping. Givare är vår vän och hjälpreda i vårt bloggarbete, Sylvia Fargo, museiassistent på museet. Mannen på bilden ser nästen lika nöjd ut med sina gäddor som jag när jag fotades stående på en stor sten med min strömgädda.

 

 

Friluftsliv: Festplatsen vid Linudden

 

 

Ämnet friluftsliv kan i mitt tycke fritt tolkas som att även gälla festplatser och framför allt festplatser som användes sommartid. Linuddens festplats var en sådan och den var belägen utanför Nyköping och gränsande till stadsfjärden. Under framför allt 1920 och 1930-talet var Linudden en populär festplats för Nyköpingsborna. Vid slutet av 1930-talet upphörde verksamheten, så jag har inga egna minnen från detta. Däremot berättade mina föräldrar många dråpliga historier från denna festplats.

 

Linuddens festplats byggdes upp av en maskinist vid NKs Verkstäder, som hette Carl Flach – allmänt kallad Flacken. Redan omkring 1906 startade han en danspaviljong. Med tiden byggdes festplatsen ut och fick så småningom status som sommarrestaurang med plats för flera hundra gäster. Där fanns en inbyggd dansbana och även skjutbanor samt andra begivenheter. Flacken byggde även ett eget bostadshus på Linudden och huset finns fortfarande kvar. Idag rymmer det ett trädgårdsmästeri.

 

Det var relativt långt att ta sig till Linudden via landsvägen. Flacken som var en äkta entrepenör skaffade sig därför båtar, med vilka han kunde transportera Nyköpingsborna från hamnen i Nyköping till sin festplats på Linudden. Genom åren fanns flera båtar. Den största och sista båten som trafikerade linjen Nyköping – Linudden hette M/S Linudden och  kunde ta nära 200 personer. Någon eller några av båtarna hade Flacken byggt själv enligt vad mina föräldrar berättade.

 

En speciell historia bland många kommer jag ihåg. Min far hade spelat dansmusik under kvällen och både han och min mor satt på berget vid Linudden och väntade på båten som skulle ta festplatsbesökarna åter till Nyköping. Det var mycket folk nere på den enkla bryggan, där båten skulle lägga till. Båten var så stor att den hade ett maskinrum där maskinisten körde motorn. Flacken stod till rors och kommunicerade med maskinisten via en maskintelegraf, som bestod av linor i taket via passagerarutrymmet. När båten närmade sig bryggan tyckte några förfriskade herrar bland passagerarna att det var spännande med dessa linor som rörde sig i taket. De började därför dra i linorna, vilket innebar att maskinisten fick omväxlande order om full back och full fart fram. Han såg ju inget utan följde lydigt sina instruktioner. Det bar sig inte bättre än att båten klöv bryggan med allt folk, varav många hamnade i vattnet. Eftersom det var lördag kväll hade många festat lite och var säkert inte helt nyktra. Man kan väl förmoda att det blev en relativt snabb tillnyktring i vattnet. Som tur var blev ingen skadad vid olyckan utan alla kunde kravla sig upp och i blött tillstånd ta båten till Nyköping.

 

Idag finns bara huset som Flacken byggde samt ett gatunamn i form av ”Dansbanevägen” kvar som minner om Linuddens festplats.

 

 

 


Friluftsliv: Skogsmulle - ”Hej kolicock”

I Sörmlands museums arkiv hittade jag den här bilden från en Skogsmulledag i Trosa 1969. Den ingår i projektet Historien i Sörmland.

 

Ordet Friluftsliv omfattar ett otal fritidsaktiviteter som av naturliga skäl bedrivs utomhus. Egentligen är det bara fantasin som sätter begränsningen för vad som skulle kunna betecknas som friluftsliv. I vårt land har vi något som är unikt när det gäller det rörliga friluftslivet – att vistas i skog och mark – nämligen Allemansrätten. Den ger oss rätten till möjligheter som är helt otänkbara i många andra länder. Därför är det så viktigt att vara rädd om den och uppträda på sådant sätt ute i naturen att vi får behålla den här fantastiska möjligheten.

 

Ett led i detta är att sprida kunskapen om vår värdefulla men ömtåliga natur redan från tidig ålder. Ta vara på den kunskap som finns inte minst inom föreningslivet där Friluftsfrämjandet sedan många år haft en viktig roll. Genom åren har man lanserat sina barnverksamheter allt från Skogsknopp till Frilufsare där A och O är hur man ska vara ute i naturen och samtidigt vara rädd om den.

 

Det är snart 60 år (1957) sedan en för många barn välkänd figur föddes – Skogsmulle. Gösta Frohm, under massor av år en energidrivande frontfigur inom Friluftsfrämjandet, som kom på att det behövdes en stimulans för att lära barn vad som finns i och vara rädd om naturen. Han skrev och tonsatte också en av våra mest populära barnvisor – Mullevisan med sitt ”Hej kolikock”. Så här beskrivs Skogsmulle på Friluftsfrämjandets hemsida:

”Skogsmulle är en fantasifigur, en varelse av alldeles egen sort, som föddes i ett åskväder ur fullständigt naturliga ingredienser. Skogsmulle är ett med skogen, han älskar och försvarar naturen, ofta med hjälp av barnen. I barnens fantasi är Skogsmulle en god och skapande kraft, inte på grund av några övernaturliga krafter, utan för att han försvarar det som växer och lever.”

 

Själv kom jag i kontakt med Friluftsfrämjandet i Nyköping 1966 och var föreningens ordförande i 18 år. Numera hedersordförande med huvuduppgift att ”svänga” klubban på årsstämman. Kan inte påstå att jag är någon hejare på natur och vad som där finns. Har alltid haft problem med benämning på växter och särskilt fåglar. Hustrun håller varje vår ”läxförhör” om den och den blomman men något VG blir det tyvärr aldrig. På sin höjd blir det ett G nätt och jämnt. Vårlök och Blåstjärna eller Schilla som den också kallas känner jag i alla fall igen.

 

Tre av Friluftsfrämjande Nyköpings ledare som tilldelats Friluftsfrämjandets högsta utmärkelse – järnmedaljen. Bosse Lindberg, Sonia Karlsson och Sven-Erik Ohlsson. 

 

Nåja, men det finns andra som är duktigare och det har kännetecknat föreningens verksamhet genom åren. Hundratals ledare har passerat och varit bidragande till att tusentals barn och ungdomar fått lära sig umgås med naturen och varandra på ett positivt sätt. Tre av föreningens ledare, Sonia Karlsson, Bo Lindberg och undertecknad, har också fått riksorganisationens högsta utmärkelse, järnmedaljen, för sina mångåriga insatser. Skogsmulle har på grund av ledarbrist, i dag jobbar de flesta mammorna eller barnen går i förskola, minskat. En positiv sak är att vi fått Naturförskolor och många förskolor har valt att själva ha Skogsmulle.

 

Dagens barn och ungdomar är de som ska förvalta och skydda vår natur. Låt mig hoppas att de via skolan och de många föreningar som i dag har naturupplevelser i sin verksamhet får möjligheten att förstå vilken betydelse en levande och tillgänglig natur har för vår existens.

Förresten – visste du att Allemansrätten inte tillåter plockning av hasselnötter? Nu vet jag det också!

Trevlig sommar!

 

 

 

 

 

 


Friluftsliv: Långmaren - en fantastisk liten gård

 
 

Långmaren i Nynäsområdet är en fantastik liten gård, väl bevarad. Under sommarhalvåret har Bälinge, Tystberga och Sätterstabygdens hembygdsföreningar kaffeservering och visning av gården. Det är Sörmlands Museum som ansvarar för skötsel av gårdens hus och mark. Allt görs enligt gamla metoder och därav är också växtlighet och framförallt floran bevarad som den var på den tiden då man t ex skördade med lie och hade djur i beteshagarna.

 

Här är det ett fantastiskt landskap bevarat och en storstadsbo kan få sitt lystmäte i avkoppling. Ta gärna vandringskängorna och gå en del av Sörmlandsleden. Det finns både korta och långa leder eller rundslingor i Nynäsreservatet. Man skymtar här och där havet och känner doft av saltvatten och tång. En stressad själ får lugn här. Hur var det då förr?

 

Samma natur men helt andra förutsättningar. Sista brukaren av Långmaren, Ivar Karlsson, var född där 1902. Han och hans hustru Ebba tog över arrendet 1939 efter Ivars far. 1967 slutade han jordbruket. Gården sköttes med två oxar som dragare och dessa såldes då till SF för en inspelning. Ivar hade ingen traktor utan höll fast vid det gamla sättet att bruka jorden med oxarna. De var starka dragare men långsamma. I lagården stod sex kor. De skulle mjölkas morgon och kväll och det var Ebba och Ivars mamma som skötte om det. Av mjölken gjordes smör, vilket såldes i handelsboden. När efterfrågan på hemkärnat smör minskade så födde Ivar upp kalvar på mjölken i stället och på det viset gav mjölken en ”förädlad” produkt som blev till pengar ändå.

 

Ett par träskor får symbolisera mjölkerskan Ebba på Långmaren. De var praktiska på lagårdsgolvet och tog inte åt sig väta, vare sig inom- eller utomhus. När man skulle in i stugan var de enkla att bara kliva ur. Tån på skon är lite uppåtböjd och jag kan tänka att det var bra att gå i men kanske också då man satt på mjölkpallen med benen under sig. På Sörmlands museum hemsida kan man läsa hur det var på torpen runt den stora gården. Många härliga berättelser.

 

I en berättelse, under rubriken Mejerska, mjölkerskor citeras:

”Gummorna gick och mjölka. De gick till lagårn i träskor och insvepta i stora schalar”.

”De hade träskor på fötterna när de skulle iväg till lagårn för att mjölka. Jag minns att det klapprade så förskräckligt när de kom på vägen.”

 

Kvinnorna levde som man sa ”under den vita piskan”. Det var mjölkning tre gånger om dagen och på Nynäs där korna var många, gick man i två lag och hade mellan 10 och 13 kor var att mjölka. Mannen fick arbete på gården oftast bara under förutsättning att han hade en hustru som kunde mjölka i lagården. Det var ett hårt liv kan vi vara överens om!

 

Träskorna på bilden har inget ursprung angivet i samlingarna. Men de har en överdel av läder med inpunsad (puns beskrivs som ett litet verktyg att skära in något med) dekor, blommor och band. Röd kant. Kantad med ståltråd, rester av vackert bemålad sula, hälpartiet. Rankor och blommor i gult och rött på svart vaxduk. Innersula av linne. Kanske både vackra och sköna. Troligen från 1800-talets slut.

 

 

Friluftsliv: Sörmlandsleden

 


Definieras i Wikipedia som ett samlingsbegrepp för fritidsaktiviteter som genomförs utomhus och inkluderar såväl organiserad som oorganiserad verksamhet. Som exempel på vanlig friluftsaktivitet nämns vandring som också representerar ett särskilt begrepp inom området – det rörliga friluftslivet.


På 1980-talet skulle det rörliga friluftslivet främjas och vägen till natur och kultur underlättas. Redan tidigare, runt 1960, hade planer på en vandringsled genom Sörmland börjat ta form och när Järnverket i Oxelösund byggdes början a decenniet samlades många vana fjällvandrare som var nyfikna på sina nya hemtrakter och en mer allmän information om landskapet för inflyttade järnverkare blev ingången för en diskussion som startades av Friluftsfrämjandet. Några fasta planer på hur en led skulle utformas fanns inte då men idag är leden ett system av vandringsleder om ca 1000 km och 100 olika etapper. Etapp 1 börjar vid Björkhagens tunnelbanestation i Stockholm och passerar bl a orterna Nynäshamn; Södertälje, Trosa Nyköping, Oxelösund, Katrineholm, Hälleforsnäs, Malmköping, Flen Eskilstuna, Gnesta och Mariefred och är en del av Europaleden E6.


Etapp 39, som går från Västra Kovik till Dragsviken, är 2 km lång med branta stigningar över karga klippor men med fantastiska vida vyer över Östersjön, Bråvikens mynning, farleden och inloppet till Norrköping. Vandraren kan skåda stora lastfartyg på väg till eller från Norrköping, fritidsbåtar på väg till strandhugg utmed kusten eller någon badö. Utmed etappen finns fina rastplatser där man under pausen kan tälja en barkbåt med motorbåtarna, segelbåtarna och kanoterna på havet som inspirationskälla. Skvattram i floran, havsörn i skyn och våra vanligaste sjöfåglar, raviner som påminner om gamla tiders rövargrottor är andra upplevelser och iakttagelser vandraren kan inspireras och njuta av.


I Sverige får alla vara i naturen, även i områden som någon annan äger. Den svenska allemansrätten är en rättighet men innebär också ett ansvar som kan sammanfattas med att inte störa, inte förstöra.
Föreningen Sörmlandsleden arbetar ideellt med att sköta och utveckla 100 mil natur- och kulturvandringsled i syfte att ge människor möjlighet till lättillgängliga och unika naturupplevelser och på vandraren vilar ansvaret att inte störa och förstöra det arbetet. Föreningen har sitt huvudsäte i Oxelösund i vars småbåtshamn man skåda många olika typer av fritidsbåtar redo, att som båten på fotot, kanske göra ett strandhugg på Romholmen där ANA en gång startade fritidsverksamhet för sina anställda men som idag också är tillgänglig för externa besökare i mån av plats.

 

 

 


Friluftsliv: Kan ge inspiration och kunskap

 

 

En promenad i friska luften rensar hjärnan sägs det. Ja, för mig är det så, fast med tillägget att det också ger inspiration. Naturens mångfald förmedlar syn, doft och hörselintryck från aldrig sinande källor. Redan i tidig ålder uppfattar man t.ex. fladdrande färgglada dagfjärilar och fåglar, som väcker ens nyfikenhet. Insektssamling under barnaår var för min del närmast en lek. Visserligen försökte jag spara fjärilar, men utan kunskap och rätta attiraljerna blev det inget kvar till samlingar. Enklare var det med fågelägg. Bara att sticka två håll, blåsa ur innehållet och sen i askar med fackindelning förvara dem med namn etikettering. I cigarrlådan på bilden finns 15 fjärilsarter bevarade med utspända vingar, troligen insamlade vid Vivesta norr om Oxelösund av familjen Segelberg.

 

Skådandet i naturen som hobby hänger i och jag vill också lära om arternas biologi. Pensionärslivet medger möjlighet till friluftsliv! Numer sker det egna samlandet av fjärilar för artbestämning genom digitalfoton. Och mellan livgivande strövtåg i markerna konsumeras populärvetenskapliga artiklar – nu senast om tistelfjärilen. Den är en hisnande kosmopolit och räknas som världens mest utbredda dagfjäril. Flytt sker från Afrika till Sverige och tillbaka och det kan handla om flygrutter på 1 500 mil! Men det sker genom sex generationers medverkan. En teori är att migrationen evolutionärt uppstått genom att fjärilen försökt undgå att bli uppäten av parasitsteklar. Det är inte bara människor som kan hotas av utrotning och därför tvingas att fly för sina liv. Trots namnet livnär sig tistelfjärilen på växter från ett 60-tal släkten. Vi har fem arter fjärilar som flyttar och mest känd är väl amiralen. Förra året såg jag i södra Skåne en ansamling amiraler invid en björkrot.

 

Sen det där med skalbaggar – det finns ungefär 4 400 arter i landet. Men det är nog läge att besinna sig, allt kan man inte syssla med! Likväl kommer jag att delta i en exkursion den 13 juni tillsammans med föreningen Likstammens miljövänner och titta efter bl.a skalbaggar. Det är svårt att helt avhålla sig!

 

 

 


RSS 2.0